حين بلغه خبر الناكثين ببيعته
ومن خطبة له عليه السلام حين بلغه خبر الناكثين ببيعته و فيها يذم عملهم و يلزمهم دم عثمان و يتهددهم بالحرب
أَلاَ وإِنَّ الشَّيْطَانَ قَدْ ذَمَّرَ حِزْبَهُ ، وَاسْتَجْلَبَ جَلَبَهُ ، لِيَعُودَ الْجَوْرُ إِلَى أَوْطَانِهِ، وَيَرْجِعَ الْبِاطِلُ إِلَى نِصَابِهِ ، وَاللهِ مَا أَنْكَرُوا عَلَيَّ مُنْكَراً، وَلاَ جَعَلُوا بَيْنِي وَبَيْنَهُمْ نَصِفاً

وَإِنَّهُمْ لَيَطْلُبُونَ حَقّاً هُمْ تَرَكُوهُ، وَدَماً هُمْ سَفَكُوهُ، فَلَئِنْ كُنْتُ شَرِيكَهُمْ فِيهِ فَإِنَّ لَهُمْ لَنَصِيبَهُمْ مِنْهُ، وَلَئِنْ كَانُوا وَلُوهُ دُوني، فَمَا التَّبِعَةُ إِلاَّ عِنْدَهُمْ، وَإِنَّ أَعْظَمَ حُجَّتِهِمْ لَعَلَى أَنْفُسِهِمْ، يَرْتَضِعُونَ أُمّاً قَدْ فَطَمَتْ ، وَيُحْيُونَ بِدْعَةً قَدْ أُمِيتَتْ. يا خَيْبَةَ الدَّاعِي! مَنْ دَعَا! وَإِلاَمَ أُجِيبَ! وَإِنِّي لَرَاض بِحُجَّةِ اللهِ عَلَيْهِمْ وَعِلْمِهِ فِيهمْ

فَإِنْ أَبَوْا أَعْطَيْتُهُمْ حَدَّ السَّيْفِ، وَكَفَى بِهِ شَافِياً مِنَ البَاطِلِ، وَنَاصَراً لِلْحَقِّ! وَمِنَ العَجَبِ بَعْثُهُمْ إِلَيَّ أَنْ أَبْرُزَ لِلطِّعَانِ! وَأَنْ أَصْبِرَ لِلْجِلادِ! هَبِلَتْهُمُ الْهَبُولُ ! لَقَدْ كُنْتُ وَمَا أُهَدَّدُ بِالْحَرْبِ، وَلاَ أُرَهَّبُ بِالضَّرْبِ! وَإِنِّي لَعَلَى يَقِينٍ مِنْ رَبِّي، وَغَيْرِ شُبْهَة مِنْ دِيني

Khutba 22: Då Imamen(A) nåddes av nyheten om de som brutit sina trohetseder till honom
Utav Imamen(A) yttranden; då han nåddes av nyheten om Nakethin (edsbrytarna) som brutit sina bay’a (svurna trohetseder) till honom; och i den förebrår Imamen(A) deras handling och håller de [ansvariga] vid Uthmans blod och varnar de för strid.[1]

[Var aktsamma;] sannerligen har Shaitan (Satan/djävulen) eggat sitt parti [följe], och samlat sina styrkor; så att förtrycket återinträder dess [förgångna påbrå] hemland, och batil (orätt och osanning) återintar sina rotfästen[2]; och vid Gud, har de inte erhållit av mig vedervärdig handling [och falskt beskyllt mig], och inte har de ställt mellan mig och sig själva justheten [rättvisan][3].

Och förvisso åberopar [kräver] de en rätt de själva övergett, och [vedergällningen av] ett blod de själva spillt; för om jag [nu] var deras medhjälpare i det [blodspillandet] så [ingår och] tillfaller för de deras andel av det, och om de anfört [begått] det utan mig så [tillfaller] är inte påföljden [skyldigheten] annat än hos dem, och sannerligen är deras största argument mot dem själva[4]; de [söker] dia [från] en moder som redan upphört [med sin] amning [så mjölken sinat], och [försöker] återuppliva en bid’a (grundlös och nypåfundig tal eller handling falskt tillskriven men ej tillhörande religion) som redan dräpts[5]. O [vilken] besvikelse för kallaren [det kommer att vara]! Vem är kallaren?! Och till vad besvarats?![6] Och jag är sannerligen förnöjd med Guds hujja (argument och bevis) över dem och Hans kännedom om dem[7].

