يصف العرب قبل البعثة ثم يصف حاله قبل البيعة له ومن خطبة له عليه السلام وفيها يصف العرب قبل البعثة ثم يصف حاله قبل البيعة له إِنَّ اللهَ سُبحانَه بَعَثَ مُحَمَّداً صَلَّي اللّهُ عَلَيْهِ وَ آلِهِ وَسَلَّمَ نَذِيراً لِلْعَالَمِينَ، وَأَمِيناً عَلَى التَّنْزِيلِ، وَأَنْتُمْ مَعْشَرَ الْعَرَبِ عَلَى شَرِّ دِينٍ، وَفِي شَرِّ دَارٍ، مُنِيخُونَ بَيْنَ حِجارَةٍ خُشْنٍ، وَحَيَّاتٍ صُمٍّ، تشْرَبُونَ الكَدِرَ، وَتَأْكُلُونَ الْجَشِبَ، وَتَسْفِكُونَ دِمَاءَكُمْ، وَتَقْطَعُونَ أَرْحَامَكُمْ، الْأَصْنَامُ فِيكُمْ مَنْصُوبَةٌ، وَالْآثَامُ بِكُمْ مَعْصُوبَةٌ منها: فَنَظَرْتُ فَإِذَا لَيْسَ لِي مُعِينٌ إِلاَّ أَهْلُ بَيْتِي، فَضَنِنْتُ بِهمْ عَنِ المَوْتِ، وَأَغْضَيْتُ عَلَى القَذَى، وَشَرِبْتُ عَلَى الشَّجَا، وَصَبَرْتُ عَلَى أَخْذِ الْكَظَمِ، وَعَلىْ أَمَرَّ مِنْ طَعْمِ الْعَلْقَمِ ومنها: وَلَمْ يُبَايعْ حَتَّى شَرَطَ أَنْ يُؤْتِيَهِ عَلَى الْبَيْعَةِ ثَمَناً، فَلاَ ظَفِرَتْ يَدُ الْبَائِعِ، وخَزِيَتْ أَمَانَةُ الْمُبْتَاعِ، فَخُذُوا لِلْحَرْبِ أُهْبَتَهَا، وَأَعِدُّوا لَهَا عُدَّتَهَا، فَقَدْ شَبَّ لَظَاهَا، وَعَلاَ سَنَاهَا، وَاسْتَشْعِرُوا الصَّبْرَ، فَإِنَّهُ أَدْعَي النَّصْرِ

Khutba 26: Imamen(A) beskriver araberna innan [Profetens(S)] bi’tha (kall), sedan beskriver sitt läge innan bay’a (trohetsed) svurits till honom Utav Imamens(A) khutba, i vilken han beskriver tillståndet av [Arabien och] araberna före Profetens(A)bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelse)[1], och sedan beskriver sitt läge innan bay’a (trohetsed) svurits till honom Sannerligen Gud – prisad och fri från brister äro Han – sände [Profeten] Mohammad – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) och [likaså] fredshälsningar – [som] varnare för världarna [alla dess invånare någonsin], och [säker] förvar [pålitlig förmedlare] av det nedsända [uppenbarade budskapet][2], och [detta medan] ni samlingen [av] araber [var] i värsta av trosuppfattning[3], och i värsta av boning, boendes mellan hård [otympliga klumpar] sten, och döva ormar, drickandes unket [vatten], och ätandes motbjudande [mat][4], och spillandes ert blod[5], och skärandes [försakandes] blodsbanden[6], [medan] avgudarna [idolskulpturerna] bland er upphöjda, och försyndelser genom er stadgade[7]. Utav samma [Khutba]: Så jag tittade [och] så fann inte för mig hjälpare utom min Ahl al-Bait (hushåll), så avstod för de [att drivas] till döden, och slöt ögonen [infann mig] över flisan [tagget i den], och drack över gråt [av bekymmer] i halsen [trots att strupen var kvävd som om ett ben fastnat i halsen], och utövade tålamod i att tåla kvävningen [och andnöden orsakad av fiendens stryptag], och över [situationen som var] bittrare än smak av ’Alqam (växt oerhörd bitter till smaken)[8]. Och utav den [samma Khutba]: Och han [Amro’as] svor inte trohetsed tills han lade villkor att ges för trohetseden ett pris[9], så må ej frälsas försäljarens [Amro’as] hand [som sträcktes i trohetsed], och må förnedras köparens [Mu’awiya] amanat [i förvarlämnade styre hos Amro’as][10], så ta an för kriget dess utrustning, och förbered för den dess förberedelse, för förvisso har dess eldstunga flammat, och dess låga höjts[11]; och [se till att] genomsyras av sabr (tålamod), för den tillkallar mest till seger[12]. Notering: [1] I högst deskriptiva och djupt innebördsrika och ändock korta uttryck målar Imamen(A) upp arabernas tillstånd under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) innan Profetens(A) bi’tha (kall och mottagande av