لمّا أشير عليه بألاّ يتبع طلحة والزبير
لمّا أشير عليه بألاّ يتبع طلحةَ والزبيرَ ولا يُرصدَ لهما القتال وفيه يبين عن صفته بأنه عليه السلام لا يخدع
وَاللهِ لاَأَكُونُ كالضَّبُعِ: تَنَامُ عَلى طُولِ اللَّدْمِ ، حَتَّى يَصِلَ إِلَيْهَا طَالِبُهَا، وَيَخْتِلَهَا رَاصِدُها، وَلكِنِّي أَضْرِبُ بِالْمُقْبِلِ إِلَى الْحَقِّ المُدْبِرَ عَنْهُ، وَبِالسَّامِعِ المُطِيعِ الْعَاصِيَ الْمُريبَ أَبَداً، حَتَّى يَأْتِيَ عَلَيَّ يَوْمِي. فَوَاللهِ مَا زِلْتُ مَدْفُوعاً عَنْ حَقِّي، مُسْتَأْثَراً عَلَيَّ، مُنْذُ قَبَضَ اللهُ نَبِيَّهُ صَلَّى اللهُ عَلَيْهِ وَآلِهِ وَسَلَّمَ حَتَّى يَوْمِ النَّاسِ هذَا

Khutba 6: Då Imamen(A) råddes att inte förfölja och strida mot Talha och Zubayr
Imamens(A) ord då han råddes att inte följa Talha och Zubayr och inte förbereda för strid mot dem; och i den förevisar han sin egenskap av [att inget undgår honom] att han inte blir lurad[1].

Vid Gud jag är inte [tänker inte heller vara] lik hyenan som somnar till det ständiga [taktfasta] dunkandet [stampandet], [ända] tills kommer åt den dess eftersökare [jägare], och smyger [sig] upp [på] den dess spejare[2]; snarare slår jag alltid till [tillsammans] med de ankommande [som vänt sig] till haqq (rätt och sanning) de avvikande från den, och med de hörsammande lydige den trotsige vantrogne, [ända] tills min dag ankommer[3].

Så vid Gud har jag alltjämt slagits tillbaka [berövats] från min haqq (rätt och rättighet), [medan] andra fått företräde över mig, sen då Gud återtog Sin Profet – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) och [likaså Hans] fredshälsningar – tills denna människornas dag[4].


Notering:

[1] När de troendes Mästare Imam Ali(A) ämnade följa Talha och Zubayr, efter att de brutit trohetseden de svurit till Imamen(A), tagit sig till och intagit Basra samt förberedde för att kriga mot Imamen(A), föreslogs till Imamen(A) att han skulle lämna dem så länge för att stärka fästet av sitt styre med förhoppningen om att de skulle ge upp så småningom. Imamen(A) besvarade med följande khutba och framlade klart och tydligt att detta vore ett misstag och att han inte skulle invänta att de sådde ännu mer splittring och samlade folk kring sig och att sedan överrumpla Imamen(A). Sedan kungör Imamen(A) bestämt att han kommer att bekämpa splittringens fanor med hjälp av sina trogna följeslagare ända in i döden. Slutligen tillägger Imamen(A) att dessa fientligheter och motstånd inte är något nytt utan förekommit och uppenbarat sig än tydligare sedan Profetens(S) bortgång.

