في صفة من يتصدّى للحكم بين الْأُمة وليس لذلك بأَهل ومن كلام له عليه السلام في صفة من يتصدّى للحكم بين الْأُمة وليس لذلك بأَهل وفيها: أبغض الخلائق إلي الله صنفان الصنف الأول إِنَّ أَبْغَضَ الْخَلائِقِ إِلَى اللهِ رَجُلانِ: رَجُلٌ وَكَلَهُ اللهُ إِلَى نَفْسِهِ ، فَهُوَ جَائِرٌ عَنْ قَصْدِ السَّبِيلِ ، مَشْغُوفٌ بِكَلاَمِ بِدْعَةٍ ، وَدُعَاءِ ضَلاَلَةٍ، فَهُوَ فِتْنَةٌ لِمَنِ افْتَتَنَ بِهِ، ضَالٌّ عَنْ هَدْيِ مَنْ كَانَ قَبْلَهُ، مُضِلُّ لِمَنِ اقْتَدَى بِهِ فِي حَيَاتِهِ وَبَعْدَ وَفَاتِهِ، حَمَّالٌ خَطَايَا غَيْرِهِ، رَهْنٌ بِخَطِيئَتِهِ الصنف الثاني وَرَجُلٌ قَمَشَ جَهْلاً، مُوضِعٌ في جُهَّالِ الْأُمَّةِ، عَادٍ في أَغْبَاشِ الْفِتْنَةِ، عِمٍ بِمَا في عَقْدِ الْهُدْنَةِ، قَدْ سَمَّاهُ أَشْبَاهُ النَّاسِ عَالمِاً وَ لَيْسَ بِهِ، بَكَّرَ فَاسْتَكْثَرَ مِنْ جَمْعٍ، مَا قَلَّ مِنْهُ خَيْرٌ مِمَّا كَثُرَ، حَتَّى إِذَا ارْتَوَى مِنْ مَاءٍ آجِنٍ، وَاكْتَثَرَ مِن غَيْرِ طَائِلٍ، جَلَسَ بَيْنَ النَّاسِ قَاضِياً ضَامِناً لِتَخْلِيصِ مَا الْتَبَسَ عَلَى غيْرِهِ، فَإِنْ نَزَلَتْ بِهِ إِحْدَى المُبْهَمَاتِ هَيَّأَ لَهَا حَشْواً رَثّاً مِنْ رَأْيِهِ، ثُمَّ قَطَعَ بِهِ فَهُوَ مِنْ لَبْسِ الشُّبُهَاتِ فِي مِثْلِ نَسْجِ العَنْكَبُوتِ: لاَ يَدْرِي أَصَابَ أَمْ أَخْطَأَ، فَإِنْ أَصَابَ خَافَ أَنْ يَكُونَ قَدْ أَخْطَأَ، وَإِنْ أَخْطَأَ رَجَا أَنْ يَكُونَ قَدْ أَصَابَ. جَاهِلٌ خَبَّاطُ جَهلات، عَاشٍ رَكَّابُ عَشَوَاتٍ، لَمْ يَعَضَّ عَلَى الْعِلْمِ بِضِرْسٍ قَاطِعٍ، يُذْرِو الرِّوَايَاتِ ذَرْوَ الرِّيحِ الهَشِيمَ لاَ مَلِيٌّ ـ وَاللهِ ـ بِإِصْدَارِ مَا وَرَدَ عَلَيْهِ، وَلاَ أَهْلٌ لِمَا قُرْظَ بِهِ، لاَ يَحْسَبُ العِلْمَ في شيْءٍ مِمَّا أَنْكَرَهُ، وَلاَ يَرَى أَنَّ مِنْ وَرَاءِ مَا بَلَغَ مَذْهَباً لِغَيْرهِ، وَإِنْ أَظْلَمَ عَلَيْهِ أَمْرٌ اكْتَتَمَ بِهِ لِمَا يَعْلَمُ مِنْ جَهْلِ نَفْسِهِ، تَصْرُخُ مِنْ جَوْرِ قَضَائِهِ الدِّمَاءُ، وَتَعَجُّ مِنْهُ المَوَارِيثُ إِلَى اللهِ أَشْكُو مِنْ مَعْشَرٍ يَعِيشُونَ جُهَّالاً، وَيَمُوتُونَ ضُلاَّلاً، لَيْسَ فِيهِمْ سِلْعَةٌ أَبْوَرُ مِنَ الْكِتَابِ إِذَا تُلِيَ حَقَّ تِلاَوَتِهِ، وَلاَ سِلْعَةٌ أَنْفَقُ بَيْعاً وَلاَ أَغْلَى ثَمَناً مِنَ الْكِتَابِ إِذَا حُرِّفَ عَنْ مَوَاضِعِهِ، وَلاَ عِنْدَهُمْ أَنْكَرُ مِنَ المَعْرُوفِ، وَلاَ أَعْرَفُ مِنَ المُنكَرِ

Khutba 17: I beskrivningen av den som åtar sig makten eller dömer bland folk utan att vara lämpad Utav Imamens(A) yttranden i beskrivningen av den som åtar sig makt eller dömande[1] bland ummahn (folket och nationen)och det medan han inte är lämpad [för uppgiften]; och i denna khutba [beskrivs även att] de mest fördömda utav skapelser [människor] två typer Första sorten: Sannerligen är de mest förhatliga [fördömda][2] hos Gud två [sorters] människor: [den ena] personen som Gud överlämnat till sig själv[3], så han är avvikande från Stigen[4], fäst [och hyser förkärlek] vid bid’a (grundlös och nypåfundig tal eller handling falskt tillskriven men ej tillhörande religion), och kallan till villfarelse[5]; således är han förledande för den som förleds av honom, [själv] vilseledd från vägledningen av de [vägledda] före honom, vilseledande för den som åtlyder honom under hans levnad och efter hans död[6], [således] bär han [även straffet av] andras snedsprång [synder i hans efterfölje], [och är] gisslan [fånge] till sitt snedsprång [egen initierade synd][7]. Andra sorten: Och [den andra sorten är] personen som hopsamlat [i mängder ett hopplock av värdelös] ignorans, hastar bland de [av] ummahs (folket och nationen) okunniga, rusar i splittringens beckmörker, blind inför det [fördelar] som