وتشتمل على تهذيب الفقراء بالزهد وتأديب الاغنياء بالشفقة ومن خطبة له عليه السلام وتشتمل على تهذيب الفقراء بالزهد وتأديب الاغنياء بالشفقة أمَّا بَعْدُ، فَإِنَّ الْأَمْرَ يَنْزِلُ مِنَ السَّماءِ إِلَى الْأَرْضِ كَقَطَرَاتِ الْمَطَرِ إِلَى كُلِّ نَفْسٍ بِمَا قُسِمَ لَهَا مِنْ زِيَادَةٍ أَوْ نُقْصَانٍ، فإِنْ رَأَى أَحَدُكُمْ لِأَخِيهِ غَفِيرَةً في أَهْلٍ أَوْ مَالٍ أَوْ نَفْسٍ فَلاَ تَكُونَنَّ لَهُ فِتْنَةً فَإِنَّ المَرْءَ الْمُسْلِمَ مَا لَمْ يَغْشَ دَنَاءَةً تَظْهَرُ فَيَخْشَعُ لَهَا إِذَا ذُكِرَتْ، وَيُغْرَى بهَا لِئَامُ النَّاسِ، كانَ كَالْفَالِجِ اليَاسِرِ الَّذِي يَنْتَظِرُ أَوَّلَ فَوْزَةٍ مِنْ قِدَاحِهِ تُوجِبُ لَهُ الْمَغْنَمَ، وَيُرْفَعُ بَهَا عَنْهُ المَغْرَمُ. وَكَذْلِكَ الْمَرْءُ المُسْلِمُ البَرِيءُ مِنَ الْخِيَانَةِ يَنْتَظِرُ مِنَ اللهِ إِحْدَى الحُسْنَيَيْنِ: إِمَّا دَاعِيَ اللهِ فَمَا عِنْدَ اللهِ خَيْرٌ لَهُ، وَإِمَّا رِزْقَ اللهِ فَإِذَا هُوَ ذُوأَهْلٍ وَمَالٍ، وَمَعَهُ دِينُهُ وَحَسَبُهُ. إِنَّ المَالَ وَالْبَنِينَ حَرْثُ الدُّنْيَا، وَالعَمَلَ الصَّالِحَ حَرْثُ الاْخِرَةِ، وَقَدْ يَجْمَعُهُمَا اللهُ لاِقْوَام، فَاحْذَرُوا مِنَ اللهِ مَا حَذَّرَكُمْ مِنْ نَفْسِهِ، وَاخْشَوْهُ خَشْيَةً لَيْسَتُ بَتَعْذِير، وَاعْمَلُوا في غَيْرِ رِيَاء وَلاَ سُمْعَة; فَإِنَّهُ مَنْ يَعْمَلْ لِغَيْرِ اللهِ يَكِلْهُ اللهُ إِلَى مَنْ عَمِلَ لَهُ نَسْأَلُ اللهَ مَنَازِلَ الشُّهَدَاءِ، وَمُعَايَشَةَ السُّعَدَاءِ، وَمُرَافَقَةَ الاْنْبِيَاءِ أَيُّهَا النّاسُ، إِنَّهُ لاَ يَسْتَغْنِي الرَّجُلُ ـ وَإِنْ كَانَ ذَا مَال ـ عَنْ عَشِيرَتِهِ، وَدِفَاعِهِمْ عَنْهُ بِأَيْدِيهِمْ وَأَلسِنَتِهمْ، وَهُمْ أَعْظَمُ النَّاسِ حَيْطَةً مِنْ وَرَائِهِ وَأَلَمُّهُمْ لِشَعَثِهِ ، وَأَعْطَفُهُمْ عَلَيْهِ عِنْدَ نَازِلَة إنْ نَزَلَتْ بِهِ. وَلِسَانُ الصِّدْقِ يَجْعَلُهُ اللهُ لِلْمَرْءِ في النَّاسِ خَيْرٌ لَهُ مِنَ المَالِ يُورِثُهُ غيرَهُ و منها: أَلاَ لاَيَعْدِلَنَّ أَحَدُكُمْ عَنِ القَرَابِةِ يَرَى بِهَا الخَصَاصَةَ أنْ يَسُدَّهَا بِالَّذِي لايَزِيدُهُ إِنْ أَمْسَكَهُ وَلاَ يَنْقُصُهُ إِنْ أَهْلَكَهُ ، وَمَنْ يَقْبِضْ يَدَهُ عَنْ عَشِيرَتِهِ، فَإِنَّمَا تُقْبَضُ مِنْهُ عَنْهُمْ يَدٌ وَاحِدَةٌ، وَتُقْبَضُ مِنْهُمْ عَنْهُ أَيْد كَثِيرَةٌ; وَمَنْ تَلِنْ حَاشِيَتُهُ يَسْتَدِمْ مِنْ قَوْمِهِ المَوَدَّةَ قال السيد الشريف : أقول: وما أحسن المعنى الذي أراده عليه السلام بقوله: «ومن يقبض يده عن عشيرته...» إلى تمام الكلام، فإن الممسك خيره عن عشيرته إنما يمسك نفع يد واحدة; فإذا احتاج إلى نصرتهم، واضطر إلى مرافدتهم، قعدوا عن نصره، وتثاقلوا عن صوته، فمنع ترافد الأيدي الكثيرة، وتناهض الأقدام الجمة

Khutba 23: Innefattar [moralisk förfining] upplärning av fattiga till zuhd (renlevnad) och [moralisk] uppfostran av rika till medkännande Och utav Imamens(A) khutba; vilken innefattar [moraliskt förfinande] upplärning [och maning] av fattiga till zuhd (renlevnad, kyskhet och måttfullhet) [och belåtenhet med deras av Gud föreskrivna andel rizq (levebröd och livsuppehälle)) och [moralisk] uppfostran [och maning] av rika till [aktiv] medkännande [och sympati i from av handlig och skänkande i synnerhet till de närmsta] [All tacksamhet och lovprisande hör till Gud], och vidare [ska ni veta]; sannerligen så faller [Guds] befall [av välsignelser] från himlen till jorden likt regnets droppar till varje nafs (jag) [människa och varelse] med vad hon