في ذم اهل البصرة ومن كلام له عليه السلام في ذم اهل البصرة و بعد وقعة الجمل كُنْتُمْ جُنْدَ الْمَرْأَةِ، وَأَتْبَاعَ البَهِيمَةِ ، رَغَا فَأَجَبْتُم، وَعُقِرَ فَهَرَبْتُمْ. أَخْلاَقُكُمْ دِقَاقٌ، وَعَهْدُكُمْ شِقَاقٌ، وَدِيْنُكُمْ نِفَاقٌ، وَمَاؤُكُمْ زُعَاقٌ، المُقِيمُ بَيْنَ أَظْهُرِكُمْ مُرْتَهَنٌ بِذَنْبِهِ، وَالشَّاخِصُ عَنْكُمْ مُتَدَارَكٌ بِرَحْمَةٍ مِنْ رَبِّهِ. كَأَنِّي بِمَسْجِدكُمْ كَجُؤْجُؤِ سَفِينَةٍ ، قَدْ بَعَثَ اللهُ عَلَيْها العَذَابَ مِنْ فَوْقِها وَمِنْ تَحتِها، وَغَرِقَ مَنْ فِي ضِمْنِها وفي رواية: وَأَيْمُ اللهِ لَتَغْرَقَنَّ بَلْدَتُكُمْ حَتَّى كَأَنِّي أَنْظُرُ إِلى مَسْجِدِهَا كَجُؤْجُؤِ سَفِينَةٍ، أَوْ نَعَامَةٍ جَاثِمَةٍ وفي رواية: كَجُؤْجُؤِ طَيْرٍ في لُجَّةِ بَحْرٍ وفي رواية أخرى: بِلادِكُمْ أَنْتَنُ بِلَادِ اللهِ تُرْبَةً: أَقْرَبُهَا مِنَ الْمَاءِ وَ أَبْعَدُهَا مِنَ السَّمَاءِ وَبِهَا تِسْعَةُ أَعْشَارِ الشَرِّ؛ الْمُحْتَبَسُ فِيهَا بِذَنْبِهِ، وَالْخَارِجُ بِعَفْوِ اللهِ. كَأَنِّي أَنْظُرُ إِلَي قَرْيَتِكُمْ هَذِهِ قَدْ طَبَّقَهَا الْمَاءَ, حَتَّي مَا يُرَي مِنْهَا إِلَّا شُرَفُ الْمَسْجِدِ كَأَنَّهُ جُؤْجُؤُ طَيْرٍ فِي لُجَّةِ بَحْرٍ

Khutba 13: I förebråelsen av Basra och dess folk Och utav Imamens(A) yttranden i förebråelse och kritiserande av Basra[1] och dess folk[2] efter slaget av Jamal[3] Ni var kvinnans [Aisha] soldater[4], och kreaturets [kamelen] anhängare; den [kamelen] brummade [och fradgade] så ni svarade, och [då] den dödades så ni flydde[5]. Er akhlaq (moral, karaktär och uppförande) är låg, och er ed bräcklig, er tro skenhelig [hyckleri][6], och ert vatten bittersalt[7]; den som bosätter sig bland er är fånge av sin synd[8], och den som far från [överger] er har nåtts med barmhärtighet från sin Herre[9]. Det är som om jag [ser] er moské [synas] likt fören av ett skepp, [detta medan] Gud har sänt över den [staden] bestraffning från dess ovan och från dess nedan, och har drunknat de inuti [som befunnit sig i] den [staden][10]. Enligt en återgivning[11]: Och vid Gud kommer ert land att drunkna tills det vore som om jag ser på dess [stadens] moské likt fören av ett skepp, eller [bröstkorgen av] en stillasittande struts. Och enligt en annan återgivning: Likt bröstkorgen av en fågel på en havsvåg. Och enligt ytterligare en återgivning: Ert land [stad] är den av Guds städer med unknast [sankaste] mark: den närmaste från vattnet och den avlägsnaste från himlen och i den nio tiondelar av sharr (ondo); den fångade i den [har fångats] utav sin synd, och den utträdande [har utträtt] utav Guds förlåtande. Det är som om jag ser på denna by av eran har lagts under av vattnet, tills inte ses från den utom moskéns murspets som om det vore en fågels bröstkorg på en havsvåg[12]. Notering: [1] En hamnstad belägen i Iraks sydspets vid Persiska Viken [se karta]! I anknytning till havshöjden är staden belägen på låg mark och således är dess vattenbestånd saltig vilket Imamen(A) refererar till.   [2] Imamen(A) förebrår den samtida befolkningen av Basra i sina yttranden i denna khutba och klandrar dem för att utan att tänka till och som förblindade följde de som utav maktlystnad bröt sin svurna bay’a (trohetsed) till Imamen(A). Genom att följa dessa deltog Basras folk och gjorde sig medskyldiga till den första splittringen och slaget bland muslimernas led. [3] Efter nederlaget vid slaget av Jamal tog de överlevande av Basra folket till flykt till staden som nu kunde återtas. Tre dagar efter slagets slut bad Imamen(A) Basras folk att samlas i stadens stormoské för fredagsbön. Efter att ha lett fredagsbönen yttrade Imamen(A) följande khutba riktad mot de lättsinniga av Basras folk som låtit sig luras till att kriga mot Imamen(A). Genom sina förebråelser ville Imamen(A) deras vägledning och de hårda orden tjänade som ett uppväckande rop som undanröjande de slöjor som grumlat deras syn och omdöme. Imamen(A) vidtog inga andra återgärder gentemot Basra och dess folk som ändå hade brutit sin bay’a (trohetsed) gentemot sin tids Imam(A) och kalif, utan förlät och avstod från annat än dessa förebråelser. Att Imamen(A) förrättade denna tidsfrist innan han talade till Basras folk kan ha varit av många anledningar och haft många orsaker men en sak är klar; som den gudomligt utvalda vägledare och Profetens(S) rättmätige efterträdare som Imamen(A) är så grundar sig och genomsyras alla Imamens(A) handlingar av hans gudomliga kunskap och visdom. Eftertanke och reflektion kring denna fråga utifrån Imamens(A) personlighet och hans förfarande visar att Imamen(A) i sin storsinthet var så mån om människornas vägledning att han inte direkt i nedslagets hetta anklagade Basra folket utan gav de tid för reflektion kring sina egna handlingar innan han yttrade sig. [Se även andra khutba 5,6,10,11,12 m.fl. i samband med slaget av Jamal] [4] De som tända krigets brasa var visserligen Talha och Zubayr samtidigt som historiska bevis och skildringar visar att Mu’awiya drog i många av trådarna bakom ridån för att tända den första gnistan men de flesta av folket som ställde sig bakom dem var motiverade framförallt av Aishas närvaro på den fronten. Hennes anknytning till Profeten(S) i egenskap av hans hustru och titeln ”Umm al-Mo’menin” (de troendes moder) som inte exklusivt tillhörde henne men som anspelades på för att påverka folket, utgjorde en passande förevändning till en allmän inkallning av folk att komma till ”moderns” försvar. Därav inledde Imamen(A) sin khutba med att beskriva dem med ”kvinnans soldater”. [5] Enligt många historikers historieskildringar tjänade Aishas kamel som arméns fana; så en stor del av armén var samlad runt den under slaget och många förlorade sina liv vid dess ben och för dess försvar. Enligt en del återberättelser sägs upp till sjuttio krigare från Quraysh ha hållit i kamelens tyglar och dränkts i sitt eget blod innan nästa krigare tagit över. När Imam Ali(A) såg vilken symbol kamelen blivit befallde han med hög röst sina följeslagare: ” attackera kamelen för förvisso är den [verktyg till] Shaitan!” och tillade: ”döda denna kamel för annars kommer araberna att förintas och svärden fortsätta svänga!” I hörsammande av Imamens(A) befallning anföll följeslagarna kamelen och lyckade döda kamelen som med ett läte slogs i marken varpå hären som omgett Aisha skingrades och ledde nederlag medan de överlevande av Basras styrkor flydde sin väg! I en del skildringar följer att Imamen(A) lät bränna kamelens kadaver och sedan lät dess aska skingras med vinden medan han förbannade den för dess likhet med Sameris kalv [avgudadyrkaren bland profeten Musa(A) [Moses] folk som lät göt en guldkalv och förvillade folket med dess dyrkan medan profeten(A) befann sig på Sinai berget – se den heliga Koranen 20:83-99] och reciterade sedan följande vers: وَانظُرْ إِلَى إِلَهِكَ الَّذِي ظَلْتَ عَلَيْهِ عَاكِفًا لَّنُحَرِّقَنَّهُ ثُمَّ لَنَنسِفَنَّهُ فِي الْيَمِّ نَسْفًا ”… se nu på din gud, som du inte vill upphöra att dyrka – jag svär att bilden skall smältas ned i eld och att [det som återstår] skall kastas i havet.” (den heliga Koranen 20:97) Det återges även många skildringar i vilka Profeten(S) förutsagt händelserna av slaget av Jamal och varnat Aisha från att ha del i det. Däribland återges att när Aisha förberedde för att bege sig mot Basra så sökte man efter en stark kamel som kunde bära hennes hawdaj (sadelhytt använd för färd på kamelrygg). En passande kamel hittades och Aisha godkände den men medan dess ägare skröt om kamelens styrka nämnde han att han kallat den för Askar. Vid åhörandet av detta rös Aisha till och sa att de skulle omedelbart föra bort den kamelen från hennes åsyn och att hon inte ville ha just den. När hon frågades om anledningen sa hon att Profeten(S) hade nämnt dess namn vid ett tillfälle och varnat henne från att bege sig på den. Så beordrade hon att en annan kamel skulle hämtas men när de inte fann en annan förändrade de kamelens yttre uppsyn och med påståendet att det var en bättre starkare kamel accepterade Aisha. I en annan återberättelse återges från Abu Mukhannaf att när Aisha och hennes följe nådde en by kallad Haw’ab på vägen till Basra så började hundarna i området att skälla och föra ett väldigt oväsen som även skrämde upp karavanens kameler. En i Aishas följe kommenterade med sin förvåning över hur Haw’abs hundar skällde så. Så fort Aisha hörde detta drog till Kamelens tyglar och beordrade att de skulle vända om och att hon skulle omedelbart föras tillbaka. När hon frågades angav att hon hört Profeten(S) berätta en sak och slutligen sagt till henne: ”frukta den dag då du färdas på en väg som får Haw’abs hundar att skälla och föra ett väldigt oväsen kring dig!” För att få Aisha att ändra sig ropade en i följet, troligtvis Abdullah ibn Zubayr, att de redan för ett tag sedan passerat Haw’ab. Ashia frågade om vittnen varpå några såg till att muta fem personer från området som skulle vittna om att det området inte var Haw’ab; vilket också skedde! På så vis gick Aisha med på att fortsätta färden! Det intressanta är att dessa klara varningens ord från Profeten(S) till Aisha fick henne att tvivla men alla de solklara hadither från Profeten(S) om Imam Ali(A) och hans ställning, varav många hon själv återberättade, hindrade inte henne från att stå upp mot Imamen(A)!!! (Ibn Abil-Hadid volym 6 s 225 m.fl.) [6] Vidare beskriver Imamen(A) egenskaperna av Basra och dess folk i ett antal meningar som även visar deras fallenheter och handlingar som lett dem till det fördärv dem hamnat i. Imamen(A) påpekar deras låga akhlaq (moral, karaktär och uppförande) i refererande till deras låga begär och deras kärlek för dunya (denna värld) och dess flyktiga nöjen. Sedan refererar Imamen(A) till deras splittrade och ohållbara eder som visar deras opålitlighet och pekar på det faktum att de först hade svurit trohetsed till Imamen(A) men sedan bröt den för att förena sig med Imamens(A) fiender. Dessautom anger Imamen(A) deras hyckleri där de till synes ställt upp på att ”försvara Islam och Profetens(A) hustru” men i verkligheten ställt sig mot Profetens(S) rättmätige ställföreträdare – något som de alla var medvetna om – och slagit sig samman i verkställande av konspirationerna som leddes från Sham och dess tyrann Mu’awiya ibn Abu Sufyan – Profeten(S) och hans Ahl al-Baits(A) värsta fiender – i hopp om att få sig en slant! Profeten(S) hade benämnt den första grupp som Imam Ali(A) skulle komma att få strida mot efter honom som ”Nakethin” vilket hade innebörden av just ”edsbrytare” och Jamals följe gjorde sig sannerligen värdiga den skammen [Se khutba 3]. [7] I en sjätte beskrivning anger Imamen(A) en egenskap av deras vatten – i refererande till det vatten som Basras folk hade tillgång till och drack och det begrepp Imamen(A) använder refererar till en smak av både sälta och besk- eller bitterhet. Basra som en hamnstad belägen på lågland ligger i angränsning till havet och att egenskaperna av dess vattenbestånd lär till stor del bero på stadens närhet till havsvattnet som spelat en viss roll i dess kontamination. Imamen(A) refererar med sitt yttrande till en delikat vetenskaplig faktor i fråga om den effekt miljö har på levande organismer och i detta fall den påverkning vattnet lämnar på människans kropp och vidare hennes själ. Imamen(A) går dock bortom det för vetenskapen påtagliga och antyder om det ännu till stor del outforskade metafysiska sambandet mellan kropp och själ som inom Islams föreskrifter tagits i beräkning i reglerande då kroppens intag påverkar själen och därmed även människornas sinnelag och egenskaper. Således döljer sig inom denna naturvetenskapliga beskrivning världar av kunskaper och vetenskaper som indikerar Imamens(A) vida kunskap. Det bör även tilläggas att miljöns påverkan är endast en medverkande faktor bland många andra faktorer och med det en del av den större bilden och således är det inte en faktor som allt kan skyllas på. [8] Därefter nämner Imamen(A) ännu en beskrivning som pekar på den syndfullhet som Basra folket omgett sig med och anger att den som befinner sig i en syndfull miljö och är omringad av synd hamnar själv i syndighet och är delaktig i den direkt eller indirekt; antingen genom att själv uppmanas till synd genom lockelsen och den ständiga omgivelsen av andras syndande eller genom att se andras syndande och anta tystnad inför det vilket är en synd i sig. Profeten(S) har i detta avseende sagt: ”den som är tyst [och väljer att förbli tyst] inför [vad som är] haqq (rätt och sanning) [och inte ställer sig upp för haqq] är en stum shaitan (djävul).” Detta innebär att den som förblir tyst inför orätt är skyldig precis som den som utför orätten eftersom den som förblivit tyst har genom sin tystnad inte utgjort något hinder utan möjliggjort för den andre att utföra orätten och är således själv delaktig i orätten fastän indirekt genom sin tystnad. Imamens(A) yttrande innefattar alltså även en varning för att befinna sig i syndfulla omgivningar eftersom det resulterar i att människan tyngs med synd vare sig genom att själv synda eller förbli tyst inför andras synder. [9] I följde av föregående uttryck anger Imamen(A) det faktum att genom att lämna den syndfulla omgivningen utsätter människan sig själv för mindre risk att hamna i synd och dessutom räddar man sig själv genom att undvika att vara i närheten av en plats som inväntar Guds vrede och straff. Detta kan även slutledas av bland annat en återberättelse där Imam Hadi(A) i samtal med sin följeslagare Ja’fari frågar om varför Ja’fari deltagit i umgänget av Abdorrahman ibnYa’qoob som hade förvrängda åsikter i fråga om trons grundprinciper. Ja’faris svar var att Abdorrahman var hans morbror varpå Imamen(A) frågade om Ja’fari inte visste vilka felaktigheter denne Abdorrahman uttalade kring Gud och liknade Skaparen vid Hans skapelser?! Sedan uppmanade Imamen(A) att Ja’fari skulle antingen hålla sig till Imamen(A) eller till Abdorrahman. Ja’fari angav då att han inte trodde på det som Abdorrahman påstod och om han inte delade samma tro, tillföll väl honom ingen synd?! Imamen(A) svarade med följande hadith: ”rädds du inte att straffet ska sänkas över honom och drabba er alla?!” (Usol Kafi volym 2 s 375 – kapitel ”sammankomst med synfulla”) Det är även av denna anledning som då fördärv, i synnerhet i trosfrågor, omringar en omgivning och de troende inte kan kämpa emot för återupprätta haqq (rätt och sanning) samtidigt som risken och rädslan finns att de själva skulle drabbas av fördärvets orenheter, så måste de utvandra från den omgivningen. Detta var en bakomliggande filosofi och en framstående anledning som ledde till muslimernas hijra (utvandring) från Mecka till Media i begynnelsen av Islam [Se khutba 16 fotnot 2]! Hursomhelst så visar Imam Alis(A) yttrande klart och tydligt på det samband som finns mellan miljön och den sociala omgivningen och dess påverkan på människors moral och beteende. Detta påvisar även att människan har inom Islam ett socialt ansvar inför samhället hon lever och måste göra sin del för att implementera haqq (rätt och sanning) och bekämpa batil (orätt och osanning) och inte vända blinda ögat till och avsäga sig ansvaret i tron om att hon kommer förbli trygg i skyddet av fyra väggar. Imamens(A) användning av uttrycket ”fånge av sin synd” uppger det faktum att illgärningar fängslar människan och tar människan till fånge och således hindrar hennes befrielse och förverkligande av hennes fulla potential. Gud säger: كُلُّ نَفْسٍ بِمَا كَسَبَتْ رَهِينَةٌ ”Varje nafs [människas jag] är sina handlingars fånge [och skall ställas till svars för vad hon har gjort]” (den heliga Koranen 74:38) [10] Därefter förutser Imamen(A) en av påföljderna och det straff som drabbar folket i Basra redan i dunya (denna värld). Med straff från ”ovan och nedan” refererar Imamen(A) till kraftiga regn och skyfall samt översvämning, högvatten och stormande stigande hav som skulle komma att dränka hela Basra utom toppen av dess moské. – vilket är precis vad som inträffade. Den kända historieskildraren Ibn Abil-Hadid har skrivit att precis som Imam Ali(A) förutsade så översvämmades Basra två gånger; en gång under al-Qadir bi-llahs dagar [kom till makten år 381 e.H. (al-Kamil fi at-Tarikh volym 9 s 80)] och en annan gång under al-Qaim bi-Amri-llahs dagar [kom till makten år 422 e.H.(al-Kamil fi at-Tarikh volym 9 s 417)]. Vid dessa tillfällen återges att enorma vågor från persiska viken svepte över staden medan ösande skyfall fick väldiga strömmar att forsa och dränka staden och dess befolkning varav många omkom. (Ibn Abil-Hadid volym 1 s 253). Och mycket riktigt var översvämningens tillstånd till sådan grad att hela staden låg under vatten medan endast toppen av moskén kunde skymtas ovan vattenytan – likt fören av ett skepp eller bröstkorgen av en fågel simmandes på vattnet. [11] Förekomsten av liknande men olika formuleringar enligt olika återgivningar av Imamens(A) ord beror troligtvis på att återberättare i vissa fall återgett helheten av Imamens(A) yttranden och dess innebörd och brustit i framförande av exakta formuleringar medan återgivningar allmänt sett är ordagranna. [12] Även dessa skildringar av Imamens(A) ord anger i princip samma innebörder som vad som framgått i khutban och vilka refererar till en del geografiska och miljöfaktor i relation till folket och deras karaktär. Den sumpiga sanka lågmarken, fuktigt och varmt, kan antyda på gynnsamma förhållanden för spridandet av sjukdomar och föroreningar. I egenskap av en hamnstad var staden även en plats för många främlingars vistelse och en möjlig ingång vid en fientlig attack eller invasion. Dessutom kunde olika former av fördärv och orenheter sprida sig och få utrymme i större utsträckning då folket inte heller motstod detta. Historieskildringar visar att Basra hade en framträdande roll i många av de förödande händelser och tumulten som ägde rum under det Islamiska rikets första århundraden.