وقد تواترت عليه الأَخبار باستيلاءِ أَصحاب معاوية على البلاد ومن خطبة له عليه السلام وقد تواترت عليه الأَخبار باستيلاءِ أَصحاب معاوية على البلاد، وقدم عليه عاملاه على اليمن وهما عبيدالله بن العباس وسعيد بن نَمْرَان لمّا غلب عليهما بُسْرُ بن أبي أَرْطَاة، فقام عليه السلام إلى المنبر ضجراً بتثاقل أَصحابه عن الجهاد، ومخالفتهم له في الرأْي، فقال مَا هِيَ إِلاَّ الكُوفَةُ، أقْبِضُهَا وَأَبْسُطُهَا، إنْ لَمْ تَكُوني إِلاَّ أَنْتِ، تَهُبُّ أَعَاصِيرُك، فَقَبَّحَكِ اللهُ وتمثّل بقول الشاعر لَعَمْرُ أَبِيكَ الْخَيْرِ يَا عَمْرُو إِنَّني عَلَى وَضَر مِنْ ذَا الْإِنَاءِ قَلِيلِ ثم قال عليه السلام: أُنْبِئْتُ بُسْراً قَدِ اطَّلَعَ الْيَمَنَ، وَإِنِّي وَاللهِ لَأَظُنُّ أَنَّ هؤُلاءِ القَوْمَ سَيُدَالُونَ مِنْكُمْ بِاجْتِماعِهمْ عَلَى بَاطِلِهمْ، وَتَفَرُّقِكُمْ عَنْ حَقِّكُمْ، وَبِمَعْصِيَتِكُمْ إِمَامَكُمْ في الْحَقِّ، وَطَاعَتِهِمْ إِمَامَهُمْ في البَاطِلِ، وَبِأَدَائِهِمُ الْأَمَانَةَ إِلَى صَاحِبِهِمْ وَخِيَانَتِكُمْ، وَبِصَلاَحِهمْ في بِلاَدِهِمْ وَفَسَادِكُمْ، فَلَو ائْتَمَنْتُ أَحَدَكُمْ عَلَى قَعْبٍ لَخَشِيتُ أَنْ يَذْهَبَ بِعِلاَقَتِهِ اللَّهُمَّ إِنِّي قَدْ مَلِلْتُهُمْ وَمَلُّونِي، وَسَئِمْتُهُمْ وَسَئِمُونِي، فَأَبْدِلنِي بِهِمْ خَيْراً مِنْهُمْ، وأَبْدِلْهُمْ بِي شَرَّاً مِنِّى، اللَّهُمَّ مِثْ قُلُوبَهُمْ كَمَا يُمَاثُ الْمِلْحُ فِي الْمَاءِ، أَمَاوَاللهِ لَوَدِدْتُ أَنَّ لِي بِكُمْ أَلفَ فَارِسٍ مِنْ بَنِي فِرَاسِ بْنِ غَنْمٍ هُنَالِكَ، لَوْ دَعَوْتَ، أَتَاكَ مِنْهُمْ فَوَارِسُ مِثْلُ أَرْمِيَةِ الْحَمِيم ثم نزل عليه السلام من المنبر قال سيّد الشريف: أقولُ: وإنما خصّ الشاعر سحاب الصيف بالذكر لأنه أشد جفولاً، وَأسرع خُفوفاً، لانه لا ماء فيه، وإنما يكون السحاب ثقيل السير لامتلائه بالماء، وذلك لا يكون في الأكثر إلا زمان الشتاء، وإنما أراد الشاعر وصفهم بالسرعة إذا دُعوا، والإغاثة إذا استغيثوا، والدليل على ذلك قوله: «هنالك، لو دعوت، أتاك منهم...»

Khutba 25: Då nyheter kontinuerligt inkom om att Mu’awiyas anhang intagit delar av riket Utav Imamens(A) yttranden, då nyheter fortlöpande mottogs om att Mu’awiyas anhang tagit över styret i delar av riket, och Imamens(A) ämbetsinnehavare[guvernörer] över Yemen ankom till honom – vilka var Ubaydullah ibn al-Abbas och Said ibn Namran – då de övermannats av Busr ibn Abi Artat. Så gick Imamen(A) upp på minbar (predikställningen) besviken över slöheten av sina följeslagare i jihad (helig kamp i Guds väg), och deras invändningar mot hans ställningstaganden[1]; så han sade: Är inte utom Kufa, [som jag] expanderar och komprimerar [ha inflytande och utöva styre i]; [O Kufa] om inte vore [ens] utom dig, [med] dina virvelvindar [som] stormar, så må [inte du heller var] Gud vanställa [föröda och avlägsna] dig! Och i liknelse illustrerade med poetens diktvers: Vid din goda faders liv o ’Amro är jag Kvarlämnad med fettrester i tomt fat[2] Sedan sade Imamen(A): Jag har underrättats att Busr övermannat Yemen, och jag vid Gud anar att detta folk kommer överta [styret] över er genom deras sammanhållning över sin batil (orätt och osanning), och er splittring från er haqq (rätt och sanning), och i er olydnad av er Imam (ledare) i haqq [och rättfärdigt handlande], och deras lydnad av deras ledare i batil [och orättfärdigt handlande], och i deras återgällande av amanat (vad som lämnats i förvar) [lydnad] till deras överhuvud och ert förräderi [till er överhuvud], och i deras bättring [uppbyggande] i deras land och er fördärv [i ert land][3], så om jag lämnade i förvar hos någon av er ett träkärl skulle jag sky att denne knycker dess hängsnöre[4]. O Allah [min Herre och Gud]; sannerligen har jag förtröttats [av] dem och de förtröttats [av] mig, och jag lessnat [på] dem och de lessnat [på] mig[5], så ersätt [för] mig [istället för dem] bättre än dem, och