I Hans Namn som väcker Sina tjänare med Barmhärtighetens vindar

43de4ux

En materialist passerar sitt liv i materialismens mörka dal. Han störtar i havet av onda begär och slungas ständigt från den ena till den andra sidan genom vågorna av materialistiska band såsom rikedom, fruar och barn. Han ropar på hjälp, men förgäves och till slut leder det inte till något annat än förtvivlan och besvikelse.Ibland för detta hav med sig en vind av uppfriskande bris (gudomlig impuls), som uppmuntrar honom och tänder ett hopp om att nå strandens trygghet. Men denna bris blåser inte regelbundet. Den är endast tillfällig.”I ditt liv får du några sköna vindar från din Herre.

Var noga med att

 ta fördel av dem och vänd dig inte från dem.”Under den gudomliga impulsen bestämmer sig nybörjaren för att på ett eller annat sätt passera världen av mångfald. Denna resa och färd kallas av gnostikerna för sayr wa suluk (andlig resa).Suluk innebär att genomkorsa stigen och sayr innebär att beskåda de karakteristiska och iögonfallande dragen av stegen och stationerna på vägen.Riyazat och handlingar av självförödmjukelse är provianten som krävs för denna andliga färd. Eftersom det inte är lätt att avstå från de materiella relationerna, börjar nybörjaren sakta slita sönder snarorna av mångfaldighetens värld och försiktigt påbörjas hans resa bort från den materiella världen.Inom kort träder han in i en annan värld kallad ”barzakh”.

Detta är världen av hans onda begär och inre tankar. Här upptäcker han att materiella relationer har samlat mycket orenheter i hans hjärta. Dessa orenheter som är en sidogren av hans materiella relationer, är en produkt av hans vällustiga och yppiga tankar och sensuella och sinnliga begär.Dessa tankar blockerar nybörjaren i sin strävan på den andliga färden med resultatet att han förlorar sinnesfriden. Han vill åtnjuta hågkomsten av Allah ännu en tid, men dessa tankar avbryter honom plötsligt och omkullkastar hans ansträngningar och försök.Någon har sagt det väl, att människan alltid är försjunken i sina betydelselösa tankar och förföljd av begrepp som vinst och förlust. Som resultat förlorar hon inte bara fattningen och sinnesfriden, utan hon kan inte fullt ut ägna uppmärksamheten åt sin andliga färd till en högre värld.

Det är uppenbart att mental oro är mer skadlig än någon fysisk saknad eller värk. Människan kan undvika kollisionen och krocken mellan yttre relationer och intressen, men det är svårt för henne att göra sig av med hennes egna idéer och tankar för de är ständigt med henne.Hursomhelst, är den sanne sökaren av Allah(SWT) och vägfararen på Hans stig inte bekymrad, plågad och nedslagen av dessa hinder och fortsätter djärvt och modigt fortskrida mot sin destination med hjälp av sin gudomliga impuls, tills han tryggt tar sig ur världen av triviala och motstridande idéer kallad barzakh. Han måste vara mycket vaksam, ständigt vakande och uppmärksam ifall någon kvarstående ond tanke lurar i något undanskymt hörn i hans sinne.När dessa onda tankar har avslöjats, brukar de vanligtvis gömma sig i något mörkt och undanskymt hörn av sinnet.

Den stackars andliga vägfararen tror felaktigt att han har blivit av med deras skadliga åverkan, men när han har hittat stigen till livets fontän och vill dricka från den, dyker de plötsligt upp för att fördärva och förstöra honom.Denna andliga vägfarare skulle kunna jämföras med en person som har byggt en vattentank i sitt hus men låtit den stå oanvänd under en lång tid. Under tiden har orenligheter och föroreningar lagt sig på botten av tanken trots att vattnet verkar vara klart från ovansidan. Han tror att det vattnet är rent, men när han stiger ner i tanken eller tvättar något i den, framträder svarta fläckar på ytan och han upptäcker att vattnet är smutsigt.Av denna anledning är det nödvändigt för saliken (andliga vägfararen) att koncentrera och fokusera sina tankar med hjälp av riyazat och handlingar av självförödmjukelse så att hans uppmärksamhet inte skall kunna avledas från Allah(SWT).

Till sist, efter att ha passerat genom barzakh inträder den andliga vägfararen den andliga världen. Han har fortfarande flera andra stadier att genomkorsa vars detaljer kommer att diskuteras senare.Kort sagt avancerar den andliga vägfararen gradvis genom vakandet av sitt lägre jag och de Gudomliga Namnen och Attributen tills han i slutändan når stadiet av total fana (självförintelse av jaget) d v s att passera från och bortom sin egna obeständiga vilja och sedan till stadiet av baqa (bestående i den eviga Viljan av Allah(SWT)). Det är i detta stadium som hemligheten av evigt liv avslöjas för honom.Vi kan slutleda oss till denna lära även med hjälp av den heliga Koranen om vi funderar över vissa verser i den. ”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aa ’Imran 3:169)”Allt skall förgå utom Hans anlete [som förblir i evighet]” 31 (surah al-Qasas 28:88).”Det ni har i handen försvinner, men det som är hos Gud består i evighet” (surah an-Nahl 16:96)Dessa verser samlade tillsammans, visar att Allahs(SWT) anlete är de ”som lever och som har ombesörjande med sin Herre.”

