الشقشقيّة و من خطبة له (عليه السلام) و هى المعروفة بالشقشقيّة و تشمل على الشکوى من امر الخلافة ثم ترجيح صبره عنها ثم مبايعة الناس له اَما وَاللهِ لَقَدْ تَقَمَّصها فُلان (إبن أبي قُحافَة) وَ اِنَّهُ لَيَعْلَمُ اَنَّ مَحَلّى مِنْها مَحَلُّ الْقُطْبِ مِنَ الرَّحا. يَنْحَدِرُ عَنِّى السَّيْلُ، وَلا يَرْقى اِلَىَّ الطَّيْرُ فَسَدَلْتُ دُونَها ثَوْباً، وَ طَوْيتُ عَنْها کَشْحاً. وَطَفِقْتُ اَرْتَئى بَيْنَ اَنْ اَصُولَ بِيَد جَذّاءَ، اَوْ اَصْبِرَ عَلى طَخْيَة عَمْياءَ يَهْرَمُ فيهَا الْکَبيرُ، وَيَشيبُ فيهَا الصَّغيرُ، وَ يَکْدَحُ فيها مُؤمِن حَتّى يَلْقى رَبَّهُ! فَرَاَيْتُ اَنَّ الصَّبْرَ عَلى هاتا اَحْجى، فَصَبَرْتُ وَ فِي الْعَيْنِ قَذىً، وَفِى الْحَلْقِ شَجاً، اَرى تُراثى نَهْباً حتّی مَضَی اوّل لسبيله فادلی بها الی فلان بعده. ثمّ تمثّل بقول الاعشی شَتّانَ ما يَوْمى عَلى کُورِها وَ يَوْمَ حَيّانَ اَخى جابِرِ فَيا عَجباً!! بَيْنا هُوَ يَسْتَقيلُها في حَياتِهِ اِذْ عَقَدَها لآخَرَ بَعْدَ وَفاتِهِ ـ لَشَدَّ ما تَشَطّرا ضَرْعَيْها ـ فَصَيَّرها فى حوزَة خَشْناءَ يَغْلُظُ کَلْمُها، وَ يَخْشِنُ مَسُّها و يَکْثُرُ العِثارُ فيها، وَ الاِعْتِذارُ مِنْها، فَصاجِبُها کَراکِبِ الصَّعْبَةِ اِنْ اَشْنَقَ لها خَرَمَ، وَ اَنْ اَسْلَسَ لَها تَقَحَّمَ، فَمُنِىَ النّاسُ ـ لَعَمْرُ اللهِ ـ بِخَبْط وَ شِماس، وَ تَلَوُّن وَ اعْتِراض فَصَبَرْتُ عَلى طُولِ الْمُدَّةِ، وَ شِدَّةِ الْمحْنَةِ حَتّى اِذا مَضى لِسَبيلِهِ جَعَلَها فى جَماعَة زَعَمَ اَنّی اَحَدَهُمْ فَيَا لَلّهِ وَلِلشُّورىَ مَتَى اعْتَرَضَ الرَّيْبُ فِىَّ مَعَ الاَوَّلِ مِنْهُمْ، حَتّى صِرْتُ اُقْرَنُ اِلى هذِهِ النَّظائِرِ لکِنّى اَسْفَقْتُ اِذْ اَسَفُّوا، وَ طِرْتُ اِذْ طَارُوا; فَصَغا رَجُل مِنْهُمْ لِضِغْنِهِ، وَ مالَ الآخَرُ لِصِهْرِهِ، مَعَ هَن وَ هَن اِلى اَنْ قامَ ثالِثُ الْقَوْمِ نافِجاً حِضْنَيْهِ، بَيْنَ نَثِيلِهِ وَ مُعْتَلَفِهِ، وَ قامَ مَعَهُ بَنُو اَبيهِ يَخْضِمُونَ مالَ اللهِ خِضْمَةَ الاِبْل نِبْتَةَ الرَّ بيعِ، اِلى اَنِ انْتَکَثَ عَلَيْهِ فَتْلُهُ، وَ اَجْهَزَ عَلَيْهِ عَمَلُهُ، وَ کَبَتْ بِهِ بِطْنَتُهُ فَما راعَنی إِلاّ وَ النّاسُ کَعُرْفِ الضَّبُعِ اِلَىَّ يَنثالُونَ عَلَىَّ مِنْ کُلِّ جانِب، حَتّى لَقَدْ وُطِىءَ الْحَسَنانِ، وَشُقَّ عِطْفاىَ، مُجْتَمِعينَ حَوْلى کَرَبيضَةِ الْغَنَمِ فَلَمّا نَهَضْتُ بِالاَمْرِ نَکَثَتْ طائِفَة، وَ مَرَقَتْ اُخْرى، وَ قَسَطَ آخَرُونَ: کَاَنَّهُمْ لَمْ يَسْمَعُوا کَلامَ اللهِ يَقُولُ: «تِلْکَ الدّارُ الآخِرَةُ نَجْعَلُها لِلَّذينَ لا يُريدُونَ عُلُوّاً فِى الاَرْضِ وَ لا فَساداً، وَالْعاقِبَةُ لِلْمُتَّقينَ» بَلى! وَاللهِ لَقَدْ سَمِعُوها وَ وَعَوْها، وَلکِنَّهُمْ حَلِيَتِ الدُّنْيا فى اَعْيُنِهِمْ، وَ راقَهُمْ زِبْرِجُها اَما وَالَّذى فَلَقَ الْحَبَّةَ، وبَرَءَ النَّسَمَةَ، لَولا حُضُور الْحاضِرِ، وَ قيامُ الْحُجَّةِ بِوجُودِ النّاصِرِ، وَ ما اَخَذَ اللهُ عَلَى الْعُلَماءِ اَنْ لا يُقارّوا عَلى کِظَّةِ ظالِم، وَ لا سَغَبِ مَظْلوم، لاَلْقَيْتُ حَبْلَها عَلى غارِبِها، وَلَسَقيتُ آخِرَها بِکَأسِ اَوَّلِها، وَلاَلْفَيْتُمْ دُنْياکُمْ هذِهِ اَزْهَدَ عِنْدى مِنْ عَفْطَةِ عَنْز (قالُوا وَ قامَ اِلَيْهِ رَجُل مِنْ اَهْلِ السَّوادِ عِنْدَ بُلُوغِهِ اِلى هذَا الْمَوْضِعِ مِنْ خُطْبَتِهِ فَناوَلَهُ کِتاباً ـ قيلَ اِنَّ فيهِ مَسائِلَ کانَ يُريدُ الاِجابَةَ عَنْها ـ فَاَقْبَلَ يَنْظُرُ فيهِ (فَلَمّا فَرَغَ مِنْ قَرائَتِهِ) قالَ لَهُ اِبْنُ عَبّاسِ يا اميرَ المُؤمِنينَ! لَوِ اطَّرَدَتْ خُطْبَتُکَ مِنْ حَيْثُ اَفْضَيْتَ! فَقَالَ: «هَيْهاتَ يَابنَ عَبّاسِ! تِلْکَ شِقْشِقَة هَدَرَتْ ثمَّ قَرَّتْ». قالَ ابْنُ عَبّاسِ فَوَاللهِ ما اَسَفْتُ عَلى کَلام قَطٌّ کَاَسَفى عَلى هذَا الْکَلامِ اَلاّ يَکُونَ اَميرُالْمُؤمِنينَ(عليه السلام) بَلَغَ مِنْهُ حَيْثُ اَرادَ) (قالَ الشَّريفُ رَضِىَ اللهُ عَنْهُ: قَوْلُهُ عَلَيْهِ السَّلامُ «کَراکِبِ الصَّعْبَةِ اِنْ اَشْنَقَ لَها خَرَمَ وَ اِنْ اَسْلَسَ لَها تَقَحَّمَ» يُريدُ اَنَّهُ اِذا شَدَّدَ عَلَيْها فى جَذْبِ الزِّمامِ وَ هِىَ تُنازِعُهُ رَأسَها خَرَمَ اَنْفُها وَاِنْ اَرخى لَها شَيئاً مَعَ صُعُوبَتِها تَقَحَّمَتْ بِهِ فَلَمْ يَمْلِکْها يُقالُ «اَشْنَقَ النّاقَةَ» اِذا جَذَبَ رَأسَها بِالزِّمامِ فَرَفَعَهُ…

Khutba 3: Shaqshaqiyya En utav Imamens(A) khutba som är känd som ”Shaqshaqiyya”[1] och innefattar klagan [misshaget] i fråga om kalifatet, och sedan föredragande av tålamod i dess fråga, och därefter folkets bay’a (trohetsed). Sannerligen, vid Gud, han [Abu Bakr ibn Abi Quhafa] iklädde sig det [kalifatet] och det medan han visste att förvisso var min position från det [i relation till det], positionen av vridningsaxeln från [i relation till] kvarstenen[2]; forsar från mig [ständigt] flodvågen [av kunskap och dygd], och ej uppstiger till mig [den högt flygande] fågeln [av intellekt][3], så [då kalifatet övertogs] sänkte [jag] för det ett skynke [bortsåg från det], och vände till det ryggen[4], och var försjunken övervägandes mellan att framskrida [angripa] med kapad hand [i brist på följe], eller företa sabr (tålamod och uthärdande) över ett blint mörker[5],[ett läge] i vilket föråldras [förtvinar] den store, och åldras [vissnar] den lille, och sliter [bemödas] den troende tills denne möter sin Herre[6]; så jag såg förvisso att sabr (tålamod och uthärdande) över detta var förnuftigare, så jag företog sabr [uthärdade] och [det medan det var som att jag hade] i ögat en tagg, och i strupen en plåga [ett ben som fastnat], beskådandes mitt arv berövas [plundras][7]. Tills for den förste sin väg, [och] så förlänade det [kalifatet] till han [Omar Ibn al-Khattab] efter sig[8]; Två olika; ena dagen kringflackandes på sadel Och andra; [lättnadens] dagar med Jabirs bror, Hayyan[9] Så vad underligt! Fastän han [första kalifen] uppsäger sig det [uppger sig ej vara lämpad för kalifatet] under sin livstid, ändock vigde det åt [en] annan efter sin död – hur bestämt de fördelade [mjölkningen av] dess [kalifatets] spenar[10]. Så han styrde det [kalifatet] i grov stämning, skarpt [i] dess sårande [bemötande], och grovt [i] dess vidrörande [kontakt], och många [blev] snubblandena i den, och ursäkterna från dessa[11] – så den [som befann sig] i dess umgänge var lik ryttare av den motsträviga [svårtyglade kamelen]; om [han] drog åt den [kamelens tyglar] hårt [så] rev sönder [dess näsborrar], och om tog lätt [så] störtade [utför stup][12], så drabbades folket, vid Gud, av obalans [obetänksamhet] och trotsighet [egensinnighet], och nyansskiftning [ombytlighet] och avvikelse [från den raka stigen][13]. Så jag [uthärdade] utövade sabr (tålamod) över [hela] den långa perioden, och mödosamma svårigheten[14], tills, då han for sin väg, placerade han det [kalifatets öde] i en samling [som] han uppgav mig vara en utav dem, så tillflykt till Gud från detta samlingsråd; när förekom tveksamhet om mig [i jämförelse] med den första av dem, att jag nu kommit att jämföras mot dessa motsvarigheter[15]! Men jag [detta till trots] sänkte då de sänkte, och flög [hävde] då de flög, så [tills] tenderade ena [en man] utav dem till sitt agg, och den andra lutade mot sin svåger, med ett och annat [därtill som jag är motvillig att återge][16]. Tills den tredje av skaran [släktet] reste sig, uppblåsandes sina mittpartier [midja medan vistades] mellan sitt dass och sitt fodertråg [likt kreatur ständigt upptagen med att samla, fylla och tömma magen liksom beit-ul-mals rikedomar i detta fall], och reste sig med honom hans fars söner, slukandes Guds rikedomar [likt] kamelens uppslukande av vårens [fräscha] växtskott[17], tills sprättades [och slog tillbaka] mot honom hans tvinnande, och förgjorde honom hans handling, och fällde honom hans frossande [framstupa på ansiktet][18]. Så förundrade inte [oroade] mig utom då folket likt hyenans man [hårtäta borst kom fram] till mig, svärmandes över mig från alla håll[19] – tills Hassanan [/Hassanain är vad Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) tillsammans kallades] var [nära inpå att ha] blivit nedtrampade [klämda], och sönderrevs [båda sidorna av] min mantel – samlandes kring mig likt hopsamlingen av en [vargangripen] uppskrämd flock får [kring deras herde][20]. Så när jag uppreste mig med uppgiften [leda kalifatet] bröt ett gäng [sin ed], och ett annat utsöndrade, och andra förtryckte[21] som om de inte hört Gud – prisad och fri från brister äro Han – säga: ”De eviga boningarna skall Vi skänka dem som inte strävar efter makt och ära på jorden eller försöker störa ordningen och fördärva sederna där – den slutliga segern tillhör dem som fruktar Gud.” Jovisst! Vid Gud hade de hört det och uppfattat [/memorerat] det, men förvisso förskönades dunya (denna värld) i deras ögon, och attraherade dem dess [förskönande] prydnad [22]! Men så vid den som kluvit fröet, och frambringade människan [själen][23], om inte vore för närvaron [befintligheten] av den närvarande [folket] och upprättandet [fullbordandet] av argument med förekomsten av hjälpare, och vad Gud tagit [förehållit] över ulama (de lärda) att inte tystna [stillna] över förtryckarens proppfullhet [utav övertramp på andras rättigheter], och inte [över] den förtrycktes svält [utav nedtrampandet av dess rättigheter], skulle jag kastat dess [kalifatets] remmar över dess manke, och skulle vattnat dess sista [tid] med bägaren av dess första [tid av de tre tidigare kaliferna], och då hade ni funnit att denna dunya (denna värld) av eran är hos mig värdelösare än nysningen av en get[24]. Det återges att när Imam Ali(A) nådde denna del av sin predikan, reste sig en man från Irak upp och gav honom(A) ett brev. Det sades att i det fanns frågor som han ville ha svar på. Imamen(A) började betrakta brevet och efter att ha läst färdigt, sa Ibn Abbas till honom: ”O Amir al-mo’menin (de troendes Mästare(A)), jag önskar att du återupptog din predikan från där du fick avbryta den” varpå Imamen(A) svarade: ”Nej Ibn Abbas; den var [likt] fradgan som skummade, sedan avtog!” Ibn Abbas sade därefter: ”vid Gud har jag aldrig blivit så förkrossad över [brytandet av] något anförande som förkrossningen över detta anförande, för att Amir al-mo’menin [Imam Ali(A)] inte kunde föra det dit han önskade.” Sharif ar-Radhi(RA) har sagt: ”Imamens(A) ord ’lik ryttare av den motsträviga [svårtyglade kamelen]; om drog åt den [kamelens tyglar] hårt [så] rev sönder [dess näsborrar], och om tog lätt [så] störtade [utför stup]’ har velat säga att om ryttaren drar hårt i tyglarna och kreaturet spjärnar emot med sitt huvud, söndersliter han dess nos och om han lättar [på tyglarna] något, med [tanke på]dess motsträvighet, slungar den[kamelen] honom och han kan inte kontrollera djuret. Det [brukar] kallas ’sönderslita kameldjuret’ om ryttaren drar upp djurets huvud med remmarna och höjer det… Notering: [1] Detta är en av Nahjul Balaghas viktigaste khutba då det på ett unikt sätt och utan förbehåll kastar ljus över kalifat-frågan efter Profetens(S) bortgång. På så vis framkommer flera viktiga aspekter kring frågan i denna khutba som trots sin korthet redogör för en historiskt avgörande period. Khutban är namngiven ”Shaqshaqiyya” utifrån Imamens(A) sista mening i denna khutba som gavs som nekande svar på Ibn Abbas begäran. Ibn Abbas ville att Imamen(A) skulle fortsätta sina yttranden som avbrutits av att en person kommit fram och lämnat över ett brev till honom. Troligt är att Imamen(A) yttrade denna khutba vid ett tillfälle då frågan om kalifatet uppkom och möjligtvis som ett svar på en fråga som ställdes till honom om varför han tidigare inte försökte återta sin rätt till kalifatet. [2] Imamen(A) inleder med att beskriva hur en viss person, refererandes till Abu Bakr, iklädde sig kalifatet likt ett prydande plagg trots att han visste att Imamen(A) i själva verket var den mest lämpade för det; likt den roterande mittaxeln som får hela den tunga kvarnstenen att rotera riktigt. Samtidigt påpekar Imamen(A) att samhället är i behov av ett styre som agerar som kvarnstenens mittaxel och får hela samhället att framskrida stadigt och stabilt. Med andra ord är styret inte till för en individ att iklä sig och utnyttja för egen prydnad. [3] Sedan anger Imamen(A) två klara onekliga anledningar till sin centrala position. Genom att uppge ”forslande neråt” å ena sidan och ”stegrande uppåt” å andra, liknar Imamen(A) sin existens vid ett högt mäktigt berg. Ett berg vars topp inga fåglar av intellekt klarar att flyga till och från vars sluttning välsignelser, kunskap och den gudomliga visdomens regn ständigt forsar ner i överflöd. Ett berg som mottar och förvarar vidomens regn och blir anledning till ett oupphörligt strömmande flodvåg av kunskap, visdom och moral som ser till att samhället och människor likt fält och skogar som bevattnas infriar sin bördighet och blomstrar. Vidare är en felfri, insiktsfull, vis och stark gudomligt utvald ledare, det vill säga en imam, föremål för frid och gudomliga välsignelsers överflöd i samhället på samma sätt som berg medför stabilitet till jorden, förvarar och delger dess rikedomar och står i orkaners väg och skyddar från dess storm samt andra nyttor det medför i naturen; inte minst enligt Koranens vittnesmål: وَأَلْقَى فِي الأَرْضِ رَوَاسِيَ أَن تَمِيدَ بِكُمْ وَأَنْهَارًا وَسُبُلاً لَّعَلَّكُمْ تَهْتَدُونَ ”Och Han har sänkt ned i jorden fast förankrade berg, så att den inte svajar under er fot, och [lagt ut] älvar och stigar, för att ni skall kunna ta er fram” (den heliga Koranen 16:15) Dessutom är att uppnå full förståelse av Imamens(A) tankar, person och existens samt välsignelse inte möjligt utom självfallet för Profeten(S) som är Imamens(A) mästare och Imamerna(A) som är grenar av samma gudomliga träd. Samtidigt är Imamen(A) nära sammanlänkad till oceanen av Profetens(S) välsignade visdom som i sin tur är sammankopplad till den gudomliga uppenbarelsen; så var och en av Imamens(A) följeslagare gynnades av denna gudomligt länkade ocean av kunskap och visdom, lika mycket som deras existentiella förmåga och kapacitet klarade. Utöver detta är att beakta att kvarnstenen roterar tack vare floders starka flöde som härrör från mäktiga berg samtidigt som kvarnstenar huggs ur berg; Imamens(A) liknelse tål att innefatta samtliga innebörd och Imamens(A) existens tål sannerligen att vara både axeln, kvarnsten och den flödande energin som får det hela att rotera – sannerligen föds och livnärs det gudomliga samhället via den gudomliga ledarens existens, förfarande och kunskap. Allt detta kan leda till uppkomsten av ett antal frågor. För det första så är självberöm en förkastad handling så hur kommer det sig att Imam Ali(A) i detta fall berättar om sina egenskaper och dygder på det sätt han gör? Här är det viktigt att skilja mellan självberöm och tillkännagivande och