I Hans Namn som är upphöjd och fri från all brist
I Hans Namn som är storsint och givmild mot sina syndfulla glömska tjänare
Säg, vad är människan? En maktlös varelse;
En Handfull stoft av två dagars fortvaro;
En Handfull ben, sammanfogade;
Överdragna med skinn;
En handfull ådror och cellvävnader;
Avsöndrade än vätskor, än svett.
Liksvepningen tager hon från en död mask och säger:
”Jag klär mig härligt i siden.”
Om hon, med tusenfaldigt hjärte-ängslan, skrapat ihop en smula guld,
Tager döden det ifrån henne nästa ögonblick.
Om en törn-tagg trängt in i hennes fot,
Naglar den henne fast på ett ställe där hon är, och gör henne till fånge.
Om hon, en enda gång, äter till övermått,
Utsätter hon sin mage för tortyr.
Och om hon äter för litet,
Övergiver hennes hjärta, av svaghet, allt hopp om hälsa.
Hennes liv och död hänger på ett andetag:
Hela sitt liv är hon, för sin tillvaro, beroende av ett andetag.
Ej för ett enda ögonblick kan hon uthärda köld;
Ej heller har hon kraft och styrka att fördraga hetta.
Ej har hon tålamod i något arbete;
Ej har hon kraft att vara stilla och förbida.
Liksom myran är hon svag; liksom ormen gift-drypande;
Liten som ett gräs-strå; huvudet belamrat med ett berg av inbilskhet.
Efter tusen vedermödor framfödd i detta fängelse;
Ofta i döds-ångest; slutligen giver hon Gud sin själ tillbaka.
Av: Farid ud-Din Attar
(Ur Attars ”Asrar Nameh”)
Miniatyrmålning av: Mahmood Farshchiyan