I Guds den Praktfulles höga Namn
Det framgår av vad vi hittills har sagt om ”bismillah” att bokstaven ”b” i ordet inte är till för orsakssamband, som vissa grammatiker säger. I själva verket är inte Allahs(SWT) handlande en fråga om orsak och verkan. Det bästa sättet att uttrycka förhållandet mellan Skaparen och det skapade är det som finns i Koranen. På vissa ställen har detta förhållandet beskrivits som lovprisande: ”Din Herre avslöjade Hans härlighet och prakt” och på några andra ställen som ”manifestation”. Det har sagts om Allah(SWT) att ”Han är den Första och den Sista, den Explicita och den Implicita”. Detta förhållande skiljer sig från den av orsak och verkan, vilket innebär ett slags uttryck som inte är lämpat för Gud, och det är därför inte ett korrekt uttryck för förhållandet mellan Gud och de existerande tingen.
För detta syfte är vi antingen tvungna att
utöka definitionen av orsakssamband till att inkludera lovprisande och manifestation eller att säga att ”b” i bismillah inte är till för orsakssamband och att ”i Allahs(SWT) namn” menas med Hans manifestation eller med Hans lovprisande. Därför betyder inte Bismillah al-Hamdu lillah att Allahs(SWT) namn är orsaken och Hans lovprisande är effekten. Hursomhelst, så vitt jag minns så är orden sababiyyat eller illiyat (orsak, verkan, orsakssamband) inte nämnda någonstans i Koranen och sunnah (återberättelseer). Dessa ord är endast filosofiska termer som används av filosofer. I denna bemärkelse har Koranen och sunnah använt orden Khalq (skapande), Zuhur (manifestation) Tajalli (lovprisande) etc.Det finns en annan aspekt av
bismillah. Det finns en rapport om pricken under ”b”. Jag undrar om denna rapport har nämnts i några autentiska böcker. Uppenbarligen så har den inte gjort det. Hursomhelst, Imam Ali(A) rapporteras ha sagt: ”Jag är pricken under ”b” av bismillah.” Om denna rapport har nämnts någonstans, kan den tolkas på följande sätt: ”b” betyder absolut manifestation. Pricken symboliserar dennes första betydelse eller bestämdhet, som befinner sig i tillståndet wilayat (förmyndarskap). Om denna rapport är sann, så kan det vara så att Imam Ali(A) kan ha menat att precis som punkten bestämmer ”b”, är på liknande sätt tillståndet för den allmänna ”wilayat” det första fastställandet av Den Fullkomliga Manifestationen. Namnet är synonymt med absolut härlighet. Detta bestäms främst av den helige Profetens(S) wilayat, Imam Alis(A) wilayat, etc.
Detta faktum gäller även om det inte nämnts i någon giltig bok. Den första och grundläggande bestämningen av absolut ära är det högsta stadiet av existens och detta högsta stadium av existens är detsamma som ett stadium av absolut 157
wilayat. I själva verket så är ett gudomligt namn ibland en symbol för tillståndet själv. Det övergripande namnet på detta tillstånd själv är Allah(SWT). Ibland så är ett gudomligt namn symbolen för manifestationen av några gudomliga attribut såsom välgörenhet, nåd etc. Alla dessa namn är en återspegling av det Upphöjda namnet. Några av dessa namn är namnen på tillståndet själv, en del är en återspegling av härlighetens namn och några av återspeglingen av härlighetens verk. Namnen på den första kategorin kallas tillståndet för unikhet, namnen på den andra kategorin kallas tillståndet för Enighet och namnen på den tredje kategorin tillståndet av vilja. Alla dessa är de termer som används av mystikerna. De tre sista verserna i surah al-Hashr (59:22-24) 108 ger kanske en ledtråd till denna uppdelning av det gudomliga namnen:
(1) Han är Allah(SWT), ingen gudom finns utom Han, Han känner allt det som är dolt för människor liksom det som de kan bevittna. Han är den Nåderike, den Barmhärtige. (2) Han är Allah(SWT), ingen gudom finns utom Han, den Högsta Herren, den Helige, Han som skänker fred, Trons vidmakthållare, Beskyddaren, Den Mäktige, Han som betvingar och återupprättar, den Superba. Stor är Allah(SWT) i Sin härlighet, fjärran från allt som människor vill sätta vid Hans sida. (3) Han är Allah(SWT) Skaparen, upphovet till allt och som ger allt dess slutliga form, Formgivaren, Hans är fullkomlighetens sköna namn. Allt och alla som är i himlarna och på jorden prisar Honom, Han är den Allsmäktige, den Vise.
Det är möjligt att dessa tre verser ger en ledtråd i de tre tillstånden av de gudomliga namnen som nämndes ovan. Den första versen nämner namnen som passar in i tillståndet själv. Den andra versen innehåller namnen som passar in på återspeglingen av härlighetens namn. Den tredje versen har namn som passar in i tillståndet för återspeglingen av härlighetens verk. Således finns det tre stadier av gudomlig härlighet: det stadium som avslöjar egen prisandet av Sig själv, det tillstånd som avslöjar härligheten i tillståndet av gudomliga namn och tillståndet för uppenbarandet av härlighet i manifestationens stadium. Han är den första och den sista, betyder kanske förnekandet för förekomsten av någon annan varelse. Han är den första och den sista, den explicita och implicita. Detta visar att det är Han som är manifestationen, inte att manifestationen är från Honom, för ”Han är den första och den sista, den explicita och implicita.”
Härligheten är inte skild från den Ärorika
Det finns flera grader för uppenbarandet av härligheten, men inte i något fall är härligheten skild från härlighetens mästare. Det är en idé som är svår att föreställa sig, men när du väl tänker igenom den så är den lätt att tro på. Det är också möjligt att Allah(SWT) är namnet på Guds härlighet vid tillståndet av de gudomliga attributen. I detta fall kommer ”ism” i bismillah att beteckna avslöjandet av den samlade manifestationen av härlighet. Även i detta fall kommer det inte vara svårt att tillämpa de två möjligheterna som nämnts av oss tidigare, för Guds attribut är inte skilt från Honom själv eller Hans väsen. I detta sammanhang bör det påpekas att vi ibland ser på en händelse ur ett perspektiv som vår uppfattning styr, ibland ur ett perspektiv när vårt intellekt styr, ibland ur ett perspektiv som våra hjärtan har skapat, och ibland bevittnar vi händelsen i dennes verkliga skede. Denna regel gäller alla andliga frågor.
Den mest avlägsna begränsningen för vår uppfattning är antingen den intellektuella uppfattningen eller den bevisande eller halv-bevisande uppfattningen. Vi uppfattar saker enligt vår intellektuella kapacitet. I andliga frågor bör den lägsta graden av vår uppfattning vara att vi förstår att Gud och Hans härlighet finns. Oavsett vilken uppfattning vi än använder så kan vi i själva verket inte gå utöver denna gräns.
Den yttersta begränsningen för vår uppfattning är antingen rationell uppfattning eller bevisande eller halv-bevisande uppfattning. Vi uppfattar saker enligt vårt intellekt. När det gäller de frågor som gäller kunskap om Gud, är det viktigaste stadiet just vetskapen om Honom och att förstå att Allah(SWT) och Hans härlighet finns. Oavsett vilken uppfattning vi än använder för att förstå Honom kan vår uppfattning i själva verket inte överstiga denna gräns.
