يعني به الزبير
يعني به الزبير في حال اقتضت ذلك ويدعوه للدخول في البيعة ثانية
يَزْعُمُ أَنَّهُ قَدْ بَايَعَ بِيَدِهِ، وَلَمْ يُبَايعْ بِقَلْبِهِ، فَقَدْ أَقَرَّ بِالبَيْعَةِ، وَادَّعَى الْوَلِيجَةَ، فَلْيَأْتِ عَلَيْهَا بِأَمْرٍ يُعْرَفُ، وَإِلاَّ فَلْيَدخُلْ فِيَمَا خَرَجَ مِنْهُ

Khutba 8: Imamens(A) yttrande gällande Zubayr
Imamens(A) ord vilka han avser Zubayr vid ett tillfälle då detta [yttrande] krävdes och [genom vilket] Imamen(A) manar honom att återinträda i sitt bay’a (svurna trohetsed)[1]
Han hävdar att han ingått [i mitt] bay’a (svurit trohetsed) med sin hand, och ingick inte bay’a med sitt hjärta; så han medger [att ha ingått] bay’an, och hävdar [det inre] dolda; så låt han komma om det med igenkännbar [påtagligt överensstämmande] sak [tecken eller bevis som styrker hans påstående]; och annars återinträda i det [bay’a] han gått ur[2].


Notering:

[1] Efter Uthmans död samlades folket som fått nog av tillståndet som rått sedan Profetens(S) bortgång, återigen kring Imam Ali(A) och ville svära honom trohetsed. Imamen(A) vägrade då han bland annat visste att folket hade genom sina val hamnat i sådan villfarelse att många av dem skulle ha svårt att lyda Imamens(A) sannfärdighet. Men slutligen efter många intensiva insisteranden då massorna samlades framför Imamens(A) hus och lovade att lyda honom, så accepterade Imamen(A) och accepterade folkets bay’a (trohetsed). Bland de som ställde sig först i leden och svor Imamen(A) trohetsed var Talha och Zubayr. Talha och Zubayr hade båda tidigare varit bland Profetens(S) framstående följe och var kända för detta. Trots detta hade Talha under Profetens(S) tid uttalat sig i en fråga som gjorde att Profeten(S) gick bort medan han var förargad på honom [se khutba 3]. Zubayr å sin sida höll fast vid Profetens(S) lära och stod vid Imam Ali(A) i ett antal tillfällen under och efter Profetens(S) bortgång men hade ändock fått en varning från Profeten(S) om att vara aktsam från att komma att vilseledas och ställa sig mot Imamen(A) i framtiden.

Efter att folket svurit Imamen(A) trohetsed, skrev Imamen(A) ett brev till Mu’awiya ibn Abu Sufyan som varit guvernör över Sham under Uthmans tid [se khutba 4]. Mu’awiya, orolig för att förlora sin makt och listig som han var, skickade ett brev till Zubayr i vilket han påstod sig ha tagit bay’a (trohetsed) från folket i Sham till Zubayr och till Talha efter honom. De uppmanades av Mu’awiya att inta Basra och Kufa i tron om att han skulle överlämna Shams makt till dem. En del historieskildringa anges att Talha och Zubayr gick till Imamen(A) och bad honom att utnämna dem som guvernörer över Kufa och Basra. Imamen(A) svarade att han skulle överlämna styret till någon vars tro och löfte han litade på och att han skulle tänka på saken gällande Talha och Zubayr. Talha och Zubayr som började förlora hoppet i frågan samtidigt som Mu’awiya lockade dem med kalifatskap. Då förfrågade dem Imamen(A) om tillåtelse att bege sig till Mecka för att utföra Umra (rekommenderad pilgrimsfärd). Imamen(A) som kunde se igenom dem besvarade att deras avsikt inte var pilgrimsfärd men de båda förnekade och svor på att de endast hade för avsikt att utföra Umra. Imamen(A) angav återigen att detta inte var deras avsikt utan antydde att de hade för avsikt att bryta sin trohetsed. Talha och Zubayr svor då vid Gud och förnyade sin bay’a genom att på nytt svära Imamen(A) trohetsed och försäkrade att detta inte skulle ske. Då gav Imamen(A) dem tillåtelse och efter att de begett sig iväg yttrade Imamen(A) en del av sin gudomliga kunskap och sa inför de som fanns kvar att vid Gud skulle ingen se de båda igen förrän vid oenighet och krig i vilket båda skulle dödas (Ibn Abil-Hadid volym 1 s 232); och sant som det var sagt!

