I Hans Namn som har skapat allt och inte är skapad Själv
Baserat på vad som sagts tidigare, måste den hängivne, som företar en andlig resa, passera genom 12 världar innan han når världen av uppriktighet. Namnet på dessa världar är:Mindre Islam, stor Islam, större Islam, mindre tro, stor tro, större tro, mindre utvandring, stor utvandring, större utvandring, mindre jihad, stor jihad och större jihad. Det är nödvändigt att känna till kännetecknen av dessa världar och att vara medveten om de hinder och barriärer som en hängiven tjänare måste möta medan han avancerar mot dem. För att klargöra vår poäng förklarar vi dessa världar kortfattat.Stor Islam innebär total underkastelse till Allah(SWT), att inte kritisera någon handling av Honom och att tro med full övertygelse att det som händer är inte utan någon form av förmån och att det som inte sker inte är att föredra. Imam Ali(A) syftar på denna punkt när han säger att ”Islam betyder underkastelse och underkastelse innebär övertygelse.” En hängiven tjänare ska
inte endast inte ha några invändningar mot något Gudomlig direktiv eller påbud, utan bör även inte ens känna någon typ av besvikelse i hjärtat över något av dessa. Allah(SWT) säger:”Nej, vid din Herre! De är inte [sanna] troende förrän de sätter dig som domare att döma mellan sig i alla tvister och därefter inte i sitt inre har någon invändning mot dina beslut utan underkastar sig dem helt och fullt” (surah an-Nisa 4:65).Detta är stadiet av större Islam. Vid detta stadium bör Islam tränga sig in i själen på den hängivne tjänaren och verkligen ta över hans hjärta och liv.När den hängivnes hjärta är belyst med ljuset av större Islam, kommer inte bara hans hjärta att vittna på att allt är från Allah(SWT), utan han kommer även att observera denna sanning rent fysiskt. Med andra ord, ser han ofta med ”hjärtats ögon” att Allah(SWT) alltid är närvarande och allvetande. Detta stadium kallas för stadiet av insikt eller större Islam. Men eftersom den andlige vägfararen inte ännu har uppnått perfektion, måste han möta materiella hinder, speciellt när han är upptagen med sina naturliga behov, faller ett tillstånd av ouppmärksamhet över honom. Därför är det nödvändigt för honom att använda sin viljekraft så att stadiet av klarsynthet kan bli ett bestående särdrag för honom och inte störas utav hans andra företeelser.
I detta syfte är det nödvändigt att leda större Islam 82från hjärtat till själen så att detta grundsteg kan bli ett fullt utvecklat stadium styrandes alla inre och yttre förmågor. Detta är stadiet som mystikerna kallar för ställningen av välgörenhet (ihsan). Koranen säger: ”Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta” (surah al-’Ankabut 29:69).Som sådant kan strävaren i Allahs(SWT) stig inte finna vägen av vägledning och närhet till Allah(SWT) förrän han når stadierna av välgörenhet. En framstående anhängare till den heliga Profeten(S), Abu Dharr Ghafari, frågade honom en gång vad välgörenhet innebar. Den heliga Profeten(S) sade: ”Att du tillber Allah(SWT) som om du ser honom. Om du inte ser Honom, ser Han sannerligen dig”.
Med andra ord, bör människan dyrka Allah(SWT) som om hon såg Honom. Om människan inte är i stånd att dyrka Gud på detta sätt, medför det en lägre grad av dyrkan. Människan bör dyrka Allah(SWT) som om Allah(SWT) ser honom. Så länge som den hängivne inte når stadiet av större tro, är han bara försedd med stadiet av välgörenhet. I detta stadium utför han handlingar av Gudsdyrkan med iver och glöd. Genom att hans själ har genomsyrats av tro, kommer han att sätta alla organ och förmågor i arbete. När organen och förmågorna en gång har kontrollerats kan de inte strida mot själen även för ett ögonblick. Gällande de hängivna anhängarna som uppnått stadiet av större tro, säger Allah(SWT): ”DET SKALL gå de troende väl i händer; de som ber med ödmjukt sinne, som drar sig undan när de hör lättsinnigt tal” (surah al-Mu’minun 23:1-3).