presenterande av sig själv i syfte att skingra ignoransen kring ens personlighet för människors vägledning. Det kan liknas vid att läkare undertecknar receptet de ordinerar för patienten med sitt namn, titel och specialitet; inte för att visa upp sig utan för att det ska fungera som ett tillkännagivande som förvissar om läkarens sakkunskap och trovärdighet vilket får folk att lita på och ta till sig råden bättre. Vidare vad gäller Imamens(A) beskrivningen ”forsar från mig [ständigt] flodvågen [av kunskap och dygd], och ej uppstiger till mig [den högt flygande] fågeln [av intellekt]”, så undgår det inte någon som har det minsta kännedom om Islams historia, vilken oerhörd unik ställning Imamen(A) hade; inte minst vad gäller kunskap. Den erkända hadithen av Profeten(S) vittnar om detta: ”Jag är staden av kunskap och Ali(A) är dess port. Den som ämnar träda in i staden och visdomen, bör träda in genom dess port” (Bl.a. Kanz al-Ummal volym 12 s 1130; al-Ghadir volym 6 s 79; Sahih al-Tirmothi volym 5 s 201, 637; al-Mostadrak volym 3 s 126-127, 226 m.fl.). Likaså är det vida känt i historien att närhelst ett svårlösligt problem som kaliferna stod hjälplösa inför dök upp, vände de sig till Imam Ali(A) för lösning. Utöver allt detta och mer därtill, är dessutom studerandet av Nahjul Balagha i sig, i egenskap av Imam Alis(A) yttranden och ord, tillräcklig för att beskåda denna sanning och inse Imamens(A) sannerligen välsignelserika existens. Ännu en fråga gäller Imamens(A) val och anledning till att tala om kalifat-frågan och inte företa tystnad i samband med att han valt tålamod inför berövandet av hans rätt till kalifatet. Vikten av att sanningen om dessa händelser yttras för att inte förglömmas utan bevaras i historien för kommande generationers medvetenhet och människors upplysning, gör att Imamen(A) väljer att tala om kalifat-frågan och klargöra den. Det förekommer alltså ingen motstridighet mellan Imamens(A) val av tålamod gällande frågan om uppresande under en specifik period på grund av ett större syfte och det faktum att han var Profetens(S) rättmätige ställföreträdare och efterträdare – en haqq (sanning och rätt) som han ständigt vidhållit under hela den tiden trots avstående från uppresning. Alltså förde Imamen(A) tal om sin rättmätiga rätt i denna khutba. Detta i sig är en oerhörd viktig lärdom att ta till sig; kämpa för rättvisa gäller ständigt och i alla lägen men metoderna för hur man gör detta måste väljas med beaktande av rådande omständigheter. [4] Imamen(A) refererar till att när han såg hur kalifatet togs över på det sättet, drog han ett skynke för och bortsåg från att återta sin rätt genom uppresning utav anledningar som vidare följer i hans yttranden. Samtidigt kunde Imamen(A) i egenskap av imam (gudomligt utvald ledare) inte ignorera situationen. Således var tanken om hur han skulle bemöta och handskas med det hela för att utföra sin gudomliga plikt och avvärja från uppkomsten av ännu större skador, ständigt aktuell och tyngande. [5] Med dessa meningar visar Imamen(A) att han dock aldrig förglömde eller gav upp om det ansvar och plikt han ålagts av Gud och Hans Profet(S) gentemot folket. Men utifrån omständigheterna befann sig Imamen(A) mellan två bittra alternativ: antingen att uppresa och bekämpa motståndarna eller att företa tålamod och stå ut i detta beckmörka läge. Detta medan Imamen(A) å ena sidan inte hade tillräckligt med följe för en uppresning. Å andra sidan skulle en intern konflikt medföra splittring mellan folket vilket skulle utgöra ett utomordentligt tillfälle för hycklarna och yttre fiender som väntade på chansen att sätta in sin stöt efter Profetens(S) bortgång, att gå till attack. [6] Sedan beskriver Imamen(A) det kolsvarta läget i tre oerhörd korta och beskrivande meningar och anger att situationen medförde lidande för alla och drabbade yngre som äldre utan undantag. I synnerhet led de troende större smärta och sorg då de i större grad insåg de faror som avlägsenheten från Guds utvalda och Profetens(S) efterlämnade ställföreträdare medförde. Med detta steg sattes samhället i riktning utför ett stup som snart visade sig i form av Bani Umayyahs övertag genom Mu’awiyas envälde som korrumperade sinnena och ödelade mycket av Profetens(S) åstadkommanden. [7] Imamen(A) uppger att han efter att ha övervägt alla alternativ beslutade att tålamod var att föredra. Detta tålamod var dock inte parallellt med sinnesfrid utan Imamen(A) plågades ständigt då han inte kunde blunda för händelsernas gång och hur denna orätt ledde till allt värre konsekvenser. Samtidigt kunde Imamen(A) inte heller höja rösten och uttrycka detta lidande, lika lite som att göra en uppresning i brist på gehör och för värnandet om ummahn (muslimska folket och nationen). [8] Därefter anger Imamen(A) att detta fortgick tills den första kalifen gick bort – år 13 e.H. efter drygt två år och tre månaders styre (Morooj ath-Thahab volym 2 s 304 fjärde upplaga) – men strax innan sin död testamenterade den första kalifen och bortskänkte kalifatet till den andra kalifen som en belöning. Denna formulering baserar sig på historiens skildring av hur den som kom att bli den andra kalifen, hade sett till att slå tillbaka opponenterna i samband med händelserna vid Saqifa och på så vis stärkt fästet av den som kom att bli första kalif. Bland andra återger historikern Ibn Abil-Hadid hur Omar bröt Zubayrs svärd, slog undan Miqdad, slog till Hubab ibn Munthir när han framhävde sig som erfarnast i frågan om kalifat, misshandlade och sparkade ner Sa’d Ubada i Saqifa samt med hot tvingade ut Hashemiterna (Bani Hashim) som sökt sig till Fatima Zahras(A) hus. (Sharh Ibn Abil-Hadid volym 1 s 174) [9] Imamen(A) använder som liknelse en diktvers av en känd poet vid namnet Maymoon ibn Qays, också kallad A’sha, i vilken den sistnämnde beskriver sina äldre dagar, då han blind och skröplig red runt på kamelrygg i öknen och med svårighet sökte sitt levebröd, minnandes gamla goda tider i sällskapet av Jabirs bror, Hayyan, som varit en av de framstående i stammen Yamama. Imamen(A) refererar alltså med detta till Profetens(S) tid då hycklarna inte öppet visade sitt agg mot Imamen(A) eftersom de visste att Profeten(S) inte accepterade detta utan snarare ständigt påminde om att Imam Ali(A) var hans närmaste och manade till att respektera och älska honom för att nå Guds välbehag. Men efter Profetens(S) bortgång, trots kännedomen om Imamens(A) ställning och hans rättmätighet till kalifatet i egenskap av Guds utvalda och Profetens(S) utsedda ställföreträdare, isolerades Imamen(A) så pass att en del till och med gav sig själva rätten att överlämna kalifatet från ena till andra. Som att säga: Vitt skilda min gårdag och idag Igår, vördnad och aktning; och idag, fylld av ärekränkning [10] Sedan refererar Imamen(A) till Abu Bakrs kända yttranden i början av sitt kalifat då han vid flera tillfällen sagt: ”låt mig undslippa för jag är inte den bästa bland er” eller ”jag har fått leda er fastän jag inte är den bästa bland er” – yttranden som är vida kända och återgivna i historieskildringar hos både sunni och shia (Sharh Nahjul Balagha av Ibn Abil-Hadid volym 