Den Väntades Vänner Blogg

I den Evige  den Fullkomliges Namn

För att kunna ta sig vidare på denna andliga bana är det nödvändigt för den andlige vägfararen att utse en rättfärdig människa som sin handledare (andlig guide). Handledaren måste ha genomgått självförintelse och uppnått stadiet av den eviga boningen hos Allah(SWT). Han borde vara fullt medveten om alla punkter som är till fördel eller nackdel för en andlig vägfarare och bör kunna åta sig utbildandet och vägledandet av andra andliga vägfarare. Dessutom är minnet och hågkomsten av Allah(SWT) och bön till Honom med ödmjukhet också nödvändigt för en andlig vägfarare.I övrigt, för att framgångsrikt kunna passera alla stadier på den andliga färden är det nödvändigt för honom att iaktta vissa regler:

(1) Avsägelse av sedvänjor, vanor och sociala formaliteterDet betyder att avhålla sig från alla de formaliteter som är knutna till enbart seder eller modernt leverne, vilka fungerar som ett hinder i vägen för den andlige vägfararen. Han är skyldig att leva bland människorna men måste dock leva ett enkelt och balanserat liv. Vissa människor är så försjunkna i sociala formaliteter att de alltid följer dessa ytterst noggrant för att kunna behålla sin position i samhället och ger ofta efter för värdelösa och rent skadliga vanor, som inte orsakar något annat än obehag och bekymmer. De ger företräde åt onödiga sedvänjor framför de verkliga och viktiga behoven. Deras kriterium för att bedöma vad som är korrekt och vad som är otillbörligt görs efter vanligt folks uppskattning eller ogillande. De har inte någon egen uppfattning och följer helt enkelt den allmänna trenden. Å andra sidan finns det en del andra människor som lever ett isolerat liv och struntar i alla samhällsregler och därmed berövar sig själva från alla sociala förmåner. De beblandar sig inte med andra människor och har kommit att igenkännas som cyniker.För att lyckas med sin målsättning bör den andlige vägfararen följa medelvägen. Han bör umgås varken för lite eller för mycket med människor. Det spelar ingen roll om han ser annorlunda ut än andra människor på grund av sitt utpräglade sociala beteende. Han bör inte följa andra eller bry sig om någon kritik i detta avseende. Gud säger: ”[Människor] som strävar och kämpar för Guds sak utan att bekymra sig för om andras ogillande” (surah al-Ma’ida 5:54). Det innebär att den sanna troende håller sig till vad han anser vara rätt. Som princip kan man säga att den andlige vägfararen bör överväga varje fråga på fullt allvar och inte följa önskemål från andra människor eller deras yttranden blint.

(2) BeslutsamhetSå snart den andlige vägfararen påbörjar sina andliga övningar, är han ämnad att ställas inför många obehagliga händelser. Han kritiseras av sina vänner och bekanta som endast är intresserade av deras själviska önskemål och nuvarande sociala sedvänjor. De hånar och trycker ned den andlige vägfararen i syfte att få en förändring i hans beteende och omvända honom från sitt mål. När dessa världsliga människor upptäcker att den andlige vägfararen har en ny livsstil och att hans uppträdande och beteende skiljer sig från deras, känner de sig upprörda och gör sitt bästa, genom att håna och förlöjliga, för att avlägsna honom från den linje han nyligen valt. Så i varje skede av sin andliga resa måste den hängivne tjänaren ställas inför nya svårigheter som han endast kan lösa genom beslutsamhet, uthållighet, styrka och tillit till Allah(SWT). ”Låt de troende sätta sin tillit till Allah” (surah Aal ’Imran 3:122).

(3) MåttlighetDetta är en av de viktigaste principer som den andlige vägfararen måste följa, för den minsta nonchalans i detta avseende hindrar inte bara hans framsteg, utan leder ofta som en följd av bristande uppmärksamhet på denna princip att han tröttnar på den andliga resan i sig. I början kan den andlige vägfararen visa mycket iver och glöd. Halvvägs in på den andliga resan får han se underbara tecken av gudomligt ljus, och beslutar därför att tillbringa större delen av sin tid i tillbedjan och på så sätt spendera den på bön, klagan och gråtande. Följaktligen kommer han att försöka göra allting som är bra och ta till sig alla de läckerbitar andligheten har att erbjuda. Men denna praxis är inte bara ofördelaktig, den kan i många fall även vara direkt skadlig. Under alltför mycket press kan han komma att tröttna, lämna arbetet ofullständigt och sluta utföra rekommenderade handlingar. För mycket entusiasm i början leder till för lite intresse på slutet. Därför bör den andlige vägfararen inte vilseledas av tillfällig iver, och bör med tanke på sina personliga omständigheter endast ta sig an så mycket börda, eller till och med mindre än vad han är säker på att kunna bära ständigt, bevarandes det tillbörliga intresset. Han bör endast utföra handlingar av dyrkan när han verkligen är benägen att utföra dem och bör sluta med dem medan hans önskan att utföra dem ännu inte helt avtagit. Han kan jämföras med en person som vill äta något. En sådan person bör först av allt välja en maträtt som uppfyller dennes behov och sedan sluta äta innan magen är full. Denna princip om måttlighet är hämtad ur följande återberättelse där Imam Sadiq(A) sade till Abdul Aziz Qaratisi: ”Abdul Aziz, tro har tio grader liksom pinnarna i en stege som klättras uppför en efter en. Om du finner någon ett steg under dig, dra upp honom till din position försiktigt och tyng inte ner honom med vad han inte klarar av att bära, annars kommer du att krossa honom.”Denna återberättelse visar i princip att endast de handlingar av dyrkan som   100utförs med entusiasm och iver är bra. Följande visdomsord av Imam Sadiq(A) förmedlar samma sak: ”Tvinga inte er själva till dyrkan.”

(4) StadighetDet innebär att efter att ha ångrat en synd och sökt Guds förlåtelse, får synden inte begås igen. Varje ed måste uppfyllas och varje löfte till den fromma handledaren måste hållas.

(5) VaraktighetInnan denna punkt förklaras är det nödvändigt att göra vissa inledande anmärkningar. Koranverserna och de religiösa rapporteringarna visar att allt vi uppfattar med våra sinnen, allt vi gör och allt som finns eller sker har en motsvarande sanning överskridande denna materiella och fysiska värld och inte omfattas av några begränsningar i tid och rum. När dessa sanningar stiger ned till den här materiella världen, intar de en gripbar och tydlig form. Koranen säger uttryckligen: ”Ingenting finns som inte har sitt ursprung hos Oss. Men allt sänds ner vid en av Oss fastställd tidpunkt” (surah al-Hijr 15:21).Denna vers betyder att allt här i världen har haft en tillvaro fri från uppskattning och mätning före dess materiella existens. När Gud har för avsikt att skicka en sak till denna värld, fastställer Han dess mått och på så vis blir den begränsad: ”Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i Vår bok, innan Vi sätter den i verket. Detta är lätt för Gud” (surah al-Hadid 57:22).

Då den yttre formen av allt är fast och begränsad och allt är föremål för alla de förändringar som kännetecknar materia, såsom att formas eller vanställas, är allt i denna värld tillfälligt, övergående och utsatt för förfall. Gud säger: ”Vad som än är hos er kommer att försvinna, men det som är hos Gud kommer att bestå” (surah an-Nahl 16:96). Med andra ord, de abstrakta sanningar som inte är föremål för materiella egenskaper och de skatter som är med Allah(SWT), kommer inte att upphöra. Följande hadith (återberättelse) som är accepterad av både shiiter och sunniter, är också relevant i detta sammanhang: ”Vi, profeterna har fått order att tala till människorna utifrån deras intellektuella kapacitet.”

