بعد قتل طلحة و الزبير وهي من أفصح كلامه عليه السلام وفيها يعظ الناس ويهديهم من ضلالتهم ويقال : انه خطبطها بعد قتل طلحة و الزبير بِنَا اهْتَدَيْتُمْ في الظَّلْمَاءِ، وَتَسَنَّمْتُمُ ذَرْوَةَ العلْيَاءَ، وبِنَا أَفْجَرْتُمْ عَنِ السِّرَارِ. وُقِرَ سَمْعٌ لَمْ يَفْقَهِ الْوَاعِيَةَ, وَكَيْفَ يُرَاعِي النَّبْأَةَ مَنْ أَصَمَّتْهُ الصَّيْحَةُ؟ رُبِطَ جَنَانٌ لَمْ يُفَارِقْهُ الْخَفَقَانُ مَازِلْتُ أَنْتَظِرُ بِكُمْ عَوَاقِبَ الغَدْرِ، وَ أَتَوَسَّمُكُمْ بِحِلْيَةِ الْمُغْتَرِّينَ، حَتَّي سَتَرَنِي عَنْكُمْ جِلْبَابُ الدِّينِ، وَبَصَّرَنِيكُمْ صِدْقُ النِّيَّةِ. أَقَمْتُ لَكُمْ عَلَى سَنَنِ الْحَقِّ في جَوَادِّ الْمَضَلَّةِ، حيْثُ تَلْتَقُونَ وَلادَلِيلَ، وَتَحْتَفِرُونَ وَلا تُميِهُونَ. الْيَوْمَ أُنْطِقُ لَكُمُ العَجْمَاءَ ذَاتَ البَيَان! عَزَبَ رَأْيُ امْرِىءٍ تَخَلَّفَ عَنِّي! مَا شَكَكْتُ فِي الْحَقِّ مُذْ أُرِيتُهُ لَمْ يُوجِسْ مُوسَى عَلَيْهِ الْسَلَامُ خِيفَةً عَلَى نَفْسِهِ، بَلْ أَشْفَقَ مِنْ غَلَبَةِ الجُهَّالِ وَدُوَلِ الضَّلالِ! اليَوْمَ تَوَاقَفْنَا عَلَى سَبِيلِ الْحَقِّ وَالباطِلِ. مَنْ وَثِقَ بِمَاءٍ لَمْ يَظْمَأْ

Khutba 4: Efter Talha och Zubayrs död Bland Imamens(A) vältaligaste khutba i vilken han råder människorna och vägleder dem från deras villfarelse. Det sägs att Imamen(A) yttrade den efter Talha och Zubayrs död[1] Genom oss vägleddes ni igenom mörkret [av ignorans och villfarelse], och besteg höjdens topp, och genom oss dagades ni ur den beckmörka natten[2]. Må bli döv det öra som inte begriper [vägrar hörsamma det klara höga] väckande ropet [av vägledning och ägna det eftertanke], och hur ska åhöra den milda rösten den som förblivit döv inför det höga ropet? [Starkt och] säkrad vare det hjärta som inte skiljs från [snabba nervösa] hjärtslag [av gudsfruktan][3]. Jag inväntade alltjämt konsekvenserna av ert svek, och såg på er tecknen av de [lurade] vilseledda[4]; emellertid avhöll mig från er den religiösa skepnaden [ni gav sken av], och [detta medan] avslöjade er för mig min niyyahs (avsikts) sannfärdighet[5]. Jag ställde mig upp för er på sanningens stig [för er vägledning] bland vilseledningens vägar, där ni samlats och inte [funnit] vägledare, och där ni grävt och inte [funnit] vatten[6]. Idag låter jag komma till tals för er de talande stumma [av lärdomsfyllda händelser]. Avlägsen [från haqq (rätt och sanning)] är åsikten av den människa som frångår mig; [ty] jag har aldrig tvivlat på haqq sedan den visades för mig[7]. Inte hyste Musa [profeten Moses(A)] – frid vare över honom – rädsla över sig själv, utan kände bävan från framgången av de ignoranta [i att lura folk] och väldena av villfarelse [i att omsvepa människorna][8]. Idag står vi på vägkorsningen mellan haqq (rätt och sanning) och batil (orätt och osanning); den som är säkrad med vatten faller inte i törst[9]. Notering: [1] Talha och Zubayr var två av Profetens(S) följeslagare som under Profetens(S) tid varit framstående och erkända för sina insatser. När Imam Alis(A) kalifat inleddes var Talha och Zubayr en av de första att svära Imamen(A) trohetsed då de sökte och trodde sig få viktiga poster inom Imamen(A) styre. När Imamen(A) visade att han inte hade någon som helst avsikt att överlämna styrelseposter till de vars avsikter inte var endast för Gud, så bröt Talha och Zubayr sitt bay’a (trohetsed) och med hämnandet av den tredje mördade kalifen Uthmans blod som svepskäl, gick de samman med Aisha och ledde en front mot Imam Ali(A) som slutade med