gengälda dem [istället för mig] sämre än mig[6]! O Allah, upplös [smält] deras hjärtan så som saltet upplöses i vattnet[7]; förvisso, vid Gud, skulle jag föredragit att var för mig i [istället för] er tusen ryttare [förkämpar] av Bani Feras ibn Ghanm[8] I det läget, om du kallar, ankommer [infinner sig] utav dem Ryttare likt somriga moln Därefter gick Imamen(A) ned från mimbar (predikställningen). Seyyed Radhi(RA) anger: ”jag säger: Poeten specificerade ett sommarmoln eftersom den rör sig snabbare, då det saknar [stora mängder] vatten, medan ett moln är tung i sin rörelse för sin belastning utav vatten, och detta inte händer ofta utom på vintertid [i Arabien], och poeten ville med detta beskriva dem med snabbhet [i besvarande] vid kall, och undsättning då bedd om hjälp; vilket uppfattas av: ’ I det läget, om du kallar, ankommer [infinner sig] utav dem…’” Notering: [1] En grupp i San’a, Yemens huvudstad, utav den mördade kalifen Uthmans anhängare hade varit bland de som ingått bay’a och svurit Imamen(A) trohetsed. Ubaydullah ibn al-Abbas var Imamen(A) utsedd som stadens guvernör medan Said ibn Namran var dess härs befälhavare. Då Mohammad ibn Abu Bakr, Imamens(A) utsedda guvernör över Egypten, mördades utökade attackerna från Sham (samlingsnamnet för riket och området som innefattade dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien) som var under Mu’awiyas välde [se även khutba 19, 27, 29 samt Nahjul Balagha brev 53] . Uthmans anhängare som såg sin möjlighet började sprida oro och splittring med vedergällningen av Uthmans blod som svepskäl, varpå Ubaydullah och Said rapporterade det oroliga läget till Imamen(A) som svarade med ett brev i vilken han manade folket i Yemen samt dess här att utföra sina förpliktelser. Upprorsmakarna besvarade Imamen(A) med att de lyder med villkoret att guvernör och befälhavare avsätts, medan de samtidigt skrev om det gynnsamma läget till Mu’awiya som skickade den skoningslöse och blodtörstige Busr ibn Abi Artat – redan på vägen dit dödade Busr Ubaydullahs små söner Dawood och Sulayman och vidare hans svärson Abdullah i Ta’if. Väl framme vid San’a stormade han staden med sin här och intog den och dödade Abdullah ibn ’Amro Thaqafi som Ubaydullah och Said lämnat som efterträdare medan de själva tagit sig till Kufa till Imamen(A), som vid deras ankomst yttrade sin besvikelse och ledsamhet över sina följeslagares lättja i kampen mot batil (orätt och osanning) i en tid då det Islamiska riket stod under förtryckares attacker (Sharh Nahjul Balagha av Ibn Maytham al-Bahrani volym 2 s 18). [2] I egenskap av Imamens(A) person, med hans Imamat och Wilayat (gudomlig utvalda ledarskap och förmyndarskap), iman (hjärtliga tro) och yaqin (hjärtliga övertygelse), ilm (kunskap), hikma (visdom) och mod i åtanke, visas svekets djup gentemot Imamen(A). Det folk som för inte så länge sen hade fått nog av orättvisan och korruptionen och sökt sig till Imamen(A), hade väldigt snart, under knappt fem år, kommit det läge Imamen(A) befarade och därav till en börjat vägrat acceptera deras bay’a (trohetsed) [se khutba 3 m.fl.]