Enligt Koranens text förintas de aldrig. Vissa andra verser tyder på att Allahs(SWT) anlete betecknar Gudomliga namn som är beständiga, oföränderliga och oförgängliga.I en av dess verser har Koranen tolkat och förklarat anletet som de Gudomliga namnen och karaktäriserar Allahs(SWT) anlete som den av prakt och ära: ”Men din Herre förblir i evighet i Sitt majestät och Sin härlighet” (surah ar-Rahman 55:27).Alla Korankommentatorer är överens om att det är i denna vers som frasen ”av prakt och ära” betecknar anletet, och det innebär anletet av prakt och ära. Som vi vet, är det anletet av allt som manifesterar och tydligt visar det. Allahs(SWT) manifestationer är Hans Namn och Attribut. Det är genom dem som skapelsen ser på Allah, eller med andra ord, vet om och känner till Honom. Med denna förklaring kommer vi till slutsatsen att varje existerande ting tynar bort och förintas förutom Allahs(SWT) praktfulla och vackra namn. Detta visar även att gnostikerna vilka denna vers omfattar, ”Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aal ’Imran 3:169), är manifestationen av Allahs(SWT) praktfulla och vackra Namn.

Av ovannämnda vers klarläggs det även vad de heliga Imamerna(A) menade när de sade: ”Vi är Allahs(SWT) Namn.” Uppenbarligen är det så att vara regeringschef eller den högsta religiösa och rättsliga auktoriteten, en position och ställning som inte kan beskrivas med dessa ord. Det som dessa ord egentligen tyder på är stadiet av att passera in i Allah(SWT), på permanent basis med hjälp av Hans anlete och att vara en manifestation och en yttring av Hans praktfulla och vackra Namn och Attribut. I samband med den andliga färden är en annan viktig och fundamental aspekt meditation eller begrundande och betraktande (muraqabah). Det är nödvändigt för den andliga vägfararen att inte ignorera meditation i något stadium från början till slutet. Det måste vara underförstått att meditation har många grader och nivåer och är av många sorter. I de inledande stadierna måste den andliga vägfararen utföra en typ av meditation och på senare stadier av andra sorter. Allteftersom den andliga vägfararen går framåt, blir hans meditation så stark att om den någonsin vore åtagen av en nybörjare, skulle han antingen ge upp för gott eller bli tokig. Men efter att ha fullföljt de preliminära och förberedande stadierna med framgång, klarar gnostikern av att åta sig de högre stadierna av meditation. Då blir många saker som var lagenliga för honom till en början förbjudna för honom.Som resultat av noggrann och flitig meditation börjar en flamma av kärlek att tändas i den andliga vägfararens hjärta, eftersom det är en medfödd instinkt i människan att älska den Absoluta Skönheten och Perfektionen. Men kärleken för de materiella tingen överskuggar denna, medfödda och inneboende kärlek, och tillåter den inte att växa och bli synlig.Meditation försvagar denna slöja tills den slutligen lyfts bort totalt.

Då uppenbaras den naturliga kärleken i dess fulla glans och prakt och leder människans samvete mot Allah. Mystikens poeter kallar ofta denna gudomliga kärlek bildligt för ”vin”.När mystikern fortsätter att undergå meditation, under en längre tid, börjar ett gudomligt ljus synliggöras för honom. Till en början glimtar dessa ljus till, likt en blixt för ett ögonblick, för att sedan försvinna. Gradvis växer sig de gudomliga ljusen starka och uppenbarar sig som små stjärnor. När de växer ytterligare, framträder de först likt månen och sedan likt solen. Ibland framträder de även som en bländande lampa. I enlighet med mystikens termer är dessa ljus kända som ”mystikens sömn” och de tillhör världen av barzakh.När den andliga vägfararen har passerat detta stadium och hans meditation växer sig starkare, skådar han som om himlen och jorden vore belysta från Öst till Väst. Detta ljus kallas ljuset av jaget och skådas efter att vägfararen och mystikern har passerat världen av barzakh.

När passagen ur världen av barzakh inträffar, börjar grundläggande tecken av jaget framträda, den andliga vägfararen beskådar då sig själv i en materiell skepnad. Detta stadium är början på stadiet för avlägsnandet av jaget.Allamah Mirza Ali Qazi brukade återberätta att en dag när han kom ut från sitt rum, in till verandan, såg han plötsligt sig själv stå tyst vid sidan av sig själv. När han tittade noggrant, såg han att det inte fanns något skinn eller kött på hans ansikte. Han gick tillbaka in i sitt rum och tittade sig i spegeln. Han fann sitt ansikte mer tomt än någonsin tidigare.Ibland händer det att gnostikern känner som om han inte alls existerade överhuvudtaget. Han försöker finna sig själv men lyckas inte.