finns i [främjande] slutande av frid [lugn, försoning och fred], [visserligen] har han kallats av så kallade människor för lärd; men inte är han det[8]; han inleder [dygnet och påbörjar tidigt] med att samla på sig, sådant [som] mindre utav är bättre än myckenheten [av det], tills dess att han släckt trösten av det unkna vattnet, och fullproppat sig [med strunt] utan nytta, [då] satte han sig bland folket [som] domare försäkrande om att urskilja [belysa] det som [förblivit dunkel] tvetydligt för andra [än honom själv]; så om ankommer över honom något av det oklara förberedde han för den [frågan] förlegade spillror [meningslösa sammanvävda oväsentligheter] av egna åsikter [till svar], sedan avgjorde [frågan med bestämdhet och dömde] därav[9]. Således är han utav intrasslingen i shubha (tvetydligheter) i [en position] lik spindelns väv: inte vet han om han prickade [träffade] rätt eller fel; så förvisso om han träffade rätt skyr han att han har fel, och om han gjort fel hoppas han att ha [träffat] rätt. [Han är] en ignorant vankande i ignorans, en förblindad [strövande] buren på mörker[förblindelse], har ej bitit i kunskap med fast bett, strör återberättelser [så som] vinden skingrar torra snår[10]; otillräcklig [urholkad och opålitlig] – vid Gud – att [korrekt slutleda] urträda det som inträtt till honom [av frågor han ställs inför], och inte [heller] är värd det [han] lovordas med; tror inte det finnas kunskap i något [av vad] han [själv] avfärdat [förnekat], och anser inte det finnas utvägar [lösningar] hos andra bortom vad han själv nått, och om något [är oupplyst oklart] mörknad för honom tiger om det för vad han vet om sin [egen] ignorans [okunnighet]; [följaktligen] skriker av oförrätten i hans domar [orättvist spilld] blod, och tjuter på grund av honom [orättvist beslagtagna] egendomar[11]. Till Gud för jag min klagan av [denna] skaran som lever ignoranta, och dör vilseledda; finns inte hos dem en vara mer icke-eftertraktad än Boken [Koranen] då den reciteras [och tolkas enligt] dess rätta recitation [och tolkning], och inte en vara mer åtgången [saluförd] och inte [heller] dyrare i pris än Boken [Koranen] då den avviks [frångås från] dess [riktiga] ståndpunkter, och inte [heller] finns hos dem förkastligare än det goda, eller åtråvärdare än det onda[12]. Notering: [1] Begreppet ”hokm” som Imamen(A) använt i bred omfattning i denna khutba indikerar och innefattar både innebörden av makthavandes styrande och innebörden av domares dömande. Således gäller Imamens(A) yttranden båda dessa grupper – alltså både i fråga om makthavare som styr och om domare som dömer bland folk och utfärdar domar, såväl domare i rättsväsendets officiella domstolar som i egenskap av en tredje part som några vänt sig till för råd och omdöme i en inofficiell bedömande vid enklare tvister eller liknande [2] Imamen(A) inleder sina ord genom att ange två grupper av människor som är förkastade hos Gud. Beskrivningen av förhatliga och fördömda, i motsats till omtyckta, innebär i själva verket att vara avlägsen från Guds barmhärtighet eftersom ”gillande” och ”ogillande” som en form av föränderlig känslotillstånd, likt vad människan upplever, gäller inte för Gud som är överlägsen Sina skapelsers egenskaper! [Se khutba 1] [3] Sedan framlägger Imamen(A) en talande beskrivning av den första gruppen utav egensinnade styranden eller domare och anger roten till deras fördömelse vara att