delgivits [enligt Guds bestämmelse] utav mer eller mindre [mängd][1], så om någon av er ser för sin broder mångt och mycket i hushåll eller förmögenhet eller nafs (jag) [person, kropp och själ], så var inte [och låt det ej bli] över honom [föremål för] frestelse[2], Så förvisso är den muslimske [bekännande av underkastelse inför Gud] människan så länge [hon] inte utför en [handling av] uppenbarad låghet så hon nedsätter [sig] om [handlingen] nämns, och [som] varigenom frestar de usla av folket [att använda det mot och förstöra hennes anseende], vore hon som en triumferande segrare som inväntar första vinst av sin kast [insats] som förvärvar för henne vinsten, och lyfts från henne varigenom förlusten. Och likaså den muslimske människan [som är] oskyldig från förräderi inväntar av Gud en av två goda [ting]: antingen Guds kallare [som kallar henne tillbaka till Gud – döden] för det som finns [inbesparat för henne] hos Gud är bättre för henne, och antingen Guds rizq (levnadsbröd och livsuppehälle) så blir hon [berikad] utav hushåll och förmögenhet, och [samtidigt behåller] medhar sin religion och ställning [anseende okorrumperad]. Sannerligen är förmögenhet och avkomma skörden av dunya (denna värld), och goda gärningar skörden av akhira (nästa värld), och måhända att Gud ansamlar [och skänker] båda till [en del av] folk[3]; så var aktsamma av Gud [för det] som Han varnat er från Sig [Själv][4], och frukta Honom sådan fruktan såtillvida att [ni handlar på sådant sätt som] inte behöver ursäktas[5], och handla inte för riya’ (skenhelighet) och inte [heller] sum’a (skrytsamhet och rykte); för förvisso den som handlar för annan än Gud överlåter Gud denne till den han handlat [med avsikten] för[6]. Vi ber Gud [skänka oss] martyrernas rang, och de [evigt] lyckligas samvaro [umgänge], och profeternas(A) följeskap[7]. O människor! Sannerligen obehövligas inte människan – även om förmögen – från sin släkt [ätt], och deras värn av honom med [sina] händer [handling] och tungor [tal], och de är [de] utav folket [som är] hans största uppbackning, och [mest] hopsamlande [vid] hans splittring, och ömsintast över honom vid missöde om den drabbar honom[8]; och sanningens ord [av gott hågkomst] som Gud anbringar [bevarar] för människan bland människor är bättre för henne av förmögenhet [som] en annan ärver[9]. Utav den [samma Khutba]: [Var uppmärksamma!] så att inte någon av er vänder från de nära [anhöriga då] han ser de [befinna sig] i armod [utan] att tillförse [behovet] med vad som inte berikar [honom] om den igenhålls och inte bristsätter [honom] om den spenderas [skänks][10], och den som frånhåller sin [skänkande] hand från sitt släkt, sannerligen hålls från dem utav honom en hand, och frånhålls utav dem gentemot honom många händer; och den som mildrar [sitt beteende] behåller från sitt släkte kärlek[11]. Seyyed Radhis(RA) tillägg i förklaring: ”Och vad vacker innebörd som Imamen(A) refererar till med sitt yttrande: ’och den som frånhåller sin [skänkande] hand från sitt släkt… från sitt släkte kärlek’, för den som frånhåller sitt goda från sin släkt, frånhåller förvisso nyttan av en hand, men om han behöver deras stöd