لمّا قبض رسول الله صلى الله عليه وآله وخاطبه العباس وأبوسفيان ابن حرب في أن يبايعا له بالخلافة لمّا قبض رسول الله صلى الله عليه وآله وخاطبه العباس وأبوسفيان ابن حرب في أن يبايعا له بالخلافة (ذلك بعد ان تمت البيعة لأبي بكر في السقيفه وفيها ينهي عن الفتنة و يبين عن خلقه و علمه) النهي عن الفتنة أَيُّها النَّاسُ، شُقُّوا أَمْوَاجَ الفِتَنِ بِسُفُنِ النَّجَاةِ، وَعَرِّجُوا عَنْ طَريقِ الْمُنَافَرَةِ، وَضَعُوا تِيجَانَ الْمُفَاخَرَةِ. أَفْلَحَ مَنْ نَهَضَ بِجَنَاحٍ، أوِ اسْتَسْلَمَ فَأَراحَ. هَذَا مَاءٌ آجِنٌ ، وَلُقْمَةٌ يَغَصُّ بِهَا آكِلُهَا، وَمُجْتَنِي الَّثمَرَةِ لِغَيْرِ وَقْتِ إِينَاعِهَا كالزَّارعِ بِغَيْرِ أَرْضِهِ خلقه وعلمه فَإِنْ أَقُلْ يَقُولُوا: حَرَصَ عَلَى الْمُلْكِ، وَإنْ أَسْكُتْ يَقُولُوا: جَزِعَ مِنَ المَوْتِ! هَيْهَاتَ بَعْدَ اللَّتَيَّا وَالَّتِي! وَاللهِ لَاَبْنُ أَبي طَالِبٍ آنَسُ بالْمَوْتِ مِنَ الطِّفْلِ بِثَدْي أُمِّهِ، بَلِ انْدَمَجْتُ عَلَى مَكْنُونِ عِلْمٍ لَوْ بُحْتُ بِهِ لَأَضْطَرَبْتُمُ اضْطِرَابَ الْأَرْشِيَةِ فِي الطَّوِيِّ البَعِيدَةِ

Khutba 5: Då al-Abbas och Abu Sufyan erbjöd Imamen(A) att svära honom trohetsed till kalifatet efter att Guds Profet(S) avlidit Imamens(A) yttrande då Guds Profet(S) avlidit[1] och al-Abbas[2] och Abu Sufyan[3] erbjöd Imamen(A) att svära honom trohetsed till kalifatet [Detta efter att trohetseden svurits till Abu Bakr[4] i Saqifa[5]. I sitt tal varnar Imamen(A) för och hämmar från splittring och påvisar sin moral och visdom.][6] Imamen(A) hämmar från frestelser och splittring O människor, riv upp [krossa frestelsernas] splittringens vågor med frälsningens skepp[7], avvik [vänd er] från [tvistens] oenighetens väg, och lägg undan äregirighetens kungakronor[8]. Frälses [lyckas gör] den som reser sig med vingar [stöd av trogna följeslagare], eller sluter fred [i en uppenbar oövervinnelig kamp] så han] avlastar [sig själv och människorna omkring][9]. Detta [kalifatet] är [likt] unket [förorenat grumligt odrickbart] vatten, och en tugga som den som äter sätter i halsen; och den som plockar frukten [kampen före] annan än [i] tiden för dess mognad liknar den som sår i olämpad mark[10]. Imamens (A) moral och visdom Så om jag yttrar mig [och begär min rätt] säger de [som söker splittring]: ”Han är girig [och söker] makt” och ifall jag förblir tyst säger de: ”Han fruktar döden!” Aldrig; efter det ena och det andra. Vid Gud är [jag] Abu Talibs son mer fäst vid döden än [det nyfödda] barnet vid sin moders bröst[11]; snarare har jag förenats [ingivits] i mitt inre med kunskap [även om det dolda], [som] ifall jag skulle avslöja, skulle ni gripas av oro av [ängslan och fruktan att ni skulle darra likt] en lina i en djup brunn[12]! Notering: [1] 28:e av månaden Safar år 11 e.H. (efter Hijra – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina – inledningen av den Islamiska tideräkningen). [2] al-Abbas var en av Abdul Muttalibs(RA) yngsta söner och med det Profeten(S) och Imam Alis(A) farbror. Under tiden efter Profeten(S) bortgång, var han den enda bland Abdul Muttalibs(RA) söner som ännu var i livet och därmed var han släktens äldste. [3] Abu Sufyan ibn Harb var från stamgrenen Bani Umayyah och en av stammen Qurayshs framstående överhuvuden. Han var en av de som hårdast och mest taktiskt stred mot Islam vilket han gjorde offentligt och öppet till en början och även därefter fortsatte han att i bekämpa Guds religion med alla medel till sista stund trots att han till synes antog Islam – först då muslimerna var på ingång till Mecka. Han var Hinds make – Hind vars far och ena bror förlorade livet i en strid under Islams begynnelse, och som hämnades genom att leja en lönnmördare som dödade Profetens(S) farbror Hamza(RA) vars lever hon sedan försökte äta vilket gjorde henne känd som Hind den leverätande. Abu Sufyan var även Mu’awiyas far – också han följde sin far och mors linje och som en sann hycklare utgav sig för att vara muslim men bekämpade Islam under ytan. Han drog nytta av sin släktskap till den tredje kalifen och erhöll guvernörskap över Sham och utnyttjade dess rikedomar och förvillade dess folk. Senare under Imam Alis(A) kalifat opponerade han mot Imamen(A), manade Talha och Zubayr till uppror mot Imamen(A) samt gick själv i spetsen för Imamens(A) motståndare och kom att så splittring och attackera vilket bland annat ledde till slaget vid Seffin [se khutba 4 fotnot 4 samt khutba 19 m.fl.]. Abu Sufyan  var därmed även farfar till Yazid som följde sina fäders spår och lät mörda Profetens(S) älskade dotterson Imam Hossein(A) och hans följeslagare i Karbala och tillfångatog Imamens(A) följe bestående av kvinnor och barn. [4] Abu Bakr ibn Abi Quhafa från stamgrenen Bani Taym var den som kom att bli den första kalifen i samband med händelserna vid Saqifa som ägde rum strax efter att Profeten(S) avlidit och innan han ännu hunnit begravas. Medan Imam Ali(A) iordningsställde för begravningen och begravde Profeten(S) välsignade kropp hade ett gäng samlats i Saqifa för att snabbt före andra lägga beslag på kalifatet och genom konfrontationerna som skedde där skrevs kalifatet i Abu Bakrs namn. [Se fotnot 5 samt khutba 3 m.fl.] [5] Saqifat Bani Sa’ida – kort kallad Saqifa – var den plats där Ansar (hjälparna – de första muslimska Medinaborna) en gång i tiden under Islams tidiga år, innan Profetens(S) Hijra (utvandring från Mecka till Medina), svurit trohetsed till Gud, Profeten(S) och antagit Islam som den sanna religionen. Efter Profetens(S) bortgång var en del av sahaba (följeslagarna) – Muhajerin (utvandrarna – de första muslimska Meckaborna) – rädda att Ansar (hjälparna – de första muslimska Medinaborna) skulle vilja ta över kalifatet efter Profeten(S). För att bland annat hindra detta samlades några av dem, knappt efter att Profetens(S) avlidit i Saqifat Bani Sa’ida, och avgjorde saken på egen hand. De förblindades av sin girighet och föll för djävulens fälla och blundade för det faktum att gudfruktighet är den avgörande meriten i verkligheten. De bortsåg även från det allra viktigaste faktumet; nämligen att Profeten(S) redan gång på gång vid alla möjliga tillfällen angivit och fastställt att Gud redan valt och utsett Profetens(S) efterträdare. Detta bland annat i Ghadir Khom, under sitt livs sista år och sin Hajjat al-wada’ (avskeds Hajj (pilgrimsfärd)), då Profetens(S) förkunnade bland hundratusentals människor: ”Jag lämnar efter mig två ting av vikt (ath-Thaqalayn); Guds Bok och min ätt Ahl al-Bait(A).” Sedan lyfte han Imam Alis(A) hand och fortsatte: ”Se! Detta är Ali, han är med Koranen och Koranen är med honom. De kommer aldrig att skiljas förrän de möter mig vid källan av Kawthar.” (Sawaiq al-Muhriqa av Allamah ibn Hajar kapitel 9 underrubrik 2) och därefter fullföljde: ”Han är mawla (förmyndaren och ledaren) över de som jag är mawla över. O Gud, älska dem som älskar Ali och hata dem som hatar Ali.” (Sahih Muslim, engelska upplagan Bok 31 Nummer 5920-23; Sahih at-Tarmothi volym 2 s 298; Mustadrak volym 3 s 108-110; Mushkil al-Athar volym 2 s 307-308 och många, många fler) al-Juwayni berättar från Abdullah ibn Abbas att Profeten(S) sade: ”Jag är profeternas Mästare och Ali ibn Abi Talib är efterträdarnas Mästare och efter mig kommer mina efterträdare att vara tolv, den första av dem är Ali ibn Abi Talib och den sista av dem är al-Mahdi.” (al-Juwayni i sin Fara’id al-Simtayn s 160 – Mu’assassat al-Mahmoodi lit-tiba’a, Beirut 1978) Den heliga Profeten(S) har även sagt: ”Var ni än vill urskilja haqq (sanning och rätt) från batil (orätt och osanning), se vilken linje som är Ali ibn Abi Talibs linje; Ali är med haqq