uppenbarelsen) ur fyra aspekter – själsligt, moraliskt, ekonomiskt och socialt. Och skulle man studera alla böcker som skrivits i detta avseende om den eran, skulle man upptäcka Imamen(A) med dessa koncentrerade och hårfina formuleringar täckt helheten av samtliga aktuella aspekter! Imamen(A) söker genom sina ord påminna folket om deras tillstånd innan Islam och vilken stor förvandling Guds budskap via Profeten(S) medförde, för att på så vis mana de till att uppskatta den välsignelsen – då välsignelsers värde inte uppskattas till fullo förrän vid dess avsaknad – och inte förlora den genom splittring, lustar, begär och oenighet. [2] I en referering till vidden av Guds budskap via Profeten(S), och Islam som religion som omfattar alla i all tid och rum, samt även Profetens(S) ställning som ma’soom (felfri) med innebörden att han förmedlat Guds budskap fullkomligt komplett, som den är, till människorna. Gud säger: وَبِالْحَقِّ أَنزَلْنَاهُ وَبِالْحَقِّ نَزَلَ وَمَا أَرْسَلْنَاكَ إِلاَّ مُبَشِّرًا وَنَذِيرًا ”VI HAR uppenbarat denna [Koran] med sanningen och med sanningen har den stigit ned - och dig [Muhammad] har Vi sänt enbart som förkunnare av ett glatt budskap om hopp [för människorna] och som varnare” (den heliga Koranen 17:105) إِنَّ الدِّينَ عِندَ اللّهِ الإِسْلاَمُ وَمَا اخْتَلَفَ الَّذِينَ أُوْتُواْ الْكِتَابَ إِلاَّ مِن بَعْدِ مَا جَاءهُمُ الْعِلْمُ بَغْيًا بَيْنَهُمْ وَمَن يَكْفُرْ بِآيَاتِ اللّهِ فَإِنَّ اللّهِ سَرِيعُ الْحِسَابِ ”För Gud är [den sanna] religionen underkastelse under Hans vilja; de som [tidigare] tog emot uppenbarelsen kom att omfatta skilda meningar först efter att ha fått [all] kunskap och av ovilja och avund mot varandra. Och den som vill förneka sanningen i Guds budskap [bör minnas att] Gud är snar att kalla till räkenskap.” (den heliga Koranen 3:19) إِنَّهُ لَقَوْلُ رَسُولٍ كَرِيمٍ ذِي قُوَّةٍ عِندَ ذِي الْعَرْشِ مَكِينٍ مُطَاعٍ ثَمَّ أَمِينٍ ”Denna [Skrift] är förvisso [Guds] ord, framsagda av en ädel budbärare, * en som äger stor makt och vars plats är nära Herren till allmaktens tron, * åtlydd och därtill högt betrodd!” (den heliga Koranen 81:19-21) [3] Därefter refererar Imamen(A) till folkets tillstånd under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) ur de fyra aspekterna. Ur själslig troaspekt anger Imamen(A), vad värre än att tillbe avgudar så som skedde i Arabien?! En förnuftig och medveten människa, dyrka avgudar som hon själv täljt i trä eller karvat ur sten, tillbe och tro att en livslös skulptur, som inte ens klarar att skydda sig från att slås sönder, skulle vara en tillflykt och hjälp för människan?! Eller avgudar gjorda utav dadlar som åts upp vid matbrist?! [4] Ur aspekten av levnadsstandard anger Imamen(A); ett land med ovänliga geografiskt hårda miljöförhållanden i form av ett torrt vattenlöst ökenland med kargmark och oskygga giftormar, och utöver brist på mat och vatten, också fördärvat och korrumperat genom sina invånares låga normer och omoraliska företeelser. [5] Ur social aspekt anger Imamen(A) att blodspillan och hämnd för minsta sak, vilket involverade och drog in hela den egna släkten och till och med besläktade stammar och bundsförvanter i stridigheter som kunde vara i flera år och orsaka att många förlorade livet, var ett tillstånd som praktiskt taget ingick i vardagen. [Se khutba 19 fotnot 6] [6] Moraliskt: bland annat hur de ansåg flickor vara föremål för skam och olycka vilket fick en del av