. I saknaden av hängivenhet och trofasthet bland folket och slöheten hos många av anhängarna, fann Imamen(A) sig omgiven av endast ett fåtal trogna följeslagare, som fienden en efter en lömskt attackerade, varav många hade nått martyrskap [se Nahjul Balagha brev 53]. Således fanns det allt färre som ställde sig upp i försvar mot fiendernas alltmer intensiva och mångsidiga attacker. Med dessa yttranden anger Imamen(A) att hans verkliga styre knappt ens omfattade Kufa, som även den, trots att staden var Imamens(A) styrelsecentrum, var ändock inte fri från virvelvindar av splittring, motsättningar och hyckleri, så att även Kufas folk var inte att lita på samtidigt som staden utgjorde en bråkdel av det Islamiska riket. [3] Imamen(A), efter att ha angett att nyheterna om Busr och hans blodiga räder nått honom, förutsäger och varnar att om så länge folket slöar som de gör, kommer läget att fortlöpa så pass att fienderna kommer att lyckas ta över makten och förtrycket kommer återigen att dränka folket. Sedan anger Imamen(A) orsakerna som leder till framgång och som fienderna implementerar medan det egna följet brister i. Imamen(A) uppger deras framgång bestå av och vilka på fyra element; det första är sammanhållning och enighet som är underlag för framgång. Under läget som rådde var det dock så att de som följde haqq (rätt och sanning) var splittrade och oeniga medan de som följde batil (orätt och osanning), tack vare bland annat sin enighet och sammanhållning, mer framgångsrika; trots att det bör ha varit tvärtom! Det andra inslaget och elementet är den essentiella principen av ledd samordning och följet av ledaren, vilket är ett villkor för varje nation, här, lag och grupps framåtskridande. Även i detta fall, trots att Imamen(A) var den absoluta ledaren av haqq, var hans följe långt efter i jämförelse med Shams folk som var fullkomligt underordnade och lydde Mu’awiya i batil. Det tredje elementet anger Imamen(A) vara att återgällda amanat (det som lämnats i förvar hos en till den som lämnat det); detta kan referera till allt från att se till att allt från utrustning och förmögenheter används gemensamt gentemot motståndarna, till att hålla sin trohetsed, till att återgälda sin plikt i att lyda den gudomligt utvalda ledaren. Återigen var något Imamens(A) front brast i medan Mu’awiyas trupp var mer samlad – visserligen utav ren skräck eller girighet men ändock förblir dess påtagliga verkan densamma. Så det fjärde; medan fienderna var handlingskraftiga och ägnade tiden åt att bygga sitt rike var andra fronten uppslukade av splittring och fördärv. [4] Imamen(A) målar upp läget i klarspråk för sitt följe och anger att fienden är enad, samordnad, underordnad och trogen sin ledare samt bygger sitt rike medan de är splittrade och eniga, trotsiga och förrädiska och jagar splittring och fördärv; så det är naturligt att fienderna ska lyckas bättre och få försprång. Även med ett visdomsfullt och starkt ledarskap nås inget resultat med den typen av följe, då följet är som ledarens handlingskraftiga armar och till och med haqqs läge blir svag av sitt följes svaghet, slöhet och fördärv medan batil stärks av sitt följes styrka, handlingskraft och enighet. Slutligen i en liknelse menar Imamen(A): hur ska jag kunna lita på er i stora frågor som strid, fred och Beit-ul-mal samt viktiga styrelseposter om det inte går att lita på er med små saker?! [5] Imamen(A) fortsätter sina yttranden med att vända sig till Gud med sitt sårade och sorgsna hjärtas lidande utav folkets svikelser. Även Imamens(A) förbannelser är varningstecken och ett sista försök i hopp om att skaka liv i de slumrande själarna som kanske ännu har något samvete kvar. Imamen(A) uttrycker att han tröttnat på att varna och mana livlösa väggar och tala för döva öron, snarare än hörsammande förnuftiga människor. Samtidigt anger Imamen(A) att folket också tröttnat på honom för att han vägrade följa deras korrumperade avsikter och fördärvande beteende och vägrade vika sig inför batil (orätt, osanning och orättvisa). När ledare och följe inte har gemensamma mål, riktlinjer och syften att följa, är det uppenbart att ledarens ensamma försök inte leder någonvart. Imamen(A) var