Bismillah ar-Rahman ar-Rahim
I Guds den Nåderikes den Barmhäriges Namn
Den ”bismillah” som föregår en surah skiljer sig från den som föregår en annan surah. Vi pratade om vilket ord prepositionen och substantivet som styr i ”bismillah” relateras till. En av möjligheterna är att ”bismillah” av varje surah är relaterad till något lämpligt ord i just samma surah; till exempel i surah al-Hamd kan det vara relaterad till ordet, al-Hamd. I det fallet skulle ”bismillahi al-hamd-o- lillahi” betyda: I Allahs(SWT) namn tillhör allt lov och pris Allah(SWT). Baserat på denna möjlighet skulle ”bismillah” ha en annan innebörd för varje enskild surah, för i varje surah skulle den referera till ett annat ord. Om det var relaterat till ordet ”al-hamdu” i surah ”al-Hamd” skulle vi vara tvungna att söka efter annat lämpligt ord, till exempel i surah ”al-Ikhlas”. Enligt en av teologins regler, skulle någon som uttalade bismillah med en specifik surah och sedan ville recitera en annan surah, behöva upprepa bismillah, och det tidigare bismillah skulle inte vara tillräckligt för honom. Denna regel visar att ”bismillah”
inte har samma innebörd överallt. Den har olika innebörd i varje surah, även om det finns några personer som felaktigt påstår att ”bismillah” inte är en del av någon surah och att det är en helt separat vers som uppenbarades som en välsignelse. Om det accepteras att ”bismillah” är relaterad till ’al-Hamd’ skulle ’Hamd’ kunna innefatta allt som ordet ’Hamd’ tillämpas på; det vill säga all slags prisande som uttrycks av vemsomhelst vid vilket tillfälle som helst. Således skulle versen innebära att allt lov och pris som uttrycks är i Guds namn eftersom den som uttrycker det, själv är ett namn av Gud; hans organ och lemmar är ett namn av Gud och det beröm han uttrycker är också ett namn av Gud. Ur denna synvinkel är varje prisande i Guds namn. Vi är alla Hans namn, eller manifestationer av Hans namn, eftersom vi alla är Hans tecken; Han är vår skapare som gett oss existens. Den Gudomliga Skaparen är i flera avseenden olik från en naturlig orsak eller kraft.
En av skiljepunkterna är att vad som än skapas av den Gudomliga Skaparen, eller med andra ord, vad som än framträder ur den Gudomliga källan försvinner i just den källan. För att vidare utveckla denna punkt något, låt oss ta ett exempel även om detta exempel inte är tillräckligt för att beskriva förhållandet mellan Skaparen och det skapade. Hur som helst, låt oss ta exemplet med solen och dess strålar. Strålarna har inte någon existens skild från solen. Detsamma är fallet med den Gudomliga Upphovsväsendet eller Skaparen. Allt som skapas av denna källa är beroende av den för sin existens liksom för fortlevnaden. Det finns ingen befintlig varelse som kan fortsätta att existera om Gud endast tar bort en liten mängd av det ljus som dess existens är beroende av. Eftersom inget existerande ting har en oberoende ställning, sägs det vara försjunken i dess källa.
Varje möjlig existens är beroende av Allah(SWT) för dess existens liksom för dess fortlevnad
Varje möjlig-existerande varelse är Guds namn, Hans verk och en manifestation av Hans prakt. Han själv säger: ”Allah(SWT) är himlarnas och jordens ljus” (surah an-Nur 24:35). Varje möjlig existens är en manifestation av Guds prakt, men inte Gud. Allt som verkar i världen är relaterat till källan för dess ursprung på ett sådant sätt att det inte kan ha någon självständig existens. Det är därför det har sagts i Koranen: ” Allah(SWT) är himlarnas och jordens ljus.”
