قاله للأشعث بن قيس وهو على منبر الكوفة يخطب
ومن كلام له عليه السلام قاله للأشعث بن قيس وهو على منبر الكوفة يخطب ، فمضى في بعض كلامه شيء اعترضه الأشعث فيه، فقال: يا أميرالمؤمنين، هذه عليك لا لك، فخفض عليه السلام إليه بصره ثم قال
مَا يُدْرِيكَ مَا عَلَيَّ مِمَّا لِي عَلَيْكَ لَعْنَةُ اللهِ وَلَعْنَةُ اللاَّعِنِينَ! حَائِكٌ ابْنُ حَائِكٍ! مُنَافِقٌ ابْنُ كُافِرٍ! وَاللهِ لَقَدْ أَسَرَكَ الكُفْرُ مَرَّةً وَالْإِسْلامُ أُخْرَى! فَمَا فَدَاكَ مِنْ وَاحِدَةٍ مِنْهُمَا مَالُكَ وَلاَ حَسَبُكَ! وَإِنَّ امْرَأً دَلَّ عَلَى قَوْمِهِ السَّيْفَ، وَسَاقَ إِلَيْهِمُ الْحَتْفَ، لَحَرِيٌّ أَنْ يَمْقُتَهُ الْأَقْرَبُ، وَلاَ يَأْمَنَهُ الْأَبْعَدُ
قال السيد الشريف: يريد عليه السلام أنه أُسر في الكفر مرة وفي الإِسلام مرة. وأما قوله: دل على قومه السيف: فأراد به حديثاً كان للأشعث مع خالد بن الوليد باليمامة، غرّ فيه قومه ومكر بهم حتى أوقع بهم خالد، وكان قومه بعد ذلك يسمونه «عُرْفَ النار»، وهو اسم للغادر عندهم

Khutba 19: Yttrades mot Ash’ath ibn Qays medan Imamen(A) höll tal i Kufa
Utav Imamens(A) yttranden som han gav som svar på tal gentemot Ash’ath ibn Qays [känd som Ash’ath Kindi[1]] då Imamen(A) höll tal på minbar (predikställningen) i Kufa [moskén] – i Imamens(A) tal nämndes något[2], vilket Ash’ath invände mot sägandes ”O Amir al-Mo’menin (de troendes mästare)[3], detta är [slår tillbaka] mot dig, inte för dig”[varpå] Imamen(A) sänkte sin blick mot honom och sade:
Och vad vet du om vad som är för mig och vad som är mot mig?! Över dig [är] Guds förbannelse och förbannarnas förbannelse; vävare [av lögn] son till vävare [av lögn]; munafiq (hycklare) son till kafir (gudsförnekare)[4]! Vid Gud tillfångatog dig kufr (trolöshet och gudsförnekelse) en gång och Islam ytterligare en gång; [men] så lösgjorde dig inte från någotdera [varken] din förmögenhet eller din härstamning [börd][5]. Och den person som riktade mot sin stam [folk] svärdet [av fiende], och ledde till dem förintelse, är förtjänt av att avskys av de närmsta [anhöriga], och inte tillförlitas på av de avlägsnaste [utomstående][6].
Seyyed Radhi(RA) har angett: Imamen(A)] avser att han tillfångatogs en gång under kufr och en gång under Islam. Medan hans yttrande ”ledde till sin stam svärdet” avsåg händelsen mellan Ash’ath och Khalid ibn Walid i Yamame; under vilken han [Ash’ath] lurade sitt folk tills Khalid fick övertag [besegrade dem]; efter vilken hans stam kallade honom [Ash’ath vid öknamnet] ”’Urf an-Nar” (eldens kam/man [flamma]) vilket är ett uttryck för förrädare hos dem.