Så om de vägrar ger jag de svärdets egg; och nog är den botande från batil (orätt och osanning), och stödjare [till seger] av haqq (rätt och sanning)[8]! Och det är av förundran deras sändelse till mig att förbereda för sammandrabbning! Och att invänta strid! Må [deras mödrar] de kvinnor som sörjer förlorade barn få sörja dem [Ve över dem]! Förvisso har jag inte varit och [är] inte den som hotas med strid, och inte skräms med slag! Och sannerligen är jag [full] av yaqin (hjärtlig övertygelse) från min Herre, och utom shubha (tvetydlighet) från min religion[9].


Notering:

[1] Talha och Zubayrs brytande av trohetseden de svurit till Imamen(A), efter att de blev helt säkra på att Imamen(A) inte hade för avsikt att överlåta till dem styrelseposterna de sökte, och vidare deras sammanslagning med Aisha med vedergällningen av Uthmans blod som svepskäl, deras val av staden Basra som fäste och händelserna kring slaget av Jamal som följd. Samma svepskäl spelade därefter även Mu’awiya och hans högerhand Amro’as på vilket medförde slaget vid Seffin. [Se även khutba 2, 5, 6, 8, 9, 13 m.fl.]

[Intressant i sammanhanget är att en återberättelse återger Amro’as vid ett tillfälle ha sagt till Aisha: ”jag skulle önskat att du dödades på Jamal-dagen” varpå Aisha svarat: ”din oäkting; varför?!” Då hade Amro’as svarat: ”du skulle ha dött vid din komna tid och inträtt paradiset; och vi skulle gjort dig till största vanhelgandeförevändning mot Ali” (Allamah Majlesi(RA) har återgett denna återberättelse från Ihtijaj Tabarsi(RA) – Bihar al-Anwar volym 32 s 267 hadith 206)

Ibn Kathir, känd historiker, återger i sin bok Kamil att Aisha var på väg från Mecka till Medina då hon halvvägs fick höra om Uthmans död och människors vilja att svära Imam Ali(A) trohetsed vilket gjorde henne beklämd så hon sade ”må himlen rasera över jorden om detta sker” och beordrade att hon skulle föras tillbaka till Mecka. Sedan sa hon ”vid Gud har Uthman dödats oskyldig! Vid Gud, kommer jag vara en av vedergällarna av hans blod!” varpå en i följet svarade ”den första som talade mot Uthman var ju du; och det var du som kallade honom Na’thal (enfaldiga gamling); och det var du som upprepande gånger sa ’döda Na’thal för han har blivit kafir (gudsförnekare)!” (Kamil volym 3 s 206; samt Tarikh Tabari volym 3 s 477)]

[2] Imamen(A) inleder med att ange att Shaitan (Satan/djävulen) samlat sitt parti för att återupprätta sitt fäste och med det refererar till de som under Uthmans tid utnyttjat beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) och tagit över viktiga styrelseposter i det Islamiska riket [se khutba 3, 15 m.fl.]. Dessa hade även nu för mål att fortsätta samma bana, återuppta plundringen och skaffa sig nya styrelseposter vilket skulle medföra blockerandet av Imamens(A) insatser för att återupprätta rättvisan i samhället. Imamen(A) vägrade gå med på deras planer och nekade dem deras önskade styrelseposter vilket fick de att vända sig mot Imamen(A) [se khutba 5,8, 13 m.fl.].