Denna hadith avser beskrivningen av sanningarna, inte deras kvantitet. Den säger att profeterna(A) förenklar de högre sanningarna och beskriver dem på ett sätt som gör det begripligt för mottagaren. Det mänskliga sinnet genom att ha förblindats av denna världs tjusning och kommit att bli upptaget med meningslösa ytliga begär, har blivit slö och rostig och klarar då inte av att begripa verkligheten av sanningarna. Profeterna(A) kan jämföras med en person som vill förklara en viss sanning till barnen. Naturligtvis kommer denne att få förklara detta på ett sätt som motsvarar förmågan till förståelse och iakttagelse hos barnen. Samma regel gäller för profeterna(A) som är förvaltarna av de gudomliga lärorna. Ibland beskriver de livets sanningar på ett sådant sätt att de tycks vara livlösa, medan i själva verket är även de yttre ritualerna såsom bönen, fastan, pilgrimsfärden, Zakat (skatt på egendom), Khums (religiös skatt), manandet till gott och hämmande från ondska, levande och medvetna sanningar. Den andlige vägfararen är den som genom en andlig resa och andliga övningar strävar efter att rena sin själ och sitt intellekt från alla orenheter för att kunna se de högre sanningarna i detta liv och i denna värld genom Guds nåd. Det händer ofta att en hängiven tjänare ser tvagningen och bönen i dess verkliga form och känner ur perceptionens och medvetandets syn, att dess verkliga form är tusen gånger bättre än dess fysiska form.De återberättelser som nått oss från Imamerna(A) visar att handlingarna av dyrkan kommer att framträda på Återuppståndelsens Dag i sina riktiga former och kommer att tala till människorna.

Det har även nämnts i den heliga Koranen att öron, ögon och andra organ kommer att tala den dagen. På samma sätt har de moskéer, som ser ut att bestå av tegel och murbruk, en levande och medveten verklighet. Det är därför som vissa återberättelser säger att moskéerna och den heliga Koranen kommer att klaga till sin Herre på Domens dag. En dag låg en mystiker i sin säng. När han vände sig från ena sidan till den andra hörde han ett skri komma ut ur marken. Han kunde inte förstå innebörden direkt. Senare insåg han antingen själv eller fick förklarat för sig att marken, efter att ha separerats från honom, gav till ett skrik.Efter dessa inledande anmärkningar kommer vi nu fram till vår huvudpunkt. Genom kontinuerliga övningar bör den andlige vägfararen inpränta i sitt sinne en avlägsen uppgift för varje andaktsövning han utför, så att hans praxis kan förvandlas till en bestående vana. Han bör utföra varje handling om och om igen och inte sluta med detta förrän han börjat finna välbehag i dess utförande. Han kommer inte att lyckas fånga den bestående änglalika aspekten av en handling om han inte fortsätter att utföra den under ganska lång tid så att dess intryck på hans sinne kan förbli bestående. För detta ändamål bör han välja en handling som överensstämmer med hans benägenhet och förmåga och sedan fortsätta att utföra den; för om en handling överges vid ett tidigt skede, skulle inte bara dess goda effekter utplånas utan en motreaktion skulle också börja framträda. På samma sätt som en god gärning är strålande, involverar effekten av dess övergivande mörker och ondska.

Faktum är att ”det finns inget annat än gott med Allah(SWT) och allt ont, all osämja och alla fel kan tillskrivas oss.” Därför är människan ansvarig för alla fel och brister. ”Min Herre, ondska kan inte tillskrivas Dig.” Detta visar att Guds ynnest omfattar alla. Det är inte ett privilegium för en viss klass. Guds oändliga barmhärtighet är till för alla människor, vare sig de är muslimer, judar, kristna, zoroastrier eller avgudadyrkare. Men en del människor utvecklar genom sina missgärningar specifika egenskaper som gör dem olyckliga, och på detta sätt gör Guds barmhärtighet vissa människor lyckliga och vissa andra olyckliga.(6) MeditationDetta innebär att den andlige vägfararen aldrig får glömma sin plikt och alltid stå fast vid beslutet som han har tagit.Meditation eller begrundande har en väldigt omfattande innebörd och dess mening skiljer sig mellan de olika graderna och stadierna av den andliga färden. I början innebär det att avstå från alla handlingar som inte är lämpliga i den här världen eller livet efter detta och avstå från att säga eller göra någonting som ogillas av Allah(SWT).

Denna meditation kommer gradvis bli kraftigare och intensivare, och ibland kan det betyda att koncentrera sig på tystnaden, eller på sitt jag eller på en högre sanning, det vill säga Guds namn och attribut. Graderna och stadierna för denna typ av meditation kommer att anges senare.Det bör noteras att meditation är en viktig faktor i andlig färd. De ledande mystikerna har lagt stor vikt vid detta och har beskrivit det som grundstenen för andlig färd, på vilken uppbyggnaden av minnet och hågkomsten av Allah(SWT) vilar. Utan meditation är det inte sannolikt att minnet och hågkomsten av Gud leder till några framgångar. För en andlig vägfarare är meditation lika viktig som den ordinerade dieten är för en patient. Följs inte ordinationerna kan medicinerna som ordineras bli verkningslösa eller till och med leda till motsatt effekt. Det är därför de mest framstående andliga vägledarna inte tillåter någon form av ritual och hågkomst av Gud utan meditation.(7) SjälvrannsakanDet innebär att den andlige vägfararen bör varje dag ha en avsatt tid för granskande och utvärderande av sina handlingar under de senaste 24 timmarna. Tanken bakom denna självrannsakande härstammar från följande yttrande av Imam Kadhim(A): ”Den som inte granskar sina handlingar minst en gång varje dag är inte en av oss.” Om den andlige vägfararen vid sitt självrannsakande finner att han inte har gjort sin plikt, bör han söka förlåtelse från Gud och om han finner att han har fullgjort sin plikt i varje avseende bör han vara tacksam till Honom.(8) SjälvkritikOm den andlige vägfararen finner sig själv skyldig till några misstag eller fel, bör han vidta lämpliga åtgärder för att tillrättavisa eller straffa sig själv.

(9) SkyndsamhetDetta innebär att den andlige vägfararen bör vara snabb med att genomföra det beslut han har fattat. Eftersom han sannolikt kommer att möta många hinder på vägen, bör han vara vaksam och försiktig och försöka uppnå sitt mål utan att slösa ett enda ögonblick.(10) Tro och TillitDen andlige vägfararen måste ha kärlek till och blind tro på den heliga Profeten(S) och hans rättmätiga efterträdare.37 Fullständig tillit och förtroende är särskilt nödvändigt i detta skede. Ju mer tillit, ju mer bestående blir effekten av goda gärningarna.Eftersom alla existerande ting är skapade av Gud, måste den andlige vägfararen älska dem alla och ta hänsyn till dem i enlighet med graden av deras värdighet. Den som älskar Gud visar vänlighet mot alla människor och djur. Enligt en återberättelse är en del av tron på Allah(SWT) att känna tillgivenhet för skapelsen. En annan återberättelse säger: ”Allah, jag söker av Dig, Din kärlek och kärleken från den som älskar Dig.”(11) Iakttagande av VördnadsreglernaIakttagandet av dessa regler för korrekt uppträdande mot alla och Hans ställföreträdare skiljer sig från den tro och tillit som nämnts ovan. Här innebär vördnad att vara noggrann med att inte överskrida sina begränsningar och göra något som inte är förenligt med kraven av människans underkastelse till Allah(SWT). Det är viktigt för människan att observera sina begränsningar gentemot sin Skapare, den väsentligt bestående Existensen. Denna vördnad är ett krav i denna värld av mångfald, medan tro och kärlek naturligtvis kräver kännedom om monoteism – enigheten av Gud.Tro och vördnad står i samma förhållande till varandra som en obligatorisk handling och en förbjuden handling gör. Vid utförandet av en obligatorisk handling vänder sig den hängivne till Gud och medan han avstår från en förbjuden handling ser han efter på sina egna begränsningar så att han inte överskrider dem. Vördnad innebär att följa en medelväg mellan fruktan och hopp. Att inte följa reglerna av vördnad visar på för mycket närgångenhet vilket är extremt oönskat.