[2] Imamen(A) inleder sin khutba med att besvara förslaget genom en liknelse och metafor som varit känt i folkmun om att hyenan är ett enfaldigt djur som enkelt fångades genom att jägaren dunkande eller stampade i närheten av hyenans bo vilket fick hyenan att falla i sömn varpå jägaren kunde fånga in den utan möda. Således liknades de som inte var på sin akt i sin naivitet, gick lätt på fiendens trick och till slut överrumplades av fienden vid hyenan. Dhabu som Imamen(A) refererar till betyder hyena. Den historiska verkligheten av den tiden visar att förslaget som gav var väldigt fånigt och enfaldigt då fiendens plan var att inta Kufa näst efter Basra och Mu’awiya som hade sin egen agenda skulle från sin sida ingå bay’a (trohetsed) med Talha och Zubayr och med det lura med sig folket av Sham [se khutba 4 fotnot 4]. Samtidigt som parollen som vattnade det hela och som Talha och Zubayr och deras följe motiverade brytandet av sin trohetsed till Imamen(A) och upproret med hämnandet på Uthmans blod som sakta men säkert började skyllas på Imam Ali(A). Det ouppklarade mordet tillsammans med många andra faktorer, däribland att en av Profetens(S) hustru ställt sig på deras sida, gjorde läget mycket skakigt och många människor som befann sig längre bort från händelsernas centrum och nåddes av nyheterna via hörsägen skulle börja svepas med. På så vis skulle en stor och central del av det Islamiska riket snart falla under fiendernas välde medan Imam Ali(A) skulle begräsas till Medina. Hursomhelst så visar historien även att Imamen(A) framsynthet och snabba betänkta reaktion hindrade denna konspiration som stöttes av Mu’awiya i Sham och räddade hela Irak ur det ödet. Imamen(A) avsåg därefter att strypa förtrycket även i Sham och befria hela det Islamiska riket från de korrumperade förtryckare som fallit som en mörk skugga över människornas tillvaro. Dock förhindrades Imamen(A) från att fullfölja detta tack vare en del enfaldiga, enkellurade och tjurskalliga individer bland hans armé och en säker seger över Mu’awiya i slaget vid Seffin omvandlades till ett bakslag. [se khutba 3, 19 m.fl.]

[3] Sedan kompletterar Imamen(A) sitt yttrande med att ange att han inte endast inte låter sig överrumplas utan är fullt uppmärksam på fiendernas smidda planer och kommer inte slöa tills dem lyckas. Imamen(A) uppger att han snarare kommer att med hjälp av följeslagarna av haqq (rätt och sanning) att bekämpa de som vänt ryggen till haqq och frångått den samt betonar att detta är hans tillvägagångssätt och förfarande ända in i döden. Uppenbart är att alla i ett samhälle inte söker och efterföljer haqq alla gånger utan det finns alltid de som är ute efter sin egennytta och befintligheten av en rättfärdig, rättvis och stark ledare är ett hinder för att de ska lyckas med sina planer. Således försöker de genom att sprida rykten och så splittring, få med sig ett anhang eller helt enkelt uppehålla folk medan de tar tillfället i akt och roffar åt sig allt vad de kan komma åt i synnerhet makt och förmögenhet. Därmed måste ett rättfärdigt styre vara uppmärksam på dessa korrumperade individer eller gruppers konspirationer och skadliga tendenser för att stoppa dem på plats innan de hinner underminera samhället. Samtidigt måste de som vill följa haqq ständigt vara uppmärksamma och alerta för att inte gå på fiendernas trick utan vara redo att stå upp och kämpa för haqq och om nödvändigt strida för dess seger. Imamen(A) reagerade bestämt för att undvika att enkla människor tillfångatas i splittringens virvelvindar som fienderna skapade och enda sättet att stoppa de som sådde dessa planer i jakt på sin egennytta var genom att konfrontation. Imamens(A) ord är även en lärdom för muslimerna och de Islamiska styrena att alltid vara uppmärksamma mot yttre och inre fiender och vidta förebyggande återgärder innan dessa hinner föra sådan skada mot Islam och muslimerna att det blir svårt att reparera.

[4] I sin sista mening tillägger Imamen(A) att dessa olydnader och motstånd inte är något nytt för honom utan varit gällande och förekommit alltmer tydligt sedan Profetens(S) bortgång. Imamen(A) refererar till att i synnerhet Talhas handlande är inget nytt utan han hade handlat på liknande sätt även tidigare däribland vid Omars tillsatta samlingsråd samt även allt det som skedde var en ögla i den långa händelsekedjan som inleddes på allvar efter Profetens(S) bortgång i samband med Saqifa [se khutba 3, 5 m.fl.]. Många gånger om hade Imamens(A) rättmätiga rätt berövats och trots att han var den som alla erkände som den mest framstående bland Profetens(S) följeslagare och den sanna vägledaren, hade andra fått och gett varandra företräde över Imamen(A) på bekostnad av folket. [Se khutba 3]

Att Imamen(A) i sitt allra sista uttryck kopplar dagen till människorna kan referera till att hans rätt berövades den dag då han stod ensam och nu när folket själva vänt sig till honom och insisterat att han skulle acceptera deras bay’a (trohetsed), så var det ändå en del som motstridigt opponerade!