de att levandebegrava sina nyfödda döttrar eller behålla dem och anse sig leva med skammen. Det hände även att de dödade sina barn i rädsla för fattigdom. Koranen återger och förebrår båda företeelser: وَإِذَا بُشِّرَ أَحَدُهُمْ بِالأُنثَى ظَلَّ وَجْهُهُ مُسْوَدًّا وَهُوَ كَظِيمٌ يَتَوَارَى مِنَ الْقَوْمِ مِن سُوءِ مَا بُشِّرَ بِهِ أَيُمْسِكُهُ عَلَى هُونٍ أَمْ يَدُسُّهُ فِي التُّرَابِ أَلاَ سَاء مَا يَحْكُمُونَ ”Då någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse], mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom; han drar sig undan människorna på grund av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma?” (den heliga Koranen 16:58-59) لاَ تَقْتُلُواْ أَوْلادَكُمْ خَشْيَةَ إِمْلاقٍ نَّحْنُ نَرْزُقُهُمْ وَإِيَّاكُم إنَّ قَتْلَهُمْ كَانَ خِطْءًا كَبِيرًا ”Döda inte era barn av rädsla för fattigdom; Vi sörjer för dem och för er. Att döda [dem] är en svår synd.” (den heliga Koranen 17:31) [7] Imamen(A) kompletterar beskrivningen av tillståndet under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) med en övergripande sammanfattning av det andliga och sinnliga tillståndet, det vill säga deras stolta dyrkan av avgudaidoler och synderna som genomsyrat deras väsen och samhälle, och som överskuggade deras tillvaro och låg till grund för deras elände. [8] I denna del av sina yttranden pekar Imamen(A) på händelserna efter Profetens(S) bortgång, och i korta och ack så djupa meningar, anger vad som fick honom att avstå från att återta sin och muslimernas rätt till honom som Profetens(S) rättmätige efterträdare. Uppenbart är att en sammandrabbning med stöd av en begränsad skara av verkligt trogna följe, skulle inte endast, inte leda någonvart utan snarare skulle medföra att några av de främsta av Profetens(S) Ahl al-Bait(A) skulle få sätta livet till. Dessutom skulle det hela leda till en enorm splittring mellan muslimerna, vilket i sin tur skulle ge hycklarna och fienderna den chans de väntat på, då läget efter Profetens(S) bortgång var extremt känsligt och Islam i fara. Så Imamen(A) antog tålamod, avstod sin rätt, tålde läget och godtog det absolut bittraste situationen för egen del, för att undvara muslimerna från att under ett kritiskt skede hamna i ett farligt läge. [Se även khutba 3] [9] Historiker återger att Imamen(A) efter slaget av Jamal [se khutba 5, 6, 13 m.fl.] inträdde Kufa och antog den som sitt styrelsecentrum och skickade Jurayr ibn Abdullah till Sham (samlingsnamnet för riket och området som innefattade dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien) för att erhålla folkets bay’a. Mu’awiya, i samråd med sin bror ’Utba ibn Abu Sufyan tillkallade Amro’as, som var känd för sin politiska slughet, och värvade honom att vara på hans sida. Då Amro’as anlände sa Mu’awiya i ett försök: ”Jag kallar dig till kamp mot denna man [i syfte till Imam Ali(A)] som inte lytt Gud och splittrat muslimerna och dödat kalifen och uppvisat splittring och uppdelat samlingen och skurit släktskapsband [i refererande till Uthmans släktskap med Bani Hashim]”! Amro’as som var fullt medveten och insatt i läget och visste att ingetdera av de falska anklagelserna stämde på Imamen(A). Dessutom var han själv för slug för att gå på Mu’awiyas knep, och för girig för att låta chansen glida honom ur händerna. Så han besvarade ”vid Gud; är du och Ali inte någonsin lika [i värde och ställning]; du har varken [äran och meriten av] hans hijra [Imamens(A) övernattning