Endast den människa sysselsätter sig med triviala värdelösa ting, som är intresserad av dem. En andlig vägfarare som uppnått stadiet av större tro och för vilken välgörenhet har blivit en vana, kan inte vara fäst vid något värdelöst, för inget hjärta kan älska två motsägelsefulla saker samtidigt. Allah(SWT) har själv sagt: ”GUD skapar inte två hjärtan i bröstet på någon man” (surah al-Ahzab 33:4).Om vi finner en hängiven tjänare fladdrande omkring i förnöjelser, kan vi lätt konstatera att han inte är fullt hängiven till Allah(SWT) och att hans hjärta inte är befriat från hyckleri som i detta sammanhang kallas för större hyckleri vilket är motsatsen till större tro. Som ett resultat av detta hyckleri handlar människan inte i enlighet med hennes inre motiv utan vägleds av anledningar, egennytta eller ängslan. Följande vers refererar till denna typ av hyckleri: ”Och då de reser sig för att be, reser de sig i sakta mak för att ses och berömmas” (surah an-Nisa 4:142).När den andlige vägfararen uppnår stadiet av större tro, finns inget spår av hyckleri kvar i honom. Hans uppträdande och handlingar är inte längre vägledda av opålitliga anvisningar av anledningstänkande och inte heller av ängslan, egennytta eller konservatism. Alla hans handlingar motiveras av en inre glöd, uppriktig hjärtlig benägenhet och sann kärlek. När den andlige vägfararen väl har uppnått stadiet av större tro, bör han vara redo för större utvandring.
Det finns två sidor av denna utvandring: en är kroppslig utvandring vilket betyder att överge socialt umgänge med de orättfärdiga, och den andra är utvandringen av hjärtat vilket betyder att inte skapa vänskapsband med dem. En andlig vägfarare skall inte bara överge alla vanor, seder och traditioner som förhindrar honom att fullfölja vägen till Allah(SWT), utan måste också ogilla dem från det innersta djupet av hjärtat. Sådana seder och traditioner har mestadels importerats från hedniska länder. En människa som lever i ett materialistiskt samhälle kommer att bli en fånge av många seder och vanor utbrett bland världsligtsinnade människor, vilka formar grunden för deras sociala uppförande.
Det har till exempel blivit vanligt att betrakta en person som håller tyst i en akademisk diskussion som okunnig. Många människor ser det som ett bevis på högt anseende att sitta som överhuvud i ett möte, eller att gå framför andra när man går i grupp. Vårdat språk och fjäsk anses som bra uppträdanden, och ett beteende i motsats till dessa seder anses som dåligt uppförande och grovhet. Den andlige vägfararen bör med Allahs(SWT) hjälp nonchalera sådana udda seder och bisarra tankar. I detta anseende bör han inte frukta någon och inte ens bry sig om kritik från de som kallar sig själva betydelsefulla lärda personer.
Det finns en berättelse i Kulaynis Jami’ återberättad av Imam Sadiq(A) där den heliga Profeten(S) har sagt: ” Det finns fyra pelare av trolöshet: girighet, fruktan, agg och ilska”. I denna återberättelse betyder fruktan den oron för att människor skulle bli arga om deras felaktiga idéer och felaktiga seder motsades.I korthet bör den andlige vägfararen ta farväl av alla dessa vanor och traditioner, seder och bruk vilka blockerar hans avancemang mot Allah(SWT). Mystikerna kallar detta beteende ”galenskap”, eftersom galna människor inte heller bryr sig eller lägger märke till de populära vanorna och traditionerna och inte bryr sig om vad människor säger. En galen man håller sig till sina egna sätt och fruktar inte några motsättningar.Till följd av hans framgång inom utvandring och borttagandet av de allmänt utbredda sederna, träder den andlige vägfararen in i området av stor jihad, vilket betyder kampen mot de djävulska krafterna. Även på detta stadium är den andlige vägfararen fortfarande en gisslan av sitt lägre jag, överväldigad av sina begär och låga lustar, förvirrad av fruktan och bekymmer, ilska och besvikelser. Om något sker som inte faller honom i smaken, blir han upprörd och känner sig sårad.