sammandrabbningen i slaget av Jamal. [Se även khutba 6, 8, 9 och 13 m.fl.] [2] Imamen(A) inleder sitt khutba med att betona några av de stora välsignelser som Islam medförde i tre korta likelser och beskrivande uttryck. Först refererar Imamen(A) till ignoransen och fördärvet under jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) som likt ett mörker som fallit över och omsvept människorna och anger hur de vägletts ur detta mörker genom ljuset av Profeten(S) och hans hushåll Ahl al-Bait(A). I sitt andra uttryck liknar Imamen(A) utvecklingen, framgången och välgången vid en kamel vars puckel muslimerna lyckades bestiga i ljuset av Islam vilket är en erkänd historiskt verklighet. I sitt tredje uttryck liknar Imamen(A) tillvaron under jaheliyya vid månadens sista beckmörka månlösa nätter som människorna genom att anta Islam kommit att bryta sig ur och nå frälsnings gryning genom vägledningens ljus via Profeten(S) och Ahl al-Bait(A). [3] Sedan klandrar Imamen(A) de som har döva öron inför haqq (rätt och sanning) och anger att de som vägrade lyssna på Guds klara bud genom Koranen och Profeten(S) lär heller inte lyssna på och förstå Imamen(A). Därefter ärar Imamen(A) den grupp av människor vars hjärtan är gudfruktiga och som söker haqq och igenkänner, hörsammar, underkastar sig och följer var de än ser den. [4] Vidare talar Imamen(A) om att han inväntat konsekvenserna av sveket från de som bröt sin svurna bay’a (trohetsed) och vände sig mot Imamen(A) och ännu inväntade vidare konsekvenser och såg spåren av villfarelse på dem. Historien återger att en tid efter att Talha och Zubayr svurit Imamen(A) trohetsed, kom de till honom och bad att bege sig på Umra (rekommenderat pilgrimsfärd). Imamen(A) som kunde se tecknen på deras avsikt och kommande svek, bad de att förnya sin bay’a (trohetsed) och lova sin trofasthet vilket de också gjorde. Det återges även att den dag då Imamen(A) accepterade Zubayrs bay’a sa Imamen(A) till honom: ”jag befarar att du bryter denna ed och går emot denna bay’a” varpå Zubayr svarade: ”befara inte; något sådant kommer aldrig någonsin att hända från min sida!” Imamen(A) sade: ”ska Gud vara mitt vittne över detta?” varpå Zubayr försäkrade ”ja!”. Efter några dagar återkom Talha och Zubayr till Imamen(A) och sade: ”du vet hur negligerade vi blev under Uthmans styre! Och du vet att han ständigt tog Bani Umayyahs parti; nu när Gud lämnat kalifatet till dig, låt några av dess styrelseposter vara i vårt förfogande!” Imamen(A) svarade: ”[var belåtna] håll till godo med vad Gud delgett er så kan jag tänka över detta; jag kommer inte att tilldela någon detta amanat (vad som lämnats i ens förvar) såvida inte jag är belåten och säker vad gäller dennes religiositet och förvarnade av amanat.” Ibn Abil-Hadid återger även att när Imamens(A) brev nådde Mu’awiya i vilket Imamen(A) meddelade honom att folket ingått bay’a med Imamen(A) och manade Mu’awiya att ta folkets bay’a till Imamen(A) och sända de framstående av Shams personligheter till Imamen(A), sände Mu’awiya raskt ett brev till Zubayr i vilken han tilltalade honom ”Amir al-mo’menin (de troendes mästare)” sägandes att han tagit bay’a från folket av Sham åt Zubayr och åt Talha efter honom samt uppmanade de att skynda sig till att överta Kufa och Basra och med Uthmans blod som anledning leda folket till uppror (Ibn Abil-Hadid volym 1 s 230-231). Konsekvenserna av slaget av