أحد عشر تنبيهاً ومن خطبة له عليه السلام وهو فصل من الخطبة التي أولها: «الحمد لله غير مقنوط من رحمته» وفيه أحد عشر تنبيهاً أَمَّا بَعْدُ، فَإِنَّ الدُّنْيَا قَدْ أَدْبَرَتْ، وَآذَنَتْ بِوَدَاعٍ، وَإِنَّ الْآخِرَةَ قَدْ أَقْبَلَتْ، وَأَشْرَفَتْ بِاطِّلاَعٍ، أَلاَ وَإِنَّ الْيَوْمَ المِضْمارَ، وَغَداً السِّبَاقَ، وَالسَّبَقَةُ الْجَنَّةُ، وَالْغَايَةُ النَّارُ; أَفَلاَ تَائِبٌ مِنْ خَطِيئَتِهِ قَبْلَ مَنِيَّتِهِ! أَلاَ عَامِلٌ لِنَفْسِهِ قَبْلَ يَوْمِ بُؤْسِهِ! أَلاَ وَإِنَّكُمْ في أَيَّامِ أَمَلٍ مِنْ وَرَائِهِ أَجَلٌ، فَمَنْ عَمِلَ في أَيَّامِ أَمَلهِ قَبْلَ حُضُورِ أَجَلِهِ فَقَدْ نَفَعَهُ عَمَلُهُ، وَلَمْ يَضْرُرْهُ أَجَلُهُ; وَمَنْ قَصَّرَ في أَيَّامِ أَمَلِهِ قَبْلَ حُضُورِ أَجَلِهِ، فَقَدْ خَسِرَ عَمَلَهُ، وَضَرَّهُ أَجَلُهُ، أَلاَ فَاعْمَلُوا فِي الرَّغْبَةِ كَمَا تَعْمَلُونَ فِي الرَّهْبَةِ، أَلاَ وَإِنِّي لَمْ أَرَ كَالْجَنَّةِ نَامَ طَالِبُهَا، وَلاَ كَالنَّارِ نَامَ هَارِبُهَا، أَلاَ وَإنَّهُ مَنْ لاَيَنْفَعُهُ الْحَقُّ يَضُرُّهُ البَاطِلُ، وَمَنْ لايَسْتَقِيمُ بِهِ الْهُدَى يَجُرُّ بِهِ الضَّلاَلُ إِلَى الرَّدَىْ، أَلاَ وَإِنَّكُمْ قَد أُمِرْتُمْ بِالظَّعْنِ، وَدُلِلْتُمْ عَلى الزَّادَ. وَإِنَّ أَخْوَفَ مَا أَخافُ عَلَيْكُمُ: اتِّبَاعُ الْهَوَى، وَطُولُ الْأَمَلِ، تَزَوَّدُوا فِي الدُّنْيَا مِنَ الدُّنْيَا مَا تَحْرُزُونَ بِهِ أَنْفُسَكُمْ غَداً قال السيد شريف - رضي الله عنه: و أقول: لو کان کلامٌ ياخذ بالأعناق إلی الزهد في الدنيا، ويضطر إلى عمل الآخرة لكان هذا الكلام، وكفى به قاطعاً لعلائق الآمال، وقادحاً زناد الاتعاظ والازدجار. ومِن أعجبه قوله عليه السلام: «ألا وَإنّ اليَوْمَ المِضْمارَ وَغَداً السِّبَاقَ، وَالسّبَقَةُ الجَنّة وَالغَايَة النّار» فإن فيه ـ مع فخامة اللفظ، وعظم قدر المعنى، وصادق التمثيل، وواقع التشبيه ـ سرّاً عجيباً، ومعنى لطيفاً، وهو قوله عليه السلام: «والسَبَقَة الجَنّة، وَالغَايَة النّار»، فخالف بين اللفظين لاختلاف المعنيين، ولم يقل: «السّبَقَة النّار» كما قال: «السّبَقَة الجَنّة»، لان الاستباق إنما يكون إلى أمر محبوبٍ، وغرض مطلوبٍ، وهذه صفة الجنة، وليس هذا المعنى موجوداً في النار، نعوذ بالله منها! فلم يجز أن يقول: «والسّبَقَة النّار»، بل قال: «والغَايَة النّار»، لان الغاية قد ينتهي إليها من لا يسره الانتهاء إليها ومن يسره ذلك، فصَلح أن يعبر بها عن الأمرين معاً، فهي في هذا الموضع كالمصير والمآل، قال الله تعالي:( قُلْ تَمتَّعُوا فَإنَّ مَصِيرَكُم إلى النّارِ) ، ولا يجوز في هذا الموضع أن يقال: سبْقتكم _ بسكون الباء _ إلى النار، فتأمل ذلك، فباطنه عجيب، وغوره بعيد لطيف. وكذلك أكثر كلامه عليه السلام. و في بعض النسخ: وقد جاء في رواية أخرى: «والسُّبْقة الجنة» _ بضم السين _ والسبّقة عندهم اسم لما يجعل للسابق إذا سبق من مال أوعَرَض، والمعنيان متقاربان، لأن ذلك لا يكون جزاءً على فعل الأمر المذموم، وإنما يكون جزاءً على فعل الامر المحمود

Khutba 28: Elva uppmaningar till aktsamhet Utav Imamens(A) khutba, och ett avsnitt utav den khutba som inleds ”tacksamhet hör till Gud; ej förloras hopp om Hans barmhärtighet”[1]; i den följer elva anmaningar till varsamhet. [All tacksamhet och lovprisande hör till Gud] och vidare [ska ni veta]; sannerligen har dunya (denna värld) bortvänt [ryggen till], och tillkännagett med [sitt] avsked, och sannerligen har akhira (nästa värld) ankommit, och uppenbarat anländning[2], [var aktsamma för] förvisso är idag träningsfältet [förberedelsen], och morgondagen tävlingen, och strävan paradiset, och påföljden elden[3]; så finns ej ångrare från sitt snesteg före sitt frånfälle?! Så finns ej arbetare för sig själv före dagen av sin missär[4]?! [Var uppmärksamma] för sannerligen befinner ni er i hoppets dagar vartefter följer döden, så den som handlar i sitt hopps dagar innan ankomsten av sin död så har gagnats [av] sitt handlande, och ej vållas skada av sin död, och den som tillkortakommer [brister] i sina dagar av hopp före ankomsten av sin död, så har förlorat [chansen till] sitt handlande, och skadas av sin död[5]; förvisso så handla i [vid] åstundan så som ni handlar i fruktan[6]; sannerligen har jag inte sett likt paradiset vars eftertraktare sover, och ej likt elden vars flyende sover[7]; förvisso och sannerligen den som inte gagnas av haqq (rätt och sanning) [kommer] vållas skada av batil (orätt och osanning), och den som inte vägleds [av ljuset] av vägledning dras av [mörkret av] villfarelse till [undergångens] avgrund[8]; förvisso har ni beordrats till avresa [från denna värld till nästa], och ledsagats till [proviant och] förnödenheter[9]. Och förvisso är det mest skrämmande som jag fruktar [och befarar] för er två [ting]: åtföljelse av [nafs (jagets)] hawa (böjelse, smak, lust, drifter och begär), och utdragen förhoppning, proviantera i dunya (denna värld) utav dunya vad ni undsätter er själva med imorgon[10]. Seyyed Radhi(RA) anger: ”jag säger: Om det fanns ord som tog tag i och ledde till zuhd (renlevnad och avhållsamhet i skuggan av måttlighet) i dunya, och förmår till handling för akhira så vore det dessa yttranden och tillräckligt är den för att hugga av [långa lönlösa] förhoppningars fästelser och tändandes gnistan av [hjärtats] uppvaknande och avsky [för dåliga handlingar]. Och av det mest ”märkvärdiga” Imamens(A) uttryck: ’sannerligen är idag träningsfält [förberedelse], och morgondagen tävlingen, och strävan paradiset, och påföljden elden’ vilket inrymmer – utöver majestäten av uttalandet, och storheten av dess betydelses värde, och realiteten av liknelsen – en besynnerlig hemlighet och hårfin innebörd och det är hans ord ’strävan paradiset, och påföljden elden’; så gjorde skillnad mellan begreppen för skillnaden i innebörd och sa inte ’strävan elden’ så som han sa ’strävan paradiset’ för strävan är sannerligen mot åtrådd sak och eftertraktad syfte, och detta är paradisets egenskap, och denna betydelse finns inte i [fråga om] helvetet – från vilken vi söker Guds beskydd! Så det vore inte befogat att säga ’strävan är elden’ utan han sa ’påföljden är elden’ för att påföljden kan det slutleda till för den som inte gläds av att sluta där och den som gläds av det. Så det fungerar att referera till båda fall med, så den är i detta fall lik ’slutändandande’; Gud säger: ’Säg: ’njut; slutändan för er färd är Elden!’’ (den heliga Koranen 14:30). Och i det fallet går inte att säga: er strävan är mot elden; så reflektera kring det då dess inre är märkvärdig och dess vidd djup, och så är det mesta av Imamens(A) yttranden.” Notering: [1] Ett av Imamens(A) kända khutba – troligtvis en del av khutba 25 – som betonar att kärlek för och fästelse vid dunya (denna värld) som källa för alla synder och att likgiltighet gentemot dunyas materiella bländande lockelser är ett viktigt första steg i riktning mot att bygga upp sitt nafs (jag) och bekämpa individuell och socialt fördärv. [2] Imamen(A) inleder med det faktum att dunya inte enbart är obeständig i längden utan även obeständig för individen, förblir inte kvar för någon och på så viss är illojal mot och sjunger sitt farväl för alla förr eller senare. Uppenbara är tecknen för detta, varav den främsta är gravplatser som inuti sig håller alla föregående generationer, från kungar till bönder, gamla till unga, rika till fattiga. Likaså är det första tecknet för akhira (nästa värld/liv) döden som tveklöst anländer för den ena människan efter andra förr eller senare. [3] I en vacker liknelse liknar Imamen(A) människorna vid tävlingsdeltagare som före tävlingen måste se till att