بعد انصرافه من صفين ومن خطبة له عليه السلام بعد انصرافه من صفين وفيها حال الناس قبل البعثة وصفة آل النبي ثمّ صفة قوم آخرين أحْمَدُهُ اسْتِتْماماً لِنِعْمَتِهِ، وَاسْتِسْلاَماً لِعِزَّتِهِ، واسْتِعْصَاماً مِنْ مَعْصِيَتِهِ، وَأَسْتَعِينُهُ فَاقَةً إِلى كِفَايَتِهِ، إِنَّهُ لاَ يَضِلُّ مَنْ هَدَاهُ، وَلا يَئِلُ مَنْ عَادَاهُ، وَلا يَفْتَقِرُ مَنْ كَفَاهُ; فَإِنَّهُ أَرْجَحُ ما وُزِنَ، وَأَفْضَلُ مَا خُزِنَ وَأَشْهَدُ أَنْ لاَ إِلهَ إِلاَّ اللهُ، شَهَادَةً مُمْتَحَناً إِخْلاَصُهَا، مُعْتَقَداً مُصَاصُهَا، نَتَمَسَّكُ بها أَبَداً ما أَبْقانَا، وَنَدَّخِرُهَا لِأَهَاوِيلِ مَا يَلْقَانَا، فَإِنَّها عَزيمَةُ الْإِيمَانِ، وَفَاتِحَةُ الْإِحْسَانِ، وَمَرْضَاةُ الرَّحْمنِ، وَمَدْحَرَةُ الشَّيْطَانِ وَأَشْهَدُ أَنَّ مُحَمَّداً عَبْدُهُ وَرَسُولُهُ، أرْسَلَهُ بِالدِّينِ المشْهُورِ، وَالعَلَمِ المأْثُورِ، وَالكِتَابِ المسْطُورِ، وَالنُّورِ السَّاطِعِ، وَالضِّيَاءِ اللاَّمِعِ، وَالْأَمْرِ الصَّادِعِ، إزَاحَةً لِلشُّبُهَاتِ، وَاحْتِجَاجاً بِالبَيِّنَاتِ، وَتَحْذِيراً بِالْآيَاتِ، وَتَخْويفاً بِالمَثُلاَتِ وَالنَّاسُ في فِتَن انْجَذَمَ فِيها حَبْلُ الدِّينِ، وَتَزَعْزَعَتْ سَوَارِي اليَقِينِ، وَاخْتَلَفَ النَّجْرُ، وَتَشَتَّتَ الْأَمْرُ، وَضَاقَ الْمَخْرَجُ، وَعَمِيَ المَصْدَرُ فَالهُدَى خَامِلٌ، واَلعَمَى شَامِلٌ. عُصِيَ الرَّحْمنُ، وَنُصِرَ الشَّيْطَانُ، وَخُذِلَ الْإِيمَانُ، فَانْهَارَتْ دَعَائِمُهُ، وَتَنكَّرَتْ مَعَالِمُهُ، وَدَرَسَتْ سُبُلُهُ، وَعَفَتْ شُرُكُهُ. أَطَاعُوا الشَّيْطَانَ فَسَلَكُوا مَسَالِكَهُ، وَوَرَدُوا مَنَاهِلَهُ، بِهِمْ سَارَتْ أَعْلامُهُ، وَقَامَ لِوَاؤُهُ، في فِتَن دَاسَتْهُمْ بِأَخْفَافِهَا، وَوَطِئَتْهُمْ بأَظْلاَفِهَا، وَقَامَتْ عَلَى سَنَابِكِهَا، فَهُمْ فِيهَا تَائِهُونَ حَائِرونَ جَاهِلُونَ مَفْتُونُونَ، فِي خَيْرِ دَارٍ، وَشَرِّ جِيرَانٍ، نَوْمُهُمْ سُهُودٌ، وَكُحْلُهُمْ دُمُوعٌ، بأَرْضٍ عَالِمُها مُلْجَمٌ، وَجَاهِلُها مُكْرَمٌ هُومنها ويعني آل النبي عليه صلوة والسلام هُمْ مَوْضِعُ سِرِّهِ، وَلَجَأُ أَمْرِهِ، وَعَيْبَةُ عِلْمِهِ، وَمَوْئِلُ حُكْمِهِ، وَكُهُوفُ كُتُبِهِ، وَجِبَالُ دِينِه، بِهِمْ أَقَامَ انْحِناءَ ظَهْرِهِ، وَأذْهَبَ ارْتِعَادَ فَرَائِصِهِ منها يعني بها قوماً آخرين زَرَعُوا الفُجُورَ، وَسَقَوْهُ الغُرُورَ، وَحَصَدُوا الثُّبُورَ، لا يُقَاسُ بِآلِ مُحَمَّد صَلَّي عَلَيْهِ وَ آلِهِ مِنْ هذِهِ الْأُمَّةِ أَحَدٌ، وَلا يُسَوَّى بِهِمْ مَنْ جَرَتْ نِعْمَتُهُمْ عَلَيْهِ أبَداً هُمْ أَسَاسُ الدِّينِ، وَعِمَادُ اليَقِينِ، إِلَيْهمْ يَفِيءُ الغَالي، وَبِهِمْ يَلْحَقُ التَّالي. وَلَهُمْ خَصَائِصُ حَقِّ الْوِلايَةِ، وَفِيهِمُ الوَصِيَّةُ وَالوِرَاثَةُ، الْآنَ إِذْ رَجَعَ الحَقُّ إِلَى أَهْلِهِ، وَنُقِلَ إِلَى مُنْتَقَلِهِ

Khutba 2: Efter att ha lämnat Seffin Utav Imamens(A) khutba efter att ha lämnat Seffin[1]; i den nämns människorna och deras situation [under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden)][2] innan Profetens(S) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelsen), beskrivningen av Profetens(S) hushåll (Aal an-Nabi(A)[3]) samt beskrivningen av annat folk. Jag lovprisar Honom [Allah] för fulländningen av Hans välsignelser, och i underkastelsen inför Hans ära, och för [sökande av] beskydd [och bevarande] från synd[4]; och jag söker med umbärande [och i alla lägen] tillflykt i Hans [fullkomliga] förseende[5]; förvisso, den Han vägleder går inte vilse, och den Han förskjuter finner ingen frälsning[6], och den som Han [stödjer och] förser blir aldrig behövande; för förvisso är det [lovprisandet och tacksägelsen till Allah] överlägsen all tyngd [av det som kan vägas i Guds våg], och mest värdefullt av allt inbesparat [av goda handlingar][7]. Och jag vittnar att det inte finns någon gud utom Allah[8]; ett vittnesmål beprövad på uppriktighet och övertygad om dess essens, vid vilket vi klamrar oss fast så länge Han ger oss existens, och besparar [bevarar] som beredskap för fasorna [av prövningarna] vi möter[9]; för förvisso är detta [vittnesmål] trons stomme, och välviljans begynnelse, och den Nåderikes belåtenhet, och bortdrivandet av Satan[10]. Och jag vittnar att förvisso är [Profeten] Mohammad(S) Hans [Guds] tjänare och Sändebud[11]. Han [Allah] sände honom [Profeten(S)] med den utpräglade [klara och världsomfattande] religionen, och de slående tecknen, och den skrivna Boken, och det bländande ljuset, och det blanka skenet, och den bestämda [genomträngande] befallningen[12], för undanröjande av tvivel, och bestridande med klara bevis, och förvarnande genom tecken, och varslande om bestraffning[13]. Och [detta i en tid då] människorna befann sig i prövningar [förvirring och turbulens][14] varigenom religionens lina gått av[15], och trons pelare omskakats, och fundamenten förändrats, och [föreskrifterna] blivit motstridiga[16], och principerna [diffusa och] skingrade[17], och passagerna [för att ta sig ur denna turbulens] smala, och ursprunget utom synhåll[18]; så att vägledningen förglömd, och blindheten [av spirituellt mörker] övergripande. Den Nåderike trotsades, och Shaitan (Satan/djävulen) triumferade, och tron övergavs[19]; så att dess [trons] pelare raserades, och dess attribut mörklades, och dess spår [och stigar] undanröjdes, och dess huvudvägar utraderades[20]. De [människorna] lydde Shaitan (Satan/djävulen), så följde hans villospår, och inträdde hans vattenkällor[21]; Genom dem [människorna och deras handlingar] framträdde hans [Satans] tecken, och hans fana höjdes[22], genom frestelserna [som] klev på dem [människorna] med sina klövar, och nedtrampade dem under sina hovar, och stod på sina klövspetsar [upprätt och högmodigt][23]; så att de [människorna] i detta tillstånd var vilsna, förvirrade, aningslösa och förblindade [av frestelser och i tumult][24]; Vid det bästa av Hus, och [bland] de värsta av grannar [avgudadyrkarna][25], var deras sömn sömnlöshet, och deras kajal tårar[26]; i ett land vars lärda var tyglade, och dess ignoranter ärade[27]. Refererande till Profetens hushåll [Aal an-Nabi(A)][28] De [Aal an-Nabi] är placeringen av Hans [Guds] gåtor[29], och tillflykten [fristaden, beskyddarna och säkerställarna] av Hans befallning[30], och [det bevarande] skrinet av Hans kunskap[31], och upprinnelsen av Hans föreskrift [källan och ursprunget finns hos dem][32], och grottorna [behållarna och förvaringen] av Hans böcker[33] och [de stadiga] bergen av Hans religion[34]; genom dem rätade Han [Gud] dess [religionens] kuvade rygg[35], och avlägsnade skälvningen i dess bröst[36]. Refererande till annat folk [hycklarna och fienderna som vänt ansiktet bort från Sanningen] De[37] sådde sedeslöshet, och bevattnade den med högmod, och skördade förödelse [fördärv][38]. Ingen av detta folk kan mätas mot Aal Mohammad(A) [Profeten Mohammads(S) hushåll Ahl al-Bait(A)], och aldrig någonsin likställas med dem [någon av] dessa som [själva ständigt] varit förunnade deras [Ahl al-Bait(A)] välvilja[39]. De [Profetens(S) hushåll Ahl al-Bait(A)] är religionens fundament, och övertygelsens stöttepelare; till dem återvänder den överdrivande, och till dem ansluter sig den efterblivande, och till dem hör de unika attributen av wilayats (gudomligt utvalda förmyndarskapets) haqq (rätt och sanning), och i dem är testamentet [den yttersta viljan] och arvet; först nu har rättigheten återvänt till dem den [rättmätigt] tillhör, och förts tillbaka dit den förflyttats ifrån[40]. Notering: [1] Slaget av Seffin ägde rum år 36 e.H. (efter Hijra – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) vid en plats kallad Seffin, väst om floden Eufrat belägen i dagens Irak mellan de troendes Mästare och Profetens(S) rättmätige efterträdare Imam Ali(A), och den förrädiske Mu’awiya son till Abu Sufyan som var en av Profetens(S) värsta fiender. [Läs mer på www.imamali.se] [2] Genom att påminna människorna om hur de hade det under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) innan Profetens(S) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelsen), varnar Imamen(A) människorna på ett indirekt sätt att akta sig för att bli lurade och återgå till den erans tillstånd. Detta genom att följa vilseledande personer som visserligen till yttre angav sig vara muslimer, men som i själva verket inte var annat än ignoransens arvtagare som genom hyckleri drog människorna tillbaka till samma fördärv. [3] Även refererade till som Ahl al-Bait(A) [4] Denna khutba inleds som många andra med tacksamhet och lovprisande av Gud. Dock anger Imamen(A) tre huvudmotiv och effekter som medföljer tacksamhet och lovprisande av Gud i denna khutba: - det första är önskemålet om fulländningen och utökningen av Guds gåvor och välsignelser - det andra är överlämnandet av sig själv till Gud och underkastelse inför Hans allmakt och ära - det tredje är önskemålet om skydd och bevarande från synd genom Guds nåd Det som bör beaktas och som påpekas genom Imamens(A) ord är att ”hamd” (tacksamhet och lovprisande av Gud) är långt mer än att enbart uttrycka sin tacksamhet och visa det utan det är en yttring för tacksamhet och lovprisande samtidigt som det medför utökandet av Guds välsignelser. Gud säger i den heliga Koranen: لَئِن شَكَرْتُمْ لأَزِيدَنَّكُمْ ”Om ni visar tacksamhet skall Jag ge er en större [belöning]” (den heliga Koranen 14:7) Utöver detta är tacksamhet och lovprisande tjänarens plikt inför sin Herre och med det en manifestation för överlämnande av sig själv inför sin Herres ära som vidare leder till Guds välbehag och Hans gudomliga nåd, hjälp och beskydd från synder och misstag. [5] Imamen(A) refererar i detta yttrande till det faktum att en uppmärksam sann tjänare inser sin begränsning och Guds storhet och är väl medveten om sin fattigdom och bristfällighet inför Gud och sitt ständiga behov till Guds nåderikedom och barmhärtighet i alla lägen. Således söker han sig ständigt till Gud och ber om Hans värn och välsignelse i synnerhet under svårigheter och prövningar men även i tider av trygghet och ro. [6] Ett utav flertalet Koranverser som beskriver det faktum som Imamen(A) refererar till och anger som ytterligare skäl till att söka tillflykt hos Gud, utöver vad som redan nämnts i föregående fotnot, lyder: مَن يَهْدِ اللَّهُ فَهُوَ الْمُهْتَدِي وَمَن يُضْلِلْ فَلَن تَجِدَ لَهُ وَلِيًّا مُّرْشِدًا ”den som Gud vägleder finner