يستنهض بها الناس حين ورد خبر غزوالانبار
ومن خطبة له عليه السلام وقد قالها يستنهض بها الناس حين ورد خبر غزوالانبار بجيش معاوية فلم ينهضوا، وفيها يذكر فضل الجهاد، ويستنهض الناس، ويذكر علمه بالحرب، ويلقي عليهم التبعة لعدم طاعته

أَمَّا بَعْدُ، فَإِنَّ الجِهَادَ بَابٌ مِنْ أَبْوَابِ الجَنَّةِ، فَتَحَهُ اللهُ لِخَاصَّةِ أَوْلِيَائِهِ، وَهُوَ لِباسُ التَّقْوَى، وَدِرْعُ اللهِ الحَصِينَةُ، وَجُنَّتُهُ الوَثِيقَةُ، فَمَنْ تَرَكَهُ رَغْبَةً عَنْهُ أَلبَسَهُ اللهُ ثَوْبَ الذُّلِّ، وَشَمِلَهُ البَلاَءُ، وَدُيِّثَ بِالصَّغَارِ وَالقَمَاءَةِ، وَضُرِبَ عَلَى قَلْبِهِ بِالْأَسْهَابِ، وَأُدِيلَ الحَقُّ مِنْهُ بِتَضْيِيعِ الجِهَادِ، وَسِيمَ الخَسْفَ، وَمُنِعَ النَّصَفَ

أَلاَ وَإِنِّي قَدْ دَعَوْتُكُمْ إِلَى قِتَالِ هؤُلاَءِ القَوْمِ لَيْلاً وَنَهَاراً، وَسِرّاً وَإِعْلاَناً، وَقُلْتُ لَكُمُ: اغْزُوهُمْ قَبْلَ أَنْ يَغْزُوكُمْ، فَوَاللهِ مَا غُزِيَ قَوْمٌ قَطُّ في عُقْرِ دَارِهِمْ إِلاَّ ذَلُّوا، فَتَوَاكَلْتُمْ وَتَخَاذَلتُمْ حَتَّى شُنَّتْ عَلَيْكُمُ الغَارَاتُ، وَمُلِكَتْ عَلَيْكُمُ الْأُوْطَانُ. وَهذَا أَخُو غَامِد قَدْ وَرَدَتْ خَيْلُهُ الْأَنْبَارَ، وَقَدْ قَتَلَ حَسَّانَ بْنَ حَسَّانَ البَكْرِيَّ، وَأَزَالَ خَيْلَكُمْ عَنْ مَسَالِحِهَا

وَلَقَدْ بَلَغَنِي أَنَّ الرَّجُلَ مِنْهُمْ كَانَ يَدْخُلُ عَلَى المَرْأَةِ المُسْلِمَةِ، وَالْأُخْرَى المُعَاهَدَةِ، فيَنْتَزِعُ حِجْلَهَا وَقُلْبَهَا وَقَلاَئِدَهَا، وَرِعَاثَهَا، ما تَمْتَنِعُ مِنْهُ إِلاَّ بِالْإِسْتِرْجَاعِ وَالْإِسْتِرْحَامِ، ثُمَّ انْصَرَفُوا وَافِرِينَ، مَا نَالَ رَجُلاً مِنْهُمْ كَلْمٌ، وَلاَ أُرِيقَ لَهُمْ دَمٌ، فَلَوْ أَنَّ امْرَأً مُسْلِماً مَاتَ مِن بَعْدِ هَذا أَسَفاً مَا كَانَ بِهِ مَلُوماً، بَلْ كَانَ بِهِ عِنْدِي جَدِيراً