De utmärkande dragen hos den avlidne Haji Mirza Ali Agha Qazi var hans munterhet och tro snarare än rädsla. Detsamma gäller för den avlidne Haji Sheikh Mohammad Bahar. Tvärtom var det dominerande draget hos Haji Mirza Jawid Agha Maliki rädsla snarare än hopp och munterhet. Det är det som framgår av deras yttranden. Enligt det mystiska talspråket kallas den som domineras av munterhet som ett ”fyllo” och den som domineras av rädsla kallas för en ”Eremit”. Det bästa är att välja en medelväg mellan dessa båda ytterligheter. Med andra ord bör den hängivne tjänaren anta den högsta graden av båda dessa egenskaper på en och samma gång. Denna grad av förträfflighet återfinns endast hos Imamerna(A).Kort sagt, människan som är en möjlig existerande varelse, bör inte glömma sina begränsningar. Det är därför som Imam Sadiq(A) brukade falla ned till marken när någon direkt ytterlighet yttrades av någon om honom.En fullständigt plikttrogen hängiven tjänare är den som alltid ser sig själv närvarande inför Gud och iakttar alla regler för beteende och aktning vid utförande av allting såsom då han talar, håller tyst, äter, dricker, sover etc. Om den hängivne bevarar Guds namn och attribut i sitt sinne, skulle han automatiskt följa alla regler av vördnad och alltid vara medveten om sin ödmjukhet.(12) AvsiktDet innebär att den andlige vägfararen bör vara målmedveten och välmenande. Målet för hans andliga resa bör inte vara något annat än att förintas i Gud. Den heliga Koranen säger: ”Dyrka Allah tillbedjandes endast Honom.”Ett antal återberättelser säger att det finns tre grader av avsikt. Imam Sadiq(A) rapporteras ha sagt: ”Det finns tre typer av dyrkare: Det finns de som dyrkar Allah(SWT) av rädsla till Honom. Deras dyrkan är den av slavars. Det finns en del andra som dyrkar Allah(SWT) i önskan om kompensation. Deras dyrkan är den av löntagares. Det finns även de som dyrkar Allah(SWT) för att de älskar Honom. Deras dyrkan är den av fria människors.”Vid djuptänkande visar det sig att det finns två typer av dyrkan. En av dem är inte alls dyrkan i rätt bemärkelse, eftersom de som utför denna typ av dyrkan i själva verket dyrkar sig själva. De är motiverade av egenintresse. Eftersom de som dyrkar sig själva inte kan vara dyrkare av Gud, kan de betraktas som en sort av icketroende.Koranen har beskrivit Guds dyrkan som en del i människans natur. Samtidigt har den förnekat möjligheten till någon typ av förändring i människans medfödda egenskaper.”GE DIG hän med hela din själ, åt den rena, ursprungliga tron, den tro som 105Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan. Ingenting kan rubbas i Guds skapelse. Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor är helt omedvetna om detta” (surah ar-Rum 30:30).Därför räknas en handling av dyrkan som igångsatts av egenintresse inte bara som en avvikelse från hängivenhetens väg till Allah(SWT) utan också en avvikelse från monoteismens väg, för dessa egoister tycks inte tro på Guds enhet i Hans handlingar och attribut eftersom de förbinder Honom med någon annan. Den heliga Koranen har överallt vittnat om enheten av Allah(SWT) och har förnekat existensen av någon medhjälpare eller partner till Honom. Dessa två första grupper av dyrkare som nämnts ovan anser Gud vara deras partner i deras mål och avstår inte från tanken om självupphöjelse även vid dyrkandet av Honom. De har dubbla mål och det är det som kallas för polyteism som enligt Koranen är ett oförlåtligt brott.”Gud förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida. Han förlåter den Han vill” (surah an-Nisa’ 4:48, 116).Det framgår av ovanstående vers att den dyrkan som utförs av de två förstnämnda grupperna inte är fruktbar och kommer inte att föra dyrkaren närmare Gud.När det gäller den tredje gruppen som dyrkar Allah(SWT) av kärlek, räknas deras dyrkan som den av fria människors och i enlighet med en återberättelse den mest ärbara formen av dyrkan. ”Det är en dold ställning som endast de rena kan uppnå.” Kärlek innebär attraktion, eller med andra ord att dras till en viss person eller en viss sanning.Den tredje gruppen tillhör de som älskar Allah(SWT) och lutar sig till Honom. De har inget annat syfte än att dras till Honom och erhålla Hans välbehag. Drivkraften är deras verkliga Älskade och de försöker närma sig Honom. Vissa återberättelser säger att Gud skall dyrkas därför att Han förtjänar att dyrkas.

Han är värdig och förtjänar att dyrkas på grund av Hans attribut. Med andra ord ska Han dyrkas eftersom han är Allah(SWT).Imam Ali(A) säger: ”Min Herre, jag dyrkar inte Dig i rädslan för Ditt helvete, inte heller för att jag vill ha Ditt paradis. Jag dyrkar Dig eftersom jag har funnit Dig värdig tillbedjan. Du Själv har väglett mig till Dig och kallat mig till Dig. Hade Du inte gjort skulle jag inte ha vetat vad Du är.”I början tar den andlige vägfararen sig framåt med hjälp av kärlek, men efter att ha passerat ett antal stadier inser han att kärleken inte är detsamma som den Älskade. Därför försöker han att ge upp den kärlek som hittills varit medlet för framgång, men som kan vara ett hinder i hans fortsatta avancemang. Nu koncentrerar han all sin uppmärksamhet på den Älskade som han dyrkar som sin enda Älskade. När han avancerar ytterligare några steg inser han att hans dyrkan ändå inte är helt fri från dualism eftersom han fortfarande anser sig vara älskaren och Allah(SWT) vara den Älskade, medan det är oförenligt med absolut enhet av Gud att tänka sig vara en älskare av Honom. Därför försöker den andlige vägfararen glömma kärleken så att han kan träda in i världen av enhet från världen av mångfald. Vid detta stadium upphör han att känna vilja och avsikt för att hans utpräglade personlighet redan har utplånats.Innan detta skede sökte den andlige vägfararen vision, beskådande och anblick.

Nu glömmer han bort alla dessa saker, för när avsikten är borta, upphör begären. I detta tillstånd kan man inte avgöra huruvida ögonen och hjärtat hos den andlige vägfararen är fungerande eller inte. Att se eller inte se, att veta eller inte veta blir helt irrelevant.Bayazid Bistami återberättas ha sagt: ”Först tog jag avstånd från världen. Nästa dag tog jag avstånd från livet efter detta. Den tredje dagen tog jag avstånd från allt annat än Allah(SWT). Den fjärde dagen tillfrågades jag vad jag ville. Jag sade: Jag vill att jag inte vill.” Det är kanske genom denna återberättelse som vissa människor fastställt följande fyra stadier:(1) Avsägelse av denna värld, (2) Avsägelse av livet efter detta, (3) Avsägelse av Herren, (4) Avsägelse av avsägelsen. Detta är en punkt som kräver en djupare eftertanke för att förstå den ordentligt. Det är vid detta stadium som den andlige vägfararen ger upp alla sina begär. Detta är en stor prestation, men svårt att inse, för även i detta skede finner den andlige vägfararen att hans hjärta inte är helt fritt från alla begär och avsikter. Han strävar åtminstone efter att uppnå perfektion. Det är inte till någon nytta att göra någon medveten ansträngning för att bli av med begären eftersom en sådan insats i sig innebär en strävan och ett mål.En dag talade jag med min lärare, Mirza Ali Agha Qazi om den här frågan och frågade honom vad lösningen på detta problem var. Han sade att det skulle kunna lösas genom att anta metoden av ”brinnande”. Den andlige vägfararen bör inse att Gud har skapat honom på ett sådant sätt att han alltid måste ha vissa begär och ambitioner. Det är en del av hans medfödda natur.