Hans Väsen och Hans Härlighet är den verkliga sanningen
Det är den viktigaste frågan. När det gäller karaktären av Hans härlighet vid de olika stadierna av Hans väsen, Hans egenskaper och Hans handlingar, anger de verser som vi har citerat ovan endast att ”Han är den första och den sista och Han är den explicita och den implicita”. Den verkliga sanningen är endast att det inte finns någon existens förutom Allah(SWT). I själva verket är det meningslöst att tänka sig att det kan finnas någon existens förutom Allah(SWT). Ibland baserar vi vår förståelse på vad vår uppfattning är, vad vårt intellekt säger, oavsett om vår rationella uppfattning är så djupt etablerad i vårt hjärta att det kan kallas tro, och om vi har startat vår andliga resa i rätt riktning så att det kan kallas för Irfan eller Mystik. Hur som helst, är det snarare en fråga om vår uppfattning än det faktiska förhållandet.
Den verkliga sanningen är ingenting förutom Honom
Om vi studerar frågan djupare kommer vi till slutsatsen att det inte finns någonting förutom Allah(SWT) och att Hans härlighet inte endast omfattar Han själv. Det finns inget exakt exempel som kan formuleras för att passa in och illustrera denna sanning. Skuggans liknelse och gjutningen av skuggan är ofullständig. Förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans härlighet kan bäst exemplifieras genom exemplet med havet och dess vågor.
Kanske är detta den närmaste liknelsen. Som vi vet så är vågorna i havet inte avskilda från själva havet, men havet är inte vågorna, även om vågorna är havet. När havet vibrerar, reser sig vågorna i den. Vid den tidpunkten förefaller det oss att havet och dess vågor är åtskilda från varandra. Men vågorna är ett tillfälligt fenomen. De blir återigen ett med havet. Faktum är att vågorna inte existerar självständigt. Denna värld är också likt en våg. Hur som helst, är även denna liknelse inte perfekt, för ingen liknelse kan ordentligt belysa förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse. Vi talar bara som det vi uppfattar. Det finns två aspekter i denna fråga. Å ena sidan finns det vissa allmänna föreställningar liksom namnen på Allah(SWT), namnen på Hans attribut och Hans handlingar och vissa stadier och ställningar. Dessa är de föreställningar vi kan uppfatta. Det andra steget är att framföra argument för att bevisa att Allah(SWT) och Hans härlighet inte är skilda från varandra. För att bevisa detta är det sagt att Allah(SWT) är oblandad och absolut existens som på inget sätt kan beblandas eller begränsas, för en beblandad eller ofullständig existens kan inte på något sätt vara absolut. Den absoluta existensen måste vara perfekt, obegränsad och fri från alla begränsningar och brister. Attributen för den Absoluta Förekomsten måste också vara absolut och ospecificerad. Allahs(SWT) välsignelse är varken specificerad eller begränsad inte heller Hans barmhärtighet eller Hans gudomlighet.
Avsaknaden av Excellens innebär begränsning
Eftersom Allah(SWT) är det absolut ljuset och har en odelad existens, måste Han automatiskt kombinera all överlägsenhet i Sig själv, för bristen på någon form av överlägsenhet skulle innebära specificering och begränsning. Om det fanns den minsta brist eller defekt i stadiet av Hans väsen, skulle termen absolut inte vara passande för Honom. Han skulle vara ofullständig och som sådan skulle Han inte vara självexisterande, eftersom den absoluta överlägsenheten och den absoluta perfektionen är väsentliga för att vara självexisterande.
När vi tänker på Allah(SWT) enligt vår bristfälliga mentala kapacitet, finner vi att Allah(SWT) är namnet på det Absoluta Väsendet som innehar alla vackra namn och attribut och som kombinerar i Sig själv all överlägsenheten, och allt annat är bara en återspegling av Hans härlighet. Han är den absoluta och oförbehållsamma perfektionen. Om det fanns den minsta lilla brist i Honom, skulle Han bli ett möjligt existerande väsen i stället för att vara det väsentliga Väsendet, som Han är. Han kombinerar all överlägsenhet och alla förtjänstfulla kvaliteter i Sig själv. Han är en gedigen och ospecificerad existens. Varje existens är Hans. Han är allt utom på ett obestämt sätt och på alla sätt den absoluta perfektionen. Eftersom Hans namn inte är åtskilda från Hans Väsen, är namnen på Hans egenskaper också namnen på Hans väsen. Alla de egenskaper som tillhör Allah(SWT), tillhör Rahman (Den Nåderike) också. Rahman är den absoluta perfektionen och den absoluta nåden, och har all överlägsenhet av existens. Koranen säger: ”Anropa Allah(SWT) eller anropa Rahman (surah al-Isra, 17:110). I en annan vers heter det: kalla på Honom med vilket namn som helst, för alla vackra namn är Hans” (surah al-A’raf, 7:180). Allah(SWT), Rahman, Rahim och alla andra namn på Honom är angenäma och vackra. Var och en av dem kombinerar alla Hans egenskaper. Han är absolut, det finns ingen skillnad mellan Honom och Hans namn eller mellan något av Hans namn och ett annat. Allahs(SWT) vackra namn är inte som de namn vi ger till olika saker för olika överväganden. Hans ära och Hans uttryck är inte två olika aspekter av Honom. Hans uttryck är exakt Hans ära och Hans härlighet exakt Hans manifestation. Även detta uttryck är defekt. Absolut existens innebär Absolut perfektion och Absolut perfektion måste vara absolut i alla avseenden. Därför är alla Hans egenskaper absoluta. Inga skillnader av något slag kan föreställas mellan Hans väsen och Hans attribut.
Iakttagelse är ett steg längre än alla argument och bevis
Man säger ofta: ”Det finns inga bevis på detta och detta” eller ”förnuftet säger så”. En mystiker rapporteras ha sagt: ”Vart jag än gick, anlände den blinde mannen också dit med sin käpp.” Genom ”den blinde mannen” syftade mystikern på Abu Ali Sina (Avicenna). Vad han ville säga var att den person som uppfattar sanningen med hjälp av hans argument och sköra resonemang kan jämföras med en blind man som fick reda på sin väg med hjälp av sin käpp. Vad denna mystiker ville säga var: ”När jag kom fram genom min vision och mystik, kom den blinde mannen (Avicenna) också fram med sin skramlande käpp, som syftar på hans logiska argument.”
Människor beroende av argument är blinda
De människor som är beroende av argument är blinda eftersom de saknar förmågan att se klart. Även om de har bevisat Allahs(SWT) enhet och andra frågor kring detta genom sina argument och även om de har bevisat att källan till all existens är den Absoluta Perfektionen, så är det fortfarande en fråga om argument, vilka dessa människor bakom murar är oförmögna att se. Med stora ansträngningar uppfattar hjärtat att det Essentiella Befintliga Väsendet är en oblandad existens och att Han är allt. Hjärtat förblir fortfarande ett barn som i varje steg behöver matas med sked. Den som uppfattar rationella frågor med hjälp av argument, behöver en upprepning av dessa argument och måste föra en ihärdig kamp innan dennes slutsatser är förankrade i dennes hjärta.
Tro betyder djup/hjärtlig uppfattning
När det är accepterat av hjärtat att Allah(SWT) är en oblandad existens liksom all perfektion, blir denna övertygelse till en tro. Innan dess var det bara en rationell idé som framställts med hjälp av argument. Senare skapades det en viss utformning. När hjärtat accepterat föreställningen som en sanning blev det antingen med hjälp av rationella argument eller genom Koraniska läran, en tro. Intellektet upptäcker sanningen och lär ut det till hjärtat. När resultatet av upprepning och mental övning, att det inte finns något här i världen utom Allah (SWT), blivit fast etablerat i hjärtat, kommer denna idé att bli en tro eller en underförstådd tro. Även om det stadium som avses i Koranen med orden; ”så att mitt hjärta kan vara tillfreds”, är ett steg lägre än profeternas(A) vision, så är det fortfarande ett stadium. Men visionen om Allahs(SWT) skönhet är ett betydligt högre stadium. Allahs(SWT) härlighet uppenbarades för profeten Moses(A). Koranen säger: När hans Herre avslöjade Hans härlighet till berget. En viktig händelse som är värd att överväga i samband med berättelsen om profeten Moses(A) är perioden av 30 dagar och 40 dagar och efterföljande händelser. När profeten Moses(A) lämnade sin svärfar, Shu’ayb(A), och hade kommit en bit på vägen av sin resa sade han till sin hustru: ”Jag känner att det finns en eld”. Hans fru och barn kunde inte alls se den brand som han kände. Profeten Moses(A) sade: ”Jag går dit så att jag kan hämta med mig ett glödande kol åt er.”