فَيَا عَجَباً! عَجَباًـ وَاللهِ ـ يُمِيتُ القَلْبَ وَيَجْلِبُ الهَمَّ مِن اجْتِماعِ هؤُلاَءِ القَوْمِ عَلَى بَاطِلِهمْ، وَتَفَرُّقِكُمْ عَنْ حَقِّكُمْ! فَقُبْحاً لَكُمْ وَتَرَحاً، حِينَ صِرْتُمْ غَرَضاً يُرمَى؛ يُغَارُ عَلَيْكُمْ وَلاَ تُغِيرُونَ، وَتُغْزَوْنَ وَلاَ تَغْرُونَ، وَيُعْصَى اللهُ وَتَرْضَوْن! فَإِذَا أَمَرْتُكُمْ بِالسَّيْرِ إِلَيْهِم فِي أَيَّامِ الحَرِّ قُلْتُمْ: هذِهِ حَمَارَّةُ القَيْظِ أَمْهِلْنَا يُسَبَّخُ عَنَّا الحَرُّ، وَإِذَا أَمَرْتُكُمْ بِالسَّيْرِ إِلَيْهِمْ فِي الشِّتَاءِ قُلْتُمْ: هذِهِ صَبَارَّةُ القُرِّ، أَمْهِلْنَا يَنْسَلِخْ عَنَّا البَرْدُ، كُلُّ هذا فِرَاراً مِنَ الحَرِّ وَالقُرِّ; فَإِذَا كُنْتُمْ مِنَ الحَرِّ وَالقُرِّ تَفِرُّونَ فَأَنْتُمْ وَاللهِ مِنَ السَّيْفِ أَفَرُّ

يَا أَشْبَاهَ الرِّجَالِ وَلاَ رِجَالَ! حُلُومُ الْأَطْفَالِ، وَعُقُولُ رَبّاتِ الحِجَالِ، لَوَدِدْتُ أَنِّي لَمْ أَرَكُمْ وَلَمْ أَعْرِفْكمْ مَعْرِفَةً ـ وَاللهِ ـ جَرَّتْ نَدَماً، وَأَعقَبَتْ سَدَماً. قَاتَلَكُمُ اللهُ! لَقَدْ مَلاَتُمْ قَلْبِي قَيْحاً، وَشَحَنْتُمْ صَدْرِي غَيْظاً، وَجَرَّعْتُمُونِي نُغَبَ التَّهْمَامِ أَنْفَاساً، وَأَفْسَدْتُمْ عَلَيَّ رَأْيِي بِالعِصْيَانِ وَالخذْلاَن، حَتَّى قَالَتْ قُريْشٌ: إِنَّ ابْنَ أَبِي طَالِب رَجُلٌ شُجَاعٌ، وَلْكِنْ لاَ عِلْمَ لَهُ بِالحَرْبِ. للهِ أَبُوهُمْ! وَهَلْ أَحدٌ مِنْهُمْ أَشَدُّ لَهَا مِرَاساً، وَأَقْدَمُ فِيهَا مَقَاماً مِنِّي؟! لَقَدْ نَهَضْتُ فِيهَا وَمَا بَلَغْتُ العِشْرِينَ، وها أناذا قَدْ ذَرَّفْتُ عَلَى السِّتِّينَ! وَلكِنْ لا رَأْيَ لَمِنْ لاَ يُطَاعُ

Khutba 27: Yttrad för folkets uppstigande vid nyheten om anfallet mot Anbar


Utav Imamens(A) yttranden[1]; framförd för maning till folkets uppstigande då nyheten om anfallet av Mu’awiyas här mot Anbar inkom men de [folket] steg inte upp [till försvar]; i den nämner värdet av jihad (helig kamp i Guds väg), uppmanar folket, påminner om sin stridskunskap och klandrar de för deras olydnad.

[All tacksamhet och lovprisande hör till Gud], och vidare [ska ni veta]; sannerligen är jihad (helig kamp i Guds väg) en dörr av Paradisets dörrar[2], [som] Gud har öppnat för Sina utvalda vänner[3], och den är klädsel av taqwa (gudfruktighet och fromhet), och Guds beskyddande rustning, och Hans tillförlitliga sköld[4], så den som överger den [jihad] av strävan från den [och utan giltig skäl] kommer Gud bekläda honom [vanära] ringaktnings klädsel, och innefattas av bekymmer, och snärjas i förakt och förnedring, och fälls över [betäcks] hans hjärta med slöjor [som förtäcker förnuftet genom onödigt prat], och fråntas haqq (rätt och sanning) från honom på grund av underlåtelsen av jihad, och löper [på stigen av egen] förintelse, och nekades justhet [via förtryckares övertag][5].

Förvisso har jag kallat er till stridande [mot] detta folk dag och natt, och [både] i hemlighet och öppet, och sade till er: bestrid dem innan de attackerar er[6], för vid Gud, inte attackerats ett folk någonsin i mitten av deras hus utan att vanäras[7], [men] så ni överlät [ansvaret till varandra] och försköt tills flammade över er [kontinuerligt återkommande] attacker, och övertogs från er [era] hemtrakter[8]. Och detta är Ghamids broder vars ryttare inträtt Anbar, och har dödat Hassan ibn Hassan Bakri, och avlägsnat era ryttare från dess [områdets] passager[9].