träna ordentligt. Benämningen som används indikera spenslighet och smalhet som åstadkoms genom träning, vilket innebär en kvickhet och vighet som inte åstadkoms genom träningslös viktminskning. Det är uppenbart att ingen kan börja träna mitt i tävlingsarenan vid tävlingsstart, utan nödvändiga förberedelser måste ha försetts sen innan. På samma sätt utgör inte nästa värld en plats för att utföra goda gärningar, ångra synder, uppbygga sig själv och rena sitt hjärta. Alltså måst förberedelse ske inför tävlingen, vilken startar efter träningsperioden och medför belöningar för de som hinner fram till mål och en förlust för de som förlorar. För förtydligande av ”strävan” och ”påföljd” se Seyyed Radhis(RA) kommentartillägg. [4] Imamen(A) ställer följaktligen uppmanande frågor i naturlig följd av de givna fakta om dunyas flyktighet och akhiras anländning som framlagts, för att på så vis mana och uppmuntra de medvetna än mer och varna och väcka de slumrande till att fånga chansen innan det är försent. Domedagen beskrivs som dagen av misär för dess oerhörda svårigheter och uppskakande händelser vilka återges i den heliga Koranen [För mer se framförallt första av sista juzu’ (kapitel) i den heliga Koranen]. [5] Därefter understryker Imamen(A) livet som en värdefull möjlighet varigenom människan har chans att förbereda sig och frälsas. Detta genom att vara Guds goda tjänare, genom att hjälpa andra Guds tjänare, samt med ren niyyah (avsikt) utföra goda gärningar samt avstå från synd och utföra hjärtlig tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) för de begångna synderna, och på så vis förbereda sig inför räkenskapen och livet efter detta. Imamen(A) anger att den som tar vara på chansen, får nyttan utan att förlora något medan den som inte gör det, kommer med sin död ha förlorat en oerhörd dyrbar och oersättlig möjlighet. [6] Sedan pekar Imamen(A) på en viktig punkt som oftast försummas; nämligen, att vara verkligt troende innebär att ens tro och förbindelse till Gud inte begränsas till enbart då svårigheter och prövningar drabbar oss, och som medför att vi vänder oss till Gud och ber om Hans givmildhet, medan så fort problemorkanen lagt sig förglömmer Gud och återgår till ett tillstånd av ghafla (försummelse). Det är ingen merit att vända sig till Gud enbart vid problem för det gjorde/gör även icke-troende i omständigheter av extrem rädsla; Gud säger: فَإِذَا رَكِبُوا فِي الْفُلْكِ دَعَوُا اللَّهَ مُخْلِصِينَ لَهُ الدِّينَ فَلَمَّا نَجَّاهُمْ إِلَى الْبَرِّ إِذَا هُمْ يُشْرِكُونَ ”När de [skall företa en sjöresa och] går ombord, ber de om Guds [beskydd] med ren och uppriktig tro; men när Han har låtit dem [oskadda] stiga i land, sätter de gudar vid Hans sida” (den heliga Koranen 29:65) وَإِذَا مَسَّكُمُ الْضُّرُّ فِي الْبَحْرِ ضَلَّ مَن تَدْعُونَ إِلاَّ إِيَّاهُ فَلَمَّا نَجَّاكُمْ إِلَى الْبَرِّ أَعْرَضْتُمْ وَكَانَ الإِنْسَانُ كَفُورًا ”Och då en olycka drabbar er till havs, sviker er de som ni brukade anropa och Han är ert enda [hopp]. Men när Han fört er oskadda i land, vänder ni er ifrån [Honom]; människorna är sannerligen otacksamma.” (den heliga Koranen 17:67) Att ständigt rikta sig till Gud och företa taqwa (gudfruktighet och fromhet) även vid tider av lugn, hälsa, styrka och bekymmerslöshet är vad som urskiljer de verkligt troende från övriga. Profeterna(A), i synnerhet Profeten Mohammad(S) och Imamerna(A) personifierade detta då de i alla lägen, oavsett position och omständighet, inte förglömde Guds hågkomst. [7] Imamen(A), i egenskap av en gudomlig ledare som värnar om människors tro, lycka och frälsning och vill uppmärksamma