Oavsett hur han än försöker, kan han inte helt eliminera alla sina begär. Därför borde han inse sin maktlöshet och ge upp alla ansträngningar i detta syfte. På detta sätt kommer han att anförtro sig till Allah(SWT). Känslan av maktlöshet kommer inte bara att rena honom, den kommer också att bränna rötterna av alla begär. Hur som helst, måste det läggas på minnet att det inte bara räcker med teoretiska kunskaper om detta. Den andlige vägfararen måste utveckla en verklig smak för detta. Om en sådan försmak utvecklas, kommer det att medföra en större njutning än någonting annat i världen.Denna metod kallas ”brinnande” för den bränner upp själva existensen av vilja och avsikt och rotrycker dem helt och hållet.Den heliga Koranen har använt sig utav denna metod vid ett antal tillfällen. Ett exempel är användningen av det gudomliga uttrycket: ”Vi tillhör Allah och till Honom skall vi återvända.” Vem som än använder sig utav denna metod kommer att finna att den ger mycket snabba resultat.Vid olyckor, katastrofer och missöden tröstar människan sig själv på olika sätt. Till exempel påminner han sig själv att död och olyckor är det öde alla människor måste genomgå. Men Gud har föreslagit metoden av ”brinnande” som en genväg i föreskrivandet av ovanstående formel att yttras vid sådana tillfällen. Om människan inser att hon själv och allt som hon innehar och allt som på något sätt tillhör henne, ägs av Allah(SWT) som har fullständig befogenhet och behörighet att förfoga över dem som Han väljer och behagar, kommer hon inte att sörja för någon förlust och känna sig lättad. Människan bör veta att han sakligt inte äger någonting. Människan bör veta att hon i själva verket inte äger något. Hennes ägandeskap är endast ett fenomen.

I verkligheten tillhör allt Gud som ger vad Han vill och tar tillbaka vad Han vill. Ingen har rätt att inblanda sig i vad Han gör. Människan bör veta att hon har skapats längtansfull, ambitiös och behövande. Allt detta är en del av hennes medfödda natur. När den andlige vägfararen fylls med en form av längtan under sin andliga resa, misstänker han därför att det inte är möjligt för honom att vara helt fri från begär. Förintelsen i Allah(SWT), som är grunden för dyrkan av fria människor, är därför oförenligt med hans inre böjelser att känna vilja och begär. Under dessa omständigheter är han förvirrad och känner sig hjälplös. Men det är denna känsla av hjälplöshet som utplånar hans egoism, som är grunden för viljan och begären. Därför, finns inte längre några spår av vilja och begär kvar efter att ha passerat detta stadium. Denna punkt är verkligen värd att förstå väl.(13) TystnadDet finns två sorters tystnad: (1) allmän och relativ, (2) utförlig och fullständig. Relativ tystnad innebär att avstå från att prata med människor om annat än vad som anses som absolut nödvändigt. Denna typ av tystnad är nödvändig för den andlige vägfararen vid varje stadium. Det är rekommenderat för andra också. Imam Sadiq(A) refererade till denna typ av tystnad när han sade: ”Våra anhängare (Shi’ah) är stumma.” En återberättelse i Misbahush Shari’ah nämner följande uttalande från Imam Sadiq(A): ”Tystnad är vägen för Allahs(SWT) älskare eftersom Allah(SWT) tycker om detta. Detta är profeternas(A) förfarande och de utvaldas vana.”

Enligt en annan återberättelse sade Imam Sadiq(A):”Tystnad är en del av visdom. Det är ett tecken på varje dygd.”Utförlig och fullständig tystnad innebär att avstå från att prata under muntlig hågkomst av Allah(SWT).(14) Avstå från mat eller åtminstone iaktta sparsamhetDetta rekommenderas under förutsättning att det inte stör den mentala friden och lugnet. Imam Sadiq(A) har sagt: ”Den troende tycker om hunger. För honom är hungern födan för hjärtat och själen.”Hungern lyser upp själen och gör den lättare medan hetsätande gör den matt och trött och hindrar dess uppstigande till mystikens himmelrike. Utav dyrkanshandlingar har fastan lovordats åtskilligt. Ett antal återberättelser angående den heliga Profetens(S) Uppstigning till Himlarna har nämnts i Daylamis Irshad och Biharul Anwar, volym 2. I dessa återberättelser har den heliga Profeten(S) tilltalats som Ahmad. Dessa återberättelser betonar de positiva aspekterna av svält, särskilt dess underbara verkan i samband med andlig resa. Min lärare, den avlidne Ali Agha Qazi berättade en gång en underbar berättelse om svält.

I korta drag sade han: ”En gång under tiden för de tidigare profeterna(A) reste tre personer tillsammans. Vid mörkrets inbrott delade de på sig åt tre olika håll i syfte att skaffa mat, men kom överens om att samlas nästa morgon vid en specifik plats och en bestämd tid. En av dem hade redan blivit inbjuden hos någon. Den andra mannen råkade också av en slump bli gäst hos någon. Den tredje mannen hade ingen plats att gå till. Han sade till sig själv att han bör gå till moskén för att vara gäst hos Allah(SWT). Han tillbringade natten i moskén, men kunde inte få tag i någon föda. Nästa morgon samlades de i den avtalade platsen och var och en av dem berättade vad de hade råkat ut för. Vid denna tidpunkt fick den tidens profet(A) en uppenbarelse med följande innebörd: ”Berätta för Vår gäst att Vi var hans värd i går och ville förse honom med praktfull föda, men upptäckte att det inte fanns någon bättre föda än hunger.”(15) AvskildhetDet finns även två typer av avskildhet: allmän och utförlig. Allmän avskildhet betyder att inte beblanda sig med andra människor, särskilt de okunniga massorna och att endast bemöta dem om det är absolut nödvändigt. Den heliga Koranen säger: ”Och överge dem som ser sin religion som ett tidsfördriv och ett skämt, och den som låter sig luras av denna världs lockelser” (surah al-An’am 6:70).   109Utförlig avskildhet innebär att hålla sig borta från alla människor. Denna typ av tillbakadragande är rekommenderad vid utförandet av alla typer av dyrkanshandlingar, men anses fundamental av mystikerna vid avkunnandet av vissa ritualer. I samband med detta måste följande punkter beaktas:För den andlige vägfararen är det nödvändigt att hålla sig borta från folksamlingar och störande ljud. Den plats där han utför handlingar av dyrkan måste vara rena och tillåtna. Även väggarna och taken i hans rum måste vara prydliga. Hans rum bör vara litet, helst rymmandes endast en person.

Ett litet rum utan några möbler och prydnadssaker är till hjälp för att hålla tankarna koncentrerade. En man sökte tillstånd från Salman Farsi(A) att bygga ett hus åt honom. Fram till dess hade inte Salman(A) byggt ett hus åt sig själv. Men han vägrade fortfarande att ge sitt tillstånd. Mannen sade: ”Jag vet varför du inte ger ditt tillstånd.” ”Säg varför”, sade Salman(A). Han sade: ”Du vill att jag skall bygga dig ett hus tillräckligt långt och brett för att endast kunna rymma dig själv.” ”Ja, det är huvudsaken. Ni har rätt”, sade Salman(A). Därefter byggde den mannen, med tillåtelse av Salman(A), ett hus av denna ringa storlek.(16) VakaDet innebär att den andlige vägfararen måste göra det till en vana att vakna före gryningen så tidigt som han tämligen kan. Fördömandes av sömn vid gryningen och lovprisandes av att hålla sig vaken vid denna tidpunkt säger Allah(SWT): ”De brukade sova bara en liten stund på natten och vid gryningen brukade de söka förlåtelse” (surah al-Dhariyat 51:18).(17) Ständig renhetDet innebär att alltid vara rituellt ren och att hålla sig till utförandet av större tvagning på fredagar och på alla andra tillfällen då detta har rekommenderats.(18) Utöva anständighet och ödmjukhet till den yttersta graden. Detta inkluderar även gråtande och klagande.(19) Avstå från välsmakande födaDen andlige vägfararen bör avstå från läckra maträtter och bör nöja sig med så lite mat som absolut är nödvändigt för att bibehålla sitt liv och sin energi. (20) FörtegenhetDet är en av de viktigaste punkterna som måste uppmärksammas av en andlig vägfarare. De stora mystikerna har varit väldigt bestämda angående detta och har lagt stor vikt vid det.