När han närmade sig elden, hörde han(A) en röst säga: ”Sannerligen är jag Allah(SWT).” Han hörde denna röst ur elden som flammade från ett träd. Denna sorts vision var förvärvad av den blinde mannen genom hans käpp och mystikern genom hans hjärta. Men profeten Moses(A) hade denna vision med sina ögon.
Sanningen är högre än vad vi säger och hör
Vi talar om sanningar, men sanningar är högre än vad vi kan säga om dem. ”Sannerligen är jag Allah(SWT).” Ingen utom profeten Moses(A) kunde se ljuset av den gudomliga härligheten som uppenbarades till trädet. Likaså kunde ingen veta vilken typ av uppenbarelse som erhölls genom den helige Profeten, Mohammad(S). Hela Koranen brukade uppenbaras för Hans hjärta på en gång. Hur? Vem vet? Om Koranen är vad vi har, det vill säga. bestående av 30 delar, kan den inte uppenbaras samtidigt till ett vanligt hjärta.
Hjärta betyder också något helt annat är vad vi kan förstå
I denna bemärkelse skiljer sig hjärtat från vad vi i normala fall förstår. Koranen är en sanning och denna sanning avslöjas till hjärtat. Koranen är en hemlighet – en bevakad hemlighet. Den måste stiga ned från sin höga position så att den kan uppenbaras till hjärtat av den helige Profeten(S). Således måste den komma ner ytterligare så att den kan förstås av andra också. Detsamma gäller för människan. Människan är också en stängd hemlighet. Från det vi kan se så tycks människan vara ett djur och för den delen, ett djur lägre än många andra djur. Men det speciella med detta djur är att det kan nå mänskligheten och genom att resa sig till olika stadier av fulländning kan det nå ett stadium av absolut perfektion. Människan kan innan sin död bli något så stort att han inte ens kan föreställa sig det.
Det vi känner är egenskaper och former
Hela människan är en hemlighet. Det är svårt att säga vad vi till synes ser i denna värld, för vi kan inte uppfatta kroppar eller krafter. Allt som vi uppfattar är former och egenskaper. Våra ögon ser till exempel en färg. Våra öron hör ett ljud. Vår tunga känner en känsla av smak. Våra händer känner av saker genom att vidröra dem. Alla dessa är former och egenskaper. Men den verkliga kroppen är ingenstans. När vi beskriver en sak, nämner vi längden, bredden och djupet. Längd, bredd och djup är alla bara former. Vi säger att sådana och sådana saker har en dragningskraft. Men dragningskraft är också en egenskap. Oavsett egenskaper vi kan tillskriva en sak, så är de alla bara former. Men var är då kroppen? Kroppen är en hemlighet – en skugga av den gudomliga hemligheten. Vad vi känner till är bara namnen och egenskaperna, annars är allt i denna värld okänt. Kanske är det denna uppfattning som till en viss grad har beskrivits av mystiker som ”osynlig men uppenbarligen synlig”, för i denna värld är saker synliga och osynliga i en och samma gång. Det är endast de saker som är osynliga som vi varken kan se eller uppfatta. Om vi vill beskriva en sak kan vi inte göra mer än att nämna sakens namn, egenskaper och kännetecken. Man kan inte uppfatta en sak som är en skugga av den absoluta Hemligheten, för människors uppfattning är bristfällig. Endast den människan kan uppfatta saker helt, som genom sitt ”Wilayat” har nått den position där Allahs(SWT) Härlighet är helt uppenbarad i hans hjärta. Frågan om synlighet och osynlighet finns överallt. Därför är sådana uttryck som den osynliga världen, den änglalika världen och världen i intellekt på allas läppar.
Den heliga Profeten(S) är det Upphöjda namnet av Allah(SWT)
Alla namn på Allah(SWT) är hemliga såväl som kända. De är implicita och explicita. Det är vad följande Koraniska vers menar: ”Han är explicit och implicit.” Vad som är explicit är också implicit och vad som är implicit är också explicit. Det är på detta sätt som alla namnen på Allah(SWT) innefattar all existens. Varje namn omfattar begreppen av alla andra namn. Det är inte så att Rahman är ett namn eller ett attribut som skiljer sig från Rahim. Detsamma gäller alla andra namn av Allah(SWT). Exempelvis är Muntaqim (Hämnaren) inte motsatsen till Rahman (Nåderike).
Koranen säger: Kalla honom vid något namn för Han har alla de vackra namnen. Alla dessa vackra namn är av Rahman liksom av Rahim. Det är inte så att ett namn betyder något och några andra namn betyder något annat. Hade det varit så skulle Rahman ha uttryckt en aspekt av Allah(SWT) och Rahim en annan aspekt av Honom, medan den Absoluta Tillvaron inte kan ha många aspekter. Den Absoluta Existensen som sådan är Rahman och Rahim, Nur (Ljus) och Allah(SWT). Hans tillvaro som Rahman är inte annorlunda från Hans tillvaro av Rahim. En person som intar den högsta positionen av mystik där hans hjärta är upplyst av Allah(SWT), och inte av Hans Härlighet, kommer själv att vara ett ”Upphöjt namn” av Allah(SWT) och samtidigt bli upplyst med ljuset av det ”Upphöjda namnet.” En sådan person kan endast vara Han(S) till vars hjärta Koranen uppenbarades och till vem Gabriel(A) brukade komma. Den härlighet som uppenbarades till hans hjärta omfattade all Härlighet. Denna person var den helige Profeten(S) som personligen var det mest upphöjda namnet av Allah(SWT). Imamerna(A) uppges också ha sagt: ”Vi är de vackra namnen av Allah(SWT).”
Även vår existens är en uppenbarelse av Allahs(SWT) Härlighet
De frågor som vi har diskuterat i dag omfattar frågan om orsakssamband. Vi sade att det var fel att ta upp frågan om orsakssamband i fråga om Allah(SWT). I våra autentiska texter hittar vi inte något som är nämnt om detta. Några långsökta exempel fyller inte sitt syfte. En annan fråga som vi nämnde var det med pricken under bokstaven ”b”. Jag förklarade om meningen i denna återberättelse, verkligen hade rapporteras någonstans. Vidare så har även följande frågor diskuterats, som namnet på ett stadium av gudomliga väsen, namnet på ett stadium av attribut, namn vid uppenbarelsen hos härligheten av handlande, uppenbarelsen av härlighetens väsen till dess innersta väsen, och uppenbarelsen av härligheten av alla existerande saker. När vi talar om uppenbarelsen av Guds härlighet, säger vi att även vår existens är en uppenbarelse av härligheten. För att illustrera detta faktum kan man hävda att om man lägger 100 speglar på ett ställe som alla speglar ljuset av solen, kan det sägas att det finns hundra ljus, medan det egentligen bara finns ett ljus som reflekteras i alla speglar. Men eftersom ljuset från solen kommer att vara begränsat, är även detta exempel långsökt.
