I Hans Namn som är den Ultimata Vägledaren
Det första som en andlig vägfarare behöver göra är att undersöka olika religioner så långt som möjligt så att han kan bli förtrogen med enigheten och vägledningen av Allah(SWT). Han bör försöka förvärva minst lika stora kunskaper som krävs för hans praktiska ändamål. Efter att ha gjort denna typ av utredning gällande enigheten av Gud och profetskapet av den heliga Profeten(S) kommer han att lämna området av otrohet och inträda det av mindre Islam och mindre tro. Detta är kunskapen om vilken det råder opinionsenighet bland rättslärda om att dess förvärvande är grundläggande för varje förpliktigad person i syfte att acceptera och erkänna de grundläggande tron grundade på bevis och argument.
Om en person inte kan uppnå den önskade graden av tillfredsställelse trots att han anstränger sig till det yttersta, får han
inte mista hoppet och bör be för att uppnå detta med ödmjukhet och undergivenhet. Detta är den metod som uppges ha använts av profeten Idris(A) och hans anhängare.Bönen med ödmjukhet innebär att den andliga vägfararen bör erkänna sin svaghet, och uppriktigt söka vägledning från Allah(SWT) som alltid hjälper dem som ivrigt söker efter sanningen. Koranen säger: ”De som strävar efter Oss kommer Vi sannerligen att vägleda till Vår väg” (surah al-’Ankabut 29:69).
Jag minns när jag var i Najaf mottagnes andlig och moralisk utbildning från Haji Mirza Ali Qazi. En morgon slumrade jag till medan jag satt på bönemattan. Plötsligt såg jag som om två personer satt framför mig. En av dem var profeten Idris(A) och den andra var min bror, Mohammad Hossein Tabatabai. Profeten Idris(A) började prata. Han talade till mig, men jag fick höra hans ord genom min bror. Han sade: ”Under mitt liv stötte jag på många knepiga problem som tycktes vara för svåra att lösa, men de löstes automatiskt. Det verkade som om de hade lösts genom en övernaturlig kraft från den dolda världen. Dessa händelser avslöjade för första gången för mig sambandet mellan denna värld och den metafysiska världen, och etablerade mitt förhållande till vad som är bortom denna värld. ”Jag kände då att de problem och svårigheter som profeten Idris(A) refererade till, var de händelser som han upplevt under sin barndom. Vad han menade var att om någon sökt vägledning av Gud med uppriktighet, skulle Han säkerligen hjälpa honom.
Medan man söker hjälp av Gud är det mycket användbart att recitera några lämpliga verser ur Koranen upprepade gånger. Allah(SWT) säger: ”Kom ihåg att hågkomsten av Allah(SWT) tillfredställer hjärtan.” Upprepande recitering ”Ya Fattahu” (å Besegraren och Öppnaren [av stängda dörrar]) ”Ya dalil al-mutahayyirin” (å Vägledaren av de villrådiga) är också väldigt nyttigt. Hursomhelst, måste recitation genomföras med full uppmärksamhet och koncentration. En av mina vänner berättade att han en gång var på väg från Iran till Karbala med buss. En kraftig ung man satt nära honom. Inget samtal hade ägt rum mellan dem. Då började plötsligt den unge mannen att gråta. Min vän blev förvånad. Han frågade den unge mannen vad som hade hänt. Han sade: ”Jag kommer säkerligen att berätta min historia för dig. Jag är en civilingenjör. Sedan min barndom blev jag uppfostrad på ett sådant sätt att jag blev en ateist. Jag trodde inte på återuppståndelsen, men jag hade en förkärlek till de religiösa människorna, oavsett om de var muslimer, kristna eller judar. En natt var jag på en fest hos mina vänner där vissa Bahais35 också var närvarande. Under en längre tid deltog vi alla i spel, musik och dans, men snart började jag skämmas för mitt beteende så jag gick upp på andra våningen och började gråta. Jag sade: O ‘Gud! Hjälp mig om du verkligen existerar! Efter en stund gick jag ner. Vid gryningen gick vi skilda vägar. På kvällen medan jag åkte på arbetsrelaterade uppdrag tillsammans med min chef och några tjänstemän, såg jag plötsligt en religiös rättslärd med ett upplyst ansikte kommandes emot mig. Han hälsade på mig och sa att han ville prata med mig. Jag sade till honom att jag skulle träffa honom nästa dag på eftermiddagen. När han hade gått iväg invände några mot min kalla mottagning av denna ganska välkända fromma människa. Jag sade att jag trodde han var en fattig person, som ville ha min hjälp.