1 s 169; samt Sharh Nahjul Balagha av Sheikh Mohammed Abde s 86; samt Ihqaq al-Haqq volym 8 s 240; Tarikh Tabari volym 2 s 450 utgiven av A’lami organisationen i Beirut; samt al-Imamah wa al-Siyasa volym 1 s 20). Så Abu Bakr, trots sin uppvisade ovillighet, intog rollen som första kalif och i ett likt avgörande enmannabeslut, överförde han dessutom kalifatet till Omar (Se även Kamil Ibn Athir volym 2 s 425). Abu Bakr vände sig alltså varken till folket för deras opinion eller ens rådgjorde med något samlingsråd utan bortskänkte kalifatet till den som slagit tillbaka alla opponenter och fått honom att bli första kalif till att börja med. På så vis hade de båda med detta låtit varandra i turordning få del av kalifatet. [11] Därefter beskriver Imamen(A) den sträva natur kalifatet förts till via den andra kalifens välkända hårdhet och hetlevrade temperament som gav sig i uttryck i sårande ord och grovt bemötande samt många snedsteg i utfärdande av religiösa domslut som följdes av ursäktanden. Detta fenomen var allmänt känt på den tiden och det finns många episoder i historien som vittnar om detta och således förekommer det många skildringar av relaterade händelser i sunnitiska källor. Omars egen ökända yttrande ”om inte vore för Ali, skulle Omar förgås” bär också vittnesmål om detta faktum (bl.a. Faydh al-Qadir av Manawi volym 4 s 356; al-Isti’ab av Ibn Abdel-Berr volym 2 s 461; Kanz al-Ummal volym 3 s 53, 179 samt volym 12 hadith 1161, 1217 samt volym 15 hadith 301 och framåt; ar-Riyadh an-Nadhira av Tabarani volym 2 s 194, 198; Thakhayer al-’Uqba s 80; Matalib as-Souol s 13; Arba’in Fakhr Razi s 466; al-Ghadir volym 6 s 83-324 samt volym 3 s 97; samt liknande yttranden i Tathkirat Ibn al-Jawzi s 87 och Tarikh Omar ibn al-Khattab av Ibn al-Jawzi; Manaqib al-Khawarazmi s 48, 50, 60; Tabaqat Ibn Sa’d s 339 visdom 2 m.fl.) [12] Med föregående beskrivna egenskaper hos den styrande kalifen, så var atmosfären bäddad för att närsomhelst skåda intensiva konfrontationer och laddade sammanstötningar. Imamen(A) beskriver den rådande situationen med en explicit liknelse av ryttaren som försöker manövrera ett trotsigt djur. Om ryttaren drar åt tyglarna riskerar han att skära sönder djurets nos och om den lossar tyglarna kommer han att slungas ner från djurets rygg. På samma sätt riskerade de som invände mot kalifen en häftig och även våldsam reaktion med ödesdigra konsekvenser, medan de som förblev tysta för att undvika föregående stod inför hotet av avvikelse från religionen från vars verkliga kärna man kom allt längre bort för var dag. [13] Imamen(A) fortsätter med att närmare beskriva den tidens problematik och anger fyra tillkomna psykosociala konsekvenser som projicierades från kalifatet på samhället och drabbade folkets beteende: 1. icke utstuderade beslutstaganden som orsakade problem och med det spred oro och instabilitet i samhället 2. ökad trots och olydnad inför gudomliga såväl som samhällslagar och således korrumperade samhällsförhållanden 3. vacklande och ombytlighet i åsikter, mål och följe av olika samhällsströmmar och ökad turbulens 4. allt större avlägsenhet från Profetens(S) läror och den raka stigen av haqq (rätt och sanning), och därav splittring in på otaliga villospår. Visserligen utgör det utrikespolitiska läget under den andra kalifen, med den muslimska härens framfart utanför Arabiens gränser, det iögonfallande momentet för de flesta under denna period. Men skenet bedrog och de inrikespolitiska och sociala förhållandena förvärrades sakta men säkert genom små och stora misstag vars ödesdigra resultat blev tydliga först senare. Religionens fundament underminerades och Profetens(S) lära bleknande vilket följdes av att splittringens och korruptionens orkaner började blåsa allt kraftigare. Således försvagades och splittrades den en gång sammanhållna muslimska nationen så pass att det öppnade vägen för det ofattbara och det tragiska faktumet att Mu’awiyas likar kom att beträda maktens scen. [14] Likt under första kalifens tid valde Imamen(A) att uthärda även under den andra kalifens tid för att med detta undvika inte minst en inbördeskonflikt som skulle utsätta folket för fara och religionen för oreparabel skada. Dock var förhållandena under denna period än mer komplicerade och perioden tidsmässigt längre vilket gjorde Imamens(A) lidande än större. Avlägsenheten från den gudomligt utvalda ledaren och att samhället inte längre kretsade kring det ofelbara ledarskapet, försatte folket i en riktning där man kom allt längre bort från religionens kärna och spåren denna skakiga grund satte började framträda allt tydligare. [15] År 23 e.H. fann den andra kalifen sig inför döden då en man vid namnet Fayrooz, tilltalad Abu Lo’lo’, lämnat honom med dödliga sår. Mannen hade fört klagomål till kalifen om Moghira ibn Shu’ba, som av kalifen erhöll en maktposition i Kufa, utan att få gehör. Slutligen hade mannens tålamod sinat och resulterat i en attack mot den andra kalifen. Så blev frågan om Omars efterträdarskap aktuellt och han bestämde sig att detta skulle avgöras i ett samlingsråd bestående av Imam Ali(A) och ytterligare fem personer: Uthman, Abdorrahman ibn ’Owf, Talha och Zubayr samt Sa’d ibn Abi Waqqas. Omar motiverade valet av dessa med att påstå att Profeten(S) var belåten med dem till sista stund, trots att när han kallade dem inför uppgiften och i sina vidare framföranden räknade upp en brist för varje, angav han själv att Profeten(S) gick bort förargad över Talha i samband med historien kring Koranversen 33:53. Detta medan Omars kommentar till Imam Ali(A), i samma samling, löd ”du vägleder människorna till ljusets stig och sanningens väg mycket väl; din enda brist är att du är skämtsam”. Dessutom yppade Omar sina aningar om det anordnade samlingsrådets utgång då han kommenterade Uthman med orden ”det är som om jag ser att Quraysh gett dig kalifatet och du låter Bani Umayyah och Ibn Abi Mu’it [Uthmans släkt] kliva upp på folkets rygg och ger de tillgång till beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) tills en skara av arabernas vargar halshugger dig i din bädd.” Hursomhelst så löd Omars order att 50 personer med Abu Talha Ansari i spetsen skulle se till att samla dessa sex personer direkt efter begravningen och låsa in dem i ett hus där de inom loppet av tre dagar skulle välja ut en bland sig själva som nästa kalif. Omar hade i sina anvisningar även angett att om fem av dessa skulle enas om en person medan en motsatte sig valet, skulle den som motsatt sig valet halshuggas vid insisterande; om läget blev fyra mot två skulle de två som motsatt sig utfallet halshuggas; medan om det blev tre mot tre skulle den grupp där Abdorrahman ibn ’Owf ingick ha slutordet och om de tre övriga insisterade, skulle dem halshuggas likaså. Han tillade även att ifall inget av de angivna utfallen nåddes inom tre dagar skulle samtliga halshuggas och folket skulle få välja någon annan. (Kamil Ibn Athir volym 3 s; Morooj ath-Thahab volym 2 s 321; Tarikh Ya’qoobi volym 2 s 160; Sharh Nahjul Balagha av Ibn Abil-Hadid volym 1 s 185-188 m.fl.) Med detta arrangemang blev resultatet att Uthman utsågs till tredje kalif