och är i nöd av deras hjälp, avstår de från hans hjälp och besvarar inte hans kall; så han har hindrat sammanslagning av många händer och marsch av fötter. Notering: [1] Imamen(A) inleder med en vacker liknelse där han liknar Guds välsignelser och förbestämda andelar av rizq (levebröd och livsuppehälle) utav Hans gåvor till Sina tjänare, vid regents droppar som alla faller ner men är olika i form och mängd under olika tider och på olika jordar. Hemligheterna bakom denna olikartade fördelning av Guds plan och perfekta planering må ofta förbli ett mysterium för oss; dock uppmanas människan att via vissheten om Guds visdom, nåderikedom och barmhärtighet erhålla lugn i kropp, sinne och själ genom överlåtandet av sig själv till Gud och belåtenhet med Hans bestämmelse och val för en. Det är trots att Gud som är den Allvetande som har kunskapen om det synliga och dolda av fördelar och nyttor respektive nackdelar och skador, samtidigt som Gud är den Barmhärtigaste av Barmhärtiga och älskar Sin tjänare långt mer än en mor älskar sitt barn och dessutom är himlarnas och jordens skatter är i Hans ägo. I en vacker vers, där Gud genom en liknelse klargör skillnaden mellan haqq (rätt och sanning) och batil (orätt och sanning) och dessa två vägars följe samt deras slutända, betonas en avgörande faktor, nämligen ”var och en enligt egen förmåga”, i inledningen av versen högst subtilt: أَنزَلَ مِنَ السَّمَاء مَاء فَسَالَتْ أَوْدِيَةٌ بِقَدَرِهَا ”[Han] sänker ner från himlen [ren och klar] vatten så strömmar [det samlade vattnet på botten av] bergsluttningar [var och en] i egen kapacitet [att erhålla regnet]...” (den heliga Koranen 13:17) Således är den egna kapaciteten och den egna förmågan en essentiell faktor som spelar in i ekvationen. [2] Imamen(A) uppmärksammar därefter att i följden av välsignelsernas skyfall, oavsett anledning, kan i mötet mellan fattig och rik uppstå negativa reaktioner – hos den fattige i form av avund, missmod, aggression och illvilja som kan leda antingen till att den fattige blundar för det som är halal (tillåtet) respektive haram (otillåtet) och inte drar sig från något i sin jakt att skaffa rikedomar oavsett medel, eller känna misströstan och tvärtom dra sig undan i uppgivenhet eller brinna i avund, missunna de rika och visa fientlighet. Imamen(A) uppmärksammar och varnar de som har det sämre ställt att låta sig övertas av sådana känslor som kan vilseleda människan och leda henne till synd. [3] Imamen(A) fortsätter sina yttranden med att ange vad som ingjuter tålamod och tacksamhet hos den som har det materiellt sämre ställt och menar att den som inte misströstar och inte låter sig övertas så att denne handlar utefter känslor av avund, är som den som inväntar en vinst utan förlust genom att antingen, när ens tid är kommen, gå sin Herre till mötes, lämna sitt jordliga liv med gott anseende och själslig lugn och renhet och får då del av vad Gud hållit i förvar för honom som belöning, vilket är på alla sätt bättre än det jordliga, eller så berikar Gud honom i detta jordliga liv, efter en tids prövning, samtidigt som denne innehar sitt anseende och själsliga lugn och renhet i behåll. Vidare