den rätta vägen, men för den som Han låter gå vilse kan du aldrig finna en hjälpare som leder honom rätt.” (den heliga Koranen 18:17) Guds allmakt är övergripande och allomfattande och högre än allt annat samtidigt som inget undgår Hans kunskap och ingen bristfällighet tillkommer den. På ett sätt kan detta yttrande av Imamen(A) också visa på ytterligare anledning för lovprisande och tacksamhet till Gud. [7] Ytterligare en anledning till tacksamhet till och lovprisande av Gud anges av Imamen(A). I de första meningarna är de effekter och välsignelser som anger Imamen(A) i själva verket ett resultat som medföljer tacksamhet och lovprisande av Gud och som tillhör och tilldelas oss redan i dunya (denna värld/liv). I de sista meningarna visar Imamen(A) effekterna och välsignelserna som tacksamhet och lovprisande medför för oss som en besparing för domedagen och inför akhira (nästa värld/liv). Alltså visar Imamen(A) genom korta och ändock högst djupa meningar hur lovprisande och tacksamhet till Gud orsakar frälsning både i denna värld och nästa. [8] Tawhid (trosbekännelsen – det finns ingen gudom utom Allah [Gud]; den Ende den Unike den Enhetlige; den utan like eller partner) som är den första av de fem trospelarna och den absolut viktigaste som utgör grunden för tron och som allt annat i religionen faller under. Tawhid som är vittnesmålet ”la ilaha illa Allah” (det finns ingen gudom utom Allah) är roten till tro och att söka skydd i dess absoluta ljus skyddar från all mörker. Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) och i detta fall Imam Ali(A), vittnar alltid i sina yttranden och tal om tawhid och Guds enhet för att på så vis poängtera och betona för människorna att de själva är först och främst Guds tjänare samt att all deras tillgivenhet och lydnad tillfaller Gud den Ende. Genom detta visar de oss att tawhid är A och O och att det är vad alla Guds tjänare vittnar om och hjärtligt tror på i ord och handling! Eftersom översättningen ”det finns ingen gud utom Allah” är den vanligt förekommande trots att det korrekta egentligen vore ”det finns ingen gudom utom Allah” så väljer vi att hålla oss till den förstnämnda; dock bör det uppmärksammas att översättningen inte indikerar att Gud och Allah är två olika utan Allah är Guds benämning på arabiska! [9] Imamen(A) refererar med dessa ord till att hans vittnesmål om tawhid (trosbekännelsen – det finns ingen gudom utom Allah [Gud]; den Ende den Unike den Enhetlige; den utan like eller partner) inte är något han enbart anför genom tungomål utan detta vittnesmål har beprövats på dess uppriktighet och ärlighet. Således är det inte enbart Imamens(A) tunga utan alla hans ord och handlingar, hela hans essens och varje partikel av hans väsen har förenats med detta vittnesmåls verklighet och manifesterar denna övertygelse. Vidare kompletterar Imamen(A) den innebörden genom att poängtera att detta vittnesmål inte är något tillfälligt förbipasserande utan beständig och Imamen(A) står fast vid det så länge Gud skänker honom liv samt även efter döden. Detta vittnesmål vidhålls som en inbesparing och beredskap för prövningarna och fasorna som stås inför i livet, på domedagen och inför nästa värld. Genom dessa ord påvisar Imamen(A) även djupet av sin tro och övertygelse om tawhids sanning i alla dess aspekter och på alla plan genom sitt livs olika moment och skeden. Och om man studerar Imamens(A) liv, upptäcker man sannerligen att ljuset av denna sanning infinns i hans livs alla stunder, situationer, steg och beslut där han inte någonsin befläckats med någon form av shirk (avgudadyrkan) varken i synlig eller i dold form utan snarare alltid visat sitt avsky för detta och ständigt bekämpat det. [10] Här refererar Imamen(A) återigen till fyra viktiga resultat som vittnesmålet och övertygelsen om tawhid (trosbekännelsen – det finns ingen gudom utom Allah [Gud]; den Ende den Unike den Enhetlige; den utan like eller partner) medför. Med detta påpekar Imamen(A) ytterligare en gång ställningen och vikten av tawhid och hur det är grundstommen och kärnan som de fyra resterande Usol-e-Din (religionens trospelar) och vidare allt annat inom tron har sitt ursprung från och byggs på. Det är tawhid från vilken all godhet och alla goda handlingar härrör och leder till Guds belåtenhet och distansering från Shaitan (Satan/djävulen) vars främsta farmgång ligger i att leda människan till shirk (avgudadyrkan) och förnekelse av tawhid – vare sig i synlig eller i dold form [dold shirk är då man till synes tror på Gud men medvetet eller omedvetet sätter annat framför Gud och Hans lydnad, som exempelvis att man väljer att lyda andra människor i rädsla för dem trots att det innebär att trotsa Gud eller att ens ändamål och ens avsikt inte är för Gud – detta är givetvis av olika grader och varje människa får stå till svars utifrån den egna förmågan och förutsättningarna]. [11] Efter den första och den allra viktigaste trospelaren tawhid fortsätter Imamen(A) med vittnesmålet om den andra och nästviktigaste