Jamal som Imamen(A) befarade sträckte sig långt bortom slagfältet där tiotusentals människor stupat och ledde till oro i riket och splittring i leden. [5] Sedan anger Imamen(A) två saker som i själva verket är svar på två ofta förekommande frågor. Den ena frågan som brukar ställas är att om Imamen(A) anade och visste om Talha och Zubayrs kommande svek och brytande av ed, varför avslöjande han inte dem innan de hann bryta sin ed? Svaret på denna fråga anger Imamen(A) vara det faktum att de till synes dolde sig bakom det religiösa yttret vilket krävde att Imamen(A) bemötte dem enligt det. Detta gäller ur två aspekter; för det första så hör det inte till Imamens(A) eller andra ma’soomins (felfrias) gudomliga moral att hålla människor till svars för deras fördolda niyyah (avsikt) innan de begått handlingen även om Imamen(A) genom gudomlig kunskap ser det fördolda och för Imamen(A) ålagd att bemöta människor i enlighet med det uppenbara även om han vet om det fördolda genom den gudomliga kunskapen Gud skänkt dem. Den andra fråga som Imamen(A) besvarar är frågan om vad som gett honom denna medvetenhet om deras inre niyyah (avsikt) vilket Imamen(A) anger vara hans rena hjärta och sannfärdiga niyyah. [6] Därefter påminner Imamen(A) dem om hur de, i synnerhet under sista åren av Uthmans era, liknade resande som farit vilse och sökte vatten förgäves. Detta tills dem höll på att förgås av törst då Imamen(A) återigen kom till deras undsättning och visade de sanningens stig vägledandes dem ur deras förvillelse och släckandes deras törst med sin gudomliga anda undanröjandes många ödesdigra faror och lidanden. [7] Sedan anger Imamen(A) att han nu uttrycker de lärdomsfulla händelser som må inte ha någon tunga men är högst uttrycksfulla och med det yttrar klart och tydligt vad som tidigare inte sagts rakt på sak för att klarlägga sanningen. Först betonar Imamen(A) det faktum som Profeten(S) uttryckt som följande: ”Ali är med haqq (rätt och sanning) och haqq är med Ali; den vänder sig med honom varthän han vänder sig” (Bihar al-Anwar volym 28 s 343). Profeten(S) har även sagt: ”Var ni än vill urskilja haqq (rätt och sanning) från batil (orätt och osanning), titta vilken linje som är Ali ibn Abi Talibs linje; Ali är med haqq (rätt och sanning) och haqq är med Ali” (Al-Ghadir volym 1 s 176-179). Dessa är några bland många hadither från den heliga Profeten(S) och hans vittnesmål att sanningens stig är stigen Imam Ali(A) vandrar på och med det uppmanade Profeten(S) alla sina efterföljare som önskade nå frälsning att följa Imam Ali(A). Gud säger om Profeten(S) i den heliga Koranen: وَمَا يَنطِقُ عَنِ الْهَوَى إِنْ هُوَ إِلَّا وَحْيٌ يُوحَى ”Och han talar inte av egen drift * - nej, [det är] uppenbarelsens ord.” (den heliga Koranen 53:3-4) Således visar denna Koranvers att Profeten(S) vittnade och berättade om Imam Alis(A) ställning inte av egen drift utan på befallning av Gud! Imamen(A) hade uppfostrats av Profeten(S) och växt upp i sanningens famn, han ansvarade för nedtecknandet av Guds ord som Profeten(S) mottog via wahy (uppenbarelsen) och han var ständigt i Profetens(S) följe och hans främsta följeslagare. Dessutom var Imamen(A) kunskapens port så som Profetens(S) vida kända erkända hadith lyder: ”jag är kunskapens stad och Ali är dess port; den som vill [komma åt och inträda] staden ska inträda den genom dess port” (Kanz al-Ummal volym 12 s 1130; samt