För att kunna övervinna alla sina bekymmer, bedrövelser och plågor, bör den andlige vägfararen söka Gudomlig hjälp och krossa krafterna av fruktan, ilska och lustfyllda begär. I och med att han gör sig kvitt de världsliga plågorna och bekymren, träder han in i världen av större Islam. Då kommer han att känna som om han är överlägsen hela världen, är säker från döden och utplånande och befriad från alla tänkbara typer av konflikter. Han kommer då att känna inom sig själv en sådan renhet och tjusning som inte är utav denna värld. Vid detta stadium blir den hängivne totalt oberörd av denna flyktiga värld, som om han skulle vara död. Nu påbörjar han ett nytt liv. Han lever i världen av mänsklighet, men ser allting i form av en änglalik värld. Materiella ting kan inte längre göra honom någon skada. Då han har nått mellansteget av själv-återuppståndelse, lyfts slöjan gradvis bort från hans ögon och han börjar se många dolda saker. Detta stadium kallas för större Islam.
Koranen refererar tydligt till detta i följande verser:”ÄR DÅ den som var [andligen] död och som Vi väckte till liv och skänkte ljus, med vars hjälp han kan finna sin väg bland människorna, att likställa med den som [omges av] djupt mörker varifrån han inte kan komma ut? [Nej, men] han, liksom [andra] som förnekar sanningen, har fått sina [onda] handlingar framställda i ett fördelaktigt ljus [och kommer därför, som de, inte ut ur mörkret]” (surah al-An’am 6:122).”Den man eller kvinna som gör gott och lever rättskaffens och som har tron skall Vi skänka ett gott liv och Vi skall bestämma deras [slutgiltiga] belöning efter deras bästa handlingar” (surah an-Nahl 16:97).Det bör läggas på minnet att det den hängivne betraktar i detta tillstånd kan skapa en känsla av falsk stolthet och som ett resultat av detta, kan hans värsta fiende, hans lägre jag (ego), komma att börja motarbeta honom. Det finns en återberättelse som säger: ”Den farligaste fienden till dig är ditt lägre jag som finns inom dig.”Under dessa förhållanden är den hängivna tjänaren försatt i fara att hamna i större fall av trolöshet om han inte får hjälp och beskyddelse från Allah(SWT).
Följande återberättelse hänvisar till denna typ av otro. ”Egot är den största avguden”. Det var denna typ av avgudadyrkan som profeten Ibrahim(A) sökte skydd mot bedjandes till Allah(SWT) sägandes: ”Rädda mig och mina söner från att dyrka avgudar”. Uppenbarligen är det helt ofattbart att profeten Ibrahim(A) någonsin skulle dyrka några påhittade avgudabilder. Det var denna typ av avgudadyrkan som den heliga Profeten(S) också sökte tillflykt från när han sade: ”Allah(SWT), Jag söker tillflykt hos dig från den skymda polyteismen”.Därför bör den hängivne helhjärtat erkänna sitt enkla ursprung och fullständigt utplåna tanken av självöverskattning i hjärtat. Detta måste han göra för att inte begå en handling av större trolöshet och för att kunna lyckas med att uppnå större Islam. Vissa mystiker har till och med undvikit under sina livstider att använda ordet ”Jag”. Vissa andra tillräknade allt som är gott till Allah(SWT) och bara det som inte kunde tillräknas Gud, tillräknade de sig själva. De använde första person plural pronomen när de talade om en sak som kunde tillräknas både de själva och Gud.