utifrån förhållandena och förbindelserna som rådde bland samlingsrådets deltagare, vilket Imamen(A) refererar till längre fram. Detta i skuggan av att Talha inte var direkt förtjust i Imam Ali(A), vilket också visade sig tydligt senare under Imam Alis(A) kalifat i samband med slaget av Jamal som Talha var med och startade. Dessutom visste Talha att han inte hade någon chans att väljas till kalif med befintligheten av aktuellare alternativ som Imam Ali(A), vilket gjorde att han valde att ställa sig på Uthmans sida. Zubayr däremot, som senare kom att slå sig ihop med Talha [se khutba 8], gav sin röst till Imam Ali(A), medan Sa’d ibn Abi Waqqas gav sin röst till sin kusin Abdorrahman ibn ’Owf. På så vis stod valet mellan dessa tre. Då vände sig Abdorrahman ibn ’Owf till Imam Ali(A) sägandes ”jag svär dig trohetsed OM du handlar utefter Guds bok, Profetens(S) sunnah och Abu Bakr och Omars tillvägagångssätt”. Imam Ali(A) svarade ”jag accepterar MEN endast enligt Guds bok och Profetens(S) sunnah samt min tro [övertygelse].” Då vände sig Abdorrahman till Uthman och upprepade samma ord och Uthman accepterade. Abdorrahman upprepade detta tre gånger och efter att ha fått samma svar, tog han Uthmans hand i trohetsed. Ibn Abil-Hadid anger i sin skildring att Imam Ali(A) sa då till Abdorrahman ”vid Gud gjorde du inte detta utom för att du förväntar dig av honom samma förväntning som första och andra kalifen hade av varandra; men du kommer aldrig att nå ditt mål” (Sharh Nahjul Balagha volym 1 s 185-188). Imamens(A) uttryck om att han av andra kalifen ”antogs som en utav dem” kan referera till att andra kalifen till synes angav Imamen(A) som en av de nominerade genom att utse honom till en i samlingsrådet, trots att rådets beslut var så gott som givet på förhand. Det kan även referera till att genom detta gavs Imamen(A) samma vikt som de andra trots det obestridliga faktum att ingen kom någonsin i närheten av att kunna mäta sig upp mot Imamen(A) – ett faktum som de själva var fullt medvetna om och erkände gång på gång under den tre dagar långa samlingsrådsmötet likväl som vid andra tillfällen. Med allt detta sagt återstår många svarslösa frågor ekande i sinnet. Det påstås att den första och andra kalifen var så måna om att utse sina efterträdare utav deras omsorg för den muslimska ummahn (folket och nationen) så att den inte skulle hamna i turbulens vid ett kalifskifte. Den oundvikliga frågan blir då: var Profeten(S) mindre mån om sin egen ummahs öde så att han skulle lämna muslimerna utan ledare och utan att utse en efterträdare inför det kritiska skedet av hans bortgång? Hur kan man tro att Guds Profet(S), vars varje ord och handling var i enlighet med Guds order, skulle bara lämna folket till deras öde medan kaliferna inte gjorde så utav deras omsorg? Och vad blev det av Ghadir Khom och den bay’a (trohetsed) Profeten(S) fick tiotusentals muslimer att svära till Imam Ali(A)? Vidare, om den andra kalifen tyckte sig förutse samlingsrådets resultat och det framtid som i så fall väntade ummahn om Uthman blev kalif, hur kom det sig då att han inte försökte undanröja denna fara åtminstone genom att stryka det alternativet och plocka bort Uthman?! Om det verkligen var frågan om ett val, varför denna antydan om dess slutresultat som om det var redan givet?! Om valet av samlingsrådets medlemmar baserades på Profetens(S) belåtenhet med dem, hur kom det sig att Talha valdes trots att även Omar klart och tydligt angav att så var inte fallet och att Profeten(S) gått bort medan han var förargad på Talha? Varför valdes just dessa till att börja med, trots att det fanns fler framstående och närstående följeslagare till Profeten(S) som han var nöjd med? Varför valdes inte Imam Ali(A) direkt trots att alla var enade om att han var dygdigast bland dem och vittnade om att han stod Profeten(S) närmast? Och varför skulle samtliga halshuggas om de inte klarade uppgiften eller om några motsatte sig utfallet? Ifall samlingsrådet skulle stå i tre-tre läge, varför skulle Abdorrahman ibn ’Owfs trio ha slutordet med befintligheten av Imam Ali(A) som Omar själv angav som människornas vägledare? Vid antagande att Omars påstående om Imam Alis(A) ”skämtsamhet” skulle vara Imamens(A) brist, var det ett värre problem än att Bani Umayyah skulle ”klättra över folkets rygg och plundra beit-ul-mal”, som Omar förväntade om Uthman skulle komma till makten? Dessa och mycket mer lämnar stora frågetecken kring detta samlingsråd, dess syfte och dess omgivande förhållanden! [16] För att undvika splittring som skulle ge den muslimska nationens fiender möjlighet till framfart, vilket var en extra stor risk under kritiska skeden som en kalifs bortgång, anger Imamen(A) att han höll sig till samlingsrådets nivå och liknar det vid en grupp fåglar som tillsammans höjer eller sänker höjd. Men då haqq (rätt och sanning) inte var riktlinjen – som om det hade varit det skulle det självklara valet varit Imamen(A) vars ledarskap kalifatet törstade efter och inte tvärtom – utan andra motiv fanns med i bilden, så la den ena sin röst grundat på sitt hat medan den andra tog sitt släktskapsband i beaktande och Uthman valdes som tredje kalif. Med den som ”lutade mot sin svåger” avser Imamen(A) Abdorrahman ibn ’Owf som var gift med Uthmans syster. Detta medan Sa’d ibn Abi Waqqas mor var utav Bani Umayyah och hans morbröder hade dödats i striderna mellan muslimerna och de icke-troende i begynnelsen av Islam via Imam Alis(A) svärd som Islams främsta kämpe. Således hyste Sa’d ibn Abi Waqqas ett agg som uppdagades än tydligare då han också senare under Imam Alis(A) kalifat år 35-41 e.H. vägrade att svära trohetsed till Imamen(A). Det tål att nämnas att denna Sa’d ibn Abi Waqqas var även far till Omar Sa’d som var ett av befälen i Yazid ibn Mu’awiyas armé som åstadkom Karbalas tragedi år 61 e.H. och med det Imam Hossein(A) och hans följes martyrskap och deras kvinnor och barns fångenskap! Således framgår tydligt att samlingsrådet knappats skedde med den muslimska nationens intresse och folkets bästa i åtanke utan tog plats under osakliga omständigheter. Imamen(A) avstår från att återge mer om detta utan nämner enbart ett uttryck som låter ana orättfärdigheten som spelade in, vilket också visade sig i den kommande korruptionen samhället fick lida. [17] Samlingsrådet resulterade alltså i att Uthman blev tredje kalif och sysselsatte sig med förtärande av både mat och förmögenheterna av beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade). Tillsammans med flertalet av hans släktingar utav Bani Umayyah som fått fritt fram, slukade de, i sitt frosseri, upp rikedomarna likt ett svältande kreatur lössläppt på ett grönskande fält full av fräscha saftiga nyväxta blad. Uthmans bortskänkningar till sina släktingar utav beit-ul-mal i form av pengar så väl som egendomar och marker är ökända och nådde enorma otroliga miljonsummor. I en summering som Allamah Amini sammanställt utifrån sunnitiska källor beräknas summan av Uthmans bortskänkningar ur beit-ul-mal uppgå till 126 770 000 dirham (arabisk silvermynt) samt ytterligare 4 310 000 dinarer (arabisk guldmynt). Närmare uppgifter kring några