de kommit till ett läge där Gud överlämnat dem åt sig själva. Hela skapelsen och däribland människan är sammanlänkad och beroende av det Gudomliga Beständiga Väsendet. Det är därifrån som allt det goda och all välsignelse fortlöpande härrör. När människan genom sin ignorans och självgodhet blundar för denna sanning och tror sig vara oberoende av Gud, får hon ett uppochnervänt perspektiv. Härigenom slår människans förödelses frö rot då Gud till följd av hennes egna val, lämnar henne på egen hand. Andemeningen av denna sanning återspeglas i en duaa (åkallelse) som skapelsens pärla Profeten Mohammad(S) ofta bad: اَللّهُمَّ... لاتَكِلْني اِلى نَفْسي طَرْفَة عَيْن اَبَداً ”O Allah; överlämna inte mig till mig själv [ens] för ett ögonblick” (Bihar al-Anwar volym 83 s 153) I samma anda har de troendes Mästare Imam Ali(A) låtit följande flöda på tungan utav sitt hjärtas ord: الِهى كَفى بي عِزّاً اَنْ اَكُونَ لَكَ عَبْداً وَ كَفى بي فَخْراً انْ تَكُونَ لي رَبّاً ”O min Gud, det är mig tillräckligt ärofyllt att vara DIN tjänare och det är mig tillräckligt stolthet att DU är min Herre” (Bihar al-Anwar volym 91 s 94) I ytterligare en vers duaa (åkallelse) utav ma’soomin (de felfria) lyder: اِنَّکَ اِنْ وَکَلْتَني اِلى نَفْسي تُقَرِّبُني مِنَ الشَّرِّ وَ تُباعِدُني مِنَ الْخَيْرِ ”Förvisso om DU överlämnar mig till mitt nafs (jaget) [mig själv] närmar det [mitt nafs] mig till sharr (ondska och fördärv) och avlägsnar mig från khair (det goda och frälsning).” (Bihar al-Anwar volym 83 s 152) [4] Efter att ha angett roten till dessas fördömdhet fortsätter Imamen(A) med att ange frukterna de plocka av detta fördärv varav den ena föranleder till den andra. Som första följd anger Imamen(A) att dessa personer har avvikit från den rätta raka Stigen – medelvägen som är ren från all form av ifrat (överdrift) och tafrit (underdrift) – som leder till Gud och sann lycka och frälsning [se khutba 16 notering 16]. Det är självklart att för att kunna urskilja och vandra på den raka stigen av haqq (rätt och sanning), vilken omges av otaliga avvägar och vilseledande förvillelser, så är människan i behov av Guds välsignelse och Hans barmhärtighets tillsyn. Men den som kapat sitt band till Gud och som Gud, till följd av den personens val, överlämnat honom till sig själv, kommer denna person att vandra i förvirring och oklarhet och hamna på avvägar som till sitt yttre är lockande och frestande och tilltalar nafs (jagets) lustar och begär. [5] Som en andra följd av att människan blivit överlämnad åt sig själv och vars naturliga efterföljd varit än mer avvikande från den raka Stigen, så anger Imamen(A) att det leder till att denna människa fattar tycke och blir väldigt förtjust och fäst vid sina påhittade inbillningar och bid’a. Detta i och med sin egencentriska syn och illusionen om sin egen överlägsenhet över andra som gör att denne tror sig alltid förstå mer och veta bättre än alla andra som inget begriper och är alltid helt fel ute i dennes ögon. Så denne är själv vilseledd utan att inse det och tror istället att alla andra har fel. Således hittar den på idéer och nymodigheter som hon baserat på lösa antaganden kring religiösa frågor och håller fast vid dem trots att de inte är baserade på en stadig grund, följer angivna riktlinjer eller faller inom religionens fastställda ramar. Detta resulterar i sin tur till att denna person kallar även andra till villfarelse och lockar dem efter