trospelaren och vittnar att Profeten Mohammads(S) är Guds tjänare och Sändebud. En viktig punkt som Imamen(A) genom sina ord betonar ytterligare, är det faktum att Profeten(S) är först och främst Guds sanna tjänare och sedan Guds Sändebud. Detta återigen för att påvisa att överdrivarna som avvikit och höjt en del profeters(A), Profetens(S) och för den delen Imamens(A) egna ställning till att vara gudalika, har hamnat på villovägar och fråntagit dessa profeters(A), Profetens(S) och Imamens(A) främsta ära att vara Guds tjänare. [12] Var och en av dessa uttryck som Imamen(A) använder syftar till djupa innebörder med en minimal skillnad i tolkning. En tolkning anger följande innebörder i ordning: ”den utpräglade religionen” – Islam, ”de slående tecken” – miraklen, ”den skrivna Boken” – den heliga Koranen, ”det bländande ljuset” – Profetens(S) gudomliga kunskap, ”det blanka skenet” – Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling), ”den bestämda befallningen” – att åberopa tawhid (trosbekännelsen – det finns ingen gudom utom Allah [Gud]; den Ende den Unike den Enhetlige; den utan like eller partner) och Guds Enhet klart och tydligt inför avgudadyrkare och fiender [roten av adjektivet Imamen(A) använt är densamma som verbet Gud använt i den heliga Koranen: فَاصْدَعْ بِمَا تُؤْمَرُ وَأَعْرِضْ عَنِ الْمُشْرِكِينَ ”Förkunna därför allt som du blir befalld [att förkunna] och håll dig borta från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.” (den heliga Koranen 15:94)] Det kan även vara så att också ”det bländande ljuset” och ”det blanka skenet” syftar till den heliga Koranen som ytterligare beskrivning och förtydligande då den heliga Koranen leder till ljus och utveckling i så väl människors tankebanor och intellekt så väl som inom hela samhällen. [13] Imamen(A) refererar till ändamålet som Profetens(S) budskap, den heliga Koranen, miraklen och de gudomliga föreskrifterna och påbuden avsåg och anger målet med Profetens(S) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelse), samt alla gudomliga tecken och hjälp vara just att eliminera förvirringen hos människorna, och genom klara tecken och logik leda dem till ljuset och varna dem för straff och olyckan som Guds olydnad medför. Dessa fyra medel och mål kan tolkas som att ”undanröjande av tvivel” syftar på klargörande sanningar genom gudomliga logiska bevisningar som fördriver all form av tvivel och tveksamhet. Detta medan ”bestridande med klara tecken” pekar på de mer förnimbara miraklen som vägleder och övertygar de som inte övertygas av logiska slutledningar. ”Förvarnande genom tecken” anger varslande om konsekvenser och bestraffningar som kan komma att drabba en i nästa värld medan ”varslande om bestraffning” är varnandet om konsekvenser och straff som kan tillkomma redan i denna värld. [14] I denna korta passage och genom ett tjugotal korta men högst beskrivande meningar, målar Imamen(A) upp en tydlig och beskrivande bild över situationen som rådde under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) och vilka omständigheter som omgav folket innan Profetens(S) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelsen). Det vore ingen överdrift att säga att genom detta begränsade antal korta meningar har Imamen(A) i själva verket framfört sammanfattad fakta som knappt skulle få plats i en hel bok och detta i sig visar på Imamens(A) mirakulösa vältalighet och djupet av hans syn. Genom att så färgrikt beskriva den eran ser Imamen(A) till att kontrasterna framhävs ytterligare och den vikt och effekt som Profetens(S) budskap medförde tydligt skådas. [15] Att Imamen(A) refererar till ”religionens lina” i singularform syftar till den enhetliga roten av himmelska religioner då alla profeters(A) budskap är i grunden en och samma och härrör från samma källa om än varje religion har sina egna föreskrifter och påbud som delvis skiljer sig åt från andra religioner. Gud säger i den heliga Koranen: آمَنَ الرَّسُولُ بِمَا أُنزِلَ إِلَيْهِ مِن رَّبِّهِ وَالْمُؤْمِنُونَ كُلٌّ آمَنَ بِاللّهِ وَمَلآئِكَتِهِ وَكُتُبِهِ وَرُسُلِهِ لاَ نُفَرِّقُ بَيْنَ أَحَدٍ مِّن رُّسُلِهِ وَقَالُواْ سَمِعْنَا وَأَطَعْنَا غُفْرَانَكَ رَبَّنَا وَإِلَيْكَ الْمَصِيرُ ”SÄNDEBUDET tror på vad hans Herre har uppenbarat för honom och de troende med honom. De tror alla på Gud och Hans änglar och Hans uppenbarelser och Hans sändebud - utan att göra åtskillnad mellan Hans sändebud - och de säger: ’Vi hör och vi lyder. Herre, [ge oss] Din förlåtelse; Du är målet för vår färd!’” (den heliga Koranen 2:285) [16] Imamens(A) beskrivning om att ”trons pelare omskakats, fundamenten förändrats och [föreskrifterna] blivit motstridiga” visar på den djupa splittringen och revan som hade uppstått på den tiden. Det handlade alltså inte enbart om skillnader i trosinriktningars grenar och blad utan om rotskillnader i rent av mänskliga värderingar och grundläggande principer. Situationen hade blivit som sådan att till och med människors fitra (inre medfödda natur) skakats om så att exempelvis den medfödda och