Alla existerande ting är resultatet av den Gudomliga härligheten
Det är ljuset av Allahs(SWT) härlighet som återspeglas i alla existerande ting. Det är samma ljus som reflekteras överallt. För varje ting finns det inget separat ljus. Alla existerande ting är det åtföljande resultatet av samma ljus. Som sådant betyder ism eller namnet i ”bismillah”, namnet på det gudomliga väsendet och Allah(SWT) är lovprisandet av det gudomliga väsendet som omfattar allt lov och pris. Det är denna omfattande ära vars namn är Allah(SWT), liksom Rahman, Rahim etc. Det är fel att säga att Rahman är namnet på ett gudomligt attribut och Rahim är namnet på ett annat attribut. Faktum är att Allah(SWT), Rahman och Rahim är namnen på samma gudomliga härlighet. Hela denna härlighet är Allah(SWT) liksom Rahman och Rahim. Detta är den enda möjligheten. Annars kommer Allah(SWT) att bli en begränsad varelse, och en begränsad varelse är en möjlig existerande varelse, inte en väsentligt existerande.
Enligt de detaljer vi nämnde tidigare, kommer prisande (Hamd) att vara av Allah(SWT) och Allah(SWT) är namnet på den Omfattande gudomliga härligheten eller gudomlig manifestation. Rahman och Rahim är också namnen på exakt samma härlighet. Hamd betyder antingen allt lov och pris eller lovprisande i allmänhet. Det finns tre möjligheter om namnet, Allah(SWT). Det kan antingen vara namnet på den omfattande gudomliga härligheten vid stadiet av andemening eller stadiet av egenskaper (Detta är stadiet av vilja; Varje sak har skapats ur det) eller stadiet av handlande. När vi tillämpar dessa möjligheter till versen av ”bismillah”, framträder ett annat uttryck för var och en av dessa fall. Ur denna utgångspunkt talade vi om Allah(SWT) och sade att det är det var det Omfattade namnet vid stadiet av andemeningen liksom vid stadiet av egenskaper och vid stadiet för uppenbarelsen av gudomlig härlighet som frambringar handling. Medan vi diskuterade ”bismillah” nämnde vi kortfattat några saker om bokstaven ”b”, dess punkt och namnen på Allah(SWT), Rahman och Rahim.
Tron är väsentlig
Vi hoppas att det kommer att kunna erkännas att diskussionen av sådana problem är nödvändiga. Vissa människor förnekar helt dess betydelse. Inte bara det, det finns människor som inte alls tror på mystikens frågor. De som är vid djurens stadium kan inte förstå att det finns något utöver vad de vet. Vi måste ha tro på andliga frågor. Detta är det första steget. Den främsta saken är att människan inte får förneka något av det han inte känner till. Shaykh Abu Ali Sina säger att någon som förnekar en sak utan någon anledning, handlar emot människans natur.
Tro måste byggas på förnuft
Eftersom det måste finnas ett giltigt skäl för att bevisa en sak, måste det finnas ett giltigt skäl att förneka en sak. Om du inte har ett bevis för eller emot en sak, säg helt enkelt bara: ”Jag vet inte”. Men det finns vissa envisa människor som förnekar allt. Vad dessa människor inte förstår, är att de beter sig inhumant. Vad du än hör borde du normalt erkänna att det åtminstone finns en viss möjlighet till att det kan vara korrekt. Förkasta inte något rakt av utan anledning. Vi har inte tillgång till det som är bortom denna värld. Även om den här världen är våra kunskaper bristfälliga och begränsade. För närvarande har vi en viss mängd kunskap. I framtiden kommer vi att veta mycket mer. Så många saker som vi nu vet om denna värld, var helt okända tills för hundra år sedan. I framtiden kommer många fler upptäckter att göras. Eftersom människan fortfarande inte känner och uppfattar den här världen fullt ut, hur vågar han förneka vad Guds vänner (Awliya’) av Allah(SWT) vet och ser. En människa förnekar de andliga sanningarna, eftersom hans hjärta saknar det andliga ljuset. Han säger att andliga sanningar inte existerar, men erkänner inte att han är helt omedveten om dem. Han påstår att allt det som troende av andliga sanningar säger är myter. Han vågar säga så eftersom han är okunnig. Han vet inte att de saker han avvisar som myter även har nämnts i Koranen. Vad de muslimska mystikerna säger har hämtats från Koranen och sunnah (återberättelseer). Hur kan han sedan förneka vad Koranen bekräftar?
Att förneka det som man inte vet är otro
Om det inte är en rättslig form av otro, är det åtminstone en slags otrohet. Huvudorsaken till människans motgångar är att han förnekar de sanningar han inte uppfattar. Han avvisar dessa sanningar eftersom han inte har nått det stadium som uppnåtts av ”Allahs(SWT) helgon”. Detta är den värsta formen av förnekelse. Den främsta saken är att man inte får förneka vad som står i Koranen och sunnah, vad som har bekräftats av Imamerna(A) och vad som har erkänts av filosofer. Om någon inte har uppfattat sanningen själv, borde han ärligt erkänna att han inte vet. Men det är bara nonsens om någon idiot säger att han inte tror på Allah(SWT) om inte han själv har dissekerat Honom med sin vassa kniv först. Det viktigaste är att vi inte får förneka vad vi har fått höra av profeterna(A) och Imamerna(A). Detta är första steget. Vi kan inte ta nästa steg om vi förnekar dessa saker i början. Om någon vill gå vidare, bör han som ett första steg erkänna att de andliga sakerna han inte känner till, möjligen kan vara riktiga. Sedan borde han be till Allah(SWT) att öppna vägen som kan leda honom till den plats dit han bör nå.
Vi får inte förneka Koranen och Sunnah
Om en människa inte förnekar de gudomliga tingen och ber till Allah(SWT), kommer Allah(SWT) säkerligen att hjälpa honom och gradvis öppna vägen för honom.
Jag hoppas att vi inte förnekar vad som står i Koranen och sunnah. Det händer ofta att en människa tror på Koranen och sunnah, och inte förnekar när han inte ens förstår vad som står i dem, men när någon annan säger åt honom att Koranen och sunnah säger si eller så, avvisar han det direkt som nonsens istället för erkänna sina bristande kunskaper.
Total förnekelse är ett hinder
Total förnekelse berövar människan från att erkänna många sanningar och hindrar honom från att fortsätta på rätt väg. Sanningshalten i de fakta som har bekräftats av Allahs(SWT) helgon bör åtminstone erkännas stillatigande om inte uttryckligt. En människa som förnekar dem helt och beskriver dem som nonsens, kommer aldrig lyckas ta sig vidare.
Vi måste göra oss av med den negativa inställningen
Jag hoppas att vi kommer att ge upp den negativa attityden och ber till Allah(SWT) att göra oss bekanta med språket av Koranen som är av en speciell typ. Liksom människan har Koranen också många möjligheter. Det är ett stort bord där många rätter av olika smaker har placerats av Allah(SWT). Från det kan att alla få mat efter eget önskemål, förutsatt att han inte har förlorat sin aptit, vilket är fallet med hjärtpatienter. Koranen är liksom den här världen ett stort matbord. Denna värld används också olika av olika människor utefter deras behov och smak. Människan drar nytta av den på ett sätt, djur på ett annat och människorna som är på samma nivå som djuren på ett tredje sätt. När nivån går upp, drar man nytta av den på ett bättre sätt. Detsamma gäller i Koranen. Den är för alla. Alla kan gynnas av att den enligt deras smak och tycke.
Dess största förmånstagare är den som är dess första mottagare och till vem den uppenbarades. ”Bara han känner Koranen till vilken den uppenbarades.”
Förnekandet av Profetskap
Vi behöver inte bli besvikna. Istället måste vi försöka gynnas av Koranen. För detta ändamål är det viktigt att vi först av allt tar bort tanken från vårt sinne att ingenting förutom fysiska och materiella problem existerar och att Koranen endast har uppenbarats för att hantera dessa problem och endast avser detta 167
världsliga liv. Detta tänkesätt uppgår till total förnekelse av Profetskap. Faktum är att Koranen har kommit för att göra människorna till en verklig mänsklig varelse och allt detta är endast ett medel för att nå målet.