[3] För att rättfärdiga brytandet av deras svurna bay’a (trohetsed) och stridsförberedelserna mot, utöver sin tids Imam(A), folkvalda kalif, tog de till vedergällningen av Uthmans blod som svepskäl och beskyllde Imamen(A) för detta. I sitt yttrande fastslår Imamen(A) således det givna faktum att hans motståndare, med sina grundlösa rent absurda anklagelser mot Imamen(A), beskyllde honom för något som varken kunde misstänkas av Imamens(A) bakgrund eller var baserad på några faktiska fakta eller följde logiska resonemang grundade på verklighet. De hade alltså varken tagit fasta på någon oacceptabel handling någonsin utav Imamen(A) och inte heller varit rättvisa i sitt handlande utan tagit till lögn och falska anklagelser. Uthmans blod var alltså ingenting som kunde skyllas på Imamen(A) som själv varit den som mest försökt släcka splittringens gnista och medlat för en fredlig lösning [se khutba 3, 30 m.fl.]. Liknande exempel på maktlystna stormakter som tar till vad som helst av lögn och påståenden för att främja sina egna intressen på bekostnad av andras förtryck är inte få i vår samtid heller tyvärr! [4] Imamen(A) går vidare i sina yttranden med att referera till det faktum att dessas egna fientliga motiv var inget som undgått de som bevittnat händelserna kring Uthmans mord. Därmed påvisade dessas egna roller i det hela snarare att de själva hade minst ett finger med i mordet av Uthman särskilt då konspirationsförsöken dessförinnan var vida kända. Således, om de skulle så mycket som antyda att Imamen(A) varit delaktig, vilket i sig vore ren propaganda då Imamen(A) var den som flera gånger avvärjde farorna och såg till att konspirationsplanerna gick i kras, så vore deras egen delaktighet och roll i det hela helt omöjligt att förneka; så vad för argument de än ville fästa vid Imamen(A) var egentligen först av allt ett bestrykande av deras egen skyldighet.

Den kända historikern Tabari återger i sin historieskildring från en av Uthmans följeslagare att ena gången, då de arga massorna omringade Uthman, var Imam Ali(A) i Khaibar och när han kom tillbaka bjöd Uthman Imamen(A) hem till sig. Uthman inledde med att framlägga ”jag har vissa rättigheter för dig; Islams rätt och brödraskaps rätt och släktskaps rätt; och även om det inte vore för dessa band, har vi innan Islam också haft band och förbindelse.” Imam Ali(A) bekräftade och med det begav sig mot Talhas hus där han fann massor av folk samlade. Imamen(A) sa till Talha ”O Talha; vad är det för uppståndelse du sett till?” Talha svarade: ”Frågar du nu när det är överspelat och ond och fördärv ökat?” Imamen(A) som fann Talha opåverkad av hans ord, gick därifrån till beit-ul-mal och sade: ”öppna dess dörr” men nyckeln kunde inte finnas så Imamen(A) beordrade ”slå sönder den” vilket också skedde. Sedan sa Imamen(A): ”ta ut förmögenheter ur beit-ul-mal” varpå han satt igång med att rättvist fördela dessa till folket. När nyheten spred sig i staden och nådde de samlade i Talhas hus, började människor sakta skynda sig därifrån tills ingen blev kvar utom Talha själv. När Uthman hörde vad som skett gladdes han åt att Talhas konspiration tack vare Imamen(A) avvärjts. När Talha fann sig inför de omständigheterna gick han för att möta Uthman och sade ”O mästare, jag ångrar till Gud och söker Hans förlåtelse; jag ville utföra något men Gud blev hinder och nu är jag ångersam över mitt dåd” varpå Uthman svarade ”vid Gud är du inte här för ånger; du har förlorat och därför är du här; må Gud hämnas dig!” (Tarikh Tabari volym 3 s 453). Tabari återger också att när Uthman mördades, lämnade en man vid namnet Sudan ibn Hamran hans hus medan han ropade ”var är Talha; vi har dödat Uthman!” (Tarikh Tabari volym 3 s 411). Dessa historiska belägg påvisar att Talha var en av huvudregissörerna bakom Uthmans mord.