Dessa, är iakttagelser av de tidiga stadierna av självrensning, men de är inte fria från begränsningarna av tid och rum. I nästa stadium, med Allahs(SWT) hjälp, kan den andliga vägfararen överstiga dessa begränsningar också och på så vis beskåda den fullständiga verkligheten av jaget. Det har återberättats att Mirza Jawad Malaki Tabrizi passerade hela fjorton år i Akhund Mulla Hossein Quli Hamdanis följe och fick av honom lektioner inom mystik (irfan). Han säger:”En dag berättade min lärare för mig att en av hans lärjungars utbildning från och med den dagen var mitt ansvar. Denna lärjunge var väldigt noggrann och flitig. I sex år höll han sig ockuperad med meditation och självförödmjukelse. Till slut nådde han stadiet av självkännedom och att ha blivit rensad från sitt onda jag (lust och begär). Jag ansåg det lämpligt att läraren själv skulle tala om detta faktum för lärjungen. Så jag tog honom till lärarens hus till vilken jag berättade mina intentioner. Läraren sade: ”Detta är ingenting.” Samtidigt viftade han med sin hand och sade: ”Detta är rensning.”

Denna lärjunge brukade säga: ”Jag såg mig själv bli avskiljd från min kropp och samtidigt kändes det som om en annan person exakt som mig stod vid min sida.”Det tål att nämnas här; att se de ting som existerar i världen av barzakh är i jämförelse av liten betydelse. Det är av större betydelse att skåda ens egna lägre jag (nafs) i ett absolut tillstånd, för att i detta fall uppenbarar jaget sig som en genuin verklighet fri från begränsningarna av tid och rum. Skådningarna av de tidigare stadierna var i jämförelse förberedande och partiella och detta betraktande är så att säga uppfattningen av helheten.Agha Seyyed Ahmad Karbala’i, en annan välkänd och framträdande lärjunge till den avlidne Akhund säger: ”En dag medan jag sov någonstans väckte någon mig plötsligt och sade till mig: ’Vakna genast om du vill se det ’eviga ljuset.’ Jag öppnade mina ögon och såg ett enormt blankt ljus skinandes överallt och åt alla håll.”Detta är stadiet för insikten av jaget. Det uppenbarar sig i formen av ett oändligt ljus.När en lyckosam andlig vägfarare har passerat detta stadium, passerar han även andra stadier med en fart i proportion till den uppmärksamhet han riktar mot meditationen. Han skådar Allahs(SWT) attribut eller blir medveten om Allahs(SWT) Namn som en absolut egenskap. Vid detta tillfälle känner han 70plötsligt att alla existerande ting är endast en enhet av kunskap och att det inte existerar något annat än en enda kraft. Detta är stadiet av insikt om de Gudomliga attributen. Stadiet av insikt om de Gudomliga namnen är ännu högre. På detta stadium ser den tillgivne att i alla världar existerar endast en Vetare och endast ett Allsmäktigt, Levande Väsen.

Detta stadium är långt högre än det av medvetandet om de Gudomliga Attributen, ett stadium som uppenbarar sig i hjärtat, för att nu finner den andliga vägfararen inte något väsen vara vetande, mäktigt och levande utom Allah(SWT). Denna grad av insikt uppnås vanligtvis under reciterandet av Koranen, när recitatören känner att det finns någon annan som lyssnar på hans reciterande.Det bör läggas på minnet att recitation av Koranen är väldigt effektiv i säkerställandet av detta stadium. Den tillgivne anhängaren bör utföra nattbönerna och bör under dessa recitera de suror under vars recitation sojood (falla ned med ansiktet på marken inför Allah(SWT)) är obligatorisk, nämligen surah Sajdah, surah Ha’-mim, surah Najm och surah al-’Alaq, för att det är oerhört ljuvligt och behagligt att falla i sojood under recitationen av en surah. Erfarenhet har bevisat att för detta ändamål är det även mycket effektivt att recitera surah Sad under torsdagens nattbön (wutairah).

Egenskapen av denna surah är även angiven i återberättelserna beträffande meriterna av denna surah.När den tillgivne anhängaren har fullbordat alla dessa stadier och insikter, är han omgiven av gudomliga ingivelser och varje ögonblick kommer han närmare till stadiet av verklig självförintelse, tills han är så gripen av en gudomlig ingivelse att han är fullständigt införlivad i skönheten och fulländningen av den ”Sanna Älskade”. Han uppmärksammar inte längre sig själv eller någon annan. Han skådar och bevittnar Allah(SWT) överallt. Där fanns Allah(SWT) och ingenting fanns vid Hans sida.Under denna omständighet är den tillgivne fördjupad i det oändliga havet av gudomlig ingivelse.Det bör hållas i minnet att detta inte innebär att allt i den materiella världen förlorar sin existens. I själva verket ser den tillgivne enhetligheten i pluraliteten. I övrigt fortsätter allt att existera som det gjort. En mystiker har sagt: ”Jag var bland folket i 30 år. De hade intrycket att jag var delaktig i alla deras aktiviteter men i själva verket under hela denna period såg jag inte dem och kände ingen annan än Allah(SWT).”Förekommandet av detta tillstånd är av stor betydelse. I början kan det förekomma för ett ögonblick, men så småningom växer dess varaktighet och förlopp ännu längre, först kan det vara i kring tio minuter eller liknande, sedan i en timme och vidare även för en längre period.