Notering:

  [1] Hans namn var Mu’diKarb och han var son till Qays av Kinde stammen. Han tilltalades dock Ash’ath för sitt krulliga hår tills hans verkliga namn förglömdes och han blev känd som Ash’ath ibn Qays al-Kindi. [Se även fotnot 5]

[2] Det finns ett antal sägelser om vad Imamen(A) nämnde varpå Ash’aths gjorde sitt uttalade. En skildring anger att Imamen(A) nämnde en hadith av Profeten(S) vars andemening var muslimers enighet mot fiende och att Guds förbannelse vilar över den som skapar splittring och blodspillan. Ash’ath kan ha opponerat i refererande till de dittills bekämpade slagen under Imamens(A) kalifat som ägde rum mellan muslimer, till synes, på båda fronter [slaget av Jamal – Aisha, Talha och Zubayr mot Imamen(A); slaget vid Seffin – Mu’awiya mot Imamen(A)]. I sin enfaldighet förstod inte Ash’ath innebörden och missade det faktum att orättfärdiga ska bekämpas när de ställer sig mot haqq (sanning och rätt) oavsett vad de kallar sig eller anger sig ha för tro, samt att hycklare, som han själv, var de verkliga bovarna då de blossade upp splittring mellan muslimer. Sannerligen kan inte Imamen(A) jämställas mot de han kämpade mot då han var Profetens(S) rättmätiga efterträdare och haqqs ständiga följeslagare och därtill folkvald kalif [se khutba 3]. Dessutom var hans fiender vid slaget av Jamal inga andra än ”Nakethin” (edsbrytarna) [se khutba 5, 6, 13 m.fl.], medan hans fiender vid slaget av Seffin var ”Qasetin” [se khutba 19 m.fl.]. En annan skildring anger att Imamen(A) nämnde ”hakamiyyat” historien vid slaget av Seffin varpå en följeslagare undrade: ”O de troende Mästare, först hindrade du oss från detta och sedan befallde du oss vidhålla den [överenskommelsen]; vi vet inte vilket som var bäst?” varpå Imamen(A) slog ena handen mot den andra och sa: ”detta är vad den som frångår sanningens ord förtjänar” och avsåg referera till att han hämmat och varnat dem från att falla för Mu’awiya och Amro’as knep men att de vägrat lyssna och till och med hotade och tvingade Imamen(A) att kalla tillbaka sina trupper, men när de efteråt insåg vilken bedrägeri de utsatts för ville de bryta upp uppgörelsen men Imamen(A) var inte den som skulle bryta ett avtal. Ash’ath i sin ignorans trodde att Imamen(A) syftade på sig själv och uttalade sig därav (Masadir Nahjul Balagha volym 1 s 368-369). [Slaget vid Seffin: Bland det första Imamen(A) gjorde under sitt kalifat var att avsätta de egensinniga guvernörerna däribland Mu’awiya i Sham [Se även khutba 3 m.fl.]. Mu’awiya som hade sett sina planer, i att behålla makten genom Talha och Zubayrs edsbrytande och stridande mot Imamen(A) i samband med slaget av Jamal, misslyckas såg sin utväg i att fortsätta samma linje. Således vägrade han hörsamma Imamens(A) order och utropade sig till kalif och med det fortsatte sina maktlystna komplotter tills han samlade en här och begav sig ut för strid mot Imamen(A). Imamen(A) mötte Mu’awiyas här vid en plats kallad Seffin och där utkämpade ett slag i vilket Mu’awiya hade så gott som förlorat. Men då, som allra sista kort och medan Malik Ashtars(RA) trupp hade ett par hundra meter kvar att kämpa innan de nådde Mu’awiyas tält, råddes han av sin medbrottsling Amro’as att utnyttja enfaldigheten av de svaga i tron tillsammans med hans hycklande