sig. [6] Som ett fjärde resultat anger Imamen(A) att en sådan person är föremål för vilseledande av andra som utav naivitet och godtrogenhet luras av dennes yttre uppsyn och lockande ord, fäster sig vid honom, litar på honom och tar honom till ledare. Självfallet kommer denna person som själv är fäst vid bid’a och grundlöst påhitt och kallar andra till samma väg av villfarelse, kan vilseleda många andra. Därefter kompletterar Imamen(A) med två följer av detta och anger att denna person har dels själv vilsegått från vägen av de vägledda föregångarna och dels vilseleder andra som under hans livstid och efter hans död fortsätter följa honom och hans påhittade förkunnelser. De vägledda föregångarna avser tidigare profeter(A) och gudomligt utvalda som redan belyst vägen av vägledning och med det har Gud inte lämnat utrymme för svepskäl till avvikande. Imamen(A) påpekar genom detta den tragiska verkligheten att sådana typer vilseleder inte endast under sin livstid utan kan vara anledning till folks förvillelse i århundraden fram. I en känd hadith från Profeten(S) i detta avseende lyder: ”Den som upprättar en god sunnah (förfarande) som handlas utefter [även] efter honom, har sin [egen] belöning och likt [lika mycket som] deras [efterföljarnas] belöningar utan att det [för den skull] skulle minska från deras belöningar något, och den som upprättar en förkastad [ond] sunnah (förfarande) som handlas utefter efter honom, har sin [egen] börda [av bestraffning] och likt deras [efterföljarnas] börda [av bestraffning] utan att det [för den skull] skulle minska från deras bördor [av straff] något” (Mizan al-Hikma volym 4 s 566). Detta är en allvarlig varning till de som initierar och grundar bid’a (grundlös och nypåfundig tal eller handling falskt tillskriven men ej tillhörande religion) och andra förkastade handlingar. Imamen(A) har i detta avseende även sagt: ”Förvisso är den värsta av folket inför Gud en förtryckande ledare som är vilseledd och vilseleder, så dräper [utrotar] en efterlevd [god] sunnah (förfarande) och upplivar [återbringar] en övergiven bid’a ” (Nahjul Balagha khutba 164). [Se även Nahjul Balagha brev 53 – i refererande till ”bevarande av föregångarnas etablerade goda sunnah (förfarande)”] [7] Imamen(A) kompletterar resultatet av tidigare angivna följer och anger att denna person således bär sina egna synders lass och därtill lika mycket som syndlasset av andra som efterföljt honom i hans synd. Detta för att varje stöd och hjälp till synd är ett deltagande i den synden och eftersom denna person självmant initierat och valt att börja med synden så bär den även en börda ur det avseendet också. I det avseendet säger Gud om de som leder vägen till fördärv och initierar fördömda riter: لِيَحْمِلُواْ أَوْزَارَهُمْ كَامِلَةً يَوْمَ الْقِيَامَةِ وَمِنْ أَوْزَارِ الَّذِينَ يُضِلُّونَهُم بِغَيْرِ عِلْمٍ أَلاَ سَاء مَا يَزِرُونَ ”Så skall de på Uppståndelsens dag bära hela bördan av sin egen skuld och [därtill] en del av den börda de okunniga [bär] som de hade vilselett - det är sannerligen en tung börda som de måste bära!” (den heliga Koranen 16:25) Imamens(A) uttryck ”gisslan [fånge] av sin synd” är i samklang med Koranens beskrivning där Gud säger: كُلُّ نَفْسٍ بِمَا كَسَبَتْ رَهِينَةٌ ”Varje nafs (jag) är gisslan av det den förvärvat [av handlingar som personen kommer att ställas till svars]” (den heliga Koranen 74:38) Dessutom beskrivs synderna som tunga