naturligt mänskliga uppskattningen och beundran av godhet hade i vissa fall gått förlorat och folk bemötte sådant utifrån helt olika värderingar. För att tydliggöra ännu mer, kan exemplet med levande begravning av nyfödda flickor vilket förekom på den tiden framläggas. Mörkret som tagit över hade nått till sådan grad att denna handling sågs av en del som en utväg för att göra sig av med vad som sågs som en skam – detta endast en av många absurda handlingar som kännetecknade den tiden som Imamen(A) refererar till! [17] Den oenighet och splittring som rådde gällde på alla samhällsplan och inom alla möjliga frågor vare sig det gällde samhället i stort eller dess mindre beståndsdelar, i allt från sociala och ekonomiska frågor till frågor som rörde skaffandet av levebröd, moral och familjeförhållanden. [18] Värst av allt i sammanhanget var att människan fann sig drunknades i denna virvelstorm av tvivel och tveksamhet, otro och fördärv, splittring och oenighet utan att ha tillgång till en flyktväg så att hoppet sinade och hopplösheten slukade och tog över. Imamen(A) refererar alltså till att vägen fram, för att undfly det mörka tillståndet inte syntes till, samtidigt som vägen tillbaka, det vill säga tillflykten var bortom synhåll. Hela samhället hade alltså tagit sig så långt in i träsket att härkomsten hade blivit otydlig och destinationen ovis, tillbakavägen dunkel och vägen fram skymd. Med andra ord hade de yrat sig fast i en hopplös position som de varken kunde dra sig tillbaka ur eller fortgå i utan att förintas vilket ledde till att människor fastnat i att befinna sig i fördärvet av synd och förvillelse och traska i virvlar i dess sumpmark. [19] I de nästföljande fem meningarna går Imamen(A) vidare med att redogöra resultatet av den situation som människorna och samhället låtit sig hamna i. Vägledningen hade försummats och glömts bort och därför hade vilseledning och hjärtlig blindhet omsvept alla och just därför lyddes inte Gud utan djävulens spår följdes och tron hade lämnats övergiven. Det är uppenbart att för att följa vägledningens stig så krävs det dels ett vägledande ljus och dels ögon som kan se ljuset! Om det i ett mörker varken finns ett vägledande ljus eller ögon som kan se, så är det självfallet att människorna medvetet och omedvetet blir till djävulens följe och synd och fördärv slukar samhället. I meningen ”den Nåderike trotsades” väljer Imamen(A) bland alla Guds Namn och attribut just ”den Nåderike” vilket i sig innehåller lärdom – att lyda den Nåderike vars nåd omfattar både vän och fiende, både tjänare och from dyrkare och olydig gudsförnekare, ligger i människans fitra (inre medfödda natur) men de hjärtligt blinda ignoranterna kunde inte ens se detta i sin vilselednings mörker under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden). [20] Även i efterföljande fyra meningar sammanfattar Imamen(A) läget. Med ”pelare” kan det avsedda vara sändebud och gudfruktiga människor som följde sanningens stig eller deras förfarande och profeternas(A) grundläggande läror; med det skulle ”raserades” referera till att dessa utplånades eller bortglömdes. Med ”attribut” kan de himmelska skrifterna eller tidigare profeters(A) föreskrifter och läror vara det avsedda. Medan ”Stigar” och ”huvudvägar” refererar till stigen och vägarna av kännedom och insikt – däribland logiska slutledningar, instinktiva insikter genom uppenbarelse och himmelska bud. Det intressanta är att Imamen(A) talar både om småstigar och även om huvudvägar. Alltså vore det tänkbart att småspåren och stigarna suddas ut och förglöms men huvudvägarna brukar ändå urskiljas; men i dåvarande fall hade till och med vägledningens huvudvägar utraderats och förintats. [21] Alltså hade människorna hamnat i Satans fälla och följde honom. ”Inträdde hans vattenkällor” ger en bildlig beskrivning av graden, djupet och intensiteten av åtlydnad – möjligen i egenskap av att vatten är ett livsnödvändigt ämne och att när man väl står vid vattenkällan eller vid flodbanken där man når vattnet och kan dricka, dricker man för fullt och blint med nedsänkt huvud. [22] Imamen(A) refererar till resultatet av detta och hur dessa människors villfarelse och åtlydnad av Shaitan (Satan/djävulen) ledde till att Satans tecken uppenbarades och hans fana höjdes. [23] I ytterligare en levande, färggrann och mångdimensionell bildlig beskrivning anger Imamen(A) hur dessa människor som fastnat i splittringens fälla – i refererande till dess styrka och intensitet liksom ett odjur som kommit till liv och fortsatte numera på eget bevåg och med stor framfart utan att kunna stoppas – hur splittringens odjur, splittringen dem själva sett till att skapa genom att följa Satan, numera stod upprätt och nedtrampade dem under sina hovar. Att Imamen(A) refererar till att splittringens odjur stod på sina klövspetsar, är en delikat liknelse till klövdjur som när dem väl står på sina klövspetsar är redo för ett aggressivt anfall och på så vis anges att splittringen överskuggade med full styrka och