spioner som befann sig i Imamens(A) här. I det kritiska skedet, när Imamens(A) trogna följeslagare med Malik Ashtar(RA) i spetsen var på meters avstånd från Mu’awiyas tält, kom det första knepet med upphöjda Koraner på spjut. Ash’ath och hans likar, tanklöst trodde sina ögon och motståndararméns rop, dikterad av Amro’as, vilka uppmanade till att låta Koranen avgöra mellan båda fronter. Genom ren ignorans och hyckleri tvingade en skara med Ash’ath i spetsen, vilka ingick i Imamens(A) här, först fram stillestånd i striden och sedan skapade sådant tumult bland härens led att en del attackerade och hotade Imamen(A) att antingen acceptera uppmaningen eller dödas. Det råder inga tvivel för den som har en bråkdel av kunskap om Imamen(A) att han självfallet inte skydde döden men utav många anledningar däribland undvikandet av splittring inom sin egen här och med värnandet om muslimers blod och förhindrande av Islams förintelse, gav Imamen(A) med sig och sände bud till Malik Ashtar(RA) att dra sina trupper tillbaka. Sedan fick Ash’ath med sin trångsynta tjurskallighet de enkelsinniga av Imamens(A) här att falla för Mu’awiya och ’Amro’as andra trick som gick ut på att två personer, en från vardera front, skulle mötas upp och rådgöra med varandra, uppgöra om utgången av slaget och utse en kalif. Imamen(A) visste att det hela var bara ett smutsigt trick och synade Amro’as list och Mu’awiyas bluff och varnade sin här men återigen, genom inte minst Ash’aths enfaldiga uppståndelse och hycklande som splittrade leden och förvirrade de svaga i tro och intellekt, vilka trodde allt de såg utan eftertanke, ledde deras påtryckningar till att Imamen(A) slutligen tvingades gå med på deras vilja. Därefter, precis på samma illviliga tanklösa vis, vägrade samma skara med Ash’ath i spetsen att acceptera någon annan än Abu Musa Ash’ari som domare från deras sida. Återigen tillbakavisade Imamen(A) detta och varnade för att Abu Musa varken var pålitlig eller tillräcklig slug för att kunna hantera sin opponent, Amro’as som var Mu’awiyas högra hand och ökänd för sin illmarighet [Se även khutba 19 samt Nahjul Balagha brev 53 m.fl.]. Men ack att Imamens(A) ord föll på döva öron och med tumulten Ash’ath såg till att elda på, kunde Imamen(A) inte tvinga dem till annat utan lät deras vilja ske. Det intressanta i sammanhanget är att precis samma grupp, med Ash’ath i spetsen, var de första att ångra sig när de upptäckte vilken fallgrop de fallit i och kom senare att till och med anklaga Imamen(A) och hålla honom ansvarig för att han gick med på deras vilja. Denna skara, vilka kom att kallas för Khawarij (de avsöndrade), gick så långt att de efter alla dessa händelser frångick Imamen(A) och vände sig mot honom för att slutligen strida mot Imamen(A) vid Nahrawan. Anhängare av denna enfaldiga skara och efterföljare av deras ignoranta tankebana, kom att vara grunden för många bekymmer även vidare i historien. Däribland var det en tillhörande denna grupp, kallad Ibn Muljim, som svingande ner sitt giftiga svärd på Imamens(A) välsignade huvud, medan han höjde det från sojood (sätta pannan ned på jorden [inför Gud] i tillbedjan – ett av bönens moment) under salat Fajr (morgonbönen), vilket ledde till Imamens(A) martyrskap på den 21:a dagen av månaden Ramadan år 45 e.H.]