Om det kan medges att den bestämda artikeln ’al’ i ”al-Hamdu” antyder ”allomfattande”, skulle versen innebära att varje beröm av vem än det uttrycks, sker i Allahs(SWT) namn.Eftersom den som prisar Gud själv är en av Guds namn, kan det sägas att prisaren och den prisade i ett avseende är en och samma sak. Den ena är manifestationen och den andra är den Manifesterade. Några sägelser av den heliga Profeten(S), såsom: ”
Du är som om du har prisat dig själv” och ”Jag söker tillflykt från dig hos dig”, pekar i denna riktning. Eftersom förhållandet mellan prisaren och den prisade är bortgången av den förre i den senare, kan den förre inte påstå att det är han som prisar. I själva verket är det den ”prisade” som prisar Sig själv, för prisaren har gått bort i Honom. Enligt en annan möjlighet kan man hävda att den bestämda artikeln i ”al-hamdu” inte är för att visa en allomfattning, utan det tyder på att ordet ”Hamd” innebär allmänt lovprisande utan några villkor fästa vid det. I detta fall är lovprisandet av Gud som vi utför, egentligen inte Hans prisande. Hans lovprisande är bara det Han själv utför. Anledningen är att Gud är det Oändliga Väsendet medan alla andra är begränsade. Varje beröm uttryckt av en begränsad varelse kommer naturligtvis att vara ändlig och begränsad och därför kan det inte vara ett lovprisande av det oändliga Väsendet.
När vi nämnde det första alternativet sade vi att allt lov och pris var Guds lov och pris. Även när du tror att du berömmer kvalitéerna av en vacker handstil, lovprisar du i själva verket Allah(SWT). Likaså när du tror att du hyllar världen, så prisar du även i detta fall ingen annan än Gud. Det är därför vi sade att allt lov och pris tillhör Allah(SWT) oavsett vem som än prisaren är, då vi förklarade det första alternativet eller den första möjligheten, eftersom ingenting utom Gud har en oberoende existens. Varje förträfflighet, varje skönhet och varje perfektion tillhör endast Honom. Om Gud drar tillbaka manifestationen av Hans prakt skulle ingenting existera längre.
Alla existerande ting är en manifestation av Allahs(SWT) Prakt
Existensen av allt beror av Guds ära och prakt. När vi diskuterade det första alternativet, påpekade vi att allt existerande är resultatet av ett gudomligt ljus. Gud säger själv att Han är himlarnas och jordens ljus. Om Han tar bort detta ljus, är allt dömt att försvinna och komma till ett slut. Eftersom ingenting utom Gud äger någon överlägsenhet av sig självt, är ingenting förutom Honom värt att prisa. I själva verket finns det ingen förträfflighet utom Hans. Han överträffar i Sitt väsen, Sina attribut och ståten av Hans manifestation. Alla meriter tillskrivna någon eller något annat, är Hans meriter. Vem som än prisar någon för dennes förträfflighet och kvalitéer, prisar faktiskt Honom. Detta är sant om vi accepterar det första alternativet som nämnts ovan.
När det gäller den andra möjligheten, vilket även detta inte är något annat än en gissning eller en möjlighet, innebär inte ordet ”al-hamdu” helhet eller allomfattning. Det innebär endast total lovprisande utan begränsningar, restriktioner eller någon uppfattning om dess motsats fäst vid den. Men det lovprisande som vi utför är definitivt inte absolut. Det är ett specifikt lovprisande uttryckt av en specifik för en specifik. Vi har inte tillgång till den Absoluta, inte heller kan vi uppfatta Honom; så hur kan vi prisa Honom. Även vid tidpunkten då du säger, ”al-hamdu lillah”, uppfattar du inte den Absoluta Sanningen, och på detta vis kommer frågan om att lovprisa den Absoluta inte att uppstå. Oavsett vilket typ av lovprisande som uttrycks, så är det i själva verket inte ett lovprisande av Gud, utan ett lovprisande för vissa manifestationer av Hans prakt. När det gäller den tidigare möjligheten var inget lovprisande av Gud utom den som framförs av Honom själv. I detta fall kommer inte ordet ”ism” (namn) i ”bismillah al-hamdu lillah” att ha samma betydelse