Av en ren slump hände det att min chef bad mig att vara närvarande nästa dag på eftermiddagen på en viss plats och göra ett visst jobb. Tiden som han gav mig var precis den jag hade kommit överens om med den religiösa rättslärde. Jag sade till mig själv att det inte längre fanns någon möjlighet att åka till honom. Nästa dag vid den avtalade tidpunkten kände jag mig dålig. Inom kort hade jag drabbats av hög feber och det blev nödvändigt att tillkalla en läkare. Naturligtvis kunde jag inte åka på jobbet min chef hade anförtrott mig. Men så fort representanten för den som hade ansvaret gick därifrån, kände jag mig lättad. Min temperatur hade blivit normal. Jag tänkte över mitt tillstånd och var övertygad om att incidenten hade några dolda hemligheter. Därför gick jag genast upp och åkte till stället där jag träffat den lärda personen.
När jag träffade honom, började han tala till mig om de grundläggande principerna och bevisade var och en av dem till min fulla belåtenhet. Sedan bad han mig att komma till honom nästa dag igen. Under flera dagars tid gick jag till honom dagligen. Varje dag när jag besökte honom sa han till mig många saker i detalj om mina privata angelägenheter som ingen annan än jag själv kände till. En lång tid förflöt på detta sätt. En dag pressade en av mina vänner mig att närvara vid en av deras fester. Där tvingades jag att delta i hasardspel också. Nästa dag när jag hälsade på den rättslärda sade han genast till mig: ”Skäms du inte? Hur kommer det sig att du begick en så stor synd? ”Tårar började forsa ner från mina ögon. Jag erkände mitt misstag och sa att jag var ledsen. Han sade: ’Ta ett bad för att visa din ånger och gör inte en sådan sak igen’. Sedan gav han mig några andra instruktioner. På så sätt förändrade han dagordningen av mitt liv. Allt detta hände i Zanjan. Vid ett senare tillfälle, när jag var på väg till Teheran, bad han mig att söka upp vissa rättslärda där. Till sist bad han mig att åka på en pilgrimsfärd till de heliga platserna. Nu skall jag åka på den resa han bad mig att utföra.”Min vän sade: ”När vi närmade oss Irak, såg jag den unga mannen gråta igen.
På min förfrågan sade han: ’Det verkar som om vi har tillträtt Iraks gränser, eftersom Imam Hossein(A) har välkomnat mig.’”Denna berättelse har återberättats för att visa att den som med uppriktighet söker Allahs(SWT) vägledning kommer säkerligen att lyckas med sin målsättning. Även om han är skeptisk angående monoteism (Guds enhet) kommer han att få vägledning. Efter att framgångsrikt ha slutfört detta stadium bör den andliga vägfararen sträva efter att uppnå stor Islam och stor tro. I detta sammanhang är reglerna i Islamisk lag det första man bör lära sig. Denna kunskap bör förvärvas av någon kompetent rättslärd. Nästa steg, efter att ha förvärvat kunskaper om lagen, är att praktisera den. Det är väldigt viktigt att alltid agera i enlighet med den Islamiska lagen, för kunskap är den bästa drivkraften för handling, och handling medför övertygelse. Om en person är säker på trovärdigheten av denna kunskap, är han skyldig att agera enligt den. Om han inte gör detta, betyder det att han inte är övertygad om sanningsenligheten av det han lärt sig, och att hans kunskap och tro inte är mer än ett sinnesintryck. Om någon till exempel är helt säker på Guds absoluta försörjning, kommer han aldrig desperat och till varje pris försöka tjäna pengar.