[3] Amir al-mo’menin (de troendes Mästare) är en laqab (tilltals titel – tilldelas personen utifrån en framstående egenskap som denne blivit känd för) som Profeten(S) exklusivt gett Imam Ali(A). Bland Profetens(S) ord i khutba Ghadir följer: ”… förvisso sade Gud den ärade den prisade och jag sa från Gud den ärade den prisade, förvisso finns det ingen ’Amir al-mo’menin’ (de troendes Mästare) utom min broder denna, förvisso är inte halal (tillåtet) ledandet av mo’menin (de troende) efter mig för någon utom honom…” (al-Ghadir). Profeten(S) har även sagt: ”O Ali, du är Amir al-mo’menin (de troendes Mästare) i himlen; O Ali, du är [också] på jorden Amir al-mo’menin (de troendes Mästare)” (Bihar al-Anwar volym 37 s 307)!

Således tillhör denna laqab i dess sanna innebörd exklusivt den enda värdiga; de troendes Mästare Amir al-mo’menin Imam Ali(A). Dock började Mu’awiya, som en del av sina konspirationer mot Imam Ali(A) och Profetens(S) Ahl al-Bait(A), att använda titeln om sig själv för att urholka dess innebörds exklusivitet och beröva dess specifika referens till Imamen(A). Sedan dess användes det som en titel för vem som än satt på tronen och styrde över muslimerna för tillfället även om den kalifen fått makten genom att döda sin föregångare till kalif. Hursomhelst så, utifrån Ash’aths hycklande personlighet och hans djävulska roll som alltid spelade Mu’awiya i händerna, så var hans användning av det tilltalet till Imam Ali(A) knappast troligt utifrån dess verkliga innebörd baserad på Ash’ath tro på Imamen(A), utan troligtvis användes som en allmän benämning från hans sida; något som å sin sida tydligt bekräftas genom hans handlingar.

[4] Imamen(A) inleder sitt svar till att börja med att retoriskt ifrågasätta vad Ash’ath egentligen vet om vad som är och inte är och med det påvisar att Ash’ath uttalade sig utan att ens ha förstått innebörden av Imamens(A) ord. Att Imamen(A) använder den hårda tonen mot Ash’ath och förbannar honom på det viset samt anger honom ha gjorts sig förtjänt av förbannarnas förbannande är helt enkelt påpekandet av ett faktum som Ash’ath själv bringat över sig själv utan egen förtjänst. Detta med tanke på att han rakt igenom sitt liv var delaktig i många sammansvärjningar och gav upphov till flera förödelser som drabbade många människor i flera sociala sammanhang och kostade dem livet. Således förbannades han redan från flera håll och utav många, däribland hans egen stam, som han hade förrått [se fotnot 5]. Sedan tillkännager Imamen(A) Ash’ath för vad han är i ett antal beskrivande uttryck som grundar sig på Ash’aths egen bakgrund och handlingar. Benämningen vävare på arabiska innefattar även innebörden av högmodig och egocentrisk person men lär främst syfta till begreppets inbäddade dubbelbetydelse som även kan fungera att använda på samma sätt i många språk som ett uttryck som åsyftar den som väver lögn. Denna innebörd av uttrycket har det även refererat till i en hadith från Imam Sadiq(A) då han tillfrågades om ”vävare” om vilken han sa ”denne är förbannad” och i förtydligande tillade: ”förvisso är denne den som väver lögner om Gud och Hans Profet(S)” (Wasa’il ash-Shia volym 12 s 101). Att Imam Ali(A) beskriver Ash’ath som en hycklare tydliggörs av historien och hans illdåd under Imamens(A) styre där han direkt och indirekt hade flera fingrar med i många komplotter och utgjorde en avgörande faktor i muslimernas nederlag vid Seffin, uppkomsten av slaget vid Nahrawan, Imamens(A) martyrskap samt även via sina barn i Imam Hassan(A) och Imam Hosseins(A) martyrskap senare i historien. Således var Ash’ath själv en framstående hycklare medan hans far varit en kafir (gudsförnekare) som dödats i en stamfejd under jaheliyya (ignoransen tid – förislamiska perioden). Ash’aths roll och hycklande har varit så klar att den kända historiken Ibn Abil-Hadid samt även Mohammad ibn ’Abde – båda sunniter – liknat honom vid en annan hycklare och i hans beskrivning sagt: ”Ash’ath var av hycklarna under Alis styre och bland Amir al-mo’menins följeslagare var han som Abdullah ibn Ubay ibn Salool var bland Profetens(A) följeslagare, vilka var och en var splittringens ledare av sin tid och hade hand i många konspirationer och fördärv” (Sharh NahjulBalagha Ibn Abil-Hadid volym 1 s 297 samt Sharh ’Abde s 56). Ibn Abil-Hadid går även så långt till att säga: ”varje fördärv som fanns i Alis styre och varje orolighet som förekom var Ash’ath dess rot” (Sharh Ibn Abil-Hadid volym 2 s 279).