Det är även vida känt att Aisha rakt ut uppmanade folk att döda Uthman då hon sa ”döda Na’thal; må Gud döda Na’thal!”. Om detta anger Ibn Abil-Hadid rak på sak att alla Islam historieskildrare medger att Aisha var Uthmans värsta fiende och motståndare så pass att hon hade hängt ett av Profetens(S) plagg i sitt hus och till de som besökte henne brukade säga ”detta är Profetens(S) plagg som ännu inte blivit gammal men Uthman har föråldrat Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling” och Na’thal (enfaldig gamling) var vad hon kallade Uthman för (Sharh NahjulBalagha av Ibn Abil-Hadid volym 6 s 215). På detta vis ter det sig besynnerligt hur samma personer var de som gjorde revolt, med Uthmans blod som angiven motiv; så vida man inte ser på saken ur politik, minus taqwa (tro, gudfruktig och fromhet), vinkel genom vilken det inte alls är konstigt att en del själva konspirerar och sedan ställer upp som låtsasförsvarare av rättigheterna deras egna konspirationer nedtrampat och förtryckt.

[5] Sedan avslöjar Imamen(A) deras egentliga motiv, vilken han påpekat i khutbans inledning, allt klarare och påvisar att påståendena om att hämnas Uthmans blod handlar egentligen om annat. Deras ansträngningar var snarare försök i syfte att komma åt egennyttor vilka hängde på återupprättandet av de rådande omständigheterna som gällde under Uthmans styre; med skillnaden att de ville att styrelseposterna de ansåg sig själva vara berättigade samt beit-ul-mals förmögenheter skulle komma dem till del i större grad! Men Imamen(A) fasställer med sina ord att den eran är över så som en moder, som sluttat amma sitt barn, inte har mer mjölk att ge och att dessa, i och med Imamens(A) styre, utdöda seder som gick ut på att kunna roffa åt sig förmögenheter för att man var besläktad med makthavaren eller innehaft en viss obefogat rank, snarare än baserad på rättigheter och duglighet, omöjligt skulle få återupplivas under Imamens(A) styre. [6] Med dessa uttryck tillhandahåller Imamen(A) egentligen resultatet som slaget av Jamal skulle komma att medföra; vilket var endast besvikelse och nederlag för de egennyttiga som först anlade Uthmans mord och sedan, när de inte fick igenom sina önskemål, bytte plan och själva bar hämnden av hans blod som fana. Resultatet av det hela var att de skapade splittring mellan muslimer och orsakade att en stor skara naiva personer förleddes, vilket kostade många av dem deras liv, medan hela anhanget skaffade sig skam och elände som påföljd i dunya (denna värld) och akhira (nästa värld).

Imamen(A) genom de retoriska frågorna – vem är det egentligen som kallar, och på vilka grunder, och vilka är det som svarar?! – uppmärksammar människorna på tre huvudfrågor:

1. Vilka slags personligheter med vilka bakgrunder och motiv är det som står för kallet?! Redan där är det en frågeställare om hur det ens går att lita på dessa kall, med tanke på att dessa personer själva förorsakat det de nu säger sig försvara! Så det går inte ens att lita på deras kall; än mindre besvara dem!
2. På vilka grunder baserar de sitt kall egentligen?! De grundlösa anklagelserna och falska påståendena, i detta fall om att hämnas Uthmans mord, samt vilka verkliga motiv dessa påståenden utgjorde svepskäl för, var uppenbara och med lite reflektion kunde tydligt ses genom händelserna före och efter!
3. Vilka är det som svarar på kallet?! När kallet lockar endast de naiva av folket, som inte är lika insatta och inte bevittnat något, utan baserat på hörsägen och uppeggade känslor och utan att tänka sig för, går på varje uppståndelse och följer vindens varje nick; hur trovärdigt är sakfrågan då?!