Och det har nått mig att varje man av dem inträdde till ena muslimska kvinnan, och andra avtalade [icke-muslimska under Islams beskydd], så dragit av hennes vristsmycke och hennes armband och hennes halsband, och hennes örhängen, [medan] hon inte [kan] undanhåller [sig] från honom utom genom klagan [jämmergråt och] sökandes återvändo till Gud och bönfallandes om nåd[10]; sedan återvände dem [angriparna] skonade, ej nått en enda av de sår, och ej spillts av dem blod; så om en muslimsk människa dör efter [åhörandet av] detta av [sorg och] bedrövelse vore han inte att förebrå, utan [snarare] vore han [-s reaktion] hos [enligt] mig rättfärdigad[11].

Så förunderligt! Så förunderligt! Vid Gud, dödar hjärtat och anbringar bekymmer av dessa [Sham] folks sammanhållning över sitt batil (orätt och osanning), och er splittring över er haqq (rätt och sanning)[12]! Så ve och vånda [skam] för er, då ni blev måltavla för pilar; ni angrips utan att bestrida, och ni bestrids utan att strida [tillbaka], och Gud trotsas och ni godtar [förblir ogiltiga][13]! Så om jag befaller er att marschera mot dem i dagar av hetta säger ni: detta är värmeböljans hetta [pik] ge oss frist mildras [minskar och avtar] från oss hettan, och om jag befaller er att skrida mot dem under vintern säger ni: köldens frost [pik], ge oss frist mildras [minskar och avtar] från oss kylan, allt detta i flykt undan värme och köld; så om ni undan värmen och kölden flyr så är ni, vid Gud, från svärdet än mer i flykt[14].

O till synes [modiga djärva] män och [i verkligheten] inte [modiga djärva] män! [Ni har] barns drömmar [önskningar], och brudkammarkvinnor hjärnor [förnuft][15], jag skulle önskat att inte ha sett er och inte känt er en kännedom – vid Gud – medförde ångersamhet, och påföljde vånda. [Må] Gud bekämpa er [avlägsna er från Sitt förbarmande]! För sannerligen har ni fyllt mitt hjärta [av] var, och laddat mitt bröst [med] vrede, och tvingat mig klunka [motvilligt och munfullt] drick av bekymmer andetag för andetag, och fördärvade för mig min åsikt [ställningstagande] genom trotsande och övergivande [16]; tills Quraysh sa: förvisso [är] Ibn Abi Talib (Ali son av Abu Talib) en modig man, men han har ingen kunskap i strid [krigsföring]. Guds bevare deras fäder! Och är någon av dem [förmögnare] utav [sin] större erfarenhet av det [stridande], och [mer utav en] föregångare i ställning i det än mig?! Sannerligen ställde jag [upp] i den och [detta medan jag] inte [ännu] nått tjugo [av ålder], och härvid har jag överstigit sextio! Men ingen åsikt finns [ställningstagande kan verkställas] för den som inte åtlyds[17]!


Notering:

[1] En av Imamens(A) mest kända khutba, uppkallad för jihad då dess kärna kretsar kring jihad (helig kamp i Guds väg), som anges ha yttrats till följd av angreppet mot Anbar. Sufyan ibn ’Owf Ghamedi – i Imamens(A) yttranden refererad till som Akhu Ghamed (broder av Ghamed) – på order av Mu’awiya och medföljd av hans här hade fått i uppdrag att anfalla Anbar – en gränsstad belägen vid floden Eufrat – och ödelägga byarna på vägen, förstöra husen och röva allt som kunde kommas åt samt döda de som eventuellt gjorde motstånd. Väl i Anbar möttes Sufyan ibn ’Owf Ghamedi av motstånd från Hassan ibn Hassan, Imamens(A) guvernör, samt en liten skara av hans följe som kämpade till sista andetag och nådde martyrskap.