av dem som mottog enorma summor är enligt följande: Uthmans svärson Marwan ibn Hakam - 500 000 dirham samt 500 000 dinarer, Uthmans andra svärson, Marwans bror, Harith ibn Hakam – 300 000 dirham, Abu Sufyan – 200 000 dirham, Talha – 322 000 dirham, Zubayr – 598 000 dirham, Ya’li ibn Umayyah – 500 000 dinar och Abdorrahman ibn ’Owf – 2 560 000 dinarer (al-Ghadir volym 8 s 286)! Dessa häpnadsväckande enorma summor visar plundringens fruktansvärda omfattning vilket klargör Imamens(A) deskriptiva liknelse av den glupska kamelens omättnad inför färska blad. Utöver beit-ul-mals rikedomar så överlät Uthman viktiga maktposter till inkompetenta släktingar vilka använde sina positioner för egennytta och förövande av orätt mot folket. Allt detta får helhetsbilden av omständigheterna som rådde samt den orättvisa vanligt folk som inte ingick i kalifens kretsar upplevde och som slutligen ledde till flera uppror och så småningom Uthmans mord att någorlunda klarna. [18] Uppenbart var att folket inte skulle förbli tysta inför den ofantliga korruption som omsvept riket hur länge som helst. Snart tog protesterna fart och i flera omgångar ställde grupper av ledande personligheter krav på bättring som ultimatum till Uthman. Allt detta endast för att det skulle sluta med kalifens brutna löften som slutligen medförde hans mord utan att någon ställde upp till hans försvar. Med de tre meningarna beskriver Imamen(A) den tredje kalifens liv, dess gång och dess slut; hur den ställning och rykte som han tidigare förskaffat sig bland folket ruinerades av de världsligt baserade företeelserna vars konsekvenser visade sig snabbare än väntat och hur frosseriet betungade så pass att han till slut föll pladask. Härigenom betonar Imamen(A) hårfina punkter för alla statsöverhuvuden att ta lärdom av; nämligen att om styrelsepositionen utnyttjas till världsliga ändamål så kommer alla tidigare intjänade meriter och anseende att gå förlorad medan den folkliga opinionen vänder sig mot en för att så småningom resa sig och bringa styrets förfall – ett oundvikligt resultat av fästelsen vid dunya (denna värld). Värt att notera i sammanhanget är att flera av de personer som till en början åtnjöt Uthmans – ur beit-ul-mal – frikostiga skänkningar övergav och till och med vände sig mot honom på slutet, däribland Talha. Tabari återger i sin historieskildring att Uthmans handlingar ledde till folkets förargelse då han bland annat överlät maktpositioner till Bani Umayyah, i synnerhet de öppet orättfärdiga och irreligiösa, samt bortskänkte till dem stora rikedomar och tillät förtryck mot flera av Profetens(S) framstående följeslagare som vägrade tolerera detta, däribland Ammar Yasir, Abu Tharr och Abdullah ibn Mas’ood. Han gav Kufas guvernörskap till Walid ibn ’Uqba; en korrumperad man som drack alkohol, slösade bort beit-ul-mals rikedomar, utövade förtryck och begick illgärningar. Efter att folk bevittnat honom berusad och via handfasta bevis lyckats upphäva hans styre, lät Uthman honom efterträdas av Sa’id ibn ’Aas som refererade till Irak som ”Quraysh och Bani Umayyahs egen trädgård” vilket innebar att dess rikedomar skulle få utnyttjas av dem som de behagade. Detta ledde till ytterligare tumult och protester mot Sa’id och vidare mot Uthman som istället för att lugna folket, gav order om att protestledarna i Kufa skulle förvisas till Sham – däribland Malik Ashtar(RA) och Sa’sa’a ibn Sowhan. Under Uthmans elfte år som tredje kalif, samlades en grupp av Profetens(S) följeslagare och sände sina anmärkningar till honom via en from man vid namn ’Amer ibn Abed Qays. Uthman bemötte honom med förolämpning och situationen förvärrades så pass att även det Islamiska rikets dåvarande huvudstad, Medina, stod i branten av uppror. Då kallade Uthman in några av sina medhjälpare som Mu’awiya ibn Abu Sufyan och Sa’id ibn ’Aas för att rådgöra med dem. En del föreslog att han skulle få folk ut i strid så att deras fokus skulle skifta till rikets yttre angelägenheter medan andra rådde honom att köpa folkets tystnad med pengar. Uthman föredrog första alternativet och gav order om förberedelser för gränsutvidgande erövringar men den kaosartade situationen inrikes stegrade och planerna fick ställas in. Under Uthmans sista år, år 35 e.H., brevväxlade hans motståndare med varandra för att finna en väg att avsätta honom. Slutligen begav sig en tvåtusenmanna grupp från Egypten med Abu Harb i spetsen, en lika stor grupp med Zeyd ibn Sowhan och Malik Ashtar(RA) samt andra framstående personligheter från Kufa samt ytterligare en grupp från Basra med Harqoos ibn Zubayr i täten mot Medina med vallfärd som anledning. Väl framme i Medina, informerade de folket om sin avsikt att avsätta Uthman och hans medhjälpare. Snart låg Uthmans hus under belägring och han uppmanades att avgå men Uthman sände bud om hjälp till sina bundsförvanter samtidigt som han under fredagsbönen förolämpade de grupper som tagit sig till Medina för att få rättvisa, i synnerhet de från Egypten. Detta agerande förargade människorna ännu mer och uppror bröt ut. Uthman sökte sig till Imam Ali(A) för hjälp och bad honom att medla då hans ansenliga ställning bland folket skulle få dem att acceptera att dra sig tillbaka. Imamen(A) frågade hur han skulle få folk att godta detta. Uthman svarade: ”på så sätt att, jag lovar att hädanefter agera utefter din åsikt” varpå Imamen(A) svarade: ”jag har varnat dig många gånger tidigare i detta hänseende och du har gett löften men inte hållit dem.” Ändock, för att upplösa stridigheten och släcka splittringens eld, tog Imamen(A) med sig trettio ansenliga personligheter utav Muhajerin (utvandrande – de första muslimska Meckaborna) och Ansar (hjälparna – de första muslimska Medinaborna) och mötte den grupp som kommit från Egypten och som gick i spetsen för upproret. Efter Imam Alis(A) medling accepterade dessa att gå tillbaka till Egypten samtidigt som Uthman kungjorde inför folket att han skulle se till deras klagomål och ångra för sina tidigare handlingar. Men när Uthman återvände till sitt hus fann han sin svärson Marwan och en grupp av Bani Umayyah i väntan på honom. Marwan tilltalade Uthman med att säga: ”ska jag tala eller förbli tyst?” Då svarade Uthmans hustru Na’ila argt: ”var tyst; vid Gud kommer ni få Uthman mördad och hans barn faderlösa. Han måste hålla det löfte han gett folket och inte bryta det.” Men Marwan fortsatte: ”det du lovade i moskén var inte för ditt kalifatskaps bästa så avstå från det!” Detta nådde Imam Ali(A) som förargat kom till Uthman och sade: ”jag har visat dig den rätta vägen men Marwan för dig till avvägar; jag kommer inte komma till dig hädanefter!” Egyptierna som begett sig mot Egypten, återvände till Medina efter tre dagar med ett brev som de beslagtagit från Uthmans tjänare på vägen. Brevet innehöll en order till Abdullah ibn Sarh, Egyptens guvernör, om att ”piska upprorsledarna och raka deras hår och skägg och slänga dem i fängelse!” medan en del andra skulle få hängas. Dessutom var brevet undertecknad med Uthmans personliga sigill, det vill säga ringen som han bar på sitt finger. Egyptierna vände sig återigen till Imam Ali(A) och bad honom att