كلمة جامعة للعظة والحكمة ومن خطبة له عليه السلام وهي كلمة جامعة للعظة والحكمة فإِنَّ الغَايَةَ أَمَامَكُمْ، وَإِنَّ وَرَاءَكُمُ السَّاعَةَ تَحْدُوكُمْ، تَخَفَّفُوا تَلْحَقوا، فَإنَّمَا يُنْتَظَرُ بِأوَّلِكُمْ آخِرُكُمْ قال السيد الشريف: أقول: إنّ هذا الكلام لو وزن بعد كلام الله سبحانه وكلام رسوله صلى الله عليه وآله بكل كلام لمال به راجحاً، وبرّز عليه سابقاً. فأما قوله عليه السلام: «تخففوا تلحقوا»، فما سمع كلام أقل منه مسموعاً ولا أكثر منه محصولاً، وما أبعد غورها من كلمة! وأنقع نطفتها من حكمة! وقد نبهنا في كتاب «الخصائص» على عظم قدرها وشرف جوهرها

Khutba 21: Fulländat uttalande omfattandes lärdom och vishet Utav Imamens(A) yttranden; ett fulländat uttalande fylld av visdom och lärdom Sannerligen är slutet [räkenskapen och nästa liv] framför er, och förvisso bakom er är stunden [tidpunkten för döden som] pådriver [jäktar] er; lätta er [last så] hinner ni ikapp, för förvisso inväntas med er första [föregångarna] er sista [efterkommande][1]. Seyyed Radhis(RA) har angett: ”Och jag säger: detta yttrande om vägt, efter Guds – lovprisat och fri från brister äro Han – ord och Hans Sändebuds – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) – ord, gentemot vilken annan uttalande skulle den väga tyngre och ta ledningen. Och om Imamens(A) uttryck ”lätta er hinner ni ikapp” så har det inte hörts mindre hörsammad och mer fruktgivande uttryck än det; och vilken djup det innehar; och vilket törstsläckande visdom! Och i [boken] Khasa’is har vi uppmärksammat storheten av dess värde och ädelheten av dess kärna.” Notering: [1] Genom att påminna om vad som oundvikligt komma skall – döden, domedagen och livet efter detta – och påpeka den ännu befintliga möjligheten vilket att vara vid liv innebär, med beaktande av den knappa tid – jagad av döden – det ändå rör sig om, ser alltså Imamen(A) till att väcka och vända blickarna mot vad som gäller; att förbereda idag inför morgondagen! Imamen(A) liknar människor vid vandrarna av ett karavanfölje ur två aspekter; dels, ju större lass desto tyngre steg så ju mer människan plockar på sig av bördor under de slingriga trånga väggångarna av dunya (denna värld), desto mer tyngs hennes hjärta av lasten som hindrar hennes framfart och utveckling. Detta medan ju lättare lass hon bär på, genom att befria sig från fästelse och kärlek för denna obeständiga värld, desto effektivare steg och snabbare fart i att nå högre själsliga höjder. Allstå kan ur Imamens(A) ord å ena sidan utläsas en stark koppling till människans historia med dunya (denna värld) och vilka för hennes akhira (nästa värld/liv) nyttiga lass, i form av tro, fromhet, dygder och goda handlingar hon kan välja att plocka på sig samt vilka tunga, i slutändan värdelösa lass, i form av synd och dåliga egenskaper hon behöver lyckas avstå och göra sig av med. Å andra sidan beskrivs hela mänskligheten som en karavan där en del går i första leden medan andra i mitten och andra längst bak; alla vandrar de samma stig – livet – som leder till samma slutdestination – nästa värld – och de som kommit dit före – via döden – kommer att få vänta in resten så att alla människor förenas vid slutstationen – domedagen – och inträder tillsammans till räkenskapen. Skulle människan hålla synen av vägens ände, det vill säga domedagen, räkenskapen och paradis eller helvete som belöning respektive straff, ständigt och oavbrutet levande framför ögonen med full övertygelse, skulle detta få henne att tänka allvarligare på konsekvenserna av sina handlingar och avstå från synd. Påminnelsen om döden och räkenskapens dag kan alltså sägas vara ett av de effektivaste medel som tillhandahållits genom Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) för vår frälsning.