Han kommer att vara nöjd med vad de Islamiska åläggandena tillåter honom och kommer i stillsamhet försöka förvärva vad som är nödvändigt för honom och hans familj. Men om en person alltid oroar sig för sin utkomst, innebär detta att han inte tror på den absoluta försörjningen från Allah(SWT) eller tror att det är beroende av hans hårda arbete, eller anser att försörjningen är begränsad till tjänandet av pengar eller lön. Det är detta som menas när det sägs att kunskap är motivet bakom varje handling. Följande liknelse visar hur handling ökar kunskapen. När en person från djupet av sitt hjärta säger: ”Ära och beröm tillhör Gud den upphöjde”, erkänner han sin egen hjälplöshet och ödmjukhet. Helt naturligt, kan då makt och ära inte uppfattas utan att det finns en uppfattning om ödmjukhet och hjälplöshet.Omvänt kan ingen vara maktlös utan att det finns en som är mäktig.
Därför är tankarna hos den person som säger: ”Ära och beröm tillhör Gud den upphöjde ”medan han faller ned på marken i bön, naturligt dirigerade till den absoluta makten och härligheten av Allah(SWT)36. Detta är det som menas med att säga att handlingen främjar kunskapen. Koranversen ”Han [förhöjer] värdet av varje god handling” (surah al-Fatir 35:10) refererar också till detta faktum.Det är nödvändigt för den andlige vägfararen att göra sitt bästa för att hålla sig till hans förpliktigande och att avstå från allt som är förbjudet, för att handla i motsats till de Islamiska åläggandena strider helt mot andan av hans andliga resa. Det är ingen nytta att utföra berömvärda handlingar och andliga övningar om hjärtat och själen är förorenade, precis som det inte tjänar någonting till att applicera kosmetiska produkter på kroppen om den är smutsig. Förutom att vara mycket noga gällande utförandet av det som är obligatoriskt och avståndstagandet av vad som är förbjudet, är det också viktigt att den andlige vägfararen är intresserad av att utföra berömvärda handlingar och undvika vidriga sådana, för att kunna uppnå stadierna av större Islam och större tro, som är direkt beroende av detta. Det bör hållas i minnet att varje handling har en motsvarande effekt och bidrar till fullbordandet av tron.
Följande återberättelse, rapporterad av Mohammad son av Muslim, refererar till detta faktum: ”Tro beror på handling för handling är en viktig del av tron. Tro kan inte etableras stadigt utan goda gärningar.”Därför måste den andlige vägfararen utföra varje lovvärd handling minst en gång, så att han kan nå den del av tron som är direkt beroende av resultatet av de specifika handlingarna. Imam Ali(A) har sagt att det är handlingarna som leder till en fulländad tro. Därför är det nödvändigt för den andlige vägfararen att inte bortse från berömvärda handlingar medan han avancerar mot stadiet av större tro. Annars kommer hans tro att vara ofullständig i förhållande till hans bristande intresse att utföra goda gärningar. Om en hängiven tjänare renade sin tunga och sina andra organ men vid spenderade av pengar försummade sin plikt, skulle hans tro inte vara fulländad. Varje kroppslig organ måste få den del av tron som är relaterad till den. Hjärtat som är den främsta av alla organ bör hållas upptagen med hågkomsten av Allahs(SWT) namn och attribut och funderandes över de gudomliga tecknen i människan och universum.
Det är på detta sätt som människans hjärta tillägnar sig trons anda. Den heliga Koranen säger: ”Det bör noteras att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla” (surah ar-Ra’d 13:28). När varje organ har fått sin vederbörliga del av tro, bör den hängivne intensifiera sina andliga krafter och träda in i domänen av visshet och övertygelse genom att slutföra stadierna av stor Islam och stor tro.”Det är de som tror och inte låter sin tro förmörkas av orätt som de begår. De kan känna sig trygga; de har funnit den rätta vägen” (surah al-An’am 6:82).Som en följd av att utföra andliga övningar kommer den andlige vägfararen inte bara att ledas på rätt väg, utan kommer även att vara trygg mot angrepp från Satan. ”Kom ihåg att de som är nära Gud aldrig skall känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem” (surah Yunus 10:62).Fruktan innebär oro för en överhängande fara eller ondska som orsakar ängslan och bestörtning. Sorg innebär psykisk smärta och bedrövelse som orsakas av förekomsten av något ont och obehagligt.