De rekommenderar sina elever att hålla sina andliga övningar och sina visioner etc. hemliga. Om det inte är möjligt att dölja sin rätta natur (taqiyya), måste tvetydighet (tawriyah) tillgripas. Om det blir nödvändigt måste andliga övningar överges under en tid för att upprätthålla förtegenheten. ”Försök att uppfylla dina behov genom att upprätthålla förtegenheten.” Vid lidande och nöd gör taqiyya och förtegenhet saker och ting enklare. Om den andlige vägfararen stöter på några svårigheter, bör han tålmodigt ta sig vidare. ”Sök hjälp i tålamod och böner, det är sannerligen svårt utom för de med ödmjukt sinne” (surah al-Baqarah 2:45).I denna vers ordet har salat (böner) använts i sin bokstavliga mening, det vill säga uppmärksamheten till Gud. Ur denna utgångspunkt kan utifrån denna vers slutledas att tålamod i hågkomsten av Allah(SWT) gör prövningarna mindre betungande och banar vägen till framgång. Det är därför det ofta observerats att de människor som blir extremt otåliga när deras lillfinger kapas, inte oroar sig det minsta om att förlora sina lemmar och organ på slagfältet. Enligt denna generella regel har Imamerna(A) lagt stor tonvikt vid förtegenhet, och har till och med ansett övergivandet av taqiyya som en stor synd.Sheikh Saduq har i sin bok, at-Tawhid citerat en återberättelse sägandes att Abu Basir en dag frågade Imam Sadiq(A) om det var möjligt att se Gud på Domedagen. Han frågade därför att Asha’irah, anhängarna till den sunnimuslimska imamen Abul Hassan Ash’ari tror att alla människor kommer att se Gud på Domedagen och i livet efter detta, vilket uppenbarligen inte är möjligt utan förkroppsligande. Gud är långt högre än vad dessa syndare säger. Imamen(A) sade: ”Det är möjligt att se Allah(SWT) även i denna värld som om du såg Honom här och nu.” Abu Basir sade: ”Son av Profeten(S), tillåt mig att återberätta denna händelse till andra.” Imamen(A) tillät honom inte att göra detta och sade: ”Återberätta inte för andra; de kommer annars inte kunna begripa sanningen och kommer att gå vilse utan anledning.”(21) Handledare och andlig vägledareHandledarna är också av två slag: allmänna och speciella. Den allmänna handledaren är den som inte är ansvarig för att styra en specifik person. Människor söker hans vägledning och anser honom vara en lärd och erfaren person. Den heliga Koranen säger: Fråga dem som vet om du inte vet. Sådana handledare kan endast vara till hjälp i början av den andliga resan.

När den andlige vägfararen börjar se ståtlighetens manifestationer av Guds essens och attribut, behöver han inte längre ha en allmän handledare. Den speciella handledaren är han om vilken en gudomlig förordning existerar med innebörden att han har blivit utsedd för vägledningsuppdraget. Denna ställning innehas bara av den heliga Profeten(S) och hans rättmätiga efterträdare(A). Deras vägledning och följe är fundamental och oumbärlig, inte endast i varje stadium av andlig färd, men även efter att den andlige vägfararen nått sin destination. Detta följe är till naturen mystisk och inte fysisk för den verkliga naturen av Imamen är den rang och ställning av hans glans, vars auktoritet omfattar och utsträcker sig till allt och alla i världen. Fastän Imamens kroppar är överlägsna alla andras kroppar, är ändå källan till hans auktoritet över universum inte hans kropp. För att förklara denna punkt kan det nämnas att vad som än händer här i världen, är dess källa Guds namn och attribut, och samma gudomliga namn och attribut är essensen av Imamen också. Det är därför Imamerna(A) har sagt: ”Allah(SWT) är känd genom oss och Han dyrkas genom oss.” därför kan det med rätta sägas att oavsett vilka stadier den andlige vägfararen genomkorsar, täcker han dem i ljuset av Imamen(A), och varje position han avancerar till styrs av Imamen(A). genomgående under sin resa har den andlige vägfararen sällskap av Imamen(A) och förblir anknuten till honom.

Även efter att ha nått sin destination, behöver han Imamens(A) sällskap, för det är Imamen(A) som lär honom de regler som skall iakttas i världen av gudomlighet. Därför är Imamens(A) följe avgörande i varje steg av andlig färd. I samband med detta finns det många hårfina punkter vilka inte är lätta att förklara. De kan upptäckas av den andlige vägfararen genom eget smak och upplevelse.En gång gick Muhyuddin Ibn ‘Arabi till en andlig vägledare och klagade till honom om orättvisornas tillväxt och syndernas härjande. Den andliga vägledaren rådde honom att rikta uppmärksamheten till Allah(SWT). Några dagar senare gick han till en annan andlig vägledare och förde samma klagomål. Den här andliga vägledaren sade till honom att uppmärksamma sig själv. Ibn ‘Arabi var mycket upprörd och började gråta. Han frågade den andliga vägledaren varför de två svaren skilde sig så från varandra. Den andliga vägledaren sade: ”Käre du! Svaret är ett och samma.

Han riktade din uppmärksamhet till Följeslagaren och jag till stigen.”Jag har berättat denna historia för att visa att det inte finns någon skillnad mellan att göra en resa till Allah(SWT) å ena sidan och mellan anländandet till ställningen av Imamen(A) samtidigt som man passerar genom faserna av gudomliga namn och attribut å den andra. Dessa två saker är inte bara nära varandra, de är nästan identiska. I detta skede finns det ingen uppfattning om dualism.

Det finns ingenting utom ljuset av prakten hos ett Enda Väsen, vilket beskrivs med olika ord. Ibland kallas det för de gudomliga namnen och attributen och ibland som essensen av Imamen(A) eller hans glans.För att veta om en allmän handledare är lämplig att inneha denna position, är det nödvändigt att bevaka honom noga och ha kontakt med honom under en lång tid. Sådana övernaturliga saker som att veta vad andra tycker, att gå på eld eller vatten, att berätta om tidigare händelser eller att förutsäga framtiden, är inte ett tecken på någons favorisering hos Gud.

Utförandet av sådana saker blir möjligt i början av andlig vision, men stadiet av närhet till Allah(SWT) är långt bort från detta stadium. Ingen kan vara en handledare i sann bemärkelse om inte och till dess att han mottar ljuset av prakten av Gudomlig essensen. Att motta ljuset av manifestationerna av de gudomliga namnen och attributen är inte tillräckligt. Den andlige vägfararen sägs ha mottagit ljuset av manifestationerna av de gudomliga attributen när han känner att hans kunskap, kraft och liv i själva verket är kunskapen, kraften och livet av Allah(SWT). När den andlige vägfararen hör något vid detta skede, känner han att Gud har hört det och när han ser något, känner han att Gud har sett det. Han kan känna att Allah(SWT) ensam är den Vetande, och att kunskapen av varje existerande väsen är kunskapen om Gud själv.Den andlige vägfararen sägs ha mottagit ljuset av prakten om de gudomliga namnen när han ser de gudomliga attributen i sig själv.