Detta tillstånd kan även bli bestående genom Allahs(SWT) nåd.I mystikernas sägelser har detta tillstånd benämnts som ”varaktighet i Allah(SWT)” eller ”det för evigt bestående livet i Allah(SWT)”. Människan kan inte uppnå detta skede av fullkomlighet såvida hon inte överskrider jaget. Vid uppnåendet av detta stadium ser den tillgivne inte något utom Allah(SWT).Det sägs att det fanns en hänförd sufier som greps av en gudomlig ingivelse. Hans namn var Baba Farajullah. Människorna bad honom att säga något om världen. Han sade: ”Vad kan jag säga om den? Jag har inte sett den sen jag föddes.”32I början då ingivelsen är svag, kallas det för ett tillstånd och dess förekomst är bortom den tillgivnes kontroll. Men när detta tillstånd, som ett resultat av fortsatt meditation och genom Allahs(SWT) nåd, blir ett bestående inslag, kallas det en station. Nu blir tillståndet av ingivelse under kontroll för den andliga vägfararen eller den tillgivne.Självklart är en stark andlig vägfarare den som vid sidan av beskådandet av dessa tillstånd även håller ett öga på världen av pluralitet och bibehåller sina relationer väl, med världen av enhetlighet och världen av pluralitet på samma gång. Detta är en väldigt hög ställning och kan inte uppnås med enkelhet.

Måhända att denna ställning är förbehållen för profeterna(A) och en del andra utvalda människor som är Allahs(SWT) favoriter och som kan säga: ”Tillståndet av min förbindelse till Allah(SWT) är sådan så att den mest favoriserade ängeln inte kan uppnå den.” 33 och samtidigt uppge: ”Jag är en människa precis som ni.”34Någon kanske säger att endast profeterna(A) och Imamerna(A) kan uppnå dessa höga ställningar. Hur kan det då vara möjligt för andra att uppnå dem? Vårt svar är att Profetskap och Imamat är utan tvivel de utmärkande utnämningar vilka andra inte kan uppnå.

Men stationen av ’absolut Enhet’ och att förgås i Allah(SWT) som kallas wilayat är inte uteslutande förbehållen profeterna(A) och Imamerna(A), som själva har kallat sina följeslagare till att försöka uppnå denna ställning av perfektion. Den heliga Profeten(S) har bett sitt Ummah (muslimska nationen) att följa i hans fotspår. Detta visar att det är möjligt även för andra att avancera till denna position, annars skulle en sådan anvisning vara meningslös.Koranen säger: ”I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen” (surah al-Ahzab 33:21)Det finns en återberättelse i de sunnitiska böckerna att den heliga Profeten(S) en gång sade: ”Hade ni inte varit pratsjuka och till hjärtan oroliga, skulle ni ha sett det jag ser och skulle ha hört det jag hör.”Denna återberättelse visar att den verkliga orsaken av att inte uppnå mänsklig perfektion är djävulska tankar och onda handlingar. Även enligt en återberättelse från de shiitiska källorna, har den heliga Profeten(S) sagt: ”Hade inte demonerna svävat kring deras hjärtan, hade människorna sett hela kungariket av himlarna och jorden.”Ett av kännetecknen av denna höga mänskliga position är att den möjliggör för den individ som innehar den att begripa de gudomliga kungarikena i enlighet med hans förmåga.

Han besitter kunskapen om dåtiden och framtiden av universum och kan behärska och kontrollera allting, överallt.Den kände mystikern, Shaykh Abdul Karim al-Jili skriver i sin bok, den ’Perfekta Människan’ att han vid ett tillfälle var så överväldigad av ett sådant tillstånd att han kände som om han hade blivit förenad med alla andra existerande ting och kunde se allting. Detta tillstånd varade inte längre än ett ögonblick.Uppenbarligen är det den tillgivnes upptagenhet med dess fysiska behov som gör att detta tillstånd inte varar länge.En välkänd sufier säger att en människa blir av med spåren av materiell utveckling först 500 år efter sin död. Denna period motsvarar en halvdag av de gudomliga dagarna. Allah(SWT) har sagt: ”En dag är för din Herre detsamma som tusen år så som ni räknar” (surah al-Hajj 22:47).Det är uppenbart att de nästa världsliga välsignelserna och gudomliga belöningarna och favörerna är oräkneliga och obegränsade. Orden som uttryckt dessa har varit präglade och myntats på grunderna av mänskliga behov och nya ord behöver myntas med utvidgningen av mänskliga krav.

Det är därför som det inte är möjligt att uttrycka alla gudomliga sanningar och ynnest med ord. Allt som har sagts har varit symboliskt och metaforiskt. Det är omöjligt att uttrycka de högre sanningarna i ord. Det har sagts: ”Ni är i den mörkaste världen.” I enlighet med denna återberättelse lever människan i den mörkaste av världar (jorden) skapad av Allah(SWT).Människan hittar på uttryck för att möta hans dagliga behov baserat på det hon ser och känner i denna materiella värld. Hon har ingen kunskap om relationerna, välsignelserna och andemeningarna av de andra världarna och därför kan hon inte hitta på uttryck för dem.