som vi tidigare nämnde när vi sade att alla är Guds namn inklusive dig och mig. Nu är ju namnet Allah(SWT) en symbol för Hans absoluta och oinskränkta manifestation, vars innebörd vi varken kan förklara eller begripa. Det är detta namn av Gud som lovprisats och detta prisande kan endast uttryckas av Gud själv. Detta är en möjlig förklaring grundat på antagandet att ”bismillah” är förknippat med ”al-hamdu lillah”. Kort sagt finns det två möjligheter. Enligt en möjlighet är allt lov och pris, lovprisandet av Gud och enligt den andra, är lovprisandet av Gud bara det absoluta och oförbehållsamma lovprisandet uttalat och utfört av Gud själv. Enligt det första alternativet finns det inget lovprisande som inte är av Gud, och enligt det andra alternativet kan ett lovprisande av Gud vara, endast i begränsad mening, inte i dess absoluta bemärkelse. I detta fall kommer ”Hamd” (prisande) i ”al-hamdu lillah” att innebära ett absolut och fullständigt prisande. Gud kan endast prisas genom det namn som är Honom värdig. Även denna regel är endast en möjlighet.Det finns en annan möjlighet som säger att ”bismillah” kanske inte har något samband med suran som följer. Vi vet att vissa rättslärda hävdar att prepositionen och substantivet i ”bismillah” är länkat med ett försummat men känt verb, ”Zahara” (framträdde), vilket betyder att existensen uppenbarades. Sålunda skulle meningen innebära:
Existensen uppkom med namnet Allah(SWT). Med andra ord är namnet Allah(SWT) källan till allt existerande. Detta namn av Allah(SWT) är samma som nämndes i en profetisk återberättelse med följande ord: ”Allah(SWT) skapade själv Sin vilja och skapade allt annat genom Sin vilja.”
Här betyder Allahs(SWT) vilja ”den första manifestation av Hans prakt” som skapades av Honom direkt. Det är denna manifestation som har kallats existens i den utlämnade förkortning som nämns ovan, nämligen ”Existensen uppkom”. Utifrån antagandet att ”bismillah” inte är knuten till surahn efter det, anser vissa språklärda att en sådan förkortad utebliven fras som ”vi söker hjälpen” förekommer innan ”bismillah”. Dessa språklärda kanske inte inser detta, men faktum är att vem som än söker hjälp av Gud, söker konstant hjälp av Hans namn. Det är inte möjligt att söka Hans hjälp på annat sätt. Även om det inte alltid är nödvändigt att använda ord som, ”I Allahs (SWT) namn”, kvarstår ändå faktumet att Hans framträdande eller närvaro i allt är Hans namn och på detta sätt är hjälpen av Hans namn sökt konstant.Det är denna yttring vars hjälp vi söker och med hjälp av vilken allting är gjort. De språklärda kanske inte är medvetna om denna uppfattning, men det är ett faktum att sökandet av hjälp betyder att vända sig till Allah(SWT). Detta om vilket ord ”
bismillah” sammankopplas med.
Vi sa tidigare att ett namn är ett tecken på den namngivna. Men det finns ingenting som inte är ett tecken av Gud. Vad du än ser, kommer du att finna det vara ett tecken på Honom. Naturligtvis har även tecken olika graderingar. Det finns några namn som är perfekta tecken på Honom i alla avseenden. Det finns vissa andra som inte kan sägas vara så perfekta tecken. Hur som helst, alla existerande ting är Hans tecken och manifestationer av varierande grad. En återberättelse säger: ”Vi är de vackra namnen på Allah(SWT)”. Hur som helst, vid stadiet av manifestation är de upphöjda och de mest praktfulla namnen på Allah(SWT) den heliga Profeten(S) och Imamerna(A) som, till skillnad från oss som fortfarande befinner oss i avgrunden av simpla begär, har nått de högsta stadierna av andlig resa i riktning mot Allah(SWT).
Utvandring
Vi har inte ens börjat röra oss ännu, men det finns vissa människor som inte bara kommit ut ur avgrunden utan till och med utvandrat från det stadiet. Den heliga Koranen säger:
”Den som överger sitt hem, emigrerande för Allah och Hans Budbärare och sedan överraskas av döden, kommer sannerligen att belönas av Allah” (surah an-Nisa’ 4: 100).