Åkallelser och dyrkan är hjälpmedel
Dyrkan är ett hjälpmedel. Åkallelser är ett hjälpmedel. Dessa är ett hjälpmedel för att utveckla de sanna mänskliga egenskaperna och att väcka passiva människors möjligheter så att människan blir en sann människa, en from människa, så att denna kan se vad som är rätt och förstå vad som är rätt. Profeterna(A) har kommit för just detta ändamål. Profeterna(A) är också ett hjälpmedel. De kom inte bara för att bilda en stat. Staten har sin egen plats, men profeterna(A) kom inte bara för att få makt och för förvaltning av världsliga angelägenheter. Detta är även vad djuren gör. De har sin egen värld också och förvaltar dess angelägenheter.
Rättvisa är en lämplig egenskap av Allah(SWT)
De som har förståelse för rättvisa som en egenskap av Allah(SWT). Administrationen av gudomlig rättvisa är en av profeternas(A) uppgifter. De inrättar en stat i syfte att leda människorna till den position som är det verkliga syftet med profeternas(A) ankomst. Må Allah(SWT) hjälpa oss i alla angelägenheter!
Innan vi hanterar de återstående punkterna kanske det är nödvändigt och värdefullt att påpeka att de rättslärda ofta är oense eftersom de inte fullt ut förstår varandras sätt att uttrycka sig. Anledningen är att varje grupp av rättslärda har sitt eget sätt att uttrycka sig.
En tvist angående druvor mellan en iranier, en turk och en arab
Jag undrar om ni någonsin hört denna berättelse. Det fanns tre män. En av dem var en iranier, en annan var en turk och den tredje var en arab. De diskuterade vad de skulle ha till lunch. Iraniern sade att angur skulle vara ganska passande. Araben sade: ”Nej, vi skall ha inab.” Turken sade: ”Nej, jag gillar inte någondera. Vi skall ha uzum.” Eftersom de inte förstod varandras språk, delade de inte samma uppfattning. Tillslut gick någon av dem ut och hämtade druvor. Först då insåg de att alla av dem ville samma sak. För att uttrycka samma sak finns det olika ord i olika språk. Till exempel har filosofer ett särskilt uttryckssätt. De har sin egen terminologi. På samma sätt har sufierna sitt eget språk. De rättslärda har sina egna villkor. Poeterna har sina egna poetiska uttryckssätt. Imamerna(A) har deras egna separata språk. Nu måste vi ta reda på vilket av dessa tre eller fyra grupper som har ett språk närmare språket hos de ofelbara(A) och uppenbarelsens språk. Jag tror inte att någon vettig människa kan förneka att Allah(SWT) existerar och att Han är källan och orsaken till allt som existerar. Ingen tror att du med din kavaj och dina byxor är Gud, inte heller kan någon vettig människa tro att en människa med en turban, ett skägg och en stav är Allah(SWT). Alla vet att människor är varelser.
Hur som helst den orsak och verkan som beskrivs och intrycket att en sådan beskrivning skapar något, ger ofta upphov till meningsskiljaktigheter. Vi bör ta reda på vad de som tillhörde mystiker klassen egentligen ville säga och vad som gjorde att de använde tvivelaktiga ord och ett vagt språk.
Hur försonar man olika grupper och deras sätt att uttrycka sig?
Nu vill jag försona dessa olika grupper för de säger alla samma sak. Jag är inte ute efter att ha överseende med alla filosofer eller att försvara alla mystiker eller alla rättslärda. Det är inte min avsikt. Jag vet att många av dem är köpmän. De säger bara det som kan främja deras verksamhet. Vad jag vill säga är att i alla dessa grupper finns det människor som är fromma. De skillnader som finns mellan dem beror på de lärda personerna av vilka de tillhör. Deras skillnader kan jämföras med skillnaden mellan Usulis och Akhbaris (traditionalister). Ibland fördömer vissa Akhbaris vissa Usulis som otrogna och icke troende, och Usulis fördömer Akhbaris som okunniga. De gör detta trots att målet för båda grupperna är densamma.
Nu är den viktigaste punkten i vårt samtal att en grupp av filosofer använder begrepp som den primära orsaken, första effekten, andra effekten, förorsakande etc. Sådana termer som förorsakande, källa och konsekvens är några av favorit termerna för de antika filosoferna.
Även våra rättslärda avstår inte från att använda termer som förorsakande och effektivitet, inte heller har de några invändningar mot att använda sådana ord som skapare och skapade. Det finns en klass av muslimska mystiker, som på grund av skillnaden de har med andra klasser, använder helt andra uttryck, såsom manifest, manifestationer, härlighet etc. Dessutom använder de vissa andra ord som tolkare har tar avstånd ifrån. Låt oss nu se varför de använder sådana ord och varför vissa av dessa ord har använts av Imamerna(A) också. Jag kan inte minnas att ha sett sådana ord som illiyat, ma’luliyyat, sababiyyat och musabbibiyat (förorsakande och effektivitet) användas av Imamerna(A), men andra ord såsom khallaqiyyat (skapare), makhluqiyyat (skapade), tajalli (uppenbarande av härlighet), zahir (manifest) och mazhar (manifestation) kan återfinnas i vad de har sagt. Låt oss nu se varför de muslimska mystikerna och
sufier har avstått från att använda filosofernas terminologi liksom det språket hos vanligt folk. De har uppfunnit en egen typ av stil som tolkare oftast är emot. Låt oss ta reda på skälet till detta.
Orsak och verkan
På grundval av orsakssamband anses en sak vara orsaken och en annan vara dess verkan. Som regel bör orsaken vara på den ena sidan och verkan på den andra. Med andra ord bör de vara på två olika platser. Ta till exempel solen och solljuset. Det finns ljus i solen, men den avger också ljus. Solen och dess ljus har två olika identiteter och är belägna på två olika ställen. När solen avger sitt ljus, är solen orsak och ljuset dess verkan. Men frågan är om detta är möjligt när det gäller den självständiga varelsen att tänka sig en sådan relation mellan orsak och verkan som man finner i naturen. Brand är till exempel orsaken till värme och solen är orsaken till ljus. I naturen är verkan en konsekvens av orsaken och orsak och verkan återfinns vanligtvis på två olika platser.
I naturen är orsak och verkan också vanligtvis lokaliserade på två olika platser. Men vi kan inte säga om Skaparen och det skapade att de är på två olika platser eller att de existerar vid två olika tider. Det är även svårt att säga hur Allah(SWT) existerar, eftersom Han är Fullkomlig och Hans existens är abstrakt. Oavsett vilket yttrande du än antar, är det omöjligt att säga hur Allah(SWT) utövar Sin eviga och oupphörlig makt av skapande och upprätthållande av allt. Koranen säger: Han är med er vart ni än är. Vad betyder ”med er” i denna vers? Är Allah(SWT) vid sidan av alla människor?