[2] Imamen(A) inleder med att beskriva filosofin av jihad, dess fördelar och välsignelserna den medför i fem meningar. I den första, tillkännager Imamen(A) en av många vägar att nå Guds barmhärtighet, välbehag och paradis, nämligen jihad (helig kamp i Guds väg) i försvarande av haqq (rät och sanning), vilken är ett av de främsta led som för människan till frälsning. Enligt hadither (återberättelser) är dessutom en av paradisets portar uppkallade jihad och det är genom den som de som utfört jihad får stiga in. Jihad inom Islam är främst av två slag; den första kallad ”jihad al-asghar” (den mindre kampen) som innefattar strid och krig mot yttre fiender i Guds väg och för försvarandet av haqq (rätt och sanning) medan den andra, kallad ”jihad al-akbar” (den större kampen), är den som varje människan ska föra inom sig mot sitt eget nafs (jag) i tyglandet av sina begär, för erhållande av taqwa (gudfruktighet och fromhet), avståndstagande från illgärningar, synd och fördärv samt för utförande av goda handlingar i Guds väg. [För mer om detta läs boken Jihad al-Akbar av imam Khomeini(RA)]

[3] Jihad, både den mindre och större – det vill säga att försvara haqq (rätt och sanning) och tygla sitt nafs (jaget) – är varje människans förpliktelse, men det är enbart de som uppfyller vissa villkor, till vilka hör främst ren niyyah (avsikt), sabr (tålamod och uthärdande), istiqama (stadighet och stabilitet på vägen), iman (hjärtlig tro) och yaqin (hjärtlig övertygelse) samt taqwa (gudfruktighet och fromhet), som klarar att vandra denna stig fullt ut på båda dess fronter; vilket är vad Imamen(A) refererar till i sin tredje mening. [4] Klädsel är vad som dels pryder och dels skyddar kroppen och på samma sätt innebär jihad en ära och stolthet för nationer som pryds av sin självständighet och styrka medan det också skyddar från fiender och skador. Att Imamen(A) angett jihad som taqwas klädsel kan indikera två innebörder; dels att, grundläggande för bevarandet av taqwa (gudfruktighet och fromhet) är trygghet, som skyddas genom jihad. Och/eller dels i refererande till:

وَلِبَاسُ التَّقْوَىَ ذَلِكَ خَيْرٌ
”… men den bästa dräkten är en dräkt av gudsfruktan” (den heliga Koranen 7:26)

Att taqwas dräkt är just jihad som tryggar samhället och pryder den samt skyddar den likt rustning och sköld från fiendens attacker. Dessutom indikerar detta filosofin av att jihad är ett medel för skydd inom Islam, och krisföring i jakt på förmögenheter, landerövringar eller påtvingande av andra till en tro inte tillhör Islam och Koranens logik som är starka nog i sig att övertyga varje sanningssökande själ och dessutom är ute efter förnuftets och hjärtats övertygelse och inte enbart ett blint följe! Beskrivningen gör sig gällande i både den mindre och större formen av jihad; med underförstådd betoning på den större jihad som är grundläggande för annars är hjärtat och iman (tron) föremål för Shaitans (Satan/djävulens) attacker.

[5] Vidare övergår Imamen(A) till att uppge konsekvenserna som drabbar de som utan giltig skäl, utav ovilja eller likgiltighet avstår från plikten av jihad och nämner sju effekter; däribland: 1. hans liv kommer att betäckas av skam och förnedring 2. han omringas av bekymmer då samhället inte säkerställs och betryggats genom jihad från fiendernas attacker 3. han uppnår ringaktning och förnedring genom att gå miste om värdet jihad innebär 4. utav den egna svagheten och tillkortakommandet i frågan om jihad kommer han befinna sig i konstant rädsla och tvivel så att han inte längre har förmåga till att se sanningen och tänka med förnuft 5. och härigenom tappa greppet om haqq och förlora sina rättigheter till förtryckare 6. han kommer med detta ha tagit sina steg mot egen person och nations undergång 7. och han kommer nekas justhet till följd av sitt underlåtande av sin plikt av jihad; detta då maktlystna förtryckare nedtrampar människors rättigheter för egenvinningens skull och enda vägen ur ett sådant nedsättande läge, med tanke på att rätt inte tillhandahålls gratis utan måste erhållas genom kamp och med tanke på att kämpare för rättvisa oftast är minoritet, är jihad!  