understryker och betonar Imamen(A) återigen i sitt nästa yttrande att om än båda är gott så är det dock ändå stor skillnad mellan dessa två goda utdelningar då den första belöningen tillhör dunya (denna värld) medan det andra är beständig och fulländat då det tillhör akhira (nästa värld). Alltså pekar Imamen(A) på att det viktiga i en människans liv är hennes slutgiltiga öde och att hon inte ska förorenas av låghet och fördärv som förstör hennes anseende, orsakar henne skam och sänker hennes personlighet samt ser till att hon blir föremål för andras klander. [4] Sedan råder Imamen(A) människor att vara aktsamma, med innebörden att inte ta lätt på Guds varningar, för att på så vis förebygga sig själva från att bli föremål för Guds vrede; möjligen i refererande till följande Koranvers: وَيُحَذِّرُكُمُ اللّهُ نَفْسَهُ وَإِلَى اللّهِ الْمَصِيرُ ”Och Gud varnar er Sig Själv [att inte ta lätt på Hans varningar]; och till Gud är målet för er färd.” (den heliga Koranen 3:28) [5] Därefter manar Imamen(A) till att frukta Gud i refererande till en fruktan som medföljs av förståelse och insikt inför Guds storhet; i möjlig refererande till Koranversen: يَخْشَى اللَّهَ مِنْ عِبَادِهِ الْعُلَمَاء ”Ingen av Hans tjänare utom de som har [en djup inre] kunskap fruktar Gud [så som Han bör fruktas].” (den heliga Koranen 35:28) Imamen(A) beskriva denna insiktsbaserade fruktan som sådan att den ska tillbakahålla från handlingar som inte lämnar utrymmer för ursäktande, då Gud är Allvetande och inget svepskäl undgår inte Honom. Det bör även beaktas att Islam inte förespråkar statisk eller passiv fruktan utan hämmar från den typen och snarare förespråkar en aktiv fruktan som ger kraft och motivation till att lyda Gud, uträtta sina förpliktelser och eftersträva Guds belåtenhet och belöning. Detsamma gäller i många frågor däribland i fråga om väntan på vår tids väntade Imam Mahdi(AJ) återkomst [För mer om detta läs boken ”Den Väntade Frälsaren” av Shahid Mohammad Baqir Sadr(RA) och Shahid Murtadha Mutahhari(RA)]! [6] Vidare i sitt tredje råd påpekar Imamen(A) vikten av ren avsikt; alltså räcker det inte enbart med att frukta Gud utan det krävs även goda handlingar i Guds väg och för Hans skull, fria från all form av skenhelighet och skrytsamhet. Imamen(A) uppmärksammar med sina ord den troende som vill färdas på sanningens väg till Gud, och utföra goda handlingar i hopp om Hans välbehag och belöning, måste vara uppmärksam och på sin vakt så att belöningen av goda handlingar, när de väl utförts, inte går förlorade på olika sätt. Däribland genom ett antal förkastade akhlaq (moral, karaktär och uppförande) egenskaper som kan urholka handlingens kärna. Imamen(A) varnar i synnerhet för riya’ (skenhelighet) – med innebörden att utföra handlingar för att få andras uppmärksamhet och deras beröm – samt för sum’a (skrytsamhet och rykte) – med innebörden att, till att börja med, ha utfört handlingen med Gud som avsikt men att därefter frestas till att försöka sprida ordet om vad man gjort till andra för att erhålla deras beröm, eller bli till sig och upptas av en falsk stolthet vid åhörandet av andra som pratar om och berömmer