al-Ghadir volym 6 s 79; samt liknande hadither i bl.a. Sahih at-Tarmothi volym 2 s 214 m.fl.). Således hade Imamen(A) kunskap om både det synliga och det fördolda och var haqqs (rätten och sanningens) ständiga följeslagare och uppenbart är att den som skiljde sin åsikt och väg från Imamen(A) skulle skilja sin väg från haqq. [8] Sedan besvarar Imamen(A) en annan fråga som brukar förkomma om varför han oroade sig för slaget av Jamal och dess händelser. Imamen(A) anger att hans oro inte var för hans egen skull utan berodde på att inblandningen av Profetens(S) hustru Aisha i det hela vid sidan av en del edbrytande framstående följeslagare med svepskälet att hämnas Uthmans blod, gjorde att vanligt folk som inte var insatta i alla detaljer befann sig i fara och riskerade att hamna i tvivel och vilseledas; vilket också skedde. Imamen(A) uppger anledningen till sin oro genom att hänvisa till historien om profeten Musa(A) då Farao tillkallade de allra skickligaste trollkarlarna för att de skulle konfrontera profeten(A) med sina trollkonster. När trollkarlarna kastade sina rep och stavar till marken och dessa började röra sig genom deras trolleriknep så verkade det i människors ögon som om de förvandlats till levande ormar. Profeten Musa(A) kände då en rädsla och oro inom sig vilket återges i den heliga Koranen: قَالُوا يَا مُوسَى إِمَّا أَن تُلْقِيَ وَإِمَّا أَن نَّكُونَ أَوَّلَ مَنْ أَلْقَى قَالَ بَلْ أَلْقُوا فَإِذَا حِبَالُهُمْ وَعِصِيُّهُمْ يُخَيَّلُ إِلَيْهِ مِن سِحْرِهِمْ أَنَّهَا تَسْعَى فَأَوْجَسَ فِي نَفْسِهِ خِيفَةً مُّوسَى قُلْنَا لَا تَخَفْ إِنَّكَ أَنتَ الْأَعْلَى ”[Trollkarlarna] sade: ’Antingen kastar du, Moses, [din stav] eller också kastar vi först.’ * Han svarade: ’Kasta ni - [jag väntar]!’ Och deras trolldom gjorde sådan verkan att han tyckte sig se att deras rep och stavar verkligen rörde sig. * Och Moses sinne fylldes av onda aningar. * Vi sade: ’Oroa dig inte! Det är du som har övertaget.’”(den heliga Koranen 20:65-68) Imamen(A) säger alltså att profeten Musas(A) rädsla i detta läge var inte för att han fruktade för sitt liv utan för att han snarare befarade att människorna skulle gå på dessa till synes verkliga trollerikonster och vilseledas. Alltså var profeten(A) rädd för att trollkarlarnas slughet skulle lura människorna. Det faktum att Gud i den påföljande versen tröstar profeten(A) med att säga att han har övertaget och att sanningen skulle visa sig klar och tydlig för alla och segra påvisar också att profeten Musas(A) rädsla inte var för hans liv utan för sanningens seger, och att hans oro var för att folk inte skulle vilseledas, i enlighet med Guds svar som försäkrade just om detta och inte att hans liv skulle vara bortom fara. På samma sätt menar Imamen(A) att han hade samma rädsla för att människorna skulle fastna i lögnens fällor som gillrats och som Talha och Zubayr samt andra gick i spetsen för och fara vilse och föras bort från sanningen. Med andra ord var Imamens(A) fruktan inte för hans eget liv utan för människornas vilseledning. [9] Slutligen varnar Imamen(A) de kvarlevande från slaget av Jamal och manar de till att öppna ögonen och inse sitt misstag och se sig för sitt vidare vägval. Med en liknelse anger Imamen(A) att genom att känna och följa en säker vägledare och den törstsläckande källan skyddar man sig själv från att hamna i tvivel, ängslan, villfarelse och fördärv och förgås i Shaitan fällor.