tala med Uthman om detta men Uthman sa sig vara ovetande om brevet. Några angav att det var Marwan som antagligen låg bakom det hela och Uthman angav sig ännu en gång vara ovetande. Egyptierna undrade om Marwan skulle våga skicka en sådan order undertecknad med kalifens personliga sigill och i handen på kalifens egen tjänare, utan att Uthman haft någon aning?! Uthman förklarade sig återigen med samma fras: ”jag vet inget om detta.” Egyptierna svarade då: ”det är ett av två fall: antingen talar du sanningen och detta är Marwans verk – i så fall måste du avträda från kalifatskapet eftersom en sådan inkapabel person utan vars vetande andra kan beordra andra muslimers tortyr och dödande genom hans egen sigill, förtjänar inte att inneha det Islamiska kalifatet – och om du ljuger och detta är ditt eget verk, så är du då inte heller värdig att vara kalif över muslimerna!” Uthman svarade då: ”kalifatet är en dräkt som Gud iklätt mig och jag kommer inte att avklä mig det men jag ångrar.” De sa till svar: ”om det var din första gång att ångra skulle det accepteras men du har ångrat många gånger och ändå brutit; så antingen avträd kalifatet eller så dödar vi dig!” Ändock gick de inte till handling men situationen förvärrades för var timme som passerade. Slutligen sökte sig Uthman till Imam Ali(A) igen och bad honom medla så att folket skulle ge honom tre dagars frist att se till deras klagomål. Folket accepterade men det visade sig att Uthman förberedde för strid och fristen var avsedd för hans anhängare från utanför Medina att hinna anlända. Efter tre dagar omringades Uthmans hus och vattentillförseln stoppades för att han skulle ge upp. Uthman bad Imam Ali(A) om vatten och Imamen(A) skickade vatten till honom med sina söner. Då tog sig folk in i Uthmans hus och drabbade samman med hans anhängare så några från båda sidor dödades. Ännu en gång inträdde en skara Uthmans rum för att råda honom men det var lönlöst och till slut anföll några honom och Uthmans mord var ett faktum. Märkvärdigt är att enligt Kamil och andra historieskildringar anges att Uthmans lik förblev liggande på marken i hela tre dagar utan att begravas, vilket visar graden av folkets vrede och missnöje då en del vägrade till och med låta bön uträttas över honom och vägrade även låta honom begravas i Baqi’ (en gravplats mittemot Profetens(S) helgedom). Slutligen såg Imam Ali(A) till att begravningsbönen uträttades över hans lik och han begravdes utanför Baqi’ i en plats kallad Hesh Kowkab som Mu’awiya ibn Abu Sufyan senare lät inkluderas i Baqi’ för att häva skammen (Sharh Nahjul Balagha av Ibn Abil-Hadid volym 2 s 129-158 summerad från Tabari; Kamil ibn Athir volym 3 s180). Kunskap om den historiska verkligheten av Uthmans liv och öde samt kännedom om folkets ilska framkallat av den situation han förorsakat, visar att Imamens(A) ord i denna khutba, som av somliga kan upplevas som hårda, i själva verket ger blott en glimt av de förfärliga förhållanden som rådde. [19] I denna del av sina yttranden övergår Imamen(A) till den egna kalifatperioden och refererar i synnerhet till hur det tog sin början. Strax efter Uthmans död, i en självmant folklig rörelse, vände sig folkmassorna till Imamen(A) och omringade honom så det myllrade och deras begäran var att utföra bay’a och svära Imamen(A) trohetsed som nästa kalif. Att Imamen(A) uttrycker viss oro över folkets svallvåg torde, utöver det tunga ansvaret, bero på att Imamen(A) med den kännedom han hade, visste att de som egentligen var ute efter egennytta inte skulle stå ut med Imamens(A) rättvisa länge och att det vore en tidsfråga innan de skulle skapa konflikter. Dessutom utgjorde händelsen av Uthmans mord och de ouppklarade omständigheterna kring den, en möjlighet för dessa att försöka spinna förbindelse mellan Uthmans mord och folkets bay’a till Imamen(A) och använda det som svepskäl till sitt motstånd; vilket också skedde och ledde till slaget av Jamal som i sin tur mynnade ut i slaget vid Seffin och slaget vid Nahrawan. [20] Sedan ger Imamen(A) en mer bildlig beskrivning av folkmassan som i sin iver var så påträngande och tätt nära inpå att det kunde liknas vid hyenans täta borst på nacken. Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), som omgav sin far Imam Ali(A) i syfte att skydda honom, klämdes i trycket och Imamens(A) ytterplagg revs sönder i vimlet. Folkets samling kring Imamen(A), likt får uppskrämda av vargar samlas kring sin fåraherde, ger en högst vacker liknelse av läget då de förtryckande och korrupta plundrarna slagit till och rövat folket. Under den tredje kalifens tid skingrades och splittrades sammanhållningen mellan muslimerna än mer än under förgående kalifers tid men nu hade folket återfunnit den gudomliga länken som förenade dem – Imam Ali(A). [21] Den iver och längtan som många visade i att svära Imamen(A) trohetsed varade inte länge bland några grupper då dessa inte tålde Imamens(A) rättvisa och prövningarna som följde. Imamen(A) hade befarat detta och därför hade han till att börja med vägrat acceptera folkets bay’a (svärande av trohetsed) utav den anledningen, vilket han också talade om för folket. Men efter att folket omringat Imamens(A) hus och insisterat så hade Imamen(A) accepterat. I denna del av sina yttranden beskriver Imamen(A) de tre huvudgrupper som vände sig mot honom och med det anger han också på vilka grunder. Den första grupp som benämns ”Nakethin” (edsbrytarna) refererar i huvudsak till Talha och Zubayr som var de första att svära Imamen(A) trohetsed men när deras förväntningar att tilldelas styrelseposter inte uppfylldes, bröt de sin ed och genom Aishas person och svepskälet att hämnas Uthmans blod – fastän de själva hade kommit att bli Uthmans värsta motståndare – splittrade dem folket och orsakade slaget av Jamal [se khutba 5, 8, 13 m.fl.]. Den andra gruppen som benämns ”Mareqin” refererar till gruppen som kom att kallas Khawarij (de avsöndrade) vilka i Hakamiyyat-historien vid slaget vid Seffin, först vägrade lyssna och trotsade Imamen(A) och därefter, när de såg konsekvenserna av deras val, anklagade och förebrådde Imamen(A) för att inte ha hindrat dem från det och således vände sig mot Imamen(A) och orsakade slaget vid Nahrawan [se khutba 19]. Den tredje gruppen som benämns ”Qasetin” refererar till folket av Sham (samlingsnamnet för riket och området som innefattade dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien) med Mu’awiya i spetsen som utövade fördärv och förtryck och ställde sig i krig mot Imamen(A) i slaget vid Seffin [se khutba 19 m.fl.]