Det är därför som det inte existerar passande ord i något av världens språk som kan uttrycka högre sanningar och koncept. Nu när vår kunskap är begränsad och vårt tänkande defekt, hur kan detta problem lösas?Det finns två grupper av människor som har talat om högre sanningar. Den första är den av profeter(A). De har direkt förbindelse med de icke-materiella världarna, men de säger även: ”Vi, profeterna(A), har blivit beordrade att prata med människorna i enlighet med deras intellektuella förmågor.” Det innebär att de är tvungna att uttrycka sanningarna på ett sätt begripligt för vanligt folk. Därför har de undvikit att beskriva naturen av de andliga ljusen och deras briljans. De har inte pratat om sanningarna som är obegripliga för människan. De har endast använt ord som paradis, Hurri (evigt ung skön kvinna i paradiset) och palats om vilkas sanning har sagts: ”(som) Inget öga har sett, inget öra har hört och ingen har tänkt på det.” De har även medgett att sanningarna av de andra världarna är obeskrivliga.Den andra gruppen är av dem som närmar sig stigen ordinerad och förelagd av profeterna(A) och inser sanningarna i enlighet med deras förmåga. De använder sig också av en bildlig stil/språk.

Uppriktig tillgivenhet och fromhet

Det måste läggas på minnet att utan uppriktighet på vägen mot Allah(SWT), är det inte möjligt att uppnå själsliga stadier och skeden. Sanningen kan inte klaras upp för en andlig vägfarare såvida han inte är fullt uppriktig och hängiven i sin tillgivenhet.Det finns två stadier av uppriktighet. Det första stadiet är att fullfölja alla religiösa plikter endast för Allahs(SWT) skull. Det andra stadiet är att underkasta sitt hela jag uteslutande till Allah(SWT). Det första stadiet tillkännages genom följande vers:”Men inga andra påbud gavs dem än att dyrka Gud med ren och uppriktig tro liksom de som i gångna tider sökte sanningen, och att förrätta bönen och att 74hjälpa de behövande. Detta är den sanna, i människans natur nedlagda religionens klara och evigt giltiga [påbud]” (surah al-Bayyinah 98:5).Det andra stadiet tillkännages genom följande vers:”Men inte så Guds sanna tjänare” (surah as-Saffat 37:128).

Det finns en välkänd profetisk återberättelse att den direkta effekten av den som håller sig själv ren i 40 dagar, är att källor av visdom strömmar ut från hjärtat till dennes tunga.Denna återberättelse syftar också till det andra stadiet av uppriktighet. Koranen har vid specifika ställen förklarat en gärning som salih (rättskaffens och prisvärd). Den nämner till exempel: ”Vem som än uträttar en salih (rättskaffens och prisvärd) handling”, Och på andra ställen beskriver den vissa människor som salih. På ett ställe nämns det till exempel: ”Sannerligen var han en av de gudfruktiga (salih).” På liknande sätt har den ibland förklarat en gärning som uppriktig och ibland en människa som uppriktig och sannfärdig. Det är uppenbart att människans uppriktighet beror av hennes handlingar och hon kan inte vara uppriktig och sannfärdig såvida hon inte är uppriktig i alla sina handlingar och i allt hon gör och säger. Allah(SWT) säger: ”De goda orden stiger upp till Honom och Han förhöjer [värdet av] varje god handling” (surah al-Fatir 35:10).Det bör läggas på minnet att en människa som uppnår stadiet av personlig uppriktighet, är försedd med vissa kännetecknande egenskaper andra inte besitter.

En viktig egenskap hon förvärvar i enlighet med Koranen, är att hon blir immun mot Satans dominans och lockelser. Koranen citerar Satan sägandes: ”Jag svär vid Din Allmakt att jag skall leda dem alla vilse utom [sådana] bland dem som är Dina sant hängivna tjänare!” (surah Sād 38:82).Det är uppenbart här att Allahs(SWT) uppriktigt hängivna tjänare inte har blivit uteslutna genom att Satan blivit tvingad av Allah(SWT) att utesluta dem. De har uteslutits tack vare att de uppnått ställningen av ”enhet”, vilket leder till att Satan inte längre har någon kontroll över dem. I egenskap av att dessa människor har renat sig för Allah(SWT), ser de Allah(SWT) i allt som deras blickar faller på. Vilken skepnad Satan än antar, ser de i det tecken på Allahs(SWT) ära och prakt. Det är därför som Satan har erkänt sin hjälplöshet mot dessa människor från första början. Annars, är det hans jobb att förföra Adams(A) ätt och leda dem vilse. Han har inte någon barmhärtighet över någon.