lass som håller personen fången likt gisslan vars enda befriandes lösensumma är tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) och botgöring. [8] Imamen(A) inleder denna del av sina yttranden med att beskriva den andra sorten av fördömda människor genom fem egenskaper och kännetecken enligt följande: 1. Dessa tenderar att plocka till sig lös information lite här och var utan att grundligt studera eller försäkra sig om kunskapens autenticitet utifrån dess riktiga sammanhang. Detta för att därefter binda samman allt lite hursomhelst och göra ett hopkok av den tillplockade värdelösa informationen så det ska verka som vettigt när det i själva verket endast tjänar dennes egna syften. 2. De rör sig raskt mellan leden av andra ignoranta och lockar till sig en anhängarskara bland de okunniga och enfaldiga som i sin ignorans felar i att urskilja bristerna i dessa personers röra av skenbar kunskap. Detta då dessa personer har ingen förhoppning om att lura sakkunniga och lärda som enkelt kan syna deras bluff och slå hål på deras lösa argument. 3. Dessa personer satsar helt enkelt på grumligheten av splittring och förvrängning som täcker för okunnigt folks sikt och får de att enklare falla för dessa personers lockelser. Således, likt tjuvar som tar täckning i den mörkaste tiden av natten för att stjäla, rör sig även dessa personer i tvetydligheter och tveksamheters mörka vrår där det är som enklast att förleda folk och med det undviker kunskapens ljus som exponerar deras verklighet. 4. Dessa personer är själva är förblindade från insikten om förmånerna som frid, fredlighet, försoning och lugn bland folket, däribland genom slutna fredsavtal och fredsslut, medför för samhällets olika skikt och grupper och hela ummahn (folket och nationen). Dessutom tjänas deras egna intressen av splittringen bland folket. 5. Som femte egenskap tillägger Imamen(A) att dessa personer kallas utav deras egna, liksom de själva, ignoranta anhängare för ”beläst, kloka, sakkunniga och lärda” fastän det inte ligger någon sanning i det. Dessutom beskriver Imamens(A) dessa anhängare som folk som till synes är människor men felar att leva upp till sin mänsklighets potential och uppfylla människans verkliga essens i sin person och via sina handlingar utan snarare vältrar i sin ignorans och följer dessa ignoranta typer. Således är de till synes människor men har inte upplivat människans upphöjda essens, som gjort henne värdig sitt namn, inom sig. [9] Orsakade av samma usla egenskaper, anger Imamen(A) en del av dessas fördärvade handlingar däribland att de förlorar ingen tid i hopplockande av likväl världsliga och materiella saker som oväsentliga ytterligheter av kunskaper och argument – på bekostnad av grundläggande resonemang baserad på djup kunskap och logik – varav båda vore nyttigare att ha i mindre mängd hellre än större. En sådan person utger till synes vara vis men inuti är han i själva fylld av fördärv och fästelse vid frestelserna dunya (denna värld), och hela hans kunskaps förråd är i inget annat än en bunt felaktiga uppfattningar och inkorrekta slutsatser baserade på uppsnappade kunskapsfragment. Till råga på allt detta tar denna person plats i positioner tillhörande profeter(A) och deras rättmätiga ställföreträdare och rättfärdiga troende utav folket, och dessutom har mage, som den ignoranta självbelåtna person han är, att absurt nog hävda sig kunna lösa och klargöra sanningar