[6] I andra delen av sina yttranden övergår Imamen(A) till att ange ett aktuellt exempel ur den samtida verkligheten som folkets slöande i jihad lett till och deklarerar att han, inte minst i egenskap av ledare, kontinuerligt varnat och uppmanat dem till att strida mot Mu’awiya och hans anhängare. Detta då dessa förtryckare enbart inväntat rätt tillfälle för sina överträdelser och således ger både logiken och religionen rätt och snarare förpliktigar till att släcka splittringens gnista och krossa förtryckarnas konspirationer innan de kan attackera, tillfångata, skada och plundra människor.

[7] Imamen(A) anger vidare ett viktigt resonemang i avseendet att de som attackeras av fiende på egen hemmaplan är mycket sårbara då de reagerar ur ett perspektiv med hänsynstagande till hus och hem, familj, kvinnor och barn som befinner sig fysiskt nära och riskerar att komma i kläm och skadas, och således distraheras dem helt enkelt och berörs på ett annat plan än fienden som inte upplever samhörigheten utan strider hänsynslöst. Det är även därför som det har i strider, utom ett antal undantagsfall, beordrats till att kämparna ska gå fienden till mötes utanför städerna för att på så vis skydda civilbefolkningen och undvika att kämparna distraheras utav sin oro för anhöriga. [Se även Nahjul Balagha brev 53 i avseende av ”täckande av soldater och deras familjers försörjning för eliminerande av soldaters oro medan i tjänstgöring”]

[8] Vidare redogör Imamen(A) folkets reaktioner, deras tillkortakommande i att ställa sig upp i försvarande av haqq (rätt och sanning) i det läget och deras brist på sammanhållning, vilket uppstod av att var och en sköt ifrån sig ansvaret till nästa person. Detta ända tills fienden som fått fritt spelrum och en tom arena för full galopp, ledde sina oskygga anfall och lyckades med sina attacker då ett försvarslöst folk utgjorde enkla byten.

[9] Imamen(A) övergår därefter till det senaste anfallet som skett mot Anbar, som på den tiden utgjorde en gränsstad mellan Irak och Sham (samlingsnamnet för riket och området som innefattade dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien), och refererar till att stadens guvernör, Hassan ibn Hassan Bakri, nått martyrskap i attackerna, medan övriga gränsövervakare och soldater fördrivits från sina poster och positioner utan vidare motstånd!

[10] Därefter betonar Imamen(A) ett väldigt känsligt och bekymmersamt inslag av angreppen, vilket även indikerar brutaliteten och grymheten med vilka fienden attackerade. Imamen(A) återger att han nåtts av nyheter som angav att fiendesoldaterna gått så långt att de brutalt och skoningslöst, bokstavligt, dragit loss så väl muslimska som icke-muslimska kvinnors smycken och tvingat dem till sig i sina rövande räder. Imamen(A) tillägger att de kvinnornas enda möjlighet att undanhålla sig från dessa gärningsmän, varit att bristande i gråt, vädja och framföra sin klagan till Gud – genom att yttra versen ”Gud tillhör vi och till Honom skall vi återvända” (den heliga Koranen 2:156) som yttras framförallt vid svåra prövningar som människan ingenting förmår att göra åt! Således blir det tydligt att det var nästan ingen som ställde sig upp i försvar mot dessa angripare, vilket var en skam utan like i Imamens(A) ögon – i synnerhet då muslimerna inte endast brustit i att försvara sina egna, utan även andra icke-muslimer utav ahl ath-thimma (ahl al-Kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som enligt avtal befinner sig under Islams beskydd) som varit lovade beskydd och därmed ingått i deras ansvar att försvara. Dessutom visar incidenten hur stort fiendens spelrum varit då de kunnat ta sig ända in i hjärtat av hemmen och begå dessa grymma dåd. Uppenbart är att om angriparna inväntat någon form av motreaktion och försvar från den attackerade frontens håll på vilkas hemmaplan attackerna skedde, skulle de jäkta i att skynda sig därifrån och inte våga riskera att bli tagna på bar gärning. Angriparna bestod ju trots allt av enheter begränsade till antalet och utförde sina attacker utanför det egna territoriet, men att de allt detta till trots, vågade ge sig ända in i hemmen, visar även det hur våghalsiga dem hade blivit tack vare slöandet och splittringen som Imamen(A) förebrår hos sin här.