Den andra punkten är att de uppriktigt hängivna tjänarna till Allah(SWT) kommer att bli befriade från räkenskap på Domedagen. Koranen säger: ”Och [Domens] basunstötar skall ljuda och alla i himlarna och på jorden – utom de som Gud vill [skona] – skall falla livlösa till marken” (surah az-Zumar 39:68).Denna vers visar utan tvekan att en ospecificerad grupp av människor kommer att bli räddade från fasorna av Domedagen. När man ställer denna vers jämsides med en annan vers som säger: ”Men ni skall inte straffas för annat [eller mer] än vad ni gjorde. Utom de uppriktigt trogna (ensidiga) människorna” (surah as-Saffat 37:39-40) står det klart vilken denna grupp kommer att bli. De uppriktigt hängivna människorna kommer inte att bli kallade till räkenskap. De har redan säkrat ett evigt liv som ett resultat av deras andakter, självförödmjukelse och oupphörliga handlingar av gudsfruktan och tillgivenhet. De har redan utsatts för räkenskap och straff och genom att ha blivit dräpta på vägen till Allah(SWT), ombesörjer Gud för deras uppehälle.”Och betrakta inte dem som fallit i kampen för Guds sak som döda. Nej, de lever [och] Gud sörjer för dem” (surah Aal ’Imran 3:169).Därtill, är endast de som är frånvarande som kommer att frambringas.

Dessa människor är redan närvarande även innan början av återuppståndelsens dag, för Allah(SWT) säger att de har ombesörjande av sin Herre.Den tredje punkten är att människorna generellt kommer att bli belönade och gottgöras för deras handlingar på Domedagen. Men dessa uppriktigt trogna människor kommer att bli favoriserade med belöningar bortom deras handlingar. Allah(SWT) säger: ”Vem [av oss] som skalldrabbas av ett förnedrande straff och[ i nästa liv] få utstå ett ändlöst lidande!” (surah az-Zumar 39:40)Om det kan hävdas att denna vers innebär att endast syndarna kommer att bli bestraffade för deras synder, men belöningen som tilldelas de rättfärdiga enbart kommer att vara en favör skänkt till dem av Allah(SWT), kommer vi säga att denna vers är generell i dess bibetydelse och syftar inte enbart på syndarna. Därtill kommer att det inte finns någon motsägelse mellan Allahs(SWT) favör och Hans gottgörelse, för att Allah(SWT) favör innebär att Han ibland belönar stort för små gärningar. Trots denna favör, kvarstår ändå belöningen som för de utförda handlingarna. Men vad denna vers säger är en annan sak. Den säger att det som Allah(SWT) kommer att skänka sina uppriktigt trogna tjänare, kommer att vara av ren favorisering, inte en belöning för några handlingar överhuvudtaget.En annan vers säger: ”Där [i paradiset] skall de få allt vad de önskar, och mer [väntar dem] hos Oss” (surah Qaf 50:35).

Denna vers innebär att paradisets invånare kommer att bli tilldelade allt en människa kan åtrå eller önska sig. Och om det inte vore nog, kommer Allah(SWT) att skänka dem sådant som dem inte kan föreställa sig eller ens drömma om. Denna punkt är värd att reflektera över.Den fjärde punkten är att denna grupp håller en sådan högtuppsatt position att dess medlemmar kan förhärliga och lovprisa Allah(SWT) på det bästa och mest riktiga sättet.Allah(SWT) säger: ”Stor är Gud i Sin härlighet, fjärran från [försöken] att beskriva [Hans väsen], men Guds hängivna tjänare beter sig inte på detta sätt”(surah as-Saffat 37:159-160).Detta är den högsta positionen en människa kan besitta.De ovannämnda detaljerna visar vilka välsignelser som det sista steget av mystik leder till. Men det måste läggas på minnet att dessa välsignelser endast kan uppnås när en andlig vägfarares oupphörliga hängivenhet når ett stadium av självförödmjukelse så att han då kan sägas ha blivit dräpt på Allahs(SWT) väg och kan bli berättigad belöningen som reserverats för martyrer. Precis på samma sätt som svärdet skär av förbindelsen mellan kroppen och själen hos en martyr, bryter den andlige vägfararen kontakten med hans kropp och själ genom att kämpa mot hans lustfyllda själ.

För att åstadkomma detta tar han hjälp av sin andliga styrka istället för att använda sin fysiska kraft.I början av hans andliga resa bör den tillgivne leva ett asketiskt återhållsamt liv och bör ständigt begrunda meningslösheten av fåfängligheterna i denna värld och sålunda bryta relationerna med världen av mångfald. När hans intresse för denna värld upphört, kommer inga materiella vinster att behaga honom och inte heller någon materiell förlust att vålla honom smärta.”[Så är det] för att ni inte skall sörja över det som ni gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er” (surah al-Hadid 57:23).Likgiltighet till glädje och sorg betyder inte att den andlige vägfararen inte känner någon glädje ens för Allahs(SWT) gåvor och välsignelser, eller inte sörjer någonting som kan tynga honom. Att känna lycka över Allahs(SWT) gåvor är inte resulterad av hans kärlek till världsliga obetydligheter såsom rikedom, rang, ära, berömmelse etc. Han älskar Allahs(SWT) gåvor för att han känner sig överväldigad av sin Herres nåd.Efter att ha passerat detta stadium känner den hängivne att han fortfarande är egenkär.