Efter detta begav sig Talha och Zubayr tillsammans med Aisha mot Basra. Vid slaget av Jamal som uppstod som en följd av allt detta, när båda arméer stod inför varandra, red Imam Ali(A) fram för att tala med Zubayr som närmade sig för att höra Imamen(A). När de var så nära att hästarnas halsar nuddade varandra sa Imamen(A) till Zubayr: ”Jag har kallat dig hit för att påminna dig om något som Profeten(S) sa till dig och mig; minns du då du hade omfamnat mig, och Profeten(S) frågade dig ’älskar du Ali?’ varpå du svarade ’hur skulle jag inte när det både råder släktskap mellan oss och gudomlig kärlek på ett sätt som inte finns för en annan; han är min kusin och som en bror’ och Profeten svarade ’det kommer inte passera lång tid förrän du står i krig inför honom medan du är den som är förtryckaren” varpå du utbrast ”må Gud bevara mig från en sådan handling!!!” Imamens(A) ord skakade om Zubayr och han kom på sig själv minnandes Profetens(S) ord och svarade att han nu mindes vad tiden fått honom att glömma. Han återvände då till sin armé och sa att han skulle dra sig ur detta krig! Direkt var det en del som försökte få honom att ändra åsikt och för att egga honom kommenterade att han fått kalla fötter och att folk skulle tro att han skydde kriget för sitt liv. Zubayr tog då sitt spjut och satte fart i ett anfall mot Imamens(A) armé. Imamen(A) gav då order att armén skulle öppna vägen för honom för att Imamen(A) visste att han inte skulle attackera. Zubayr anföll för en andra och tredje gång på liknande sätt och återvände sedan mot sin armé och återigen meddelade sitt beslut om att inte delta i kriget och att hans anfall var bevis nog att beslutet inte var fattad på grund av rädsla. Han avlägsnade sig därefter från armén och red bort. Han passerade snart en dal där en skara som dragit sig undan kriget fanns och ’Amro ibn Jarmooz som kände igenom honom slog följde honom. När Zubayr stannade på ett ställe för att be anfölls han och dödades av ’Amro ibn Jarmooz som enligt en del skildringar även kapade hans huvud och tog hans svärd till Imam Ali(A) i tron om att få en belöning. Imam Ali(A) sade då: ”vid Gud var inte (Zubayr) Ibn Safiye en ynkrygg men kom till denna död och sitt öde.” Sedan tog Imamen(A) Zubayrs svärd och sade: ”vid Gud har detta svärd avlägsnat många bekymmer från Profetens(S) ansikte.” ’Amro ibn Jarmooz, som ännu väntade, frågade återigen om en belöning varpå Imam Ali(A) svarade: ”Sannerligen har jag från Profeten(S) hört att ge mördaren av Zubayr löfte om helvetets eld.” Besviken lämnade ’Amro ibn Jarmooz platsen med yttrandet av några diktverser kring vad som skett – han var en av dem som senare tillsammans med Nahrawans khawarij (de avsöndrade) krigade mot Imam Ali(A) och dödades (Sharh Ibn Abil-Hadid volym 1 s 231).

[2] De troendes mästare Imam Ali(A) tillbakavisade Zubayrs påstående kort och koncist eftersom han själv medgav sig ha svurit trohetseden och därför måste följa den såtillvida inte ett rättfärdigt skäl skulle infinnas för att bryta den. Men om hