فيما ردّه على المسلمين من قطائع عثمان ومن كلام له عليه السلام فيما ردّه على المسلمين من قطائع عثمان وَاللهِ لَوْ وَجَدْتُهُ قَدْ تُزُوِّجَ بِهِ النِّسَاءُ، وَمُلِكَ بِهِ الْإِمَاءُ، لَرَدَدْتُهُ; فَإِنَّ في الْعَدْلِ سَعَةً. وَمَنْ ضَاقَ عَلَيْهِ الْعَدْلُ، فَالْجَوْرُ عَلَيْهِ أَضيَقُ

Khutba 15: I samband med vad Imamen(A) återtog till muslimerna av landlotten Uthman utdelat Oh utav Imamens(A) ord[1] i samband med vad han återfört till muslimerna[2], av landlotten [tillhörande alla muslimer via beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade)] som Uthman[3] obefogat utdelat[4][till sina släktingar] Vid Gud, [även] om jag så fann att via de [landlott och andra egendomar tillhörande beit-ul-mal som skänkts obefogat och mottagits orättmätigt] ingåtts äktenskap med kvinnor [så egendomarna skänkts till dem som deras äktenskapsgåvor], och ägts [köpts] tjänstefolk för, återtar jag det ändå[5]; för sannerligen finns det i adl (rättvisa och justhet) en utvidgning [spännvidd och riklighet]. Och den som beträngs av adl, så är undertryckande [orättvisa] för honom trängre[6]. Notering: [1] Imamens(A) yttranden framfördes i Medina dagarna efter att människorna vänt tillbaka till Imamen(A) och med insisterande svurit honom trohetsed till kalifatet, trots Imamens(A) motvillighet. Detta efter att folket själva fått nog av tillståndet som kommit att råda och all orättvisa som implementerats genom styrena och accelererat sedan Profetens(S) bortgång. Imamens(A) yttranden riktades mot de individer som under Uthmans styre haft tillgång till och skövlat beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) eller fått oförtjänat tillskänkt av dåvarande kalifen. Imamens(A) ord tjänade som en varning för de som orättmätigt besatt förmögenheter ur beit-ul-mal och lät dem såtillvida bli fullt medvetna om att den eran var över. Således uppmanade Imamen(A) dem att lämna alla egendomar som de orättvist tagit till sig, åter till beit-ul-mal, självmant, innan återgärder för att återta det ifrån dem, för att återföra det till folket, vidtogs. På så vis sände Imamen(A) också ett tydligt budskap till alla giriga lycksökare och maktlystna krossandes deras förhoppningar om att få tag på förmögenheter och egendomar orättmätigt under hans styre. [2] I egenskap av Imam(A) och kalif och folkets ledare lät Imamen(A) återta, å folkets vägnar, det som rättmätigt tillhörde folket av egendomar vars förmåner via beit-ul-mal skulle nå och distribuerats mellan människorna och samhällets berättigade med rättvisa. Värt att beakta är att det rådde enorm turbulens i Medina och inom det Islamiska väldet efter allt som försiggått under de tre kalifernas styren, i synnerhet under den sista av dem. Imamens(A) ord öste ner som iskallt vatten på människornas, av orättvisa, flammande hjärtan, och som kommit misströsta samhällets infekterade tillstånd och hade till och med börjat misstro Islams lagar tack vare de felaktiga tillämpningar som gjordes i Islams namn efter Profetens(S) bortgång. Med dessa ord lugnade Imamen(A) folket och försäkrade de att en ny era av rättvisa inletts och hade det inte varit för Imamens(A) yttranden, hade förargade människors ilskna attacker mot Uthmans och hans släkts hushåll inte avtagit och blodet av många fler spillts! [3] Tredje ”kalif” rekommenderad av den andre [Se khutba 3]! [4] Uthman skänkte efter egen smak, till sina närmaste och släktingar, från beit-ul-mal, däribland landlotter och extra förmåner som utdelades bland en skara egensinniga som kretsade kring honom för egen vinnings skull. Detta förargade många och det hela slutade med många uppror och oroligheter och medlingar och slutligen att Uthman mördades. [Se khutba 3, 30] [5] Imamen(A) genom sina klara, bestämda och raka ord visar och fastslår tydligt sin beslutsamhet om att skipa rättvisa och återrätta rätten till dess rättmätige; oavsett i vilka ändamål dessa egendomar spenderats och om än så i känsliga och specifika frågor som att ha skänkts som mahr (äktenskapsgåva) till en kvinna. Imamens(A) beslutsamhet i denna fråga oavsett omständigheter var även för att visa människorna, och i synnerhet vanligt folk som misströstade och hade till och med börjat vackla i sin tilltro till Islamiska lagar, att det som hittills rådit, däribland sättet beit-ul-mal hanterats på, inte tillhörde Islams förfarande och hade inget med Islams lagar att göra! [Inom Islam är mahr (äktenskapsgåvan) som tillskrivs eller skänks till kvinnan från mannen vid äktenskap en obligatorisk rättighet för kvinnan och en skyldighet för mannen. Äktenskapsgåvans överlämnande är inte tidsbundet men mannen är skuldbelagd att närhelst han är förmögen eller kvinnan ber att få sin gåva, gälda det till henne!] [6] Imamen(A) menar att somliga lär i denna rättviseimplementeringsprocess uppleva att de utsätts för en viss press i sin tillvaro för att en del förmåner som de orättmätigt åtnjutit dras in. Men det de inte inser är att de i själva verket misstar sig eftersom rättvisans effekter har en spännvid som gör att det sträcker sig och når hela samhället och leder till dess tillväxt och människors belåtenhet och slocknandet av splittringens lågor; således gynnar det alla och inte bara ett fåtal på bekostnad av många. Imamen(A) riktar sig också härigenom till de vars händer är orenade med dessa orättfärdigt tagna egendomar och som därmed ser Imamens(A) beslut som ofördelaktigt för dem själva, och tilltalar deras förnuft att detta tvärtom är för deras egen bästa om de ser på det stora hela. För även om de tjänar på förtryck och orättvisa på kort sikt så kommer de på lång sikt att falla i gropen de grävt för andra och brännas av samma eld de tänt för andra. Mycket går att slutleda från Imamens(A) yttranden speciellt i fråga om rättvisa och många studier och diskussioner har fört i frågan som tyvärr inte finns utrymme till att nämna alla utan läsaren får återgå till alla Nahjul Balgha tolkningar. En sådan punkt som kan nämnas i korthet är kring det Imamen(A) anger om att den som känner sig inträngt av rättvisa skulle känna och uppleva större inträngdhet av orättvisa och förtryck. Med andra ord anges rättvisa som ett medel för Guds och Hans tjänares belåtenhet medan orättvisa och förtryck resulterar i Guds och Hans tjänares förargelse och leder till bekymmer och tränger sin förrättare förr eller senare i ett hörn både i detta liv och Nästa – något som manifesterats tydligt med alla revolutioner och folkrörelser på världsarenan i vår egen samtid. Därtill, om något fråntas någon i och genom rättvisa, så må det kännas svårt men det är långt svårare när det orättvist tas ifrån en och den som inte tål rättvisa, hur kan den då tåla orättvisa?! Dessutom kan Imamens(A) ord vittna om den större bilden och den vida effekten av rättvisa i det långa loppet; liksom sägandes att de individer och samhällen som inte rättar sig med och genom rättvisa, kommer förgöra sig själva och skriva under sin dödsdom genom orättvisan de banar väg för, och till slut slukas av dess våldsamma vågor och dränkas i dess bottenlösa hav.