Innebörden av ”med er”
Detta uttryckssätt har valts eftersom det är omöjligt att uttrycka sanningen exakt. Därför måste ord så nära verkligheten som möjligt väljas. Det är mycket svårt att förstå var Skaparen är och hur Han är med den skapade. Är förhållandet mellan Skaparen och den skapade den samma som mellan elden och dess verkan? Eller är förhållandet mellan dem likartat med förhållandet mellan själen och ögonen, öronen, näsan och de andra organen? Den andra liknelsen kan vara närmare verkligheten. Hur som helst kan detta inte heller uttrycka meningen på ett tydligt sätt. Skaparen omfattar hela skapelsen och detta omfattande är relaterat till Hans eviga attribut av skapande och upprätthållande. Det är svårt att säga något mer. Allt som kan tilläggas är att detta omfattande är sådant att det inte finns någon plats där Allah(SWT) inte kan vara. En återberättelse säger: ”Om du hade blivit nedsänkt till den lägsta punkten på jorden med hjälp av ett rep, skulle du hitta Allah(SWT) även där.” Detta är bara ett sätt att uttrycka sig. Om det till exempel sägs: ”Allt som finns är Allah(SWT).” Betyder detta inte att någon särskild människa klädd i en kappa och en turban är Allah(SWT). Ingen psykiskt normal människa skulle någonsin säga det. Vi kan bara använda ord som kan vara så nära verkligheten som möjligt. Bara att uppmärksamma en människa som inte är förtrogen med verkligheten, till förhållandet mellan Skaparen och det skapade är det sagt att det är sant att ”Allt som finns är Allah(SWT).” Men det betyder inte att en viss människa eller en viss sak får kallas Allah(SWT). Det är därför de muslimska filosoferna säger att Allah(SWT) är en ren existens, och att Han är alla ting, men inte något särskilt av dem. Detta uttalande kan tillsynes vara något motsägelsefullt. Men det som menas är att Allah(SWT) är fri från varje brist. Han är en ren existens och har inte någon brist eller defekt. Han karaktäriseras med varje perfektion, medan allt annat är defekt.
Därför är Han ”inte något särskilt av dem.” Eftersom Allah(SWT) är fri från alla fel och brister, åtnjuter Han följaktligen varje perfektion. Varje perfektion som kan hittas i något av Hans skapande är en återspegling av Hans egna perfektion. Eftersom varje perfektion är en uppenbarelse av Hans härlighet, är Han själv all perfektion. I den ovan citerade återberättelseen betyder ”alla ting”: alla typer av fulländning och ”inte något särskilt av dem” betyder att Han är fri från alla fel och brister. ”Alla ting” betyder inte att du också är Allah(SWT).
Därför är det sagt att ”Han inte är något särskilt av dem.” Med andra ord är Han all perfektion medan ingen annan kan karaktäriseras med varje perfektion. Det finns ett annat exempel av detta slag. Det finns ett välkänd persisk poetisk vers som lyder: ”Eftersom icke-tillgivenhet blev begränsat till tillgivenhet.” Denna vers har ingenting att göra med frågorna av gudomlighet. Men de som inte är insatta i detta ämne, blandar ofta ihop dess mening. Denna vers handlar i själva verket om fientlighet mellan två personer. Men de som inte förstår dess mening säger att det uppgår till otrohet. I själva verket har detta missuppfattats och misstolkats. Det handlar faktiskt om en helt annan fråga, vilken är anledningen till att krig uppstår i världen.
Varför uppstår krig?
Varför finns det krig? Vad är grunden för krigen? I den ovan nämnda versen och på persiska används ordet ”rung” (färg) med betydelsen tillgivenhet och ”berungi” (färglöshet) med betydelsen av icke-tillgivenhet. Vissa andra poeter har också använt dessa ord i denna mening.
Om man inte är bunden till något kan det inte uppstå något otalt. Alla gräl orsakas av någons tillgivenhet till något, som han vill behålla för sig själv. Poeten som skrev den ovan nämnda versen ville säga att tillgivenhet till en viss sak eller saker inte är en del av den sanna mänskliga naturen och om denna tillgivenhet till världsliga saker tas bort kommer det inte längre finnas något otalt.
I berättelsen om profeten Moses(A) och Fir’awn, om Fir’awn hade varit så likgiltig för världsliga ting som profeten Musa var, skulle det inte ha varit några problem. Om alla profeterna samlades på en plats skulle det inte finnas någon konflikt alls, för alla tvister och gräl beror på kvarstad. Naturen var fria, men när det blev en företagsintern av utmätning, gräl uppstod. Även profeten Musa och Fir’awn skulle göra vänner, om sting av utmätning togs bort. Detta ämne har inga bekymmer med gudomlighet. Det gjordes inte till honom som motsatte sig denna linje, att det rör två män som grälar sinsemellan.
Orden i Imamernas(A) åkallelser
Ni känner redan till de ord som används i Imamernas(A) åkallelser. Låt oss nu se om de ord och fraser som används av de muslimska mystikerna, för vilka de har blivit anklagande för otro av dem som inte känner till verkligheten, liknar dem som används av Imamerna(A) eller om mystikerna har en annan vokabulär. Detta ämne berör andlig resa.
Följande ord har kommit med Sha’baniyah åkallelsen:
”Min Herre, bevilja mig fullständigt tillbakadragande från allt annat än Dig och total underkastelse inför Dig och upplys mina ögons hjärta med ljuset av att se på Dig till sådana grader att det tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, och låt min själ dränkas i äran av Din helighet.”
Vidare säger texten: ”Min Herre! Gör mig till en av dem som Du kallar och som besvarar Din kallelse; och på vilka Du tittar på och förstummar.”
Vad innebär dessa ord? Vad säger då kritikerna om mystikerna? Mystikerna har inte sagt något annat än vad Imamerna(A) har sagt. Varför brukade alla våra Imamer(A) recitera denna åkallelse? Vad betyder fullständigt tillbakadragande?
Imamerna(A) ber för fullständigt tillbakadragande
Imamerna(A) bad Allah(A) att bevilja dem fullständigt tillbakadragande till Honom, medan det var upp till dem att själva åta sig den andliga resan, men ändå bad de till Allah(SWT) för det. Varför det? De bad Allah(SWT) att upplysa deras ögons hjärta. Vad menade de med ögonens hjärta med vilken de ville se Allah(SWT)? Vad betyder hjärtat i detta sammanhang och vad är innebörden av hjärtats öga? Därefter har syftet med allt detta sagts med dessa ord: ”Så att vårt hjärtas ögon tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, och våra själar innesluts i äran av Din helighet.” Här uppstår frågan vad som menas med att bli innesluten? Nästa bön är:
”Min Herre! Gör mig en av dem som Ni kallar och som besvarar Din kallelse och som blir förstummad av ert majestät.” Koranen har även sagt om profeten Moses(A) att han föll ner medvetslös. Skiljer sig dessa uttryck från vad som kallas fana’ eller gå förlorad i terminologin hos de muslimska mystikerna. Således når den andlige vägfararen det stadium, där hans hjärtas ögon tränger igenom ljusets slöjor och når Storhetens Källa, när denne klättrar högre och högre upp. Vad är denna Storhetens Källa och vad innebär det att nå denna källa? Innebär inte detta att få närhet till Allah(SWT) som mystikerna pratar om? Kan något annat än Allah(SWT) vara Storhetens Källa? Endast detta kan vara denna Storhetens Källa från vilka alla gåvor och välsignelser kan inneslutas i. Först efter att ha nått denna Storhetens Källa ” blir våra själar inneslutna i den ärade kammaren av Din helighet.”
Alla som begrundar förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse kommer aldrig att använda ord som orsak och verkan, gällande detta förhållande. Användningen av dessa ord, var de än har kommit ifrån, visar bara att detta förhållande är sådant att det inte kan uttryckas med exakta termer. Användningen av orden Skaparen och skapelsen är ingenting annat än att följa smaken och tycket hos vanligt folk. Ett långt bättre uttryck avslöjar härligheten. Koranen säger: ”Sedan uppenbarade Hans herre Sin härlighet för berget” (surah al-A’raf 7:143). Detta är också bara ett sätt att använda de närmaste orden för att ange en relation som inte kan uttryckas exakt.
