I Guds den Nåderikes den Barmhärtiges Namn
Världen tycks ha delats upp i två läger; antingen sväljer man allt media visar upp med hull och hår och partiska ”demokratikämpar” talar om att försvara iranska folkets rättigheter eller – och detta är den starka minoriteten – som synar bluffen och vägrar ännu en gång gå på vargens välvilja att skydda fåren.
Är det någon här i världen som har missat att …smidande… pappa Storbritannien och …arroganta… sonen USA:s regeringar lagt sig i vartenda konflikt runtom i världen där deras egenintresse suttit på spel? Är det någon som har missat att
de stöttat regeringar för att själva vara de första och snabbaste att vända sig mot dessa och stötta deras opposition, så fort det inte längre passat sig och hävdat samma urvattnade argument om att stötta demokratin som i deras ordbok är synonym med ”västvänlig, gynnar oss och lyder” ? Minns någon Iraks solklara fall eller behöver det påminnans? Saddam kom till makten genom en statskupp och genom att mörda dåvarande regenten och detta efter att tränats upp av USA:s underrättelsetjänst (efterforska gärna). Han fick stöd tills han tog över och förseddes med vapen och arsenal under de åtta årens krig mot Iran medan det iranska folket genom den islamiska revolutionen precis hade avsatt den ditsatta – av Storbritannien förstås – shahen som flytt i exil med huvudet före. Då var målet att störta den unga nytillkomna revolutionen genom sanktioner å ena sidan och Saddams krig å andra – Iran var attackerad från alla fronter då som nu men visade sig göra motstånd och älska och värdera sin revolution så högt att familjer skickade sina söner ut i krig för att försvara fosterlandet med sitt blod och nå martyrskapet höga rank. När det visade sig att krigattacken mot Iran inte tjänade till något och snarare började slå bakut, tvingades de att dra sig tillbaka och börja satsa mer på andra strategier. De samma som stöttat Saddam till makten vände sig nu mot honom då han började agera efter eget huvud och attackerade Kuwait. Sedan uppföljdes det hela av årtionden av offentliga sanktioner som endast befolkningen led av medan Saddam och hans …hundar… fortsatte leva i lyx helt oberörda. Ända tills det inte längre lönade sig att ha kvar Saddam vid makten då han började även uppvisa fientliga tendenser och hotade att avslöja heligheterna i både sin egen men även hans stöttande kompanjoners garderober. Då, med ursäkten om massförstörelsevapen och de ”bombsäkra” bevis som presenterades för omvärlden, ockuperades Irak. En ockupation som fortsatt ända till nu men som officiellt ska upphöra i dagarna. En ockupation som medfört död, förödelse och splittring för hela landet och befolkningen…
Det talas om att det vore att förolämpa de drygt 13 miljoner iranska väljare som la sin röst på Mousavi, om man talar om att dessa gatukravaller och upplöp får sina direktiv utifrån.
Varför räknas i så fall inte alla uttalanden och anklagelser om valfusk en förolämpning av de drygt 25 miljoner som la sin röst på Ahmadinejad?
Till skillnad från Mousavis vägran att framföra och följa upp sina anklagelser och missnöje med valresultaten och hans vägran att låta lugn svepa över Tehrans gator i en gest att Irans gemenskap och sammanhållning väger tyngst av allt så som Ledaren Seyyed Ali Khameni(HA) rådde, har inte Ahmadinejads anhängare vällt ut på gator och torg och ställt till scener i en direkt lydnad av Ledarens ord. Därmed har de varit undanskymda till västmakternas och mediamaskinens stora förtjusning som tagit tillfället i akt, exponerat bilderna och antytt om att en ny revolution är på gång. Ingen, och i synnerhet in den ”demokratiförespråkande” väst eller den ”fria” median, har tagit sig tiden eller intressat sig för att höra med de människor som inte håller till i gatorna – vare sig de är Ahmadinejads anhängare eller inte? Den stora massan är trots allt undanskymd i den bild som propagandamedian ….distribuerar…. till höger och vänster; varför frågar ingen vad majoriteten av befolkningen anser?