Med Guds hujja (bevis och argument) avses möjligen Guds befall i fråga om:

وَإِن طَائِفَتَانِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا فَإِن بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأُخْرَى فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِيءَ إِلَى أَمْرِ اللَّهِ فَإِن فَاءتْ فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ
”Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem, men om den ena [gruppen] grovt kränker den andras rätt, ingrip då mot de skyldiga tills de fogar sig efter Guds bud; och, om de fogar sig, medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Gud älskar de opartiska.” (den heliga Koranen 49:9)

[7] Guds kunskap och vetande om dem, vilket Imamen(A) anger räcka för honom, kan referera till den kända hadithen av Profeten(S) om Imam Ali(A) ”bekämparen av Nakethin och Qasetin och Mareqin” och när Profetens(S) hustru Umm Salama(RA) frågar om vilka dessa tre grupper är anger Profeten(S) Nakethin vara edsbrytarna av slaget av Jamal, Qasetin vara Shams – Mu’awiya ibn Abu Sufyans – armé, och Mareqin vara Nahrawans skara. (Ihqaq al-Haqq volym 4 s 99 återgivet från Yanabi’ al-Mawadda). [Se även khutba 3 fotnot 21]

[8] Ända hit i sina yttranden har Imamen(A) talat till fiendernas förnuft och samvete, och som den gudomliga vägledare Imamen(A) är, försökt att in i det sista väcka dem till att se vad de försatt sig själva i, ta sitt förnuft till fånga och vända från villfarelsen innan det är försent. Imamen(A) slutför dock sina ord med att varna dem att om de vänder sin sista chans ryggen så kommer han att tala till de med det bestämda språket av rättskaffenhetens svärd, som är det sista medlet mot egocentriska förtryckare som inte ser annat än sina egna lustar och inte följer annat än sina själviska intressen och vägrar rätta sig. Imamen(A) anger att det svärd som svingas rättfärdigt och med rättvisan, botar från batil (orätt och osanning) och allt det onda egentligen; vilket går hand i hand med att det på så vis bistår haqq (rätt och sanning) och allt det goda.

[9] Därefter påpekar Imamen(A) ännu en vida känd verklighet och faktum som refererar till Imamens(A) personlighet och bakgrundshistoria; i detta fall i egenskap av Islams främsta kämpe vars svärd svingades med hans starka och stabila övertygelses kraft och gjorde Imamen(A) till den enda kämpe inför vilken de största krigarna från jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) och även därefter, utav araber och andra, inte ansåg det vara feghet att fly undan. Men maktlystenhet och egensinnighet hade förblindat dessa som ställt sig mot Imamens(A) till sådan grad att, fastän de varit förstahands vittnen av Imamens(A) tapperhet och styrka, de hade ändå bortsett från detta och skamlöst gett sig själva rätten att hota Imamen(A) till krig. Detta visar även att motståndarfronten var de som startade striden vilket också återges av Abu Mukhannaf som anger att när Imamens(A) bud återvände från motståndarfronten hade de med sig budskapet om stridsstart (Sharh NahjulBalagha av Ibn Abil-Hadid volym 1 s 306). Imamen(A) fortsatte dock att sända sina bud till dem i hopp om att de skulle vända tillbaka från avgrund de begett sig mot men de svarade slutligen med att döda budet [se khutba…].

Utöver detta var Imamen(A) inte någon som kunde skrämmas då både hans övertygelse och tro på Gud och sin religion och stigs rättfärdighet var fullkomligt och rymde varken tvetydlighet, tveksamhet eller tvivel. Den känner fruktan, som inte har full övertygelse och skyr döden då den inte är fullkomligt övertygad om Gud och lider tvivel i den väg den valt! Den som nått yaqin (hjärtlig övertygelse) och är stadig i sin iman (hjärtliga tro), vet att i kampen mot fienderna av haqq (rätt och sanning) finns inget nederlag; man utför sin plikt inför Gud och således är segrande oavsett resultat; vare sig det leder till slutseger över fienden eller shahadat (martyrskap) i Guds väg. Gud säger:

قُلْ هَلْ تَرَبَّصُونَ بِنَا إِلاَّ إِحْدَى الْحُسْنَيَيْنِ
”Säg: ’Väntar ni att något annat skall hända oss än ettdera av två ting, som båda utgör det högsta goda?” (den heliga Koranen 9:52)