En fråga svårt att föreställa sig, men lätt att tro på
Förhållandet mellan Allah(SWT) och Hans skapelse är en fråga som är svår att föreställa sig men efter att ha föreställt sig den, är den lätt att tro på. Svårigheten är hur man skall föreställa sig en Varelse som är överallt, men fortfarande inte kan sägas vara vid en specifik plats. Han är utanför allting liksom inom allt. Allt är orsakat av Honom. Ingenting är utan Honom. Så var kan vi hitta lämpliga ord för att uttrycka dessa begrepp? Oavsett vilka ord vi väljer, kommer de att vara otillräckliga. Allt som kan göras är att de som är lämpliga att göra detta ber till Allah(SWT) i stil med Shabaniyah åkallelsen så att Han kan upplysa dem om detta ämne. Hur som helst är detta inte en sak som skall leda till att en grupp ska förklara en annan grupp vara otrogen eller okunnig, för det är inte möjligt för någon att uttrycka sig tydligt i denna fråga. Försök att förstå andras tankar och vad de vill säga. Ibland händer det att ljus väller fram ur hjärtat av någon, vilket kan leda till att han ofrivilligt utropar att han är allt.
Imam Ali(A) är Allahs(SWT) öga, Han är ljuset av Allahs(SWT) öga
Du läser åkallelserna att Imam Ali(A) är Allahs(SWT) öga. Vad betyder detta? Imam Ali(A) beskrivs ofta som Allahs(SWT) öga, mot Allahs(SWT) ljus och Allahs(SWT) hand. Vad betyder Allahs(SWT) hand? Dessa ord används även av muslimska mystiker. Det rapporteras i våra återberättelseer att den allmosa som ges till en fattig man når Allahs(SWT) hand.
Koranen säger: ”Du kastade inte småstenarna, när du slängde dem, Allah(SWT) kastade dem” (surah al-Anfal 8:17). Vad innebär detta? Detta är vad ni alla upprepar, men ni tillåter inte mystikerna att nämna Allahs(SWT) hand. När dessa fattiga människor inte kan säga något uttryckligen, säger de samma sak på ett tillkrånglat sätt. Men sådana uttryck är vanliga även i Koranen och särskilt i Imamernas(A) åkallelser. Därför finns det ingen anledning att i synnerhet misstänka mystikerna. Försök att förstå vad de menar och varför de inte använder det språk som allmänt används av andra människor. Även om de inte har använt de välbekanta orden och fraserna, har de inte offrat sanningen, utan har offrat sig själva för sanningens skull. Om vi kunde förstå den sanningen, skulle vi ha kanske ha använt samma uttryckssätt.
Koranen har använt samma uttryckssätt. Imamerna(A) har också använt liknande ord. Om någon säger: ”Detta är sanningen”, kommer ingen vettig människa att tro att han menar att detta är Allah(SWT). Se bara hur manifestationen av Allah(SWT) kan tolkas? Med avseende på Imamerna(A) har följande ord använts i en åkallelse: ”Det finns ingen skillnad mellan Dig och dem, förutom att de är dina slavar; deras skapelse är i Din hand och deras återupplivande är i Din hand.” Denna mening visar också otillräckligheten i uttryckandet. Detta är anledningen till att Imamerna(A) använder ord som är närmare Koranen än de ord som används av andra.
Om mystiker kan vem som helst säga att de var enkla människor. Men det fanns vissa andra människor som vi hade en närmare relation till och visste att de hade en ingående kunskap om alla Islamiska vetenskaper. De använde också liknande ord. De brukade till exempel säga: ”Detta uppenbarar Allahs(SWT) härlighet.” I ”Samat” åkallelsen finns det ett ord, ”tal’atuka”. Detta ord betyder också härlighet. Likaså finns det ett annat ord nur (ljus) i frasen, ”binuri wajhika” (genom ljuset av Ditt anlete). Därför säger jag: Gör fred med mystikerna. Jag menar inte att säga att alla är bra. Vad jag menar är att alla av dem inte får avvisas. När jag stödjer akademiker och jurister, har jag inte för avsikt att stödja alla typer av akademiker och vad jag menar är att alla av dem inte bör avvisas.
Detsamma är fallet med mystikerna. Tro inte att den som talar i mystiska termer är en otrogen.
Allt måste undersökas
Först och främst måste man förstå vad andra människor säger. Om detta är förstått, är det kanske ingen anledning att avvisa honom. Överallt är det samma historia som den om druvorna – ”inab, angur och uzum”. En person förklarar en sak på ett sätt; en annan person använder termer som orsak och verkan medan han säger samma sak; den tredje personen använder ordet, drivkraft och konsekvens; medan den fjärde personen använder manifest och manifestation. Förr eller senare kommer alla av dem att nå ett stadium då de inser hur de skall beskriva Väsendet som finns överallt men ändå inte innefattar något av de saker vi kan uppfatta. Det är därför som någon ibland överhuvudtaget kan säga:
”Ali(A) är Allahs(SWT) hand; Ali(A) är Allahs(SWT) öga.”
Koranen säger: ”Du kastade inte när du kastade, utan Allah(SWT) kastade. Den säger också: Sannerligen ger de som ger trohetslöfte till Dig, egentligen ett trohetslöfte till Allah(SWT). Allahs(SWT) hand ligger över deras händer” (surah al-Fath 48:10).
Menar denna vers att Allahs(SWT) hand bokstavligen ställs över deras händer? Uppenbarligen inte. ”Över” betyder i detta fall på en spirituellt högre punkt. Egentligen saknar vi ord för att uttrycka denna ståndpunkt på ett korrekt sätt.
Eftersom Allah(SWT) står långt över att kunna beblandas med något eller att han kunna relateras till någonting i allmän bemärkelse, står han på samma sätt över vår förståelse för beskaffenheten av Hans härlighet. Hans härlighet är okänd för oss. Men vi tror säkerligen att det finns något av detta slag. Vi kan inte förneka dess existens. När vi tror att sådana saker finns, måste vi erkänna att de anges på ett eller annat sätt i Koranen och Sunnah. I Koranen varhelst det finns ett omnämnande av Allahs(SWT) härlighet, har orden uppenbarelse eller manifestation använts. I surah al-Hadid säger en vers: Han är klar och underförstådd.
En rapport säger att de sista sex verserna i surah al-Hadid är för de människor som kommer att uppkomma ”i den sista tidsåldern”. Endast de kommer att kunna förstå dessa verser som ger viss förklaring till skapelsen etc. Det är i dessa verser som Allah(SWT) säger: ”Han är den första och den sista och den klara och den underförstådda och Han är med dig vart du är” (surah al-Hadid 57:3-4). Ingen kan lätt förstå vad som menas med ”den sista tiden”. Endast en eller två personer i världen kan kanske förstå betydelsen av denna fras.
Missförstånd måste bort
Den viktigaste punkten som jag vill understryka är att missförstånd måste avskaffas och det bör finnas ett slut på skillnaderna mellan pedagoger och rättslärda. Mystikens väg får inte blockeras. Islam är inte bara namnet på rättsregler. Grundvalen av dessa regler är något annat. Underlaget bör inte anses vara överflödigt, och får inte heller offras till förmån för tolkningar. Vi får aldrig säga att mystiken inte behövs eller inte har någon betydelse. Någon berättade för mig att en person nämndes inför den avlidne Shaykh Mohammad Bahari. Han sade: ”Den mannen är en rättfärdig förnekare”. ”Hur går det ihop” sade vi: ”Är han rättfärdig och samtidigt en förnekare?” Shaykh Mohammad Bahari sade: ”Ja, han är rättfärdig eftersom han agerar enligt Islams lagar och inte begår någon synd. Och han är en förnekare eftersom den gud han dyrkar inte är den sanna Guden.”
Även myran älskar sig själv
Enligt våra återberättelseer anser kanske myran att Allah(SWT) har två antenner. Detta beror på egen kärleken som en myra tydligen också hyser. Myran är en mycket rolig varelse. Den anser sig som ett tecken av storslagenhet för att den har antenner. När vi tänker på våra dygder och förtjänster, tycker vi också nästan på samma sätt. Det är samma myra som trodde att Profeten Sulayman(A) (Solomo) och hans trupper inte kunde förstå någonting. Koranen säger: En myra utropade: ”Myror: Ta skydd i era bostäder, annars kommer Salomo(A) och hans trupper att krossa er eftersom de inte förstår” ”Och han (Salomo(A)) smålog åt hennes tal” (surah an-Naml 27:17-19).