Vilken sort av andlig kraftansträngning eller övning han än utför är det ett resultat av hans egenkärlek. Människan är av naturen självisk. Hon är alltid redo att offra allt annat för sin egen skull. Hon skulle vara villig att tillintetgöra vadsomhelst för sin egen överlevnad. Det är svårt för henne att göra sig av med denna naturliga instinkt och övervinna sin egoism och själviskhet. Men tills hon inte gör detta, kan hon inte förvänta sig att det gudomliga ljuset uppenbarar sig i hennes hjärta. Med andra ord, såvida den andlige vägfararen inte förintar sitt jag, kommer han inte att kunna etablera sin förbindelse med Allah(SWT). Därför är det nödvändigt för honom att först och främst försvaga och till sist krossa känslan av själviskhet så att allt han gör, görs enbart för Allah(SWT) och att hans känsla av egenkärlek kan förvandlas till kärlek till Honom.För detta ändamål är en oupphörlig ansträngning och satsning nödvändig. Efter att ha passerat detta stadium upphör inte endast den hängivnes tillgivenhet till sin kropp och alla andra materiella saker att existera, utan även hans tillgivenhet till sin själ är avslutad. Allt han nu gör, gör han endast för Allah(SWT). Om han äter för att stilla sin hunger eller tillgodoser för blott livets förnödenheter, gör han detta endast för att hans Evigt Älskade vill honom fortsätta leva. Alla hans önskningar är föremål för och underkastade Allahs(SWT) vilja.

Det är därför han inte söker någon övernaturlig förmåga för sig själv. Han tror att han inte ha någon rätt att företa någon sort av andlig utövning med avsikten att skaffa kännedom om det förflutna eller att förutse framtida händelser, eller att praktisera tankeläsning, eller att tillryggalägga långa avstånd på väldigt kort tid, eller att göra ändringar i den världsomfattande ordningen, eller att stärka sina sinnliga förmågor, för att sådana handlingar inte utförs för att vinna Allahs(SWT) välbehag, inte heller kan de motiveras genom sann hängivelse till Honom. Dessa innebär endast självdyrkan och utförs för tillfredsställandet av sina egna utsvävande begär, trots att personen i fråga inte må erkänna detta faktum och trots att han må till synes vara uppriktigt hängiven till Allah(SWT). Men enligt följande vers dyrkar han endast sina egna begär. ”HUR SER du på den som gör sina egna passioner till gud?”(surah al-Jathiyah 45:23).Därför bör den andlige vägfararen passera dessa steg varsamt och göra sitt bästa för att få full kontroll över sin egenkärlek och högfärd. Vi skall prata mer om detta ämne senare.När den hängivne når det slutgiltiga stadiet, börjar han så småningom tappa intresset för sig själv för att slutligen helt och hållet glömma sig själv.

Nu ser han ingenting förutom den evigt varaktiga skönheten av sin Sanna Älskade.Det måste läggas på minnet att det är essentiellt för den andlige vägfararen att fullkomligt segra över den fientliga svärmen av utsvävande begär, kärlek till rikedomar, berömmelse och makt, stolthet och självbelåtenhet. Det är inte möjligt att uppnå perfektion om något spår av egenkärlek kvarstår. Det är därför det har observerats att många framstående människor inte lyckats uppnå perfektion inom mystiken, trots åratal av andliga övningar och oupphörliga gudfruktiga handlingar, och på detta sätt besegrades i sin kamp mot sitt eget fenomenala jag. Anledningen till detta var att hennes hjärta inte var fullständigt renat, och ynkliga begär ännu stod på lur i något hörn av hjärtat, trots att hon var under intrycket att alla hennes onda egenskaper hade ryckts upp från rötterna. Resultatet var att de hämmade begären återigen reste sig vid tiden för prövning och började frodas, med resultatet att den hängivne stackaren föll i onda tider.Segern över det lägre jaget beror helt och hållet av nåden från Allah(SWT) och kan inte uppnås utan Hans hjälp.

Det sägs att den avlidne Bahrul Ulum en dag var väldigt glad. När han tillfrågades om anledningen till detta, sade han: ”Efter att ha ständigt utfört handlingar av ren hängivenhet i 25 år, finner jag nu mina handlingar fria från skrytsamhet.” Läxan att ta med sig från denna historia är värd att begrunda med noggrannhet och minnas väl.Det bör läggas på minnet att en andlig vägfarare måste hålla sig till de Islamiska föreskrifterna från allra första början då han ger sig ut på mystikens stig ända till dess slut. Även den minsta avvikelse från lagen är otillåtet. Om du upptäcker att någon, trots att han säger sig vara mystiker, inte följer alla Islams lagar och inte är strikt gudfruktig och rättskaffens, kan han betraktas som en hycklare och bedragare. Men om han begår ett misstag och har en giltig förklaring för att rättfärdiga sitt felhandlande, är det då en annan fråga.Det är en stor lögn och ett förtal att den Islamiska lagen kan/får förbises av en wali (Guds vän). Den heliga Profeten(S) hade den högsta ställningen bland alla levande varelser, men han stod fortfarande fast vid Islams föreskrifter ända till de sista ögonblicken av hans liv.