skoningslöst nedtrampade dem. Alltså var läget så illa att till och med hoppet för räddning hade bleknat om inte upphört helt. [24] Därav slutleder Imamen(A) i de sista meningarna att människorna i det läget var hopplöst ”vilsna” och helt och hållet tappat riktningen av sanningens stig och till och med förlorat sig själva. De var så pass ”förvirrade” att de inte ens förmådde besluta om att tänka ut en räddningsväg samt ”förblindade” genom förvillelser, inbillningar och illusioner som fängslat dem så att de antog hägringar och synvillor för verklighet. [25] Det förekommer fyra möjliga tolkningar till ”det bästa av Hus” varav den första refererar till Guds Hus Ka’ba och dess egenskap av en gudomlig fristad och det ”värsta av grannar” refererar till avgudadyrkarna och de orättfärdiga människorna som levde i landet – detta i fallet att de föregående meningarna refererar till jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) som nämnts. En andra tolkning anger att uttrycket kan referera till Sham (samlingsnamnet för riket och området som innefattade dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien) som också varit ett heligt land där många profeter(A) vistats medan Mu’awiyas armé var den värsta av grannar – detta i fallet att de förgående meningarna skulle referera till Imamens(A) samtid. En tredje tolkning anger staden Kufa som beboddes och omringades av en hop hycklare, förrädare och omoraliska människor som det menade medan den fjärde tolkningen menar att dunya (denna värld) som är fylld med syndare och orättfärdiga är det avsedda. Som det tidigare angetts och ur vinkeln som föregående noter förklarat så är den mest troliga innebörden den första tolkningen som även stämmer helt med beskrivningen som Imamen(A) framlägger av den eran. [26] Ytterligare en högst deskriptiv beskrivning som påvisar graden av otrygghet och bekymmer som lät nattsömnen av människor som tillhörde jaheliyya eran vara så orolig och skrämselfylld att det hade förvandlats till sömnlöshet. Dessutom var den kajal som egentligen skulle pryda deras ögon, tårarna som rann nerför deras kinder på grund av all hopplöshet och bekymmer. [27] Som en naturlig följd till allt detta var de lärda som senare vid begynnelsen av Islam kom att bli Profetens(S) följeslagare, tyglade av omständigheterna som rådde och mörkret och ignoransen som härjade bland folket. Detta så pass att de var tvingade till tystnad medan de ignoranta, däribland Qurayshs (stammen som styrde Mecka – Profetens(S) stam) storheter som var avgudadyrkans och ignoransens ledare, var högaktade. Möjligheten finns också att med de ”lärda” menas de enstaka gudfruktiga dyrkarna som ändå fanns innan Profetens(S) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelse) däribland Abdul Muttalib(RA) och Abu Talib(RA) – Profetens(S) farfar och farbror – samt Quss ibn Sa’ida och Lubayd ibn Rabi’a. [28] Imam Ali(A) ger i denna del av sin khutba en beskrivning av Profetens(S) Aal (hushåll och ätt) och Imamerna(A) av Ahl al-Bait(A) i åtta korta och oerhörd innebördsrika meningar. Imamen(A) tydliggör deras ställning efter Profeten(S) och i själva verket summerar tre oerhörd viktiga, välkända och erkända hadither av Profeten(S) – hadith Thaqalayn (de två tyngderna), hadith Safinat Nooh (Noas ark) och hadith Nojoom (stjärnorna). Dessa kända hadither som återges i såväl sunnitiska som shiitiska erkända hadithsamlingsböcker, visar Ahl al-Baits(A) ställning klart och tydligt genom Profetens(S) ord. I hadith Thaqalayn, som Profeten(S) i sin khutba vid Ghadir Khom under sin sista vallfärd och Hajj, framförde inför en samling av hundratusentals människor, betonar Profeten(S) Thaqalayn (de två tyngderna) som han lämnar efter sig. Profeten(S) fastslår i denna hadith att båda dessa tillsammans är föremål för och enda vägen för vägledning och frälsning – den första är Guds ord, den heliga Koranen, och den andra är Profetens(S) Ahl al-Bait(A) och dessa separeras aldrig någonsin från varandra. I hadith Safinat Nooh liknar Profeten(S) sin Ahl al-Bait(A) vid profeten Noas(A) ark och uppmanar människorna att hålla fast vid och i alla lägen följa dem då de likt Noas ark är räddningen undan villfarelsens storm och förintelse. I hadith Nojoom liknar Profeten(S) sin Ahl al-Bait(A) vid stjärnorna som i såväl öknens som havens mörker är vägledande för vägfarare och hindrar dem från deras villfarelse och fastslår att Profetens(S) Ahl al-Bait(A) är den gudomliga vägledningen som efterlämnats efter Profeten(S) för människorna och vars efterfölje leder till frälsning och evig lycka! [29] I denna första mening återger Imamen(A) en sanning om att de gudomliga gåtorna och hemligheterna – sådant som för vanliga människor är fördolt – är placerade, efter Profeten(S), hos Imamerna(A) av Ahl al-Bait(A) vilket utgör en grundsten för deras gudomliga världsomfattande och tidsobegränsade vägledning och ledarskap. Utan denna gudomliga kunskap och vetenskap som Gud skänkt och lämnat i förvar hos Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) skulle