Exempelvis känner han att Gud är den enda Vetaren och hans kunskap också är Guds kunskap. Eller han känner att den enda Levande är Gud och att han själv inte lever, men hans liv är Guds liv. Med andra ord känner han intuitivt att ”det finns inget vetande, levande eller mäktigt väsen utom Allah(SWT).” Om en andlig vägfarare mottar ljuset av manifestationerna av en eller två gudomliga namn, innebär det inte nödvändigtvis att han skulle motta ljuset av manifestationerna av andra gudomliga namn också.Den andlige vägfararen mottar ljuset av prakten av gudomlig essens endast då han glömmer bort sig själv fullständigt och inte kan hitta några spår av sig själv eller sitt ego. ”Det finns inget utom Allah(SWT).” En sådan person kan aldrig gå vilse, och inte heller bli förförd av Satan. Satan förlorar inte hoppet om att fresta den andlige vägfararen förrän han utplånar själva sin existens. Men när han inträder fristaden av världen av gudomlighet efter att ha tillintetgjort sin personlighet och sitt ego, förlorar Satan allt hopp om att förföra honom. En allmän handledare måste vara sådan att han har nått detta stadium. Annars är det inte utom fara för en hängiven tjänare att underkasta sig till vilken Tom, Dick eller Harry som helst.Det är inte klokt för en andlig vägfarare att på måfå ta sig till en affär för att skaffa sig det han behöver eller underkasta sig till vilken hycklare som helst.

Han borde utföra fullständiga utredningar om den föreslagna handledaren och när det inte är möjligt att göra detta, bör han sätta tillit till Allah(SWT), jämföra den föreslagna handledarens lära med dem från den heliga Profeten(S) och Imamerna(A), och att endast agera enligt vad som överensstämmer med de sistnämnda. Om han gör detta, kommer han att vara säker från Satans list och knep. Den heliga Koranen säger: ”Satan har ingen makt över dem som tror och sätter tillit till sin Herre. Hans makt är bara över dem som gör honom till en vän och dem som tillskriver partners till Allah” (surah an-Nahl 16:99).(22) Daglig recitation av verbala recitationer (böner, återkallelser…)Mängden och metoden för recitation av de verbala recitationer beror på vad handledaren råder. Recitationer är precis som en medicin som kanske passar vissa men inte andra. Ibland är det så att en andlig vägfarare påbörjar mer än en recitation enligt egen uppfattning, medan en recitation drar honom mot mångfald och en annan mot enhet. Deras gemensamma kollision neutraliserar effekten av båda och de blir helt verkningslösa. Det bör nämnas att tillåtelsen från handledaren är nödvändigt bara för de recitationer som alla inte är tillåtna att recitera. Det finns ingen invändning mot reciterandet av de recitationer för vilka allmänt tillåtelse redan existerar.Mystikerna fäster inte någon vikt vid blotta upprepning av recitationer utan att uppmärksamma deras innebörd som är långt viktigare. Ren verbal repetition är inte till någon nytta.(23, 24, 25) Hågkomst, Besinning, Onda tankarDessa tre stadier är av stor betydelse för att uppnå målet. Många av de människor som misslyckas med att nå sin destination antingen stannar vid ett av dessa stadier eller går vilse på vägen mot dem. Farorna som dessa stadier medför är avgudadyrkan, stjärndyrkan, elddyrkan och ibland kätteri, Faraoism, hävdandet av förkroppsligande och identifiering med Gud, förnekandet av skyldigheten att följa religiösa föreskrifter och gällande allt lagenligt. Vi kommer kortfattat att diskutera alla dessa faror.

Låt oss först tala om förkroppsligande och identifiering med Gud, som är den största faran som orsakas av djävulsk antydan när sinnet inte är fritt från onda tankar.Då den andlige vägfararen inte kommit ut ur dalen av skrytsamhet, kan han ledas, i svallvågen av manifestationen av de gudomliga namnen och attributen, att tro (Gud förbjude) att Gud har uppehållits i honom. Detta är vad som menas med förkroppsligande, som uppgår till otrohet och polyteism, medan tron på enheten av Allah(SWT) upphäver varje begrepp om pluralism, och finner varje existens i förhållande till Guds existens vara blott en fantasi och allt existerande blott en skugga. När den andlige vägfararen uppnår detta stadium, utplånar han sin egen existens och uppfattar inte någonting som existerande utom Allah(SWT).

Utrotning av djävulska antydningar

Den andlige vägfararen måste ha full kontroll över sig själv så att ingen tanke kan träda in i hans sinne av ouppmärksamhet och inga handlingar kan utföras av honom oavsiktligt. Det är inte så enkelt att skaffa sig den nödvändiga graden av självbehärskning och det är därför som det är sagt att utrotandet av antydningar är det bästa sättet att rena själen. När den andliga vägfararen uppnår detta stadium finner han sig i början överväldigad av onda tankar och djävulska antydanden. Konstiga föreställningar kommer till hans tankar. Han tänker ofta på gamla händelser som redan har glömts bort och visualiserar påhittade händelser som inte någonsin kommer att vara möjliga att materialisera. Vid detta tillfälle måste den andlige vägfararen förbli orubblig och bestämd, och bör utrota varje skadlig tanke genom hågkomsten av Allah(SWT). Närhelst någon ond tanke inträder hans sinne, bör han koncentrera sin uppmärksamhet på ett av Guds namn och fortsätta göra detta tills den tanken har försvunnit. Den bästa metoden att utrota de onda tankarna är att koncentrera sig på de Gudomliga namnen. Koranen säger: ”När de som utövar fromhet besväras av en ond tanke från Satan, minns de Allah och ser sedan genast ljuset” (surah al-A’raf 7:201).

Men avhandlingen tillhörandes den avlidne Bahrul ’Ulum, tillåter inte antagandet av denna metod. Denna avhandling betonar nödvändigheten av att avlägsna alla onda tankar innan påbörjandet av handlingar av Guds hågkomst och förklarar det vara extremt farligt att använda dessa handlingar för utrotandet av onda tankar och antydanden. Vi ger nedan en sammanfattning av de argument som framlagts i avhandlingen och lägger därefter fram motargument för dem.Denna avhandling säger att: Många handledare ber de hängivna tjänarna att göra sig av med antydanden genom hågkomsten av Gud. Här innebär uppenbarligen hågkomst mental koncentration, inte verbal recitation av någon form av recitationer. Men denna metod är mycket farlig, för att hågkomsten av Allah(SWT) innebär i själva verket beskådandet av den ”verkligt Älskade” och att befästa ögonen på Hans skönhet, vilket inte är tillåtet om inte ögonen är stängda för alla andra, för känslan av den Älskades värdighet tillåter inte ögat som ser Honom att se någon eller något annat. Det kommer att vara hån att vända ögat bort från den Älskade om och om igen för att se något annat, och en person som gör detta, kommer sannolikt att få ett chockerande slag och motgång. Koranen säger: ”Han som ignorerar hågkomsten av den Nåderike, tilldelar Vi en djävul som blir hans kamrat” (surah az-Zukhruf 43:36).

Hur som helst, det finns en form av Guds hågkomst som är tillåten i syftet att bli av med de onda tankarna. Enligt denna form bör den hängivne inte ha skönheten av den Älskade i tankarna. Hans syfte bör endast vara att bli av med Satan, precis som mannen som kallar på sin älskade bara för att avskräcka sin rival och köra bort honom. Alltså om den hängivne tjänaren känner en ond tanke komma krypandes från vilken han finner det svårt att undkomma, bör han engagera sig i att minnas Gud för att bli av med den onda tanken. Hur som helst ber de erfarna mystikerna nybörjarna att först rensa bort de onda tankarna och sedan sätta igång med Guds hågkomst. För detta ändamål ber de honom att fästa sin blick på en fast punkt som till exempel en sten eller en träbit under en viss tid utan att blinka och koncentrera sin uppmärksamhet på den.

Det vore bättre om denna process pågår under en 40 dagars period. Under tiden bör ständigt ”A’uzu billah”, ”Astaghfirullah” och ”Ya Fa’al” repeteras, särskilt efter morgon och kvällsbönerna. Efter slutförandet av denna 40 dagars period bör den hängivne under en viss tid koncentrera sig på sitt hjärta och bör inte tillåta någon annan tanke att tränga sig in i hans sinne. Om någon ond tanke kom till hans sinne, bör han repetera orden ”Allah” och ”La mawjuda illallah”; och fortsätta repetera dem tills han känner sig något hänförd. Medan han utövar detta tillvägagångssätt bör han även repetera ”Astaghfirullah”, ”Ya Fa’alu” och ”Ya Basitu” en hel del.