De erhöll denna metod från historien om profeten Moses(A) och Khidhr(A). Khidhr(A) sade: ”Vad båten beträffar, tillhörde den några fattiga män som hämtade sitt levebröd ur havet, och jag ville göra åverkan på den, därför att de hotades av en kung, som med våld bemäktigade sig alla båtar han kunde få tag i” (surah al-Kahf 18:79).Eftersom handlingen av åverkan inte kunde tillräknas Gud, tillräknade han detta på sig själv och använde första person singular pronomen.”Med den unge mannen förhöll det sig så att hans föräldrar var troende, och vi hade all anledning att befara att han på grund av sin våldsamma framfart och sin gudlöshet skulle bli en tung börda för dem; vi hoppades därför att deras Herre i hans ställe skulle ge dem [en son] med bättre karaktär och som gav dem mera kärlek än han” (surah al-Kahf 18:80-81).I detta fall, angående dräpandet av den unge mannen, kunde detta tillräknas både Allah(SWT) och Khidhr(A), varav plural pronomen användes.”Och vad muren beträffar tillhörde den två faderlösa ungdomar i byn och under den låg en skatt begraven som var deras egendom. Deras far hade varit en rättrådig man och det var din Herres vilja att de, när de uppnått vuxen ålder, som en nåd från Honom skulle få gräva upp denna skatt” (surah al-Kahf 18:82).Då intentionen att göra gott för någon kan tillräknas Allah(SWT), tillräknades det Honom.
Vi finner att även profeten Ibrahim(A) brukade denna form av talan. Han sade: ”Det är Han som har skapat mig och Han som leder mig, och Han som ger mig mat och dryck. Och när jag är sjuk, återger Han mig hälsan” (surah ash-Shu’ara 26:78-80).Här tillräknar profeten Ibrahim(A) sjukdom till sig själv och läkande till Allah(SWT).En hängiven tjänare bör inte lämna någon möjlighet oprövad i sin färd att uppnå stadiet av stor Islam och göra sig av med sin självbelåtenhet.Haji Imam Quli Nakhjawani var lärare i mystik till Agha Seyyed Hossein Agha Qazi, far till den avlidne Agha Mirza Ali Qazi. Han slutförde sin träning inom morallära och mystik vid sidan av Seyyed Quraysh Qazwini. Han berättar att när han blivit äldre, såg han en dag att han och Satan stod på toppen av en kulle. Han förde sin hand mot sitt skägg och sade till Satan: ”Jag har nu blivit en gammal man, snälla skona mig om du kan”. Satan svarade: ”Titta hitåt”. Seyyed Qazwini berättade att när han tittade åt det hållet, såg han ett stup så djupt att han ryste till. Pekandes på detta stup sade Satan: ”Jag känner ingen sympati eller barmhärtighet över någon.
Om jag bara hade kunnat lägga min hand över dig för ett ögonblick, skulle du falla till botten av detta stup, från vilket du aldrig skulle kunna finna en utväg.”Nästföljande steg till större Islam är större tro, vilket innebär en sådan omedelbar uppgång av stor Islam att det kan förvandla kunskapen av sanningen till en klar betraktelse av den, samtidigt som den andlige vägfararen förflyttar sig från änglavärlden (’Alam Malakut) och träder in i själavärlden (’Alam Jabarut). För honom skulle större själv-återuppståndelse redan ha ägt rum och han kan nu se anblicken av själavärlden.Därefter bör den andlige vägfararen utvandra från sin egen existens vilket innebär att vara totalt avvisad från sig. Denna resa kommer för honom att vara resan från den egna existensen till den absoluta existensen. Vissa framstående personer har uttryckt denna föreställning genom att säga: ”Lämna dig själv och kom.” Följande verser ur den heliga Koranen antyder på detta: ”Du själ som har kommit till ro! Vänd tillbaka till din Herre, tillfredställd och omsluten av Hans välbehag! Stig in med skaran av Mina tjänare! Stig in i Mitt paradis!” (surah al-Fajr 89:27-30).