ledarskapet vara inkomplett. [Läs mer i följden av 72:26-27 i Korantolkningarna Tafsir Nemoone volym 25 s 142 och Tafsir Payam-e Qoran volym 7 s 254] [30] I den andra meningen anger Imamen(A) att Profetens(S) Ahl al-Bait(A) är de vilka människorna behöver vända sig till i lydnad och efterfölje av Guds befallningar och föreskrifter. [31] I tredje meningen anges Profetens(S) Ahl al-Bait(A) vara det beskyddande och insvepande skrinet av gudomlig kunskap; alltså är de inte enbart placeringen av Guds gåtor och föreskrifter, utan även placeringen av alla kunskaper som är essentiella och nödvändiga eller spelar en avgörande roll för vägledningen av människorna. Dessa har genom Guds vilja placerats hos dem liksom värdeföremål förvaras i ett beskyddande skrin. [32] I den fjärde meningen anger Imamen(A) att Profetens(S) Ahl al-Bait(A) även är källan som människorna behöver återgå till i sina skiljaktigheter och tvister och för finnande av korrekta svar och lösningar, då Ahl al-Bait(A) är källan som innehar kunskapen. Inom sig har de förenat både gudomliga trosfrågorna, i form av föreskrifter och lagar, såväl som deras bakomliggande filosofier och orsaker. Denna förening av trosfrågor och föreskrifters yttre och inre form och innebörd är av oerhörd vikt och utgör en del av Profetens(S) och Ahl al-Baits(A) gudomliga kunskap som används för vägledningen av människor. [33] I den femte meningen anger Imamen(A) att Profetens(S) Ahl al-Bait(A) innehar innehållet av alla de gudomliga skrifterna hos sig. Detta bekräftas även av ett annat yttrande av Imam Ali(A) då han sade: ”Vid Gud, om ett styre blev till och jag ledde den skulle jag utfärda fatwa (rättsuttalande) till Ahl al-Torat (Toras folk) enligt deras Torat, och utfärda fatwa till Ahl al-Injil (Bibelns folk) enligt deras Injil, och utfärda fatwa till Ahl al-Zaboor enligt deras Zaboor (profeten Dawoods(A) (David) heliga bok), och utfärda fatwa till Ahl al-Forqan (Koranens folk) enligt deras Forqan [Forqan är ett av Koranens namn och innebär ”separeraren/urskiljaren” – den som separerar och urskiljer rätt från orätt och gott från ont].” (Bihar al-Anwar volym 10 s 118 hadith 1) [Enligt de uppenbara motstridigheterna i nuvarande skrifter och enligt Koranens vittnesmål påvisas Ahl al-Kitab (Bokens folk – judar, kristna m.fl.) ha farit vilse och att deras skrifter redan innan Profetens(S) tid förvrängts och var opålitliga. Förutom ett fåtal undantag av verkliga dyrkare, följdes inte dessa religioner enligt deras ursprung och profeters(A) lära. Alltså, var de skrifter eller skildringar som fanns tillgängliga, opålitliga och Imamens(A) uttalande visar att han genom sin gudomliga kunskap har den ursprungliga kunskapen om dessa skrifter och därav kan utläsa och utge rättsuttalanden i enlighet med de ursprungliga skrifterna.] [34] I den sjätte meningen anger Imamen(A) Profetens(S) Ahl al-Bait(A) vara klipporna och de stadiga bergen av Guds religion och tro, vilket tycks referera till vad som återgetts i flertalet verser i den heliga Koranen om bergen och deras roll i stabiliteten på jorden och bevarande av nederbörden och dess flöde över marken. Gud säger i den heliga Koranen: وَأَلْقَى فِي الأَرْضِ رَوَاسِيَ أَن تَمِيدَ بِكُمْ وَأَنْهَارًا وَسُبُلاً لَّعَلَّكُمْ تَهْتَدُونَ ”Och Han har sänkt ned i jorden fast förankrade berg, så att den inte svajar under er fot, och [lagt ut] älvar och stigar, för att ni skall kunna ta er fram” (den heliga Koranen 16:15) I naturen fungerar berg, så som det även har följt i tolkningen av denna och liknande verser, dels som jordens säkerhetsventiler som neutraliserar inre och yttre tryck och påfrestning, och dels som en oerhörd viktig källa för flödet av floder och vattenkällor vilka spelar en avgörande roll i fråga om sötvattensamlingar. Vidare fungerar bergen även som ett förvar i form av grottor och gruvor som innehåller dyrbara och värdefulla mineraler och ädelstenar. På samma sätt är de felfria Imamerna(A) av Ahl al-Bait(A) ett skyddsnät och beskydd från oroligheter som kan drabba människor och samhällen. De är källan som sprider dyrbarhet och gudomliga välsignelser bland människor samt förser med vägledning och ro i tankar och sinnen, och överöser ljus över hjärtan och själar. [35] Efter föregående högst beskrivande och djupa meningar, fortsätter Imamen(A) med ytterligare två meningar. I den första meningen anmärker Imamen(A) taktfullt på det tryck som tyngde religionen och trons rygg genom sluga fiender och enfaldiga följares handlingar och hur detta tryck eliminerades genom dessa storheter av Ahl al-Bait(A) och på så vis kunde religionens kuvade rygg rätas upp igen. [36] I sin andra mening ger Imamen(A) ytterligare en subtil beskrivande mening i vilken han anger rädslan som härskade ha varit så överväldigande att darrningen i den del av kroppen som täcker hjärtat var likt den starka skälvningen av moln vid åskoväder. Med det refererar till den oro och förfärelse som kunde gripa de troende genom polyteistiska och villfarande