När han har uppnått detta stadium, tillåts den hängivna tjänaren att tillgripa själslig hågkomst, om han så önskar, i syfte att utrota alla onda tankar en gång för alla, för när den hängivne väl har nått stadierna av hågkomst, besinning och begrundande, försvinner automatiskt alla onda tankar och djävulska antydningar. Detta var sammanfattningen av diskursen, tillskriven Bahrul ’Ulum i den ovan nämnda avhandlingen.Hur som helst, måste man ha i åtanke att denna metod för utrotning av onda tankar har hämtats från metoden som följs av Naqshbandi, en sufi sekt som återfinns på vissa ställen i Turkiet bland annat. Denna sekt har kommit att bli kallade på detta sätt efter namnet på deras högsta handledare, Khwaja Bahauddin Naqshbandi.Men detta är en metod som inte godkänts av Akhund Mulla Hossein Quli Hamadani. Hågkomsten och minnet av Allah(SWT) är en integrerad del av den metod han och hans elever följer, men de lägger större vikt vid meditation och begrundande.

Vi har redan kortfattat beskrivit meditation och avser nu att nämna några detaljer kring dess olika stadier.Första stadiet: Det första stadiet av meditation är att avstå från allt olovligt och att utföra allt obligatoriskt. Den minsta lilla antydan på nonchalans eller slöhet i detta avseende är inte tillåtet.Andra stadiet: Den hängivne tjänaren bör intensifiera sin meditation och försöka göra allt endast i syfte att erhålla Guds välbehag. Han bör noggrant avstå från allt som kallas för tidsfördriv och skoj. När denna vana väl har etablerats, är det inte längre nödvändigt för honom att bemöda sig själv i detta avseende.Tredje stadiet: Han bör tro och erkänna att Gud är allvetande och ständigt närvarande och att Gud som övervakar hela sin skapelse tittar på honom. Denna typ av meditation bör iakttas vid alla tidpunkter och i alla sammanhang.   116Fjärde stadiet: Är en högre grad av det tredje stadiet. Nu kommer den hängivne själv inse att Gud är allvetande och ständigt närvarande. Han ser manifestationen av gudomlig skönhet. Den heliga Profeten(S) gav antydde på det tredje och fjärde stadiet av meditation när han sade till sin förnäma anhängare Abu Tharr Ghafari: ”Dyrka Allah(SWT) som om du tittar på Honom, för om du inte ser Honom, ser Han dig.”

Denna återberättelse visar att graden av att Gud ser dyrkaren är underordnad graden av att dyrkaren ser Gud. När den hängivne tjänaren uppnår detta stadium, bör han göra sig av med de onda tankarna genom olika handlingar av dyrkan. Den Islamiska lagen tillåter inte tankekoncentration på ett stycke trä eller en sten. Anta att den hängivne dog medan han fokuserade på en träbit eller en sten, vad skulle hans svar till Gud vara? Det är rekommenderat ur religiös synpunkt att göra sig av med de onda tankarna med hjälp av medlen av Guds hågkomst och minnande, som i sig är en handling av dyrkan. Den bästa och kortaste vägen för att bli av med onda tankar är att fokusera på jaget. Denna metod är tillåten och godkänd av Islam. den heliga Koranen säger: ”Troende, Era själar är ert ansvar. Om ni är rätt vägledda, kan han som har gått vilse inte skada er” (surah al-Ma’idah 5:105).

Att fokusera tankarna på jaget är den metod som ordineras av Akhund Mulla Hossein Quli och har alltid tagits i bruk av hans elever, som hävdar att kunskap om jaget alltid leder till kunskap om Gud.Kedjan av lärare i Mystik går tillbaka till Imam Ali(A). Antalet sufi sekter som har bidragit till mystikens kunskap är mer än hundra, men de huvudsakliga sekterna är inte fler än 25. Alla dessa sekter går tillbaka till Imam Ali(A). Nästan alla av dem tillhör det sunnimuslimska samfundet. Bara två eller tre av dem är shiitiska. Några av dessa sekter har spårats till Imam Ridha(A) genom Ma’ruf Karkhi. Men vi tillhör inte någon av dessa sekter och följer anvisningarna av den avlidne Akhund, som inte hade något med dessa sekter att göra.För mer än hundra år sedan levde i Shushtar en ledande akademiker och Qazi (domare) med namnet Agha Seyyed Ali Shushtari. Liksom andra framstående akademiker var hans yrke undervisning och rättslära. Många människor sökte upp honom för rådgivning. En dag knackade plötsligt någon på hans dörr. När Agha Seyyed Ali öppnade, såg han en vävare ståendes där. När han tillfrågades om vad han ville, sade han: ”Det domslut du utfärdade angående äganderätten av den specifika egendomen, baserat på den bevisning och vittnesbörd som framlades för dig, var inte korrekt. Egentligen tillhör egendomen ett litet föräldralöst barn och kontraktet är begravd på den och den platsen.

Metoden som du använder dig utav är också fel.” Ayatullah Shushtari sade: ”Vill ni mena att min bedömning var felaktig?” Vävaren sade: ”Vad jag har sagt är ett faktum.” Efter att vävaren sade detta gick han därifrån. Ayatullah började  fundera på vem den mannen var och vad han hade sagt. Efter fortsatt utredning konstaterades att det nämnda kontraktet faktiskt var begravd på den plats som vävaren hade angivit, och att de vittnen som hade skaffats fram var lögnare. Ayatullah blev orolig, och sade till sig själv: ”Mina andra domslut kan också ha varit felaktiga.” Han var rädd. Nästa natt knackade vävaren återigen på dörren och sade: ”Metoden som du använder dig av är inte rätt.” Samma sak hände den tredje natten. Vävaren sade: ”Slösa inte tid. Samla alla dina privata tillhörligheter och sälj dem, och bege dig sedan till Najaf. Gör som jag har sagt, och om sex månader invänta mig i Wadi’us Salam i Najaf.” Den avlidne Shushtari begav sig till Najaf. Så snart han kom dit såg han vävaren i Wadi’us Salam vid soluppgången, som om han plötsligt hade uppstått från marken. Han gav några instruktioner och försvann ännu en gång. Den avlidne Shushtari inträdde Najaf och började agera i enlighet med de instruktioner vävaren hade gett honom.

Tillsist uppnådde han en position för hög för att kunna beskrivas. Den avlidne Seyyed Ali Shushtari hade stor respekt för Sheikh Murtadha Ansari och deltog i hans föreläsningar om teologi och juridik. Sheikh Murtadha Ansari deltog också i Seyyed Alis föreläsningar om moralisk lag en gång i veckan. Efter Sheikh Murtadha Ansaris död, övertog den avlidne Seyyed Ali hans undervisnings funktioner och började hålla föreläsningar där Sheikh Murtadha Ansari hade avbrutit dem. Men han levde inte länge och avled efter endast sex månader. Hur som helst, under denna korta period utbildade och vägledde Seyyed Ali en av Sheikh Murtadha Ansaris framstående elever, Mulla Hossein Quli. Mulla Hossein Quli hade redan en viss kontakt med Agha Seyyed Ali och brukade vid olika tillfällen söka rådgivning angående moraliska och andliga frågor.

När Seyyed Ali efterträdde Sheikh Murtadha Ansari, skickade han ett meddelande till Mulla Hossein Quli, där han skrev:”Metoden som du för tillfället använder dig utav är felaktig. Försök att uppnå högre positioner.” Tillslut lyckades Agha Seyyed Ali förmå Mulla Hossein Quli att följa hans metod. Följaktligen blev Mulla Hossein Quli inom kort ett av sin samtids under i moral, andlig kunskap och självförödmjukelse. Mulla Hossein Quli utbildade också några mycket framstående och kompetenta elever, som var och en blev en lysande stjärna på Mystikens himmel. Av hans mest framträdande elever räknas Haji Mirza Jawad Agha Malaki, Agha Seyyed Ahmad Karbalai Tehrani, Agha Seyyed Mohammad Sa’id Habbubi och Haji Sheikh Mohammad Bahari.Min handledare var den avlidne Haji Mirza Ali Agha Qazi som var en elev till Agha Seyyed Ahmad Karbalai.

