بعد غارة الضحاك بن قيس صاحب معاوية على الحاجّ ومن خطبة له عليه السلام بعد غارة الضحاك بن قيس صاحب معاوية على الحاجّ بعد قصة الحكمين وفيها يستنهض أصحابه لما حدث في الأطراف أَيُّهَا النَّاسُ، الْمجْتَمِعَةُ أبْدَانُهُمْ، الُمخْتَلِفَةُ أهْوَاؤُهُمْ كَلامُكُم يُوهِي الصُّمَّ الصِّلابَ، وَفِعْلُكُمْ يُطْمِعُ فِيكُمُ الْأَعْدَاءَ! تَقُولُونَ فِي الَمجَالِسِ: كَيْتَ وَكَيْتَ، فَإذَا جَاءَ الْقِتَالُ قُلْتُمْ: حِيدِي حَيَادِ! مَا عَزَّتْ دَعْوَةُ مَنْ دَعَاكُمْ، وَلاَ اسْتَرَاحَ قَلْبُ مَنْ قَاسَاكُمْ، أَعَالِيلُ بِأَضَالِيلَ، و سَأَلْتُمُوني التَّطْوِيلَ دِفَاعَ ذِي الدَّيْنِ المَطُولِ، لاَ يَمنَعُ الضَّيْمَ الذَّلِيلُ! وَلاَ يُدْرَكُ الْحَقُّ إِلاَ بِالْجِدِّ! أَيَّ دَارٍ بَعْدَ دَارِكُمْ تَمْنَعُونَ، وَمَعَ أَىِّ إِمَامٍ بَعْدِي تُقَاتِلُونَ؟ الْمَغْرُورُ وَاللهِ مَنْ غَرَرْتُمُوهُ، وَمَنْ فَازَبِكُمْ فَازَ _ وَاللّهِ _ بِالسَّهْمِ الْأَخْيَبِ، وَمَنْ رَمَى بِكُمْ فَقَدْ رَمَى بِأَفْوَقَ نَاصِلٍ. أَصْبَحْتُ وَاللهِ لا أُصَدِّقُ قَوْلَكُمْ، وَلاَ أَطْمَعُ فِي نَصْرِكُمْ، وَلاَ أُوعِدُ العَدُوَّ بِكُم. مَا بَالُكُم؟ مَا دَوَاؤُكُمْ؟ مَا طِبُّكُمْ؟ القَوْمُ رِجَالٌ أَمْثَالُكُمْ، أَقَوْلاً بَغَيْرِ عِلْمٍ! وَغَفْلَةً مِنْ غَيْرِ وَرَعٍ! وَطَمَعاً في غَيْرِ حَقٍّ

Khutba 29: Efter Dhahhak ibn Qays – Mu’awiyas anhängare – angrepp mot pilgrimer Utav Imamens(A) yttranden; efter Dhahhak ibn Qays – Mu’awiyas anhängare – angrepp mot [karavan av] pilgrimer – efter historian av hakamiyyat (domavgörandet) – i vilken Imamen(A) uppmanar sitt följe till agerande i samband med omgivande skeenden[1] O [ni] folk vars kroppar samlade, [vars] drifter [lustar, åsikter och viljor] skilda[2]! Era ord bräckliggör döva hårda [stenar], och era handlingar [gör] fienderna giriglystna mot er! Ni säger i samlingar: si och så [kommer vi göra], så om striden kommer säger ni: avlägsen och undan [från oss vara][3]. Ej hedrat kallelsen av den som kallar er, och ej slappnar hjärtat av den som tar till grymhet mot er[4]; förevändningar [bestående] av förvillelser, och ber mig om förlängning, [likt] försvarsargumentet av den skuldsattes [undanflykt för] uppskov[5]; ej hejdar förtryck den vanärade [oduglige]! Och ej uppnås haqq (rätt och sanning) utom genom ansträngning[6]! Vilket hus efter ert eget avvärjer [beskyddar] ni, och med vilken ledare efter mig strider ni[7]? Den bedragna – vid Gud – [är] den ni bedragit, och den som vinner er [har] – vid Gud – vunnit den förlorande [odugliga] pilen, och den som skjuter med er har skjutit med spetslös och ändlös [pil][8]. [Jag har] kommit till [ett läge] vid Gud ej tror på era ord, och ej eftersöker er hjälp, och ej utlovar fienden [med] er. Vad är [det] med er?! Vad är er medicin?! Vad är er bot?! [Fienden] det folket är [också] män som er, [var era påståenden] ord utan kunskap?! Och försummelse utan fruktan?! Och girighet för annat än haqq (rätt och sanning)[9]?! Notering: [1] Efter historien av hakamiyyat (domavgörandet) vid slaget av Seffin [se khutba 19], förberedde Imamen(A) återigen för strid mot Mu’awiya. Mu’awiya fasade för detta då de med nöd och näppe – genom Amro’as trick att sätta Koraner på spjut och sedan under hakamiyyat välja Mu’awiya som kalif samt tack vare en del egensinniga ignoranter och hycklare bland Imamens(A) armé däribland Ash’ath [se khutba 19] – klarat sig undan och det fanns ingen säkerhet att de skulle klara sig om det blev en nästa gång. Därmed, i syfte att sprida skräck och splittring, kallade han på Dhahhak ibn Qays och beordrade honom till att bege sig i riktning mot Kufa och inte stanna på en och samma plats för länge utan på vägen angripa, döda och röva alla som visade hängivenhet till Imamen(A); vilket han också gjorde! Under deras räder på väg mot Kufa mötte dem en Hajj-karavan med pilgrimer, bland vilka ’Amro ibn ’Umays, brorson till Abdullah ibn Mas’ood – känd följeslagare – befann sig men inte ens den skonade dem och rövade och mördade däribland ’Amro ibn ’Umays. När nyheterna nådde Imamen(A) uppmanade han sitt följe till ett starkt och enat anfall mot fienderna – enda boten mot deras fräckhet – men när han bemöttes med å ena sidan deras anspråksfullhet och å andra slöhet och undanflykter, hade Imamen(A) inget val än att genom hårda ord försöka väcka dem till