som andra inte inser. Vad en sådan person egentligen gör i praktiken är att då en fråga uppstår, kokar han ihop ett svar genom att blanda samman samma gamla och lösa antaganden och fragment av argument som hans åsikter vilar på och kungör, baserad på denna lösa grund, sin egen dom i frågan, som den dessutom vidhåller som korrekt och orubblig. En del tolkare har dragit paralleller till dagens samhällen där en del viktiga poster innehas av enfaldiga egennyttiga personer som varken har den krävda kunskapen eller rättfärdiga omdömet, utan viftar till höger och vänster med samma gamla enstaka lagparagrafer de memorerat tillsammans med andra irrelevanta uppgifter som hör till i periferin. Sådana personer är lika skyldiga som andra förtryckare, och skulle rättvisa rådit ha de varit fängslade med andra kriminella. [Se även Nahjul Balagha brev 53 – i refererande till ”val av domare”] [10] Som naturliga konsekvenser av dessa enfaldiga personers handlingar, liknar Imamen(A) deras tillstånd vid spindeln vars väv å ena sidan ska fungera som dess hem och å andra sidan förse den med mat samtidigt som den är skör och med en lätt vind kan ödeläggs och klarar endast att fånga de lättaste svagaste av byten. Så dessa är, likt spindeln, aldrig på den säkra sidan vilket är det naturliga resultatet för varje okunnig som tar sig vatten över huvudet genom att ta an viktiga uppgifter som denne inte är lämpad för, och dessutom klarar en sådan person att lura endast de som likt honom är enfaldiga. Imamen(A) anger att till följd av detta befinner sig en sådan person i ett tillstånd att om han råkar göra rätt, tvivlar han ändå för att han har ingen tro till det själv, medan om han skjuter blint i mörkret i hopp om att pricka rätt, så är det lika osäkert att han skulle få träff. Insvept i och omringad av ignorans, travar han i dess mörker utan klar riktning och utan att veta var han kommer att hamna. En farlig väg som medför nya lidanden för honom själv och andra och som leder utför fördärvets avgrund. Detta för att dennes slutsatser och domar inte bygger på någon stadig kunskapsbaserad grund i enlighet med korrekta riktlinjer och rätta tankebanor. Han må försöka backa upp sina åsikter och domslut med att åberopa olika hadither (återberättelser) och religiösa referat men det är snarare så att han omlindar sina egna grundlösa tycken med uppsnappade fragment av dessa utan att besitta kunskapen eller analysförmågan att urskilja vilka som har säkra källor, veta grunderna för dem för att kunna tyda dem eller förstå sig på de motstridande bland dem. I detta anger Imamen(A) att en sådan person liknar mer en virvelvind som skingrar en massa torra löv och snår omkring sig och lämnar dem utspridda till ingen nytta. [11] Vidare anger Imamen(A) att dessa personer, berikade med ignorans, fattiga på kunskap och utan att i frågors förgreningar kunna återgå till rötterna för att hitta korrekta svar, förvillar sig själva och andra ignoranta utan att veta vägen in eller ur spörsmålen. Till råga på det omges dessa alltsomoftast av fjäskare ute efter egen vinning som överdriver och skryter i deras beröm tills dessa börjar tro sig vara värdiga. Imamen(A) uppger vidare att således drunknar en sådan person ännu mer i egenkärlek, fortskrider i villfarelse och med det avlägsnas än mer från vägledningen. Dessutom, utav sin trångsynthet tror han sig vara allvetare och förnekar allt bortom egen synfält med frånvaro av respekt för andras tankar, och i praktiken bestrider de verkligt visas förfaringssätt; ...