I denna vers har själen beskrivits som belåtet och tilltalas likaså. Den har blivit tillfrågad att förenas med skarorna av Allah(SWT) utvalda folk och att stiga in i paradiset.Den andlige vägfararen har nu slutfört stadiet av stor jihad och har inträtt världen av seger och erövring som är ansamlingen för belåtenhet. Men eftersom vissa spår av hans jag fortfarande kvarstår, har han ännu inte avslutat förloppet av självförödmjukelse och därför behöver han ge sig in på större jihad. På grund av denna ofullkomlighet är han ännu inte helt fri. Hans plats är fortfarande i församlingen som det anspelas om i Koranversen, ”[Och de skall] ta plats inför en allsmäktig Konung i sanningens [församling]” (surah al-Qamar 54:55). Här refererar ”Allsmäktig Konung” till Allah(SWT).Efter detta stadium bör den andlige vägfararen föra ett krig mot de resterande spåren av hans existens och avlägsna dem helt och hållet, så att han kan stega fram in på fältet av absolut ”enhet”. Denna värld kallas för världen av seger och erövring. Den andlige vägfararen måste passera genom tolv sådana världar innan han lyckas passera stadierna av större utvandring och större jihad för att inträda området av uppriktighet. Först efter detta kan han kallas för lyckad och segrande och kommer att inträda världen av uppriktighet och sammansättningen av: ”Vi tillhör Allah och till honom skall vi återvända” (surah al-Baqarah 2:156). Vid detta skede har redan stadiet av större självförödmjukelse tagit plats. Han kommer att inträda stadiet av den totala förintelsen av jaget efter att ha korsat omhägnaderna av kroppar, själar och allt bestämt och förordnat. Han kommer att ha en fot i världen av gudomlighet, och han kommer att ha passerat stadiet att ”Varje människa skall smaka döden” (surah Aal ’Imran 3:185). En sådan person, genom att befinna sig i stadiet av total förintelse av jaget fastän vid medvetenhet och i livet, kan dock i ett anseende anses som död.
Det är därför den heliga Profeten(S) sade angående Imam Ali(A): ”Vem som än vill se en död man gående, låt han se Imam Ali(A).Förklaring: De andliga ypperligheterna och deras tecken och konsekvenser som kortfattat förklarats ovan, är de förmåner som tilldelats av Allah(SWT) uteslutande till efterföljarna av den Sista Profeten, Mohammad(S). Fördelarna och fullkomligheterna som de andliga vägfararna av de föregående nationerna och folken (ummah) kunde förvärva, var av begränsad natur. Efter att ha passerat stadiet av förbigången av jaget kunde de se de Gudomliga Namnen och Kännetecknen, men kunde inte avancera vidare. Anledningen var att det högsta stadiet av deras mystik var regeln, ”Det finns ingen gudom, utom Allah(SWT)” vilket innebar tolkningen av Guds Vackraste Namn och Kännetecken. Å andra sidan har de andliga vägfararna av den Islamiska nationen nått åtskilliga grader högre som inte går att beskriva med ord. Anledningen till detta är att det vägledande ljuset av alla Islamiska läror är regeln: ”Allah är långt högre ställd än att kunna beskrivas.” Den andliga utvecklingen av en hängiven Muslim som tillämpar denna regel, och de stadier han kan uppnå, är för stora för att kunna förklaras. Det är därför de tidigare profeterna(A) inte ens kunde tänka sig ett högre stadium än visionen av de Gudomliga Namnen och Kännetecken, med resultatet att de var tvungna att utstå många svårigheter och lidanden. Det enda sättet att bli av med dessa svårigheter var genom att åkalla ställningen av deras andliga beskydd av den heliga Profeten(S), Imam Ali(A), Fatimah Zahra(A) och deras avkomma(A). Det var det andliga beskyddet av dessa personligheter som befriade de föregående profeterna(A) från deras bekymmer och sorg. Trots att de föregående profeterna(A) till viss grad kände till Imamernas(A) höga ställning, vilket var anledningen till att de åkallade dem, kände de vid slutet av deras liv, ändå inte till alla av dess utmärkande egenskaper. Några Koranverser visar att endast profeten Ibrahim(A) såg dessa högre sanningar en eller två gånger, men då bara tillfälligt. Den bestående visionen av dem kommer att vara endast i Nästa värld.
Innan vi citerar Koranverserna som stöd för vår sak, kan det nämnas att den heliga Koranens text tydligt visar att ställningen av uppriktighet består av flera grader. Ett antal profeter(A) som innehade denna position till viss grad, kunde inte uppnå dess högre grader, för vilka de brukade be till Allah(SWT). Den heliga Koranen säger till exempel följande om profeten Josef(A): ”Sannerligen var han en av Våra sant hängivna tjänare” (surah Yusuf 12:24). Alltjämt bad han till Allah(SWT) sägandes: ”Du är min Beskyddare i detta liv och i det kommande: Låt mig dö i underkastelse under Din vilja och låt mig förenas med de rättfärdiga!” (surah Yusuf, 12:101).