varken den som skulle styra med järngrepp och tvinga folk mot deras vilja och genom skräck och förtryck, mutor och falska lögner, bedrägeri och propaganda förmå dem att lyda order – liksom Mu’awiya gjorde – eller var den som skulle vika av stigen av haqq (rätt och sanning) och ge med sig inför batil (orätt och osanning). [Profeten(S) ledande av människorna, som innan dess varit i jaheliyya (ignoransens era – förislamiska perioden) möjliggjordes framförallt av att många följeslagare helt och fullt hängav sig till hans moral och lära och implementerade detta. De profeter(A) vars folk till majoriteten vägrade vägledas, kom till samma läge som Imamen(A) ger uttryck för; وَمَا كَانَ جَوَابَ قَوْمِهِ إِلاَّ أَن قَالُواْ أَخْرِجُوهُم مِّن قَرْيَتِكُمْ إِنَّهُمْ أُنَاسٌ يَتَطَهَّرُونَ ”Hans [profeten Lot(A)] folk svarade inte, men de sade [till varandra]: ’Vi måste driva bort dem ur vår stad! De är människor som vill hålla sig rena!’” (den heliga Koranen 7:82) وَقَالَ نُوحٌ رَّبِّ لَا تَذَرْ عَلَى الْأَرْضِ مِنَ الْكَافِرِينَ دَيَّارًا ”Och Noa [sade till Gud]: ’Herre! Låt ingen av dem som förnekar sanningen bli kvar på jorden’” (den heliga Koranen 71:26)] [6] Vidare ber Imamen(A) Gud att skänka honom ett värdigt följe och skicka för detta trotsiga folk en ledare som är lika låg som de själva och på så vis är mer passande för dem; nu när de vägrat följa sanningens vägledning i ljuset av sanningens ledare, så är det dags för de att få smaka och lida saknaden av den välsignelsen och vilka följder det innebär. Att Imamen(A) anger ”bättre” och ”sämre” är inte av betydelsen att dessa folk varit bra och Imamen(A) ber att gengäldas med bättre än dem eller att Imamen(A), Gud förbjude, skulle vara dålig så att de ska få sämre utan denna jämförelse är mellan de yttersta kontrasterna – gengälda med det som är bäst respektive sämst i absolut mening. [Det dröjde inte länge förrän Imamens(A) förbannelse besannades och Bani Umayyah med Mu’awiya och därefter hans son Yazid i spetsen, skoningslöst och blodtörstig tog över och historien kom att uppleva en era vars motsvarighet är svårfunnet. I historiska skildringar följer även att Hajjaj ibn Yusuf, ökänd för sin brutalitet och sitt tyranni som han lät drabba Kufa och Irak, vilket var piken av alla blodbad och skräckvälden de fått uppleva efter Imamens(A) tid, föddes kort efter Imamens(A) yttranden (Minhaj al-Bara’a volym 3 s 358).] [7] Det är möjligt att ”smältning av hjärtan” avsett angrepp av bekymmer och sorg så hjärtat liksom ”smälter” av sorg. Därtill, då hjärtat smälter, så fungerar inte förnuftet, intellektet och insikten som det ska heller och människan lämnas i tvivel, tveksamhet och ovisshet. I den heliga Koranen anges hjärtat som förståndets och insiktens boning; Gud säger: وَجَعَلْنَا عَلَى قُلُوبِهِمْ أَكِنَّةً أَن يَفْقَهُوهُ ”… men Vi täcker över deras hjärtan…” (den heliga Koranen 6:25) En konsekvens för syndfulla och i synnerhet hycklare som inte ångrar, är just att deras hjärtan beslöjas av deras synder så att de inte längre ens urskiljer sanningen, är förblindade inför den och sjunker djupare i villfarelsens mörker. [8] Avslutningsvis uttrycker Imamen(A) att han hellre önskat ha följts av tusen ryttare från stammen Bani Firas ibn Ghanms som var kända för sin mod, hängivenhet och trofasthet istället för den mångtaliga men svaga, slöa och trotsiga hären. Enbart i Kufa utgjordes hären av tiotusentals och enligt en del skildringar hela hundratusen personer; trots detta klarade dem inte att försvara riket vilket indikerar vilken ostabil, splittrad och handlingsförlamad skara det rörde sig om. (Boloogh al-Adab volym 2 s 341)