Enligt en möjlig tolkning kan ”emigration” här ha inneburit att gå från sig själv till Allah(SWT) och ”hem” kan ha inneburit det lägre jaget. I detta fall skulle hela versen innebära att det fanns vissa personer som kom ut ur den mörka och smutsiga hemvisten av deras simpla begär och fortsatte att vandra mot Gud tills de överraskades av döden, det vill säga, de utplånade sig själva för att överleva i Gud som skulle komma att belöna dem. Med andra ord är Gud deras belöning, för de fäster ingen vikt vid Paradiset och de rika gåvorna som kan återfinnas där. Deras enda syfte är Allah(SWT), eftersom för en person som åtar vägen till förintelse av jaget och fortsätter mot Allah(SWT) och Hans Profet(S), finns ingenting kvar som denne kan kalla sitt eget. För honom tillhör allting Gud. Den som når detta stadium kommer sannerligen att belönas av Gud. Det kan noteras att det finns några som har uppnått deras önskade mål efter utvandringen, medan det finns vissa andra som trots att de utvandrade, inte kunde nå det stadium av att utplåna sig själva för att överleva i Allah(SWT). Den tredje kategorin tillhör de människor som oss vilka inte kunde emigrera alls och fortfarande famlar i mörkret. Vi är inte bara förlorade i labyrinten av denna världs angelägenheter men är också ett offer för själviskhet och egoism till den grad att vi inte kan se något bortom vårat eget intresse. Vi vill ha allting för oss själva, för vi tror att ingenting utom oss har något värde. Vi har ännu inte tänkt på att utvandra, eftersom vårt tänkande är begränsat endast till den här världen.
Sjuttio år tillbaka
Vi vill inte förkasta de medfödda förmågorna som Gud har försett oss med, utan vi använder dem för vardagliga ändamål som om vi skulle leva i denna värld för alltid. Medan tiden flyr, fortsätter vi att komma längre och längre ifrån den källa som vi bör ha utvandrat till. Enligt en återberättelse satt den heliga Profeten(S) en gång tillsammans med sina följeslagare när ett högt ljud av något fallande hördes. Den heliga Profetens(S) följeslagare blev uppskrämda. De frågade vad som hade hänt. Enligt återberättelsen sade den heliga Profeten(S): ”En sten rullade i mitten av Helvetet. Nu efter 70 år har den fallit ner i en brunn som ligger på andra änden av det. Detta var ljudet av dess fall.” Denna händelse sägs vara en allegorisk beskrivning av en syndig människa som dog vid 70 års ålder.
Vi är alla rullande ner mot samma hål. Jag kanske kommer dit vid en ålder av 80. Även du kommer att komma över till den sidan inom några år.
Den värsta fienden
Det är vår själviskhet och egoism som är ansvarig för vårt nuvarande skick. Följande grundsats uttrycker samma sanning: ”Din värsta fiende är ditt lägre Jag som finns inom dig.” Det är denna idol som människan dyrkar mest och som hon är mest fäst vid. Människan kan inte bli rättfärdig om hon inte krossar denna idol, eftersom en idol och Gud inte går ihop. En egoist kan aldrig vara en hängiven person. Vi kan till synes vara religiösa, men i verkligheten är vi idoldyrkare om vi inte blir av med vår själviskhet och egoism, som är de grundläggande orsakerna till alla våra problem och missförhållanden. Medan vi ber säger vi: ”Dig allena tillber vi och Dig ensam anropar vi om hjälp” men tyvärr är alla våra tankar fortfarande koncentrerade på oss själva. Vi ber för att tjäna våra egna själviska intressen och således i verkligheten dyrkar endast oss själva.
Egoism orsaken till allt gräl
Alla krig i världen beror på människans egoism. Troende förväntas inte bekämpa varandra. Om de gör detta, är de inte troende.