Bönen visar att han inte uppnådde den positionen han bad om under sin livstid och han bad då att han skulle beviljas den efter sin död. Huruvida hans bön skulle uppfyllas i livet efter detta, låter Koranen vara osagt. Profeten Ibrahim(A) höll en hög position inom stadiet av uppriktighet, men ändå ber han sägandes: ”Herre! Ge mig visdom och förena mig med skaran av de rättfärdiga” (surah ash-Shu’ara 26:83).Detta visar att stadiet av rättfärdighet är högre än det av uppriktighet. Det är därför som profeten Ibrahim(A) ville återförenas med dem som innehar denna ställning. Gud beviljade inte hans bön i den här världen, men lovade att ge honom den ställning han begärde i livet efter detta: ”Sannerligen utvalde vi honom i den här världen och han kommer att vara bland de rättfärdiga i livet efter detta” (surah al-Baqarah 2: 130).Det kan noteras att ställningen av rättfärdighet som de tidigare profeterna(A) bad om, skiljer sig från det som tilldelades profeten Ibrahim(A) och hans ättlingar enligt följande vers: ”Vi skänkte honom [sonen] Isak och [dennes son] Jakob och Vi gjorde dem alla till rättsinniga människor” (surah al-Anbiya’ 21:72).
Denna sort av rättfärdighet ägde de alla inklusive profeten Ibrahim(A). Men han bad fortfarande om att få förena sig med de rättfärdiga.Detta visar att han önskade någonting högre än vad han redan hade beviljats. Beträffande det faktum att den heliga Profeten(S) och några andra personer under deras livstid innehade denna sort av högre ställning, framgår av följande vers: ”Min Beskyddare är sannerligen Allah som uppenbarade Boken. Han hjälper de rättfärdiga” (surah al-A’raf 7:196).Enligt denna heliga vers medger den heliga Profeten(S) först och främst att Allah(SWT) är hans Hjälpare och sedan förklarar han att hans väktare är Han som hjälper och skyddar de rättfärdiga. Detta visar att det vid denna tidpunkt fanns vissa personer som besatt ställningen av rättfärdighet, som Allah(SWT) hjälpte. Detta visar också varför de tidigare profeterna(A) bad sina böner genom medlingen av Imamerna(A) och vilken hög ställning som erhölls av dessa rättfärdiga individer vilka till och med stora profeter som Ibrahim(A) önskade ansluta sig till och förenas med.Beträffande det faktum att de stora profeterna(A) uppnådde stadiet av uppriktighet, härleds detta ur ett antal Koranverser på olika sätt. Den heliga Koranen säger uttryckligen att endast personer av uppriktighet kan lovprisa Allah(SWT) på ett värdigt sätt. Gud säger: ”Förhärligad vare Allah från deras försök att beskriva hans väsen, utom de hängivna tjänarna av Allah, vilkas ställning är annorlunda” (surah al-Saffat 37:160).
Gud beordrar den heliga Profeten(S) att lovprisa Honom, sägandes: ”Gud ske lov och pris! Hans fred över dem som Han har utvalt bland Sina tjänare! Är inte Gud förmer än det som de vill sätta vid Hans sida?” (surah an-Naml 27:59). Koranen citerar profeten Ibrahim(A) hyllandes Gud med följande ord: ”Gud ske lov och pris som i min ålderdom har skänkt mig Ismael och Isak. Min Herre är verkligen åhörare i bön” (surah Ibrahim 14:39).Profeten Noa(A) befalldes att förhärliga Gud med följande ord: ”Säg sedan: Gud ske lov och pris som har räddat oss från de syndiga människorna” (surah al-Mu’minun 23:28).