Detta är kedjeföljden av mina handledare som går tillbaka till den ovan nämnda vävaren genom den avlidne Shushtari. Hur som helst, är det inte känt vem vävaren var och varifrån han fick sin kunskap inom mystik.  Min handledare Agha Qazi följde metoden för att lära känna sitt jag såsom Akhund Mulla Hossein Quli och för utrotningen av onda tankar och djävulska antydningar manade han till att uppmärksamma jaget först. Han antydde att för detta ändamål bör den andlige vägfararen fastställa en tidpunkt på dygnet och koncentrera sin uppmärksamhet på jaget under en halvtimmes tid eller lite mer. Denna dagliga rutin kommer successivt att stärka hans hjärta och utrota de onda tankarna. Samtidigt kommer han successivt att förvärva kunskaper om sin själ och, om Allah(SWT) vill, kommer han att uppnå sitt mål. De flesta av dem som lyckas med att rensa sina sinnen från onda tankar och slutligen erhåller ljuset av mystikens kunskap, når detta mål genom någon av följande två sätt: antingen vid reciterande av den heliga Koranen riktas plötsligt deras sinne till läsaren och det uppenbaras för dem att läsaren i verkligheten var Allah(SWT); eller så lyfts slöjorna bort genom medling av Imam Hossein(A) (dotterson till den heliga Profeten(S) av Islam) som är särskilt befattad med att lyfta slöjorna och avlägsna hindren som blockerar vägen för de hängivna tjänarna.Det finns två saker som är speciellt användbara för att kunna erhålla ljuset av mystikens kunskap:

(1) Att avverka alla stadier av meditation, och

(2) Att fokusera uppmärksamheten på jaget.

Om den hängivne tjänaren riktade full uppmärksamhet för att befästa dessa två saker, skulle han successivt uppfatta att trots sin variation formades hela universum av en källa, det vill säga källan till allt som händer i världen. Vilken perfektion, förträfflighet eller skönhet någonting i denna värld än besitter, är det en gåva från denna källa. Allt har fått en del av tillvaro, skönhet och prakt i enlighet med sin kapacitet. Generositeten av den Enväldigt Generöse är till för alla, men allt existerande får sin andel i enlighet med sin kapacitet och natur.Hur som helst, om den andlige vägfararen håller sig till fullständig meditation och uppmärksammar jaget, kommer fyra världar gradvis att avslöjas för honom: Första världen – Enheten av handlande: I början kommer den andlige vägfararen känna att han själv är källan till allt hans tunga säger, hans öron hör och hans händer, fötter och andra lemmar gör. Han kommer att tro att han kan göra vad han vill. Senare kommer han känna att han är källan till allt som händer i världen. I nästa skede kommer han känna att hans existens har ett nära samband med Gud och genom denna relation når Guds förmåner och gåvor skapelsen. I slutändan kommer han att uppfatta att Allah(SWT) ensam, är källan till alla handlingar och händelser.Andra världen – Enheten av attribut: Denna värld framträder efter den första världen.

I detta skede anser den andlige vägfararen, när han hör eller ser något, att Gud är källan till hans hörsel och syn. Senare uppfattar han att Gud är källan till all kunskap, makt, liv, hörsel och syn vart det än påträffas och vilken form det än antar.  Tredje världen – Enheten av namn: Denna värld framträder efter den andra världen. I detta skede anser den hängivne tjänaren att de gudomliga attributen inte på något sätt är skilda från den gudomliga essensen. När han ser att Gud är den Vetande, känner han att allt hans väsen känner till är också Guds kännedom. På samma sätt anser han att den makt, syn och hörsel han besitter är Guds makt, syn och hörsel, för han är övertygad att det i princip bara finns en varelse i hela universum som har makt och som ser och hör. Det är Hans makt och Hans syn och Hans hörsel som återspeglas och anges av allt existerande i enlighet med dess kapacitet.Fjärde världen – Enheten av väsendet: Denna värld är högre än den tredje världen.

Denna värld uppenbaras för den andlige vägfararen till följd av uppenbarelsen av prakten av den Gudomliga essensen. Han inser i detta skede att det bara finns Ett Väsen som är källan till alla handlingar och attribut. I detta skede är hans uppmärksamhet koncentrerad på det Enda Väsendet och dras inte till Hans namn och attribut. Han uppnår bara detta stadium först efter att han utplånat sin flyktiga existens helt och gått bort i Allah(SWT). Det skulle vara svårt och långt ifrån sanningen att ens kalla detta skede för stadiet av Gudomligt Essens eller Gudomlig Enhet, för Verkligheten är långt över alla namn som yttrats eller skrivits. Inget namn kan ges till den Gudomliga Essensen och inget stadium av det kan föreställas. Gud står även över frågan om att inte kunna föreställas för även nekande uttryck skulle innebära att Han har några begränsningar medan Han är över all begränsning.

När den andlige vägfararen uppnår detta stadium har han utplånat sig själv och sitt ego fullständigt. Han känner varken igen sig själv eller någon annan, och kommer endast att känna igen Allah(SWT).Medan den andlige vägfararen går igenom var och en av dessa världar utplånas en del av hans jag och i slutändan utplånas hans jag helt och hållet.I den första världen uppnår han stadiet av avlidande, för han inser att han inte är orsaken till någon av hans handlingar och att allt är från Gud. På detta sätt utplånar han spåren av sina handlingar.I den andra världen uppfattar han som ett resultat av attributens manifesterande att kunskap, makt och alla sådana kvaliteter uteslutande tillhör Allah(SWT). På detta sätt utplånar han tecknen på sina egna attribut.I tredje världen mottar den andlige vägfararen manifestationen av de Gudomliga namnen och uppfattar att Gud ensam är den Vetande, Verkställande etc. Följaktligen utplånar han tecknen på sina namn och beteckningar också.

I den fjärde världen betraktar han manifestationen av praktfullheten av Gudomlig Essens. Som resultat förlorar han helt sin enhet och känner att det inte existerar något annat än Allah(SWT).  Mystikerna kallar manifestationen av praktfullheten av den Gudomliga Essensen i detta stadium för ”gripen” (mytologisk fågeldjur med örnhuvud och lejonkropp), som inte kan jagas. De använder detta ord för det Absoluta Väsendet och den Rena Existensen som också beskrivs som ”den Dolda Skatten” och Väsendet som inte har något namn eller någon beskrivning.

Hafez Shirazi har i sina dikter beskrivit denna punkt på ett tilltalande sätt med hjälp av vackra metaforer. På ett ställe säger han:”En gammal siare och vis man berättade för mig följande historia, som jag aldrig kommer att glömma: En dag var en from man på väg någonstans. På vägen såg han ett fyllo38 sittandes, som sade: ’Du hängivna tjänare, om du har något bete att erbjuda, lägg ner din fälla här.’ Den hängivne sade:’Jag har en fälla men jag vill fånga en ”grip”. Fyllot sade:’Du kan bara fånga den om du vet var den kan hittas. Men dess bo är inte känt.’ ’Just det’, sade den hängivne tjänaren, ’men att bli besviken är en värre katastrof.’ Bara se hur den här mannen inte tappade modet. Det är möjligt att den ensamma mannen leds till den Oförlikneliga Väsendet av en Gudomligt utnämnd vägledare.”Uppenbarligen är det inte möjligt att fånga gripen när dess bo inte är känt. Men Allah(SWT) kan skänka Sina förmåner till de som är förälskade i Hans eviga skönhet och kan leda dem till världen av Gudomlig enhet och utplånandet av jaget.