En oärlig och självisk människa vill beslagta allt för sin egen vinnings skull. Det är denna attityd som ger upphov till alla möjliga bekymmer. Jag vill ha en speciell ställning för mig själv; du vill ha det för dig själv. Eftersom vi båda inte kan inneha denna ställning på en och samma gång, är ett gräl dömt att uppstå. Jag vill ha denna stol; du vill också ha den. När jag och du vill ha samma sak, kommer det naturligtvis att ske en dispyt. Om två personer försöker att ockupera detta land, skulle det leda till ett krig. Alla krig och strider är resultatet av själviskhet, ett resultat av konflikten av personligheter och deras intressen. Eftersom de fromma människorna inte är själviska, kommer de inte bekämpa varandra. Även om alla de fromma människorna samlades på ett och samma ställe skulle det inte uppstå någon kamp och inget otalt mellan dem, för det de gör, gör de för Guds skull. Eftersom de varken är själviska eller egoistiska, är de inte emot varandra.
De har alla samma källa och samma riktning. Det är vi som befinner oss i en avgrund så mörk som den möjligtvis kan bli. Detta mörker är vår egoism. Så länge vi inte ger upp vår egoism, kan vi inte komma ur detta mörker. Vi är själviska och självgoda. Det är därför som vi inte fäster vikt vid andra och betraktar oss själva som det viktigaste. Om en sak är fördelaktigt för oss, accepterar vi det. Om den inte är det avvisar vi den, oavsett hur rätt det kan vara.
Vi tror bara på den sak som är till vår fördel. Allt detta är egoism och själviskhet. Det är denna inställning som är orsaken till alla våra bekymmer och ansvarig för all mänsklighetens eländen. Jag vill följa mitt intresse och du vill följa ditt. Det kan inte finnas fromhet så länge som själviskhet kvarstår. Vad är då botemedlet? Människan har inom sig själv ett avgudatempel. Det är inte lätt för henne att ta sig ut ifrån det. Hon behöver Gudomlig hjälp, en osynlig hand som kan hjälpa henne ur denna fängelsehåla. Profeterna(A) har kommit för just detta ändamål.
Profeternas(A) mål
Alla profeter(A) och uppenbarade böcker har kommit bara för att krossa detta avgudatempel och föra människan ut ur det. Profeterna(A) har kommit för att inrätta en gudomlig ordning i denna djävulska värld som styrs av Djävulen som vi alla lyder under. Våra simpla begär och önskemål är Djävulens manifestation. Då den största Djävulen är vår lustfyllda själ, blir allt oavsett vad vi gör djävulskt. Detta är skälet till att ingenting vi gör är fritt från själviskhet. Djävulen har inflytande över oss och vi är kommenderade av djävulen. Vi kan endast ta oss ur denna labyrint om vi lyckas utvandra från vårt nuvarande stadium, agera enligt profeternas(A) lära och andra fromma människor och upphöra att vara själviska och egoistiska. Om vi gör så kommer vi att erhålla en ofattbar seger. Denna utvandring är väsentlig för alla de som strävar efter att uppnå perfektion.
Större Jihad (helig kamp)
Den som vill ta sig ur fängelsehålan av egoism, måste sträva efter att utvandra från sitt nuvarande tillstånd. Enligt en profetisk återberättelse kom en gång vissa av den heliga Profetens(S) följeslagare tillbaka från Jihad (heligt krig). Den helige Profeten(S) sade till dem:
”Ni har återvänt efter att ha utfört en mindre jihad, men är fortfarande skyldiga en stor en.” Ett större jihad sker mot ens lägre jag. Alla andra heliga krig underordnas denna kamp. Vilket heligt krig som än utförs av oss kommer att vara värt namnet endast om vi lyckas med den stora jihad. Annars skulle alla andra heliga krig inte vara någonting annat än en satanisk handling. Om en person deltar i det heliga kriget i syfte att få en slavflicka eller att sörja för sitt uppehälle, skulle just dessa saker vara hans belöning. Men om en person utför jihad för Gud, så skulle det vara Guds ansvar att belöna honom. Faktum är att belöningen beror på det utförda arbetets kvalitet. Uppenbarligen finns det en stor skillnad mellan kvaliteten på vårt uppförande och uppförandet hos de fromma människorna och Guds vänner, för våra mål och strävanden skiljer sig från deras.