och haqq är med Ali.” (al-Ghadir, volym 1 s 176-179) Vidare återger Ibn Abbas att Profeten(S) lade sin heliga hand på bröstet och pekade på Imam Alis(A) axel och sade: ”O Ali du är hadi (vägledaren) och genom dig vägleds de vägledda efter mig.” (Tafsir-e Kabir Fakhr-e Razi volym 19 s 14) [Läs vidare på www.profeten.nu och www.imamali.se (bland annat avsnitten om hadith al-Kisa, Mubahala, Ghadir Khom m.fl.) samt se även www.sunnah.se sektion Islamiskt ledarskap] Allt detta och mycket mer som samtliga erkände negligerade och bortsåg de från och begick orätten i Saqifa vars ödesdigra konsekvenser fortsatte att eka genom den närmaste historien [se khutba 3, 5] så väl som det avlägsnaste och ända till vår dag. [6] Efter att Guds Profet(S) avlidit och den skaran samlats i Saqifa och Abu Bakr antagits som kalif, försökte Abu Sufyan att i sin fientlighet mot Islam ta tillfället i akt och så splittring mellan muslimerna. Han gick till al-Abbas ibn Abdul Muttalib(RA) och uttryckte sin ”oro” över att kalifatet förflyttades från släktet Bani Hashim till Bani Taym i och med Abu Bakrs övertag och därefter skulle övergå till ”den grova personen utav Bani Uday” i refererande till Omar. Abu Sufyan manade al-Abbas att i egenskap av Profetens(S) farbror och som en personlighet med högt anseende bland Quraysh följa med till Imam Ali(A) för att svära trohetsed till Imamen(A). På så vis skulle makten hållas inom släkten enligt honom och om någon motsatte sig detta skulle de ta till strid och döda opponenterna. Med detta gick de till Imamen(A) och Abu Sufyan sa: ”O Abul-Hassan [Imam Alis(A) kunya (tillkalls titel)]; försumma inte kalifat-frågan – när följde vi någonsin oansenliga Bani Taym?!” Abu Sufyan försökte med sina ord egga Imamen(A) till uppresning men Imamen(A) som var väl medveten om Abu Sufyans syfte och hans försök att så splittring och uppnå oenighet muslimerna emellan, svarade med detta tal (Sharh Ibn Maytham volym 1 s 276; samt Sharh Ibn Abil-Hadid volym 1 s 218-221; samt Tathkirat al-Khawas s 128). Den välkända historikern Ibn Athir anger att Imamen(A) även sa följande till Abu Sufyan: ”Vid Gud, söker du inte annat än splittring! Vid Gud har du alltid haft tanken att skapa förödelse för Islam och muslimerna; vi behöver inte ditt råd!” (Kamil Ibn Athir volym 2 s 326) Denna khutba är för övrigt en av få i Nahjul Balagha som hör till tiden före Imamens(A) styre. [7] I första delen av sin khutba liknar Imamen(A) splittringen vid ödeläggande vågor och anger de starka vågbrytande skeppen av frälsning vara räddningen. Den heliga Profeten(S) sade: ”Var uppmärksamma! Mitt Ahl al-Bait är som safinat Nooh (profeten Noas(A) ark); den som går ombord det kommer att räddas, och den som vänder sig bort från det kommer att förgås” (Mustadrak al-Hakim volym 2 s 343; volym 3 s 150-151). Utifrån Profetens(S) hadith förstås att Imamen(A) uppmanar människorna att i lydnad av Gud och Profeten(S) inträda frälsningens skepp som är följet av Imamen(A) och Ahl al-Bait(A) för att på så vis räddas från att hamna i och slukas av splittringens och frestelsernas dränkande vågor. [8] Med äregirighetens kungakronor refererar Imamen(A) till att var och en försökte få kalifatet att hamna i den egna släkten bortsett från vem som verkligen var värdig och berättigad att leda folket. Detta tänk genomsyrade arabernas sinnen innan Islams begynnelse och hade lett till många konflikter och blodiga strider då varje släkt försökte visa sig vara mera överlägsen än de andra och beslagta positionen som den främsta släkten och med detta erhålla makten och äran. Profeten(S) bekämpade detta tankesätt under sin tid kontinuerligt och på många olika sätt däribland fäste han stort avseende vid fromhet och kompetens som fick överväga