. Värt att notera är att benämningarna av dessa tre grupper, enligt erkända Islamiska källor, har i klara ordalag angetts utav Profeten(S). Detta i enlighet med bland annat följande hadith som Hakim Neyshaboori återger från Abu Ayyoub Ansari: ”Guds Profet(S) befallde [Imam] Ali ibn Abu-Talib att strida mot ’Nakethin’ och ’Qasetin’ och ’Mareqin’” (Mustadrak as-Sahihayn volym 3 s 139 tryck: Dar al-Ma’rifa; samt Talkhis Mustadrak ath-Thahabi tryckt i följden av Mustadrak; samt ytterligare två liknande återberättelser i Asad al-Ghaba volym 4 s 33). I en annan återberättelse anger Abu Ayyoub vid återvändningen från slaget vid Seffin: ”Guds Profet(S) befallde oss att strida mot tre grupper i följet av Imam Ali(A): ’Nakethin’, ’Qasetin’ och ’Mareqin’; således har vi stridit mot Nakethin – det var Jamal-folket, Talha och Zubayr; och Qasetin är dem från vilka vi nu återvänder – alltså Mu’awiya och Amro’as; och Mareqin är Nahrawan-folket – vid Gud vet jag inte var de befinner sig men vi kommer att få strida mot dem.” (Tarikh Baghdad volym 13 s 187 tryck: Dar al-Fikr). På så vis blev många av de personer som varit ivrigast att svära Imamen(A) trohetsed, samma personer som snabbast vände sig mot honom då de under tidigare perioder vant sig vid åtnjutandet av världsliga maktposter och frossande i beit-ul-mals rikedomar; något som Imamen(A) satte omedelbar stopp för samtidigt som han implementerade ett rättvisesystem där alla stod lika inför lagen. [Läs mer på www.imamali.se samt www.nahjulbalagha.se] [22] Därefter beskriver Imamen(A) dessa gruppers trotsande som om det vore utav ignorans och okunskap om Guds ord; som om de inte ens hört Koranversen 28:83 som Imamen(A) reciterar: تِلْكَ الدَّارُ الْآخِرَةُ نَجْعَلُهَا لِلَّذِينَ لَا يُرِيدُونَ عُلُوًّا فِي الْأَرْضِ وَلَا فَسَادًا وَالْعَاقِبَةُ لِلْمُتَّقِينَ Sedan tillägger Imamen(A) klart och tydligt att så var inte fallet, utan dessa var medvetna och visste mycket väl om sanningen men deras kärlek för dunya (denna värld/liv) och världsliga nöjen samt följet av sina egna drifter och lustar fick de att sälja sin akhira (nästa värld/liv) i deras jakt att få tag på denna världs lockelser. I samband med de erövringar som skedde efter Profetens(S) bortgång och som medförde ökad makt och riklighet, i synnerhet för en speciell skara och elit, blev dessa så vana och fästa vid bekvämligheten att de inte kunde finna sig i att få endast sin berättigade andel så att rikedomarna skulle fördelas rättvist bland folket. Imamen(A) presenterar i sina ord en summering av de bakomliggande faktorerna för de tre slagen som skedde under hans kalifat och med det utpekar även strävan efter att häva sig över andra oavsett medel i jakten på världsliga njutningar, som källan till splittring och konflikter bland människor i alla tider. [23] Imamen(A) fortsätter sina yttranden genom att redogöra för och ange sina anledningar till att han till slut, efter att folket fortsatte sitt insisterade, accepterade deras bay’a (svärande av trohetsed). Vikten av Imamens(A) vidare anförande betonas av att Imamen(A) svär vid Gud, användandes två beskrivningar av Gud som anges i den heliga Koranen och syftar på Guds främsta verk, nämligen skapandet av liv samt människan och hennes själ. Gud säger: إِنَّ اللّهَ فَالِقُ الْحَبِّ وَالنَّوَى ”Helt visst är det Gud som låter fröna och fruktkärnorna klyvas” (den heliga Koranen 5:95) ثُمَّ خَلَقْنَا النُّطْفَةَ عَلَقَةً فَخَلَقْنَا الْعَلَقَةَ مُضْغَةً فَخَلَقْنَا الْمُضْغَةَ عِظَامًا فَكَسَوْنَا الْعِظَامَ لَحْمًا ثُمَّ أَنشَأْنَاهُ خَلْقًا آخَرَ فَتَبَارَكَ اللَّهُ أَحْسَنُ الْخَالِقِينَ ”Därefter skapar Vi av droppen en grodd som sätter sig fast och av grodden en klump och i klumpen skapar Vi ben och dessa ben klär Vi med kött; därefter låter Vi henne stiga fram som en ny skapelse. Välsignad vare Gud, den bäste Skaparen!” (den heliga Koranen 23:14) [24] Imamen(A) anger framförallt två faktorer som fullbordade argumentet för sitt accepterande. För det första att folket samlats kring Imamen(A) och gav uttryck för sin vilja att svära honom trohetsed. Detta innebar följaktligen befintligheten av ett följe med vars hjälp Imamen(A) nu kunde uppresa och bekämpa orättvisa och förtryck. Som andra avgörande faktor betonar Imamen(A) det löfte och ansvar som Gud ålagt varje folks lärda och kunniga gällande att inte godta utan bestrida förtryckarnas förtryck av de förtryckta. De lärdas ansvar beskriver Imamen(A) med att inte förbli tysta eller vara likgiltiga inför förtryckarens övermättnad föranledd utav deras förtryck och berövande av andras rättigheter, och således bistå de förtrycktas hungersnöd föranledd utav deras bortrövade rättigheter. Hade det inte varit för dessa två faktorer, vilka inte lämnade Imamen(A) något val annat än att anta folks bay’a, skulle han ha struntat i och frångått kalifatet lika enkelt som att kasta en kamels tyglar över dess manke då man vill släppa lös den. Därmed skulle Imamen(A), liksom under hela den perioden efter Profetens(S) bortgång då han fått anta tålamod och uthärdat i närvaro av de tre första kaliferna, fortsätta på samma linje även hädanefter för att storheten och upphöjdheten av Imamens(A) själ var sådan att han inte värdesatte dunya (denna värld) och dess världsliga lockelser och frestelser som makt och rikedom, vilka andra var uppslukade av och försjunka i, ens lika mycket som snorslemmet av en gets nysning. I själva verket innehåller Imamens(A) ord främst två lärdomar för alla vakna själar och samveten av lärda och intellektuella världen över; den ena att, skulle det finnas möjlighet och resurser för att upprätta ett styre i vilket rättvisa implementeras, så är uppresning och revolution mot förtryck och tyranniska styren som utgör Guds fiender en oundviklig plikt medan tystnad i sådana lägen medför stora konsekvenser. Det är fria människors ansvar, i synnerhet de fromma sakkunniga, att resa sig mot förtryckare i försvarande av de förtrycktas rätt. Således klargörs också hur Islam inte har någonting med sekularism att göra, lika lite som att religion skulle vara en privat angelägenhet utan samhällspolitiska och sociala åligganden. Tro är alltså inte som en privatsak som hålls inom väggarna av moskéer eller i hemmen och inte heller begränsar sig religiöst ansvar inom Islam enbart till utförandet av individuella förpliktelser så som uträttandet av bön, fasta, allmosa och liknande så som många felaktigt tror eller vill få det att verka. Delaktighet i uppbyggande av samhället, strävan efter ökad kunskap och visdom, god moral och uppförande gentemot sina medmänniskor likväl som att hjälpa dem och kämpa för rättvisa samt mycket mer, ingår i en muslims åligganden. Islam ser alltså både till individen som individ men också som en samhällsmedlem som har ett ansvar inför samhället den lever i. Således är Islam en livssyn och levnadssätt som genomsyrar och speglar sig i samhället så väl som inom individen. För det andra så förevisar Imamen(A) med sina ord det faktum att, vara troende, söka Guds välbehag, arbeta för sin akhira (nästa värld/liv) och inte ha hysa kärlek för dunya (denna värld) inte innebär att stänga in sig eller ta avstånd från allt som överhuvudtaget har med denna värld att göra. Snarare innebär det att nyttja de resurser, gåvor och möjligheter som Gud skänkt människan i denna värld, dock som ett medel i Guds väg. Alltså inte söka makt för maktens skull eller arbeta hårt och skaffa sig rikedomar och förmögenheter och fästa sig vid dessa så pass att ens själ går förlorad, utan göra det i Guds väg genom att använda och spendera dessa i Hans välbehag i hjälpande av Hans tjänare – anskaffande av världsliga rikligheter blir då inte målet i sig utan utgör resurser och medel på väg mot ett större evigt beständigt ändamål.