[Icke-muslimer och i synnerhet ahl al-Kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som följde andra religioner och som valt att behålla sin tro efter att många inträtt Islam, levde kvar i sina städer i fred och sida vid sida med muslimerna. De var inte förpliktigade till jihad, på samma sätt som muslimerna är förpliktigade i bemärkelsen att ha den religiösa plikten att strida då haqqs försvar kräver detta. Men via avtal kunde de få dem del av och ha samma rätt till muslimernas beskydd som den muslimska civilbefolkningen och i och med slutandet av ett sådant avtal refererade man till dem som ahl ath-thimma (ahl al-Kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som enligt avtal befinner sig under Islams beskydd). [Se även Nahjul Balagha brev 53]]

[11] Imamen(A) slutleder denna del av sina yttranden med att understryka det tragiska faktum att allt detta elände skedde, utan att fienden förlorade mannar eller fick sig någon skada och de kunde enkelt återvända till sina högkvarter med full näve! Imamen(A) uppger sitt välsignade hjärtas sorg och bedrövelse över läget; att en troende muslim ska vara så slö och svag inför allt som sker att fiender kan så enkelt och utan vidare hinder eller skräck attackera hans land, hus och hem, röva bort hans ägo och, värst av allt, angripa muslimska och icke-muslimska kvinnor på detta sätt samt beröva många människor livet?! I själva verket talar Imamen(A) inte enbart om sin egen samtid utan hans ord ekar sanningsenligt i tid och rum och kan gott och väl rikta sig till vår samtid där Islam och muslimer och förtryckta människor befinner sig under ständiga attacker från alla håll, med heliga marker under ockupation, människor berövade på sina rättigheter och oskyldigas dagligt spillda blod; nog är detta för att dö av sorg! 

[12] I denna del av sina yttranden pekar Imamen(A) på ytterligare faktorer som lett till nederlag och med förebrående ton söker väcka folket innan läget försämras än mer. Det besynnerliga är i det ologiska att följarna av haqq (rätt och sanning) som hade Imam Ali(A), Profetens(S) ställföreträdare vars gudfruktighet, rättfärdighet, fromhet och sanningsenlighet var vida känt för alla och som de svurit bay’a (trohetsed) till som ledare, borde i sin övertygelse ha varit starka i sin kamp mot följarna av batil (orätt och osanning) vilka hade Mu’awiya, en maktlysten tyrann vars förtryck och fördärv var vida känt som ledare. Alltså borde följarna av batil, i saknad av övertygelse och jakt på egenvinnig, ha varit svagare och ostadiga; men läget var tvärtom så medan Sham-folket följde sin tyrann, trotsade Irak-folket sin Imam(A) och ledare!

[13] Imamen(A) fortsätter med att i starka ordalag, som hans följe gjort sig välförtjänta av, förebrå sina anhängare i ett antal meningar och i samtliga understryker att problemet i grund och botten var deras lathet, slöhet, likgiltighet och ansvarslöshet som gjort dem föremål för fiendernas ständiga orädda räder. Deras bristande i att agera i försvarande av haqq, mot fiender vars mål och tillvägagångssätt var uppenbar batil, innebar i praktiken att de var så likgiltiga att de liksom godkände och accepterade det som skedde. De vägrade helt enkelt inse att deras slöhet i att stå upp i starkt försvar av rikets gränser skulle innebära fiendens framåtskridande ända in i rikets hjärta och att förtrycket och orättvisan återigen skulle omsvepa samhället!

[14] Sedan anger Imamen(A) ett exempel på deras viljelöshet, svaghet och velighet då de vid varje tillfälle förelade något svepskäl för att slippa undan jihad mot förtryckare. Deras absurda undanflykter härrörde av en form av hyckleri som de hamnat i på grund av svaghet i tro på religionens essens och dess ledare. De hade totalt förglömt hur Profetens(S) följe, medan religionen ännu befann sig i sin linda och hade ett fåtal följe, trotsade alla svårigheter och köpte alla mödor i ljuset av sin tro. De hade förglömt hur föregångarna av följeslagare, trots sin fåtalighet och bristande resurser, begav sig ut i öken, med knappt vatten och föda, och ändock anföll med styrka och segrade. Undanflykterna som blottade deras svagheter och ingav fienderna styrka, liknade ursäkterna av hycklarna från Profetens(S) samtid, vilka Gud svarade:

وَقَالُواْ لاَ تَنفِرُواْ فِي الْحَرِّ قُلْ نَارُ جَهَنَّمَ أَشَدُّ حَرًّا لَّوْ كَانُوا يَفْقَهُونَ
”… och uppmanade [till och med andra] att inte gå med [i fälttåget] i den hetta [som rådde]. Säg: "Helvetets lågor är hetare!" Om de bara ville förstå!” (den heliga Koranen 9:81)