[5] Precis som Seyyed Radhi(RA), samlaren av Nahjul Balagha, tillägger på slutet, avser Imamen(A) med sina ord historiskt kända fakta om Ash’aths bakgrund och handlingar. Imamens(A) refererande till Ash’aths dubbla fångenskap, en gång under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) och en gång under Islam, är bland dessa fakta. Gällande hans krigsfångenskap under jaheliyya refererar det händelsen då hans far dödats i stridigheter med en annan stam varpå Ash’ath beger sig ut för att hämnas sin fars blod. I sitt krigståg tycks dock Ash’ath ha attackerat fel stam vilket resulterade att hämndförsöket förvandlats till hans egen fångenskap varpå hundratals, enligt en del källor flera tusen, kameler insamlades utav hans stam för att bli hans lösensumma. Uppenbarligen tillhörde Ash’ath och hans far före honom en av de framstående familjegrenarna i stammen och således var de välbärgade och utifrån de rådande normerna kring börd och status hade de högt anseende i sin stam. Den andra fångenskapshistorien som Ash’ath satt sig själv i rörde tiden efter att han till synes hade antagit Islam men efter Profetens(S) bortgång omvänt från tron och tillsammans med en annan stam ställde sig i strid mot Ziyad ibn Lubayd som sänts av Abu Bakr i krig mot dessa. Det hela slutade med blodspillan och ur flera aspekter var det av Ash’aths förtjänst, som till en början varit en av de som manat på motstånd och sedan, då de kommit till ett läge där det verkade var kört, förhandlade i smyg om benådning för sig själv och möjligen tio andra och förrådde och överlämnade resten av sina anhängare som dödades på plats. Det anges att han i samband med detta fördes som fånge till Abu Bakr som förlät honom och gifte bort sin blinda syster Umm Farwa till Ash’ath (Sharh Ibn Abil-Hadid volym 1 s 293-296). Det äktenskapets resultat blev fyra söner, varav en vid namnet Mohammad ibn Ash’ath ibn Qays, som var bland de som stred mot Imam Hossein(A) i Karbala, medan Ash’aths dotter Ja’da, som var gift med Imam Hassan(A), förgiftade Imamen(A) i hopp om Mu’awiyas falska löften.

[6] Som Seyyed Radhis(RA) tillägg i slutet av khutba även uppger, avser Imamens(A) avslutande mening ytterligare en av Ash’aths hycklande och förrädiska illdåd; denna gång gentemot sin egen stam som han lurade och förledde tills Khalid ibn Walid fick övertaget och dödade många av dem i Yamama. Till följd av detta fick han öknamnet ”’Urf an-nar” som bokstavligt innebär eldens kam eller man – likt tuppens kam och lejonets man – i refererande till förräderins flamma som Ash’ath stod för (Tarikh Tabari volym 2 s 548). Det bör poängteras att stam för en arab var, och på sina håll i viss mån ännu idag är, en av de allra mest influerande faktorerna på alla plan av individens och släktens liv och även i viss mån tillvaron i närsamhället. Stammens principer genomsyrade allt från social samhällställning till individuella beslut, till den grad att det kunde pågå decennier av krig mellan två besläktade stammar; ett krig som hade startat med att den ena stamgrenen slaktat den andra stamgrenens kamelsto. Den incidenten och likande saker kunde tas så allvarligt att det hela kunde eskalera till att den andra stammens, eller åtminstone några av dess enfaldiga individers, replik var att slakta den andra stamgrenens överhuvud; och så kunde en flera decennier lång blodbad vara serverat – historiskt verklighetsbaserad händelse. Stammen var alltså synonymt med ens liv och blod, stolthet och anseende – allt det och mer därtill satt alltså på spel; så stam var inget att ta lätt på, och att leda förödelsen raka vägen mot sitt eget folk var verket av minst sagt en självisk ynkrygg till förrädare!