ålder, stamtillhörighet, förmögenhet och social rankning. Vid flera tillfällen gav han befälen till unga, sakkunniga och kompetenta personer som hade vad som krävdes för uppgiften trots att de ur andras ögon var oansenliga eller saknade hög social rang. Profeten(S) valde hellre dessa personer än äldre ryktbara personer som var vana att få befälet av endast de anledningarna; något som var kontroversiellt och banbrytande på den tiden och mötte en hel del motstånd. Profeten(S) ville lära människorna att kompetens och värdighet går före släktnamn och förmögenhet. Även under Profetens(S) tid fanns det de som följde Profeten(S) till punkt och pricka för att de hade nått övertygelsen om att Profeten(S) är Guds Sändebud och handlar endast i enlighet med vad Gud vill. Detta medan många som i hjärtat inte underkastat sig Gud helt, vilket skulle ha inneburit lydnad av Hans Profet(S), vägrade ge upp sina gamla beteenden och trotsade Profetens(S) order däribland i samband med Usamas befäl. En del av dessa motsatte sig Profetens(S) befallningar indirekt genom att till synes ställa sig i muslimernas led men sprida tvivel, fördröja eller komma med svepskäl för att inte lyda medan andra öppet motarbetade Islam. Hursomhelst understryker Imamen(A) med sitt yttrande en essentiell fråga som många av mänsklighetens värsta lidanden och blodigaste krig berott på; nämligen en meningslös jakt efter att visa sig som överlägsnare än andra för att tillfredsställa sitt högmod. [9] Imamen(A) refererar till att utan stöd och trogna följeslagare samt gynnsamma förhållanden, kommer en kamp endast innebära förödelse för vanligt folk utan att ändamålet uppnås. Med andra ord syftar Imamen(A) till att tanken om allmänhetens bästa intresse ligger i att kampen förs i en annan form än ett öppet krig som under de rådande omständigheterna inte kommer att leda någonvart utom till förödelse. Men då omständigheterna, bland annat i form av stöd och trogna följeslagare, tillåter och chansen att nå ändamålet striden avser infinner sig, så ska man uppresa – vilket är exakt vad som utgör skillnaden mellan Imam Alis(A) val att inte kräva sin rätt genom att ta till strid efter Profetens(S) bortgång och mellan striderna som kom att ske senare under hans styre. Samma skillnad gör sig även gällande mellan Imam Hassan(A) och Imam Hosseins(A) kampföring; alltså fortlöper kampen mot förtryck om än det tar olika former beroende på den aktuella erans omständigheter. En princip som Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) agerade utifrån. Således är de klagomålen som ofta förs om varför Imam Hassan(A) ingick fred med Mu’awiya ibn Abu Sufyan, medan Imam Hossein(A) slutligen stod i krig mot Yazid son till Mu’awiya baserade på okunnighet. Båda Imamerna(A) förde alltså samma kamp som deras fader Imam Ali(A) och deras morfader Profeten(S) hade fört mot förtryck innan dem, men den princip som Imam Ali(A) nämner i denna khutba är en grund för att samma kamp tog sig olika former. Således kräver varje era och situation en viss handlingsstrategi beroende på bidragande omständigheter. Bland de omständigheter som många tyvärr är omedvetna om och som ledde till att Imam Hassan(A) slutligen tvingades sluta fred med Mu’awiya, var att Mu’awiya genom spionage och hyckleri lyckades så splittring bland folket som angav sig vara Imam Hassans(A) följeslagare. I själva verket var Imam Hassans(A) armé fysiskt så nära ett krig mot Mu’awiya att de hade slagit kamp redo för att närsomhelst ge sig ut på slagfältet för att strida men deras själar var desto mindre stadiga och deras tro vacklande. På så vis och vid det avgörande ögonblicket blottades arméns svaga tro och Imamen(A) fann att han knappt hade en handfull trogna följeslagare och skulle han ha gått ut i strid under de