[15] I sista delen av denna khutba fortsätter Imamen(A) att i ännu hårdare ordalag anklaga anhängarna så de må vakna och inse det oerhört farliga läge som deras tillkortakommande lett dem till och må ställa sig upp i strid och bekämpa övergriparna. Imamen(A) beskriver de som skepnader av män utan symboliskt manlighet i form av framstående mod, uppenbar gheyrat (berättigad brinnande glöd och hänförelse i värn om familj och hemland) och stor iver i denna väg. Vidare liknar Imamen(A) deras tänk och önskemål vid småbarns nivå, på så sätt att de lätt distraheras eller nöjer sig med annat eller är ovetande om omgivande faror eller godtroget blundar själva i hopp om att andra inte ska se dem. Imamen(A) liknar deras tänk och förstånd även vid tänket av brudkammarkvinnor vars hela värld är brudkammaren som de är instängt sig i och inte kommer bortom, och som spenderar all sin tid i meningslösa fantasier utan några ambitioner att öka sin insikt om världen utanför och sin tillvaro i den och således lever som om världens gränser skulle sluta vid kammarens väggar.

[16] Historien visar att dåtida Irak och i synnerhet Kufa-folkets följe till Imamen(A) i allmänhet, inte medförde annat än bekymmer och sorg på grund av deras trots, illojalitet, splittring och hyckleri som tog sig form i olika skepnader och verkade som stötestenar i Imamens(A) ledande och styre. Därav önskar Imamen(A) att han inte känt dem, och vidare förbannar dem genom att be att Gud bekämpar de och avlägsnar de från Sin barmhärtighet då de motstridit Gud genom att vålla sin Imam(A) och ledare denna brinnande hjärtesorg – som i själva verket är för Guds skull då folkets trotsande leder endast till deras egen missär och elände – och lät honom dricka klunk efter klunk av bekymmer då dem i sin motsträvighet och trots motarbetade Imamens(A) planer att återbygga det islamiska samhället och upprätthålla rättvisa och justhet. Kufas folk, samt även Basras, har förebråtts vid flera tillfällen i samband med deras agerande under olika skeden; dock innefattar dessa förebråelser självfallet de skyldiga till illdåd och trotsande beteende och det bör samtidigt beaktas att både Kufa och Basra har i andra sammanhang, då de visat prov på värdighet, hyllats.

[17] Imamen(A) anger att detta trotsande hade pågått så länge och läget blev så dunkelt att en del, trots att kännedom om Imamens(A) framstående ställning i strid och kamp, fick för sig att han begränsades till sin mod och inte hade tillräckliga stridskunskaper för att leda. Detta utan att ta i beaktande att Guds lag är att saker och ting ska ske via dess naturliga banor, för att på så vis bland annat agera som en prövning för människorna och ge dem möjlighet att själva välja sin väg. Således behöver även en gudomligt utvald ledare som Imamen(A) ett troget följe och hängivna följeslagare i kampen mot batil (orätt och osanning) [se även khutba 3 m.fl.]. Så även om det allt som oftast det händer att nationer tvingas till reträtt eller får problem då deras ledare saknar vad som krävs, så sker även det motsatta, om än mer sällan, då ledaren är värdig, kapabel och kompetent men svaghet och klenhet i förståelse och insikt hos anhängarna hindrar framfarten. Så Imamen(A) avslutar med att avvisa de framhörda anklagelserna i det avseendet med ett resonemang och faktum av upplevd verklighet som är att Imamen(A) befunnit sig på fronten i alla lägen, inte minst som befäl, i över fyrtio år och hans kvalifikation och sakkunnighet har understrukits många gånger genom åren, vilket visade anklagelsernas meningslöshet. Sedan slutleder Imamen(A) detta med påvisa det smärtsamma faktum att, trots erfarenhet och insiktsfullhet, leder det hela ingen vart utan ett troende hängivet följe!

Folklig enighet och människors samlade styrka, tro och övertygelse samt stabilitet är vad som krävs, sida vid sida med stark och insiktsfull ledarskap i sanningssökarnas kamp för rättvisa – det har vi sett små prov på, inte minst under vår samtid, i samband med folklig uppvaknad och revolutioner i synnerhet bland de muslimska nationerna!