i Profetens(S) bädd med livet i fara natten då Profeten(S) utvandrade från Mecka till Medina och Imamens(A) egen utvandring därefter – se khutba 5 fotnot 11] eller hans föregång [i allt däribland att anta Islam, vara Profetens(S) broder, ställföreträdare, närmaste m.m. – se avsnittet ”Imam Ali(A)” i bokens inledning samt khutba 16 fotnot 3 m.fl.] eller hans följe [till Profeten(S)] eller hans jihad [heliga kamp under Profetens(S) tid – se khutba 5 fotnot 11 m.fl.] eller hans fiqh [kunskaper om religionen och i rättslära samt visdom och insikt] eller hans kunskap; vid Gud har han utöver allt det en förmåga i strid som ingen annan än honom innehar.” Amro’as frågade därefter vilket pris Mu’awiya var då villig att betala för Amro’as att gå med på alla dessa faror? Mu’awiya som mött sin överman, såg ingen annan utväg än att gå med på vad Amro’as helst av allt ville, vilket vara Egyptens styre (Sharh Nahjul Balagha av Ibn Abil-Hadid volym 2 s 61) [Se även Nahjul Balagha brev 53]. ’Amro’as hade under andra kalifen Umars tid erövrat Egypten och vart dess guvernör upp till fyra år under tredje kalifen Uthmans styre tills han avsattes så i o m att han skådat dess rikedomar och smakat dess skönhet hyste han en förkärlek och dagdrömde om återvändo. [10] I själva verket är detta en förbannelse över Mu’awiya och Amro’as som på detta skonigslösa vis köpslog om muslimernas öde och det Islamiska rikets styre. Amro’as som sålt sig själv genom att slå sig samman med Mu’awiya, fick Egyptens styre efter flera år men det varade inte för honom och det dröjde inte länge förrän han dog, och av vad som återgetts i historien, uttryckte han bitterhet och fruktan och upplevde aldrig sötma och lugn av sin dröms uppfyllelse. Även Mu’awiya som köpt sig Amro’as allians för att stärka sitt styres fäste, slutade med ett terrorvälde vars ände medföljdes av skam. I samma avseende säger Gud: أُوْلَئِكَ الَّذِينَ اشْتَرُوُاْ الضَّلاَلَةَ بِالْهُدَى فَمَا رَبِحَت تِّجَارَتُهُمْ وَمَا كَانُواْ مُهْتَدِينَ ”De har bytt bort [Guds] vägledning mot villfarelse och de har inte vunnit på sin byteshandel och är [nu] helt utan vägledning.” (den heliga Koranen 2:16) أُولَئِكَ الَّذِينَ اشْتَرَوُاْ الْحَيَاةَ الدُّنْيَا بِالآَخِرَةِ فَلاَ يُخَفَّفُ عَنْهُمُ الْعَذَابُ وَلاَ هُمْ يُنصَرُونَ ”De som byter bort den eviga glädjen mot det [goda] i detta liv, för dem skall straffen inte lindras och ingen hjälp skall nå dem.” (den heliga Koranen 2:86) Att Imamen(A) refererar till styret av Egypten och över dess folk som en amanat (vad som lämnats i ens förvar) indikerar det faktum att styre i själva verket är ett gudomligt ansvar som tillhör och ska åläggas de rättfärdiga och fromma i samhället för att på så vis medföra fördelar för folket. De styrande bär i sin tur ansvaret att förvara denna amanat genom att implementera rättvisa. [Se även Nahjul Balagha brev 53] [11] Imamen(A) avslutar sina yttranden med att mana sina följeslagare att förbereda sig för strid då de hycklande fienderna, trots Imamens(A) försök till fredlig lösning, utökade sina attacker och sådde än mer splittring. De hade således inte bara tänt, utan fått krigens eld att flamma högt, vilket historien vittnar om i form av fiendernas krigsförberedelser och skoningslösa räder. [12] Sedan slutleder Imamen(A) med att påpeka det främsta elementet för seger som är tålamod och stabilitet, vilka måste genomsyra själen och stärka människan inifrån.