förutsättningarna skulle detta ha kostat hela armén deras liv utan att ändamålet uppnåddes. Därmed och på grund av omständigheterna fick kampen anta en annan form. Imamen(A) slöt en villkorlig fred som begränsade Mu’awiyas framfart så att Imamen(A) under tiden kunde ägna sig åt att bland annat uppfostra trogna hängivna följeslagare som senare kom att ingå i Imam Hossein(A) följe i Karbala. Det tål även att nämnas att Imam Hossein(A) inte omedelbart gick ut i krig i början av sitt officiella Imamat (gudomligt utvalt ledarskap) utan följde det villkorliga fredsavtalet, som hans broder Imam Hassan(A) hade slutit, i nära ett decennium. Efter denna period begav sig Imam Hossein(A) med sin familj och sina närmaste följeslagare mot staden Kufa på begäran av dess invånare. Men Yazids armé blockerade hans väg vid Karbalas öken och vägrade låta honom och hans följe fortsätta till Kufa eller åtminstone få återvända till Medina. Yazids armé vägrade Imam Hossein(A) och hans törstiga följe vatten från den närbelägna floden Forat (Eufrat) på order av Yazid. Efter tre dagars törst, då solen stod som högst i himlen, på den 10:e dagen av månaden Muharram år 61 e.H. var Ashura i Karbala ett Faktum – en händelse vars eko skulle höras i århundraden och vars effekt skulle leva vidare i alla kommande generationer. [Läs mer på www.karbala.se eller www.imamhossein.se] Imamen(A) betonar alltså med sitt yttrande att förnuftet och logiken kräver att omständigheterna inför en uppresning är gynnsamma för att på så vis leda till framgång. Annars skulle en uppresning inte endast inte nå sitt mål utan leda till splittring, skada och förödelse för samtliga samtidigt som dyrbara resurser går förlorade och sakfrågan kan få sig ett rejält bakslag. Imamen avstod alltså från sin rätt till kalifatet under dem rådande omständigheterna – inre och yttre hot mot Guds religion under det ostabila läget då nationens ledare och Profet(S) avlidit – för att det skonar folket då ett krig just då endast skulle leda till förödelse och splittring och mer skada än nytta. [Se även khutba 3] [10] Sedan liknar Imamen(A) kalifatet och styret vid kontaminerat illaluktande unket vatten och mattugga som kommer att fastna i halsen på den person som försöker svälja den. Detta anger i själva verket det faktum att makt och makthavande för med sig många bekymmer och problem som berövar den styrandes lugn och trygghet trots att deras tillvaro ter sig glamoröst från håll. Medan tyranner och ogudfruktiga hungrar efter makt för att åtnjuta den obestående lyx det ger sken av så kommer de förr eller senare få stå till svars för sina orättfärdiga handlingar både i dunya (denna värld) och akhira (nästa värld) – något som vår samtid bär vittne om med de folkliga revolutionerna som fått tyrannernas flera decennier långa envälden äntligen på fall. Detta medan Guds sanna tjänare går dessa svårigheter till mötes och ger sig hän uppgiften som ett ansvar inför Gud och uthärdar dess bekymmer för Hans skull och för att tjäna Hans tjänare – deras syn och avsikt skiljer sig alltså från grunden. Ändock är styret i ett samhälle viktig och likt vattnet som löper genom nationens ådror och maten som göder samhället men risken att den kontamineras är stor då makt alltid frestat och lockat till sig de som sökt dunyas (denna världs) flyktiga nöjen. Men för de gudfruktiga och fromma av Guds tjänare är styret ett tungt ansvar som de inte skulle åtagit sig såvida inte Guds belåtenhet låg i detta; något som Imam Ali(A) också anger i khutba Shaqshaqiyya då han beskriver att styret är för honom mindre värd än en gets nysning [Se khutba 3]. Sedan tillägger Imamen(A) ännu en vacker liknelse som innebär att de som söker haqq (rätt och sanning) och kämpar för rättvisa får inte svepas med