Hängivenhet är kriteriet
Är det utan anledning som det sagts i ”Dikets krig” (Khandaq) att ett slag av Imam Alis(A) svärd var mer förtjänstfullt än alla handlingar av dyrkan som utförs av djinnerna och människorna? Synbarligen var hans slag inte mer än ett slag för att döda en person. Men det hade en mycket större betydelse. På den tiden stod Islam inför de förenade styrkorna av förnekare och om muslimerna hade besegrats i denna drabbning, skulle själva existensen av Islam ha varit hotad. Det finns fortfarande en annan aspekt av frågan, och det är det engagemang och den hängivenhet som var involverat i Imam Alis(A) agerande. Då Imam Ali(A) var på bröstkorgen av en fiende, spottade denne på Imamens(A) ansikte. Imam Ali(A) reste sig på en gång upp ifrån denne så att hans handling inte skulle påverkas av motivet av personlig hämnd.
Andan av ett sådant slag är förvisso överlägsen alla handlingar av dyrkan. Det är denna anda som ger handlingarna av de troende deras egentliga innebörd och betydelse. Utvändigt är de åtgärder som utförs av polyteister och monoteister, avgudadyrkare och de som inte dyrkar avgudar, lika varandra. Uppenbarligen är det ingen skillnad på dem. Abu Sufyan brukade också be. Mu’awiyah var själv imamen (böneledaren) vid församlingsböner. De utförde sina religiösa handlingar som alla andra. Det är bönens ande och själ som beviljar den storslagenhet. Om andan finns där, är bönen en handling av hängivenhet. Annars är det ingenting annat än en simpel uppvisning och ett bedrägeri. Denna princip gäller för oss också. Vi lurar i själva verket varandra.
Vår dyrkan är för Paradiset
Alla våra gudfruktiga handlingar tjänar våra egna intressen först. De som är mer fromma bland oss utför dem för Paradisets skull. Ta bort frestelsen av Paradiset, se sedan vem som utför dem. Fallet med Imam Ali(A) är annorlunda. Han älskade nämligen gudfruktiga handlingar och dyrkan. Det sägs om honom att han älskade handlingar av hängivenhet och anammade dem. I princip är det inte av stor betydelse att utföra handlingar av dyrkan med hänsyn till Paradiset. En person som har nått stadiet av bortgång i Allah(SWT), fäster ingen vikt vid Paradiset. Han bryr sig i själva verket inte om det. Paradiset och Helvetet är likadana för den som har förintat sig själv. Han prisar Gud, eftersom han anser att Gud förtjänar dyrkan. Denna position uppnås av de som är förtjusta i gudfruktiga handlingar. De dyrkar Allah(SWT), eftersom de anser att Han är värdig dyrkan.
Det finns många grader av hängivenhet. Hur som helst är det första steget att skjuta själviskheten åt sidan och komma ut ur det trånga hålet av egoism. 140
För detta ändamål är det första man måste göra, att vakna för Guds skull och inte förbli sovande. För närvarande är vi sovande, men till synes vakna. Vår vakenhet är det av djuren, inte av människan.
En återberättelse säger att folket sover; de kommer att vakna när de dör. Vid denna tidpunkt kommer de att inse att de var helt omedvetna om den verkliga situationen. En Koranvers säger: ”Helvetet omsluter de otrogna”. Det betyder att helvetet även nu omger dem men människan, som befinner sig i ett tillstånd av medvetslöshet, uppfattar inte detta. När hon återfår sitt medvetande, kommer hon att inse att det finns en eld som slutit sig runt om henne. Vi alla måste gå via denna stig. Därför är det bättre för oss att vakna upp och vandra längs den ”raka vägen” som visats till oss genom profeterna(A).