فَبَشِّرْ عِبَادِ الَّذِينَ يَسْتَمِعُونَ الْقَوْلَ فَيَتَّبِعُونَ أَحْسَنَهُ أُوْلَئِكَ الَّذِينَ هَدَاهُمُ اللَّهُ وَأُوْلَئِكَ هُمْ أُوْلُوا الْأَلْبَابِ ”… Förkunna detta [glada] budskap till Mina tjänare * som lyssnar till orden och som följer den bästa [av dem]; Det är dem som Gud har väglett och de är dem som har förstånd.” (den heliga Koranen 39:17-18) De verkligt visa och insiktsfulla som i all sin kunskap också inser sina begränsningar och bristfälligheter och vet att den Gud som skapat dem kan skapa visare än dem och att det är endast Gud som innehar all kunskap och vetande och är fullkomlig och fri från brister. Men en sådan typ, som den självbelåtna ignoranta person han är, ser till att dölja och nonchalera sådant som han inte förstår sig på för att den inombords vet om sin egen okunskap och försöker dölja den. Detta i sig är ännu en skillnad mellan dessa ignoranta personer och verkligt troende lärda människor som medger sitt ovetande och ser till att utforska, fråga och ta del av andras kunskaper då de stöter på frågor som de själva inte har kunskap om eller kan svaret på. Imam Ali(A) har detta avseende sagt: ” Och ska inte någon av er skämmas, då han frågas om något han inte vet [kan svaret på], att säga: ’jag vet inte’ och ska inte någon av er skämmas att om han inte kan en sak, lära sig den” (Nahjul Balagha visdomsord 82). Imamen(A) uppger vidare att, allvarliga blir påföljderna av denna kunskapsförklädda ignorants handlingar för alla involverade och omsveper samhället då denna dessutom tagit sig a den känsliga sitsen av domare. Med en sådan person vid en sådan ömtålig och essentiell sits blir resultatet att istället för att värna om människors rättigheter, liv och egendomar, berövar han, i frånvaron av kunskap och gudfruktighet, tryggheten från dem och blir orsak till orättfärdigt blodspillan och arvtagares mistande om rättmätiga arv samt folkets mistande om berättigade förmögenheter och rättigheter. Dessa enbart några påföljder medan konsekvenserna lär ha andra dimensioner och drabba många fler och tillföra skada och förstöra fler samhället i många fler avseenden. Det återges att efter att ha nåtts med nyheten om ett antal förtryckande domslut, sade Imam Sadiq(A): ”i [följden] av sådana dömanden och liknande, frånhåller himlen sitt vatten [regn] och jorden hindrar sina gåvor.” (Wasail ash-Shia volym 13 s 256) [12] I avslutningen av sin khutba tar Imamen(A) sin tillflykt till Gud och klagar till Honom om dessa ignoranta och egensinniga domare och makthavare som utger sig för att vara lärda. Därefter slutleder Imamen(A) med ännu ett antal av dessa gruppers egenskaper och anger att så som de har spenderat hela deras i villfarelse så självfallet dör dem även med villfarelse. Som ännu en av deras igenkännliga egenskaper som utmärker dem och som är ett sätt att urskilja dem, anger Imamen(A) att de utnyttjar Koranens heliga anseende och status bland folket och förklär sig i dess färger. Detta medan de endast förlitar sig på dess ytterligheter för att backa upp sina åsikter och tjänar sina syften genom att förvränga dess verser utefter egna intressen och passande deras agenda. Imamen(A) slutleder följaktligen med att, i enlighet med deras egenskaper och inre fördärv, så är också deras handlingar av ondo och de står med all avstånd från det goda.