flyktiga känslor utan ha tålamod och planera sina steg väl och vara beräknande och målmedvetna. [11] I denna del av sin khutba övergår Imamen(A) till att peka på de felsökande, hycklarna och ignorantas egensinniga och motstridiga klagomål och anger att oavsett vilken ställning han skulle ta i fråga om kalifatet skulle de klaga och använda det försöka använda det mot Imamen(A). I en hadith av Imam Sadiq(A) lyder: ”[Alla] människors belåtenhet kan inte erhållas och deras tungor kan inte stoppas” (Bihar al-Anwar volym 67 s 2; samt Noor ath-Thaqalayn volym 1 s 405). Sedan besvarar Imamen(A) påståendet om att han skulle frukta döden och säger att: långt ifrån sanningen är dessa påståenden, efter alla händelser och svårigheter, däribland stora och små strider, där jag varit nära döden. Imam Ali(A) var känd för sin tapperhet i striderna han deltog i vid sidan av Profeten(S) – bland annat slaget av Khandaq då Imamen(A) stred en enmanna strid mot den tidens starkaste och mest fruktade arab – ökända ’Amro ibn Wedd al-’Ameri. Slaget av Khaibar var ännu en strid där Imamen(A), återigen i en enmanna strid mot ytterligare en av de mest fruktade befälhavarna, segrade trots att flera kända krigare misslycktas innan honom. Detta för att sedan rycka den väldiga Khaibar porten ur plats så att fortet kunde inträdas. Imamen(A) ådrog sig även stora skador i bland annat Uhud kriget då en del av muslimerna trotsade Profetens(S) order och lämnade sina positioner, vilket möjliggjorde för fienden att omringa och attackera den muslimska armén bakifrån vilket i sin tur ledde till att Profeten(S) blev lämnad ensam. Endast Imam Ali(A) och ytterligare en följeslagare stannade kvar och försvarade Profeten(S) och stred vid hans sida. Inte sist och inte heller inte minst bland Imamens(A) högsta meriter och vittnesmål om hans tapperhet samt ett påtagligt bevis på att han inte skydde döden, var då Imamen(A) natten till Profetens(S) Hijra (utvandring från Mecka till Medina) frivilligt sov i Profetens(S) bädd så att Profeten(S) kunde bege sig mot Medina utan att hans frånvaro misstänktes. Imam Ali(A) var mer än villig att offra sitt liv för Profetens(S) skull och i Guds väg; detta medan väl medveten om ett tjugotal lönnmördare stod redo att storma huset och mörda Profeten(S) samma natt. Men Guds vilja står högst över alla och som genom ett mirakel, skyddade Gud både Profeten(S) och Imam Ali(A). [Läs mer på www.profeten.nu och www.imamali.se] Imam Ali(A) fastslår alltså med den frasen att blotta antydan på att han skulle sky döden är rent absurt med tanke på alla öga mot öga möten han har haft med döden och då han sett den i vitögat många gånger – något som ingen kan förneka. Snarare tycks Imamens(A) ord ge en antydan av hans längtan till Guds närhet och återvändandet till Sin Herre och återseendet av sin älskade Profet Mohammad(S) och Fatima Zahra(A) – Guds välsignelser vare över dem alla. [12] Slutligen anger Imamen(A) den bakomliggande orsaken till att han antog tystnad i kalifat-frågan och valde att uthärda situationen. Imamen(A) beskriver med en vacker liknelse att rädslan och ängslan som skulle ta över människorna vid blottläggandet av den dolda kunskapen som Imamen(A) har tillgång till, skulle vara så pass stor att de skulle darra så kraftigt av sin skräck, förvirring och fasa att det skulle vara likt hur kraftigt en skör lina skakar då den dinglar i en djup brunn. Imamen(A) genom den gudomliga kunskapen Gud skänkt honom såg bland annat att konsekvenserna av en uppresning under de omständigheter, vilket skulle leda till splittring och strider, skulle medföra mer skada än nytta och bringa oreparerbar förödelse över människorna, Islam och det Islamiska riket och således valde att företa tålamod och uthärda.[Se khutba 3]