riktningar och strömmars angripanden. Angripanden som också eliminerades genom välsignelsen av Ahl al-Bait(A) och Imamernas(A) framsynthet och gudomliga ledarskap och övergick till inre lugn och själslig ro. [37] Med tanke på att denna khutba yttrades av Imamen(A) efter slaget av Seffin så tycks pronomen i de tre första meningarna av denna del, återgå till Mu’awiya och Khawarij (de avsöndrade) – de två grupper som stred mot Imamen(A). Den möjligheten finns också att beskrivningen anger hycklare i allmänhet och alla fiender som stred och kämpade mot trons essens och Imamens(A) väg av sanning. [38] Beskrivningen är högst deskriptiv och liknar dessa hycklare och fienders handling vid de tre sammanhängande stegen som antas vid jordbruk – odla, bevattna och skörda. Det är uppenbart att den som sår fördärvets grödor i sitt hjärta och samhälles bördiga mark, och bevattnar det med försummelse och hyckleri, inte kommer att skörda annat än fördärv och förintelse. [39] Därefter i beskrivningen av hycklarna återgår Imamen(A) till att ytterligare klargöra egenskaperna av Profetens(S) Ahl al-Bait(A). Imamen(A) anger med ett antal korta, men väldigt klara och starka meningar om deras upphöjda ställning och förtrycket som människorna fått dem att utstå. Först av allt betonar Imamen(A) det faktum att ingen kan eller går att jämföra med Profetens(S) Ahl al-Bait(A) och orsaken för detta är uppenbart i enlighet med Profetens(A) tydliga uttalande och yttrande i hadith Thaqlayn [se fotnot 28] i vilken Profeten(S) anger sin Ahl al-Baits(A) ställning vara vid sidan av Guds heliga skrift och ord, Koranen, vilken är en position som uteslutande tillhör Ahl al-Bait(A). Dessutom i den heliga Koranen ibland annat ayat at-Tathir (Rening-versen [33:33]), påvisas deras felfrihet. Vidare refererar även ayat al-Mubahala (den heliga Koranen 3:61) till de främsta fem av Ahl al-Bait(A) – Profeten(S), Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) – och det faktum att Profetens(A) tar Imam Ali(A) som manifestationen av sitt heliga nafs (jag). [Läs mer om de nämnda haditherna och verserna på www.profeten.nu och www.imamali.se] [40] I följande meningar refererar Imamen(A) till det faktum att Ahl al-Bait(A) är religionens grund och trons pelare då dem är hushållet där uppenbarelsen nedsänts, och de själva är uppfostrade i uppenbarelsens hem och i dess välsignade mottagare, Profeten Mohammads(S) famn. Och med detta har de mottagit hela religionens essens från Profeten(S) och genomsyrats av det via honom. Därmed är de ett och sida vid sida med den sanna religionen och således källan som leder människorna till sann tro och övertygelse. Imamen(A) fortsätter med slutledandet att de som överdriver och går för långt, respektive de som efterblir och hamnar efter, måste alla återvända till Ahl al-Bait(A) för att de är: 1. Sirat al-mostaqim (den sanna raka stigen) och 2. Medelvägen och den mittersta ummah (folket), då dem innehar och återger Islams trosprinciper, lagar och innersta essens fri från all form av överdrift eller underdrift till skillnad från vad alla som frångått dem förvillat sig i. Imamen(A) fortgår ännu ett steg till ännu ett slutledande om att Ahl al-Bait(A) med alla dessa attribut och egenskaper – genom att vara religionens grund och trons pelare, genom att inneha den sanna ursprungliga tron i dess rena form fri från all form av förvanskning, överdrift och underdrift, och erbjuda den till människorna, för människornas skull, samtidigt som deras blotta existens är en gudomlig välsignelse som översveper alla – exklusivt innehar ställningen och rätten av Imamat och wilayat (gudomligt utvalda förmyndarskap och ledarskapet); en rätt som är endast deras, och hur skulle den inte vara det?! Just därför är Profetens(S) testamente och arv i dem; just på grund av dessa verkligheter och egenskaper och inte på grund av släktskap. Således är testamentet och arvet för fortlevandet av profeternas(A) linje och i efterträdande och ledarskap samt innehav av de gudomliga kunskaperna i dem. Uppenbart är att detta testamente och arv inte handlar om materiella ting eller personliga frågor för att det varken skulle vara föremål för stolthet eller något viktigt att ta i hänseende, och inte heller gå hand i hand med attributen att vara religionens grund och trons pelare och förmyndarskapets rättmätiga innehavare. Imamens(A) slutliga mening kan också vara en förebråelse av det samtida folket som hade efter all elände de fått utså själva sökt sig till Imamen(A) och insisterat att han skulle acceptera kalifatet [se khutba 3], men som numera tog detta förgivet och bemötte med sina tillkortakommanden, slöhet och splittring samt ringa uppskattning gentemot att rätten faktiskt, efter den långa perioden som följde Profetens(S) bortgång, nu hade återgått till dess rättmätige. Således negligerade de vilka enorma välsignelser Imamens(A) ledande hade inneburit och vilka orättvisor detta undanröjt samt förtrycket det skingrat och implementering av rättvisa som det hade medfört för dem.