Fallet med myran är inte enskilt fall. Alla tänker på samma sätt. Även härfågeln sade, enligt Koranen:
”Jag vet vad du inte vet” (surah an-Naml 27:22). Härfågeln sade detta till Profeten Salomo(A) som var en profet och som hade en följeslagare som förde tronen av Bilqis till honom i en handvändning. Hur han kunde göra det, är inte känt. Fanns det några elektriska system för transport, eller var det förintelsen av en sak för att sedan föra tillbaka den till existens, eller blev tronen av Bilqis transporterad efter att ha blivit omvandlad till elektriska vågor? Enligt en rapport hade en av Profeten Salomos(A) följeslagare kännedom om en bokstav av Allahs(SWT) Högt uppsatta namn, och dess kraft kunde förmå honom att frambringa vad som helst inför Profeten Salomo(A) i en handvändning. Till en sådan profet sade härfågeln: ”Jag vet vad du inte vet”.
Hur som helst, vad Shaykh Muhammad Bahari ville säga var att den specifika rättslärde endast sade det som han hade förståelse för och agerade också enligt detta.
Det är olyckligt att inte vara medveten om vissa viktiga frågor
Jag tycker att det är olyckligt att en grupp rättslärda som inkluderar vissa mycket goda och fromma personligheter, inte känner till vissa viktiga frågor. När jag kom till Qom, var Mirza Ali Akbar Hakim där. Han hade upprättat en Islamisk högskola i hans hus. De rättslärda brukade få undervisning där. Sådana otroliga personer som den avlidne Agha Khawansari och den avlidne Agha Ishraqi brukade närvara vid Mirza Ali Akbars föreläsningar. Vid detta tillfälle kommenterade en from och framträdande personlighet, som inte längre är bland oss: ”Se, till vilken nivå Islam har sjunkit till? Nu bedrivs Islams verksamheter i Mirza Ali Akbars hus.” Han gjorde detta uttalande trots att han personligen var en from man. Även efter sin död sade en av hans företrädare på predikstolen: ”Jag har själv sett Mirza Ali Akbar recitera Koranen.” Den avlidne Agha Shah Abadi blev mycket förolämpad av denna kommentar. Sådana missförstånd är beklagliga, och att hålla sig på avstånd från goda arbeten är också beklagligt. Vad synd att denna rättslärde inte deltog i den förtjänstfulla handlingen att inrätta en högskola för rättslärda! Filosofi är en trivial sak, men vissa människor invänder sig mot den också. Faktum är att dessa människor inte förstår varandra och det är därför alla tvister uppstår. En rättslärd kallar en annan rättslärd förnekare bara för att han inte förstår vad andra människor säger. Felet med den andra mannen är att han använder begrepp som orsak, verkan etc., vilket i ögonen på den första mannen strider mot fakta. Jag sade tidigare att gudomligt namn inte är åtskilt från det namngivna. Namnet är ett uttryck och ett tecken, men inte ett sådant kännetecken som en milstolpe. Därför är det svårt att säga att vissa specifika saker är ett tecken på Allah(SWT). De ord som används i Koranen är närmast verkligheten, men ändå representerar den inte detta fullt ut. Svårigheten är att det inte förekommer bättre ord.
Jag sade tidigare att Koranen var som ett matbord med många rätter placerade på den. Alla kan få maten enligt eget val. Ingen grupp har ensamrätt på Koranen. Alla har samma rätt att gynnas av den. Imamernas(A) åkallelser är fulla av andlig kunskap. Men vissa individer försöker beröva folket dessa åkallelser som förmedlar kunskaper och uttrycker Koranens synpunkter. Imamernas(A) åkallelser tolkar Koranen och förklarar de frågor som andra inte har tillgång till.
Det är fel att övertala människor att ge upp åkallandet
Det är fel att säga att åkallelser inte behövs, eftersom vi vill koncentrera oss på Koranen. Människor bör fatta tycke för åkallelser så att de kan utveckla en hängivenhet till Allah(SWT). De som gör det, lägger ingen vikt på världsliga ting. De är inte självupptagna, och håller sig upptagna med de uppgifter som gillas av Allah(SWT). Sådana människor inkluderar de som brukade kämpa för Allahs(SWT) skull, och samtidigt brukade recitera åkallelser. Deras situation skiljde sig inte från vår, men ändå lyckades de att svinga svärdet och be på samma gång. Precis som den heliga Profeten(S) och den heliga Koranen inte är skilda från varandra, är likaså den heliga Koranen och åkallelser inte heller skilda från varandra.
Vi kan inte säga att eftersom vi har Koranen, behöver vi inte den heliga Profeten(S). Koranen och den helige Profeten(S) går hand i hand. ”De kommer alltid vara tillsammans tills de anländer tillsammans vid källan av Kawthar.” Det finns ingen fråga om deras åtskiljande.
Om några av oss tar dem för att vara separerade och vill att Koranen skall vara åtskild, att Imamerna(A) skall vara åtskiljda och att åkallelserna skall vara åtskiljda; eller om vissa av oss säger att böckerna av åkallelse inte behövs, och som sådant kan sättas i brand; eller om vissa av oss vill att mystikernas böcker skall brännas, beror det helt enkelt på att de människor som säger och gör en sådan sak är okunniga. En människa som överskrider sina begränsningar begår alltid fel.
Kasrawi och Hafez
Kasrawi var en historiker. Hans kunskap om historia var god. Han var en bra författare också. Men han var själupptagen. Till slut började han göra anspråk på att vara en profet. Han trodde dock på Koranen, men var helt emot åkallelser. Han sänkte profetskapet och förde ner det till sin egen nivå. Eftersom han själv inte kunde stiga upp, sänkte han profetskapet. Åkallelserna och Koranen hör alla ihop. Mystikerna, sufi poeterna och filosoferna säger alla samma sak. Deras synpunkter är inte annorlunda. Skillnaden är bara deras stil och sätt att uttrycka sig. Hafez Shirazi (den hyllade persiska poeten) har sin egen individuella stil. Han nämner samma saker som andra gör, men på ett annat sätt. Deras val av ord kan vara olika, men folk ska inte berövas de välsignelser ämnet medför. Det är oerhört viktigt att kalla människorna till den oändliga källan av kunskap som finns i Koranen, sunnah och åkallelser så att alla får nytta av dem i enlighet med deras kapacitet.
Detta var en inledning till de punkter som jag avser att lägga fram senare. Om
jag besparade mig från att nämna några uttryck som används av mystiker som en möjlighet, borde det inte sägas att jag försökte återuppliva deras uttryck. I själva verket är deras uttryck värda att popularisera. Några hantverkare brukade kalla på den avlidne Agha Shah Abadi, som brukade berätta för dem om mystikens problem på samma sätt som han gjorde för andra. En dag sade jag: ”Berättar du dessa saker framför dessa människor också?” Han sade: ”Bekymra dig inte om detta! Låt dessa irrläror bli hörda av dem också”.
Vi hade också några sådana människor. Jag kan inte säga vilka de var. Det vore fel att nämna någon vid namn. Nu är diskussionsämnet att ”Bismillahir Rahmanir Rahim” innehåller al-Rahman al-Rahim och ”Al-hamdu lillahi Rabbil ’alamin” följs också av samma ord, det vill säga al-Rahman al-Rahim. Orden al-Rahman och al-Rahi’m avser möjligen i bismillah ordet ”ism” eller Allah(SWT). Båda möjligheterna finns där. Om Gud vill kommer vi att se framöver vilken av dessa två möjligheter som verkar vara mer rimlig.