dem, och således fortsätter med att utrycka det besynnerliga i att, fastän paradiset är det högsta som strävas mot medan helvetet det värsta som skys, ändock är människor slumrande i jakten på det första och flykten från det andra trots att man vanligtvis har svårt att somna inför en resa eller vid hot. Detta fenomen kan härröra från svag tro på akhira (nästa värld) och/eller insjunkning i dunyas (denna värld) bländande lockelser och tillfälliga nöjen. [8] Vidare anger Imamen(A) en generell grund i människors öde som utgörs av att man antingen väljer att acceptera vägledning och med det följa haqq (rätt och sanning) vilket medför att man vandrar i dess ljus, eller också, då man inte valt haqq, ställer man sig automatiskt på den motsatta fronten, det vill säga batil (orätt och osanning) och dränks i dess skugga. Imamen(A) påpekar även att folkets trotsande av hans haqq-centrerade följe leder de till att hamna i batil och under dess styre vilket slutar till deras egen nackdel; något som inom snar historia visade sina konsekvenser! [9] Således understryker Imamen(A) ytterligare ett essentiellt faktum som är döden som dyker upp i allas öde förr eller senare utan undantag eller återvändo; vilket också återges i Koranen: كُلُّ نَفْسٍ ذَآئِقَةُ الْمَوْتِ ”Varje nafs (jag) skall smaka döden.” (den heliga Koranen 3:185) Likaså har vägledningen tillhandahållits till alla och uppmaningen att skaffa sig de nödvändiga förnödenheterna inför denna resa har följt i samtliga profeters(A) läror utöver via männiksnas fitra (inre medfödda natur) samt aql (hjärna, intellekt och förnuft). De enda förnödenheter som är hjälper och utgör provianten för resan är iman (hjärtlig tro), taqwa (gudfruktighet och fromhet), ren hjärta som visar sig genom Guds lydnad och följet av Hans föreskrifter samt utförande av goda handlingar. Gud säger: وَتَزَوَّدُواْ فَإِنَّ خَيْرَ الزَّادِ التَّقْوَى ”och proviantera; således är det bästa av proviant taqwa” (den heliga Koranen 2:197) يَوْمَ لَا يَنفَعُ مَالٌ وَلَا بَنُونَ إِلَّا مَنْ أَتَى اللَّهَ بِقَلْبٍ سَلِيمٍ وَأُزْلِفَتِ الْجَنَّةُ لِلْمُتَّقِينَ ”den Dag då inte nyttar varken rikedom eller åkomma * utom den som kommer till Gud med [rent] sunt hjärta * och då förs paradiset till de gudfruktiga” (den heliga Koranen 26:88-90) [10] Avslutningsvis och efter att ha uppmärksammat människorna på positionen av dunya (denna värld) i relation till akhira (nästa värld), varnar Imamen(A) för två farliga hinder som kan blockera människans vandring mot sann beständig lycka och Guds närhet: lydandet av nafs (jaget) behag och lustar och långdragna förhoppningar och önskedrömmar. Nafs (jaget) har lätt att ta över och styra, om människan ger det utrymme och inte ser till att tygla det, och när det väl tagit över makten beordrar det människan till att lyda dess minsta nick och låter sig varken begränsas eller är omöjlig att mätta. På så vis förblindar det människans hjärta och gör henne döv inför vägledning och med detta får henne att blint vandra på en farofylld väg och riskera att närsomhelst falla och gå sin undergång till mötes. Tomma ouppnåeliga önskedrömmar å sin sida bländar människan, fångar henne i illusionen av beständigheten av denna världs skönheter och styr henne i riktning mot diverse hägringar i jakt på dessa obeständiga lockelser. På så vis distraherar dessa långdragna önskemål som inte leder någonvart, människan från det verkliga målet att förverkliga sin fulla potential. Så avslutar Imamen(A) med att återigen uppmana den förnuftiga människan att skaffa av förnödenheter vad som täcker behoven av den kommande färden!