Därför är det totalt felaktigt att säga att en wali inte är förpliktigad att följa lagen. Hursomhelst, det kan sägas att en normal människa i regel dyrkar Allah(SWT) för att fullända sina utvecklingsmöjligheter, medan en wali dyrkar Allah(SWT) på grund av att Guds höga position fodrar att han gör så. Aisha har rapporterats fråga den heliga Profeten(S) följande: ”När Allah(SWT) sade följande om dig: ”Gud vill förlåta dig de synder som du har begått och dem som du kan komma att begå” (surah al-Fath 48:2) varför anstränger du dig själv så mycket för att utföra handlingarna av dyrkan?” Den heliga Profeten(S) sade: ”Bör jag inte vara en tacksam tjänare till Allah(SWT)?”Detta visar att specifika individer inte dyrkar Allah(SWT) för att fullända deras personlighet, utan för att visa sin tacksamhet till Allah(SWT). De olika tillstånd som en andlig vägfarare upplever och ljuset som han skådar, bör vara en inledning av hans förvärvande av vissa egenskaper och förmågor. Annars är en simpel förändring av hans tillstånd inte tillräckligt. Den andlige vägfararen måste helt och hållet göra sig av med alla kvarlämningar av den lägre världen inom sig genom metoder som meditation och ständiga handlingar av gudsfruktan och tillgivenhet.

Det är inte möjligt att uppnå ställningen av de gudfruktiga och rena utan att tillskansa sig och förvärva deras egenskaper. Ett litet snedsteg i frågan om meditation och gudfruktiga handlingar kan orsaka den andlige vägfararen en oerhörd förlust. Följande vers belyser denna punkt: ”MOHAMMAD är ingenting mer än ett sändebud och [andra] sändebud har kommit och gått före honom. Om han dör eller stupar i strid, kommer ni då att göra en helomvändning?” (surah Aal ’Imran 3:144)Därför måste en andlig vägfarare rensa sitt hjärta och rena sig själv invändigt och utvändigt, så att han kan hedras med sällskapet av rena själar.Allah(SWT) säger: ”Oavsett om synden begås öppet eller i hemlighet” (surah al-An’am 6:120).I enlighet med denna vers måste den andlige vägfararen passera alla de stadier som möjliggör för honom att uppnå stadiet av uppriktig tillgivenhet (gudsfruktan). Dessa steg har i korthet uppräknats i följande vers: ”De som har antagit tron och utvandrat från ondskans rike och med sina ägodelar och sina liv [som insats] strävar och kämpar för Guds sak har den högsta rangen inför Gud; det är de som skall vinna den stora segern.

Deras Herre ger dem det glädjerika budskapet om [Sin] nåd och [Sitt] välbehag och om lustgårdar där Guds gåvor aldrig tryter och där de skall förbli till evig tid; ja, en rik belöning [väntar] dem hos Gud!” (surah al-Tawbah 9:20–22).Enligt denna vers är det fyra världar som föregår världen av uppriktig hängivenhet: (1) Världen av Islam, (2) Världen av tro, (3) Världen av utvandring, och (4) Världen av Jihad (heligt krig) i Allah(SWT) väg. Enligt den profetiska återberättelseen där det har sagts: ”Vi har återvänt från ett mindre heligt krig till ett större heligt krig”, är den andlige vägfararens kamp ett större heligt krig (stora jihad), och likaså bör även hans Islam vara ett större Islam och hans tro en större tro. Efter att ha passerat stadierna av Islam och tro, bör han samla tillräckligt mod för att kunna utvandra i sällskap av den inre budbäraren med hjälp av den yttre budbäraren eller hans efterträdare. Således bör han företa självförödmjukelse, så att han kan uppnå samma status som en person dräpt i Allah(SWT) väg.Den andlige vägfararen måste hålla i minnet att han måste, från början av sin andliga resa till stadiet av självförödmjukelse, ställas inför många hinder som är skapade av antingen människan eller Djävulen. Han måste passera genom världarna av det större Islam och den större tron innan han når stadiet av självförödmjukelse och uppnår statusen av en martyr. På den andliga resan är större Islam, större tro, större utvandring och större heligt krig förberedande stadier som föregår det sista stadiet.

De största hindren på vägen genom dessa stadier kallas för större trolöshet och större hyckleri. Vid detta stadium kan de mindre djävlarna inte tillföra någon skada på den andlige vägfararen, men Satan som är deras överhuvud, försöker fortfarande hindra hans framsteg. Därför skall han inte tro att han är utom fara medan han passerar dessa stadier. Så länge som han inte passerat förbi ovannämnda ”större världar”, kommer Satan att fortsätta blockera hans väg. Den andlige vägfararen måste hålla modet uppe och akta sig för Satan, så att han inte blir inblandad i större trolöshet och större hyckleri. Efter att passerat världarna av större Islam och större tro åtar sig den andlige vägfararen större utvandring och sedan genom medel av själförödmjukelse passerar han genom större självåteruppståndelse och sedan passerar in till dalen av de som är uppriktigt tillgivna Allah(SWT). Må Allah(SWT) skänka oss alla denna framgång.