Den andlige vägfararen känner varken ängslan eller sorg, för han anförtror alla sina angelägenheter till Gud. Han har inget annat syfte än Allah(SWT). Sådana människor som inträtt området av visshet har beskrivits av Gud som Hans vänner. Imam Ali(A) antydde på detta stadium då han sade: ”Han ser Allahs(SWT) väg, vandrar på Hans väg, känner till Hans tecken och korsar alla hinder. Han är i ett sådant skede av visshet att det verkar som om han såg allt genom ljuset av solen.”Imam Ali(A) har också sagt: ”Kunskap har gett dem verklig insikt; de har inandats kraften av övertygelse; de anser enkelt sådant som människor levande i bekvämlighet och lyx anser svårt; de är bekanta med vad de okunniga känner motvilja för; deras kroppar är på jorden men deras själar är i det högt belägna paradiset.” I detta skede öppnar sig dörrarna av klarsynthet och inspiration för den andlige vägfararen.
Uppenbarligen finns det ingen motsättning mellan att passera dessa stadier samtidigt som den andlige vägfararen är sysselsatt med livets nödvändigheter. Hans innersta erfarenhet har ingenting att göra med hans yttre verksamhet såsom hans äktenskap, att tjäna sitt levebröd och att bedriva handel eller odling. Den andlige vägfararen lever kroppsligt i denna vardagliga värld och deltar i världsliga aktiviteter, men hans själ befinner sig i änglavärlden samtalandes med dess invånare. Han är som en sörjande person vars nära anhörig nyligen har gått bort. En sådan person lever bland människor, talar till dem, besöker olika platser, äter och sover, men hans hjärta är alltid sörjande över minnet av hans släkting. Vem som än ser honom, kan förstå att han är i ett bedrövligt sinnestillstånd. Likaså en andlig vägfarare trots hans engagemang i uppfyllandet av sina naturliga behov, bibehåller han kontakten med Allah(SWT).
En brinnande kärlek förekommer alltid i hans hjärta. Smärtan av separeringen gör honom rastlös, men ingen utom Gud känner hans inre tillstånd, även om betraktare också i allmänhet kan urskilja att kärleken till Allah(SWT) och sanningen har kommit över honom. Det framgår av denna förklaring att Imamernas(A) klagande, gråtande och böner inte var falska, inte heller var de åkallanden som återgivits från dem enbart för undervisnings ändamål. En sådan åsikt är baserat på okunskap.
Det ligger under Imamernas(A) värdighet att yttra något orealistiskt eller att kalla människor till Allah(SWT) med hjälp av falska böner. Är det verkligen lämpligt att säga att de hjärtskärande klagandena av Imam Ali(A) och Imam Sajjad(A) var falska och inte hade någon verklighetsprägel eller att de endast var i ett pedagogiskt syfte? Inte alls. Denna grupp av religionens föregångsmän har nått stadiet av självförintelse och bestående i Allah(SWT) efter att ha slutfört alla stadier av andlig resa och därmed kombinerat i sig själva de kvaliteter som berör världen av enhet liksom världen av mångfald. De erhåller gudomligt ljus inom alla samhällsområden och är skyldiga att upprätthålla sin uppmärksamhet till den högre världen och inte i något avseende bryta mot någon regel gällande den världen.När den andlige vägfararen har framgångsrikt passerat alla ovannämnda världar och övervunnit Satan, inträder han världen av seger och erövring. Vid denna tidpunkt kommer han att ha passerat den materiella världen och inträtt själavärlden. Däran kommer hans mäktiga resa att ske genom änglavärlden och den andliga världen och i slutändan kommer han att lyckas nå världen av gudomlighet.