att inse farorna som omgav dem – likt ett hjärta som stannat och måste återupplivas genom en elektrisk chock vilka Imamens(A) ord utgjorde (Sharh Nahjul Balagha Ibn Abil-Hadid volym 2 s 113-117) [2] Imamen(A) inleder sina yttranden med en grundläggande faktor för svagheten som lett till deras förnedring vilket är att deras ord står inte jämsides med deras handlingar utan skiljer sig, och den främsta orsaken för detta är svaghet i innerlig tro på den gudomliga stigen och målet. [3] Imamen(A) fortsätter med att ange kännetecken på denna till synes samlade grupp, men i själva verket splittrade och oeniga skara, som nöjde sig med stora ord och föga handling; vilket är en egenskap som om förekommande i ett samhälle, ser till att urholka och ruinera den inifrån. Detta är också av hycklarnas främsta egenskaper, då de utåt talar om mod, vilja och stadighet medan när det väl kommer till handling, synliggörs deras viljesvaghet och feghet som får de att skylla på diverse svepskäl och komma med alla möjliga undanflykter för att slippa undan. [4] Härmed besvarar Imamen(A) också invändningarna mot att han nöjde sig med att via hårda ord uppmana folket till uppvaknad och inte tvingade dem att ställa upp i strid, via hot eller annan form av påtryckning – metoder som av andra, däribland Mu’awiya, användes flytigt?! Imamen(A) anger att dessa folk inte besvarar så som bör på kall, medan via påtryckning kommer de inte agera på ett sätt som lugnar ett hjärta, eftersom de är motsträviga och handlingssvaga och inte tror på det de gör. Historien visar att även Kufas folk, trots beskrivna egenskaper, kunde lyda order men det skedde inte minst via efterkommande tyranners förtryck då de fann sina liv, familjer och förmögenheter i fara och under hot; men detta var inget som en gudomlig ledare som Imam Ali(A), vars person är synonym med sanning, rätt och rättvisa skulle ta till. [5] Imamen(A) avser sådana personer som påstår mycket men i handling brister, framlägger alla möjliga tomma svepskäl som att skjuta upp tills det är försent för att på så sätt slippa undan plikt och ansvar. [6] Imamen(A) anger livets faktum; inga av världens förtryckare kommer någonsin att skänka folk deras rättigheter. Rättigheter krävs och skaffas; och de odugliga som varken vill anstränga sig eller uppoffra på denna väg kommer förbli förtryckta, förnedrade och nekade sina rättigheter. [7] Sedan ställer Imamen(A) en retorisk underförstådd fråga om vad det är de väntar på egentligen?! Om inte värna om och försvara sitt eget hus och hem, vems ska man försvara då?! Om inte följa den främsta, rättvisaste, rättfärdigaste och erfarnaste ledare och kämpe, utöver Imamens(A) övriga meriter och hans ställning av Profetens(S) gudomligt utvalda ställföreträdare, vem ska man följa då?! Imamen(A) försöker alltså genom vad de än värdesätter, vare sig det är deras rätt eller hus och hem eller ledare, att väcka dem för samtliga av dessa och hela deras tillvaro var hotad av fiendens framfart vilket krävde deras omedelbara agerande. [8] Vidare anger Imamen(A) en liknelse om dessa folks ineffektiva och opålitliga följe som inte medför nytta utan snarare orsakar skada. Pilens metallspets som träffar målet och dess ändfjädrar som ger den balans och dess raka riktning är essentiella; det säger ju sig självt att en pil utan varken spets eller ände, om den ens skulle nå sitt mål, lär ju inte direkt ha någon effekt! [9] Avslutningsvis uppger Imamen(A) att folkets splittrade tillstånd och slöhet i att följa sin ledare nått sådan grad att det gör att de inte är att lita på då deras ord och handling överensstämmer inte, och trots att fienderna är människor precis som de själva, skiljer de sig just på den punkten som också lett till fiendernas framfart. Slutligen påpekar och sammanfattar Imamen(A) deras problem i tre huvudpunkter som består av att de talar i stora ord utan tillräckligt kunskap och utan att tänka sig för och utan att handla därefter, de har övergett taqwa (gudsfruktighet och fromhet) och sjunkit i försummelsen av jakten på dunya (denna värld) samt att de trots allt detta vill nå seger och storhet utan att anstränga sig, bana dess väg eller göra sig förtjäna av det!