Gällande vissa framstående profeter(A) nämner den heliga Koranen uttryckligen att de hade ställningen av uppriktighet. Om profeten Josef(A) säger Koranen: ”Sannerligen är han en av Våra sant hängivna tjänare” (surah Yusuf 12:24). Om profeten Moses(A) säger den: ”OCH MINNS [vad] denna skrift har att säga om Moses. Han var en av de hängivna, Guds sändebud och profet” (surah Maryam 19:51).Om profeterna Ibrahim(A), Isak(A) och Jakob(A) säger den heliga Koranen: ”OCH MINNS Våra tjänare, Ibrahim och Isak och Jakob, starka i anden och klarsynta. Vi renade dem med en ren tanke, hågkomsten av livet efter detta” (surah Sad 38:45).Enligt följande vers kan Satan inte tillfoga någon skada på människor med sann hängivelse till Allah(SWT): ”Han sa: Jag svär vid Din Allmakt att jag skall lura dem alla, utom de som är Dina sant hängivna tjänare” (surah Sad 38:82).
Endast de som inte är tacksamma mot Gud blir lurade av Satan: ”Jag ska ansätta dem framifrån, och bakifrån, från höger och från vänster, och Du kommer att finna de flesta av otacksamma” (surah al-A’raf 7:17). Gällandes många av profeterna(A) säger Koranen att de blev utvalda av Gud: ”Vi skänkte honom Isak och Jakob, var och en av dem gav Vi vägledning liksom Noa som Vi tidigare gett vägledning. Bland hans ättlingar vägledde Vi David, Salomo, Job, Josef, Moses och Aron. Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta, och vi vägledde Sakarias, Johannes, Jesus och Elia.
Var och en av dem hörde till de rättfärdiga. Och Vi vägledde Ismael, Elisa, Jona och Lot. Vi gav var och en av dem en större ställning än resten av människorna. Och Vi vägledde en del av deras förfäder, efterkommande och bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg” (surah al-An’am 6:84-87).Från dessa verser kan det antydas att alla profeter(A) hade en ställning av uppriktighet, medan det i tidigare nämnda verser endast nämndes ett fåtal profeter(A). I dessa verser har Gud sagt att Han ”handplockade dem”, det vill säga Han utvalde dem bland väldigt många människor.
De som är lurade och förförda av Satan är sådana som inte är tacksamma mot Gud. Därför kan vi säga att de som är tacksamma till Honom inte kan snärjas av Satan för att de är uppriktigt hängivna till Allah(SWT). När den heliga Koranen beskriver någon som tacksam, kan vi lätt konstatera att han är en av Guds trogna och uppriktiga tjänare. Koranen nämner till exempel följande om profeten Noa(A): ”De var ättlingar till de som Vi räddade (i arken) tillsammans med Noa. Han var sannerligen en tacksam tjänare” (surah Bani Isra’il 17:3).Om profeten Lot(A) säger den: ”Vi skickade en storm av stenar över dem alla, utom Lots familj som vi räddade i nattens sista stund som ett tecken på en nåd från Oss. Så belönar Vi de som visar tacksamhet” (surah al-Qamar 54:34-35).Om profeten Ibrahim(A) säger den: ”Sannerligen var Ibrahim en föregångsman, lydig till Allah, av naturen en rättskaffens man och han var inte en av avgudadyrkarna. Han var tacksam för Allahs gåvor.
Allah valde honom och vägledde honom till en rak väg” (surah an-Nahl 16:120).Alla de andra profeterna(A) som har beskrivits som tacksamma är i grund och botten män av uppriktighet.I ovanstående vers säger Gud: Vi utvalde dem bland människorna som om de tagits om hand med omsorg och förvarats någonstans säkert. Utifrån detta fall skiljer sig de som valts ut från alla andra människor. De är människor som är uteslutande hängivna åt Allah(SWT) och har en särskild plats hos Honom. Denna upphöjning av Allah(SWT) gäller människorna av uppriktighet bara för att de enbart fäst sig vid Honom och har lösgjort sina förbindelser från allt annat. Dessutom relaterar ”utvald” i denna vers inte endast till dem som nämns i den 91vid namn, för Allah(SWT) säger: ”Vi vägledde en del av deras förfäder, efterkommande och bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg”. Här innebär ordet bröder, moraliska och andliga bröder till dessa profeter(A), det vill säga de som delar andlig kunskap med dem. Därför verkar uttalandet vara tillämpligt på alla profeter(A), och det kan därför säkert hävdas att alla profeter(A) är människor av uppriktighet.