Profeterna(A) har kommit för att reformera människan
Reformationen av mänskligheten är uppdraget för alla profeter(A). För detta ändamål skall de inrätta en rättvis ordning. Det är människan som är rättvis eller orättvis. För att upprätta en rättvis ordning innebär det att vända de onda till rättfärdiga och de icke troende till troende. Profeternas(A) uppgift är att förändra människorna. Om människorna blev lämnade att göra vad de ville, skulle de säkert falla i den djupa avgrunden av helvetet. Det är profeterna(A) som vägleder dem till den rätta vägen. Sorgligt nog; följer vi den ännu inte. Jag är 70 år gammal, men jag är fortfarande där jag var. Jag har inte utvandrat. Kanske ändras inte mitt tillstånd fram till slutet av mitt liv. Hur som helst är det viktigt för alla att följa den raka vägen. Det finns inget alternativ.
En vädjan till ungdomen
Ni är unga och kan anta denna väg bättre. Oroa er inte för oss, för vi är redan förbrukade krafter. Ni kan rena era själar lättare eftersom ni är närmare världen av gudomlighet än vi gamla människor. Jämförelsevis har ni försämrats mindre men saker blir värre för varje dag. Ju mer försening, ju mer det kommer att göra saken svårare. Det är svårt för en gammal man att reformeras, men en ung människa kan reformeras snabbt.
Det är lättare att reformera tusentals unga människor än att reformera en gammal man. Därför skjut inte upp uppgiften att reformera er tills ni blir äldre. Börja arbetet medan ni fortfarande är unga. Följ profeternas(A) lära. Det är utgångspunkten. Profeterna har visat oss vägen vi bör följa. Medan vi är omedvetna om det, är profeterna(A) förtrogna med vägen till trygghet och säkerhet. Om du vill ha säkerhet, följ vägen som anvisas av dem. Erlägg mindre och mindre uppmärksamhet på era begär. Ni kommer inte uppnå det önskade resultatet omedelbart, men så småningom kan ni bli av med er egoism. En dag kommer alla våra önskningar att gå om intet. Det är inte i vårt intresse att uppmärksamma dem. Bestående är endast det som handlar om Allah(SWT). Den heliga Koranen säger: ”Det som är med dig kommer att upphöra, det som är med Allah kommer att bestå” (surah an-Nahl 16:96).
Människan har det ”som är med dig” på samma sätt som det ”som är med Allah(SWT)”. Alla de saker som håller er uppmärksamhet riktade mot er själva, är det ”som är med dig”. Alla dessa saker kommer att försvinna. Men de saker som håller er uppmärksamhet riktad mot Allah(SWT), är varaktiga och bestående.
Fortsätt era ansträngningar tills ni erhåller fullständig seger över ert egna lägre jag
Vi och ni bör göra allt för att ändra vårt nuvarande tillstånd. De som uppnått framgång i sin kamp mot de otrogna, oroade sig aldrig för hur många människor som var på deras sida. Trots allt var det han39 som sade att även om alla araber förenade sig mot honom, skulle han inte ge upp. Eftersom han utförde sin plikt som tilldelats honom av Allah(SWT), var det inte frågan om misslyckande i det hela, än mindre om hur det skulle avvärjas. Sedan uppstår en annan fråga. Anta att ni söker tillflykt, men vart skall ni ta vägen? De som framåtskred i de heliga kamperna, framryckte utan en tanke på sina liv eller sina personliga intressen. De kämpade mot sitt lägre jag till den yttersta graden. Kampen för dem som besatt en högre andlig ställning var förhållandevis mer intensiv. I själva verket kan människan inte uppnå någonting om hon inte kämpar mot sitt lägre jag. Hon kan inte gå vidare om hon inte bortser från sina begär och håller sig borta från denna värld, vilket är ett annat namn för simpla begär. Varje människas begär är dess värld. Det är denna värld som har fördömts, inte den fysiska världen.
Denna värld är inom er. När du lyssnar till ditt lägre jag, blir du ett med denna värld. Således är varje människas värld inom dem själva. Det är denna värld som fördömts, inte solen, månen eller andra naturliga ting. Alla naturliga ting, som är tecken och yttringar av Allah(SWT), har prisats.
Det är denna värld i den ovan nämnda meningen som berövar människorna från att erhålla närhet till Allah(SWT). Må Allah(SWT) skänka oss framgång i att komma ur den djupa fängelsehålan av egoism. Det är Allahs(SWT) vänner som har vunnit framgång i att ha blivit befriade från katastrofen av egoism.