en. [Så finns det även ’ujb (självgodhet) – med innebörden att stoltsera inför sig själv och se sig som förmer inombords för det goda man utfört även om man inte ger sken av det utåt]. Således varnar Imamen(A) de troende för dessa tendenser inom sig själva då dessa är moraliska sjukdomar som korrumperar själen Imamen(A) fulländar detta råd med att peka på en subtil motiverande anledning som hämmar skenhelighet och skrytsamhet, nämligen det faktum att Gud blir nöjd av den handlig vars avsikt är endast för Honom och ämnar nå Hans välbehag! Om annat skulle vara fallet och avsikten någon annan, så överlåter Gud personen till den part som fått del i handlingens avsikt, för att personens ska få sin handlings belöning från den parten avsikten varit för; och självfallet går ingens belöning upp mot Guds! I känd hadith Qudsi (Guds budskap i Profetens(S) ord) i samma avseende följer: ”Jag är den bästa partnern, och den som sätter en partner vid Mig i en handling han utfört, är [överlåter Jag] den [handlingen] till den som satts som Min partner; för Jag accepterar inte förutom det som är enbart för Mig” (Minhaj al-Bara’a volym 3 s 324; samma innebörd har även återgetts av Imam Sadiq(A) Bihar al-Anwar volym 67 s 243) [7] Imamen(A) avslutar med att be Gud och samtidigt även rikta människors uppmärksamhet mot verkligt värdefulla gudomliga mål att sträva mot; Gud säger: وَمَن يُطِعِ اللّهَ وَالرَّسُولَ فَأُوْلَئِكَ مَعَ الَّذِينَ أَنْعَمَ اللّهُ عَلَيْهِم مِّنَ النَّبِيِّينَ وَالصِّدِّيقِينَ وَالشُّهَدَاء وَالصَّالِحِينَ وَحَسُنَ أُولَئِكَ رَفِيقًا ذَلِكَ الْفَضْلُ مِنَ اللّهِ وَكَفَى بِاللّهِ عَلِيمًا ”De som lyder Gud och Sändebudet skall få en plats vid sidan av dem som Gud välsignar med Sina gåvor - profeterna och de sanningsenliga och de som [med sina liv] vittnat om sanningen och de som gjorde det goda och det rätta - en ädel skara!* Detta är Guds nåd! Ingen kunskap [om de troendes förtjänster] behövs utöver Guds vetande.” (den heliga Koranen 4:69-70) Dessa tre mål kan å ena sidan också referera till tre påföljande nivåer som föranleder varandra och å andra sidan, möjligen, vara en indikation på Imamens(A) eget kommande öde.  [8] Imamens(A) yttranden som upp till denna del riktat sig mot de fattiga som har det materiellt sämre ställt och genom en serie riktlinjer som, om efterlevda, avvärjer farorna som kan leda till fördärv och istället banar vägen till sann lycka, övergår vidare till att rikta sig till de rika som har det materiellt bättre ställt och tillhandahåller riktlinjer för de att efterleva och på så vis balanserar och täcker samhällets samtliga skikt var gäller aspekten av materiell rikedom i ljuset av Islamisk moral. Som första sak refererar Imamen(A) till en naturlig aspekt av livet; det har sina upp och nedgångar för alla och det förekommer svårigheter, olyckor och missöden som människan inte klarar att tampas med på egen hand. Vem då bättre att få stöd från än familj och släkt, som backar upp och hjälper en att samla ihop sig och stå på benen igen när man är splittrad, och inom vars krets det faller sig mer naturligt att hysa kärlek och vara mån om varandra också?! Det gäller dock att se till att värna om och stärka dessa band vid goda tider, inte minst genom emotionell och materiell stöttande, för att också smaka dess frukt under prövningars höst. Skulle Imamens(A) befallning efterlevas skulle fattigdom och armod bekämpas över hela samhället. I varje släkte eller familj brukar det finns en del individer som har det bättre ställt och som har möjlighet att hjälpa de som har det sämre ställt inom släkten, dels då man inom samma släkt oftast bättre känner till hur de andra har det och dels gör släktskapsbanden att man känner större benägenhet att hjälpa och större mottaglighet att bli hjälpt av sina närmaste. [9] Imamen(A) tillägger att det goda namn, anseende och minne bland folket som Gud välsignar människan med och som varar även efter hennes död, vilket är en av belöningarna av hennes vänlighet, hjälpande och stöttande av andra, är långt värdefullare än det förmögenhet som blir kvar efter henne. För det första kommer människan få lämna alla sina förmögenheter bakom sig och inget av dessa materiella egendomar kommer att gynna henne varken i graven eller på domedagen såtillvida rikedomarna inte tjänat som ett medel för att utföra gott. För det andra så brukar den som lämnat arvet oftast sakta men säkert glömmas när arvet väl nått arvtagarna. Däremot har människan hjälpt andra, bland annat genom att skänka av sina förmögenheter, så blir hennes goda minne kvar även efter hennes död och bringar henne människors bön, om att Guds barmhärtighet ska omfatta henne – detta blir som en beständig andlig förmögenhet. يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ لاَ تُبْطِلُواْ صَدَقَاتِكُم بِالْمَنِّ وَالأذَى كَالَّذِي يُنفِقُ مَالَهُ رِئَاء النَّاسِ وَلاَ يُؤْمِنُ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ فَمَثَلُهُ كَمَثَلِ صَفْوَانٍ عَلَيْهِ تُرَابٌ فَأَصَابَهُ وَابِلٌ فَتَرَكَهُ صَلْدًا لاَّ يَقْدِرُونَ عَلَى شَيْءٍ مِّمَّا كَسَبُواْ وَاللّهُ لاَ يَهْدِي الْقَوْمَ الْكَافِرِينَ وَمَثَلُ الَّذِينَ يُنفِقُونَ أَمْوَالَهُمُ ابْتِغَاء مَرْضَاتِ اللّهِ وَتَثْبِيتًا مِّنْ أَنفُسِهِمْ كَمَثَلِ جَنَّةٍ بِرَبْوَةٍ أَصَابَهَا وَابِلٌ فَآتَتْ أُكُلَهَا ضِعْفَيْنِ فَإِن لَّمْ يُصِبْهَا وَابِلٌ فَطَلٌّ وَاللّهُ بِمَا تَعْمَلُونَ بَصِيرٌ ”Troende! Beröva inte era gåvor deras värde genom [tal om] frikostighet eller genom [ord] som sårar, som den som ger av vad han äger för att ses [och berömmas] av människor och som inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Han kan liknas vid en berggrund täckt av [ett tunt lager] jord; ett slagregn faller och sköljer bort allt inpå nakna berget. [Sådana människor] uppnår ingenting med det som de har åstadkommit. Gud leder inte dem som förnekar sanningen.* Men de som ger av vad de äger för att vinna Guds välbehag och för att stärka sin själ kan liknas vid en trädgård, anlagd på en kulle, som om ett slagregn drabbar den ger dubbel skörd och om den undgår slagregn [får glädjas åt] milt duggregn. Gud ser vad ni gör.” (den heliga Koranen 2:264-265) [10] Imamen(A) betonar sina råd och backar upp med ytterligare resonemang och varnar från och starkt manar till att inte vända sig bort från i synnerhet de närmaste i nöd utan tillförse med hjälp och stöd. Specifikt gällande materiellt stöd pekar Imamen(A) på en verklighet som ytterligare skäl för sin uppmaning; nämligen att en förmögenhet egentligen inte ökar kvalitativt av att hamstras och inte minskar av att spenderas och skänkas till behövande. Detta kan te sig enligt två innebörder: den andligtdimensionella aspekten som innebär att frånhålla hjälp berövar barakat (rikligheten och välsignelsen i välsignelser) från förmögenheter medan däremot, vid hjälp, medföljer gudomlig välsignelse och den till syns kvantitativa minskningen snart återgäldas flerfaldigt kvantitativt och kvalitativt både i dunya (denna värld) och som belöning i akhira (nästa värld). مَّثَلُ الَّذِينَ يُنفِقُونَ أَمْوَالَهُمْ فِي سَبِيلِ اللّهِ كَمَثَلِ حَبَّةٍ أَنبَتَتْ سَبْعَ سَنَابِلَ فِي كُلِّ سُنبُلَةٍ مِّئَةُ حَبَّةٍ وَاللّهُ يُضَاعِفُ لِمَن يَشَاء وَاللّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ ”DE SOM ger av vad de äger för Guds sak kan liknas vid sädeskorn som ger sju ax och vart ax bär hundra korn. Gud mångdubblar avkastningen för den Han vill; Gud når överallt och Han vet allt.” (den heliga Koranen 2:261) إِنَّ الْمُصَّدِّقِينَ وَالْمُصَّدِّقَاتِ وَأَقْرَضُوا اللَّهَ قَرْضًا حَسَنًا يُضَاعَفُ لَهُمْ وَلَهُمْ أَجْرٌ كَرِيمٌ ”Och de män och de kvinnor som skänker av sitt åt de behövande och [på så sätt] ger Gud ett fullgott lån, skall få det mångdubbla tillbaka och därtill en frikostig belöning.” (den heliga Koranen 57:18) Andra innebörden innefattar den synliga och socialekonomiska dimensionen då de närmastes problem smittar av sig till en, åtminstone genom tankemässiga bekymmer. Detta utöver att fattigdom skadar samhället i stort och skapar segregation och missämja. Således vore det mycket bättre för samtliga att hjälpa de som har det sämre ställt och på så vis skaffa sig mycket välbehövlig proviant inför domedagen och sitt eviga liv i akhira (nästa värld), utöver den sinnesfrid och goda anseende som följer på köpet. Imamen(A) har uppmärksammat människor på detta i flera av sina yttranden; däribland har han sagt: ”Gör er redo – må Gud förbarma Sig över – för det har kallats bland er till avgång; och minska benägenheten till [livet i] dunya (denna världen)… för inför er [förefinns] svåra bergskammar [gångar fulla av hinder] och skrämmande fasansfulla boningar [inkvarteringar och lägen]…” (Nahjul Balagha khutba 204) [Se även khutba 21]! [11] Vidare tillägger Imamen(A) att även rent vinstmässig räknat, vinner människan för egen del också på sin frikostighet och stöttade av sina släktingar på fler sätt. Imamen(A) poängterar att ens vägran att hjälpa är att undandra en hjälpande hand [ental] från andra, men det medför att andras hjälpande händer [flertal] undvaras en själv vid nöd. Så skulle de ställa upp är de många medan själv är man en. Slutligen slutför Imamen(A) sina yttranden med att betona vikten av vänlighet och välvilja som ser till att stärka välvillighetens band. Inte sällan händer det att de rika driver bort andra genom egen snålhet och övermod, eller genom att omge sig med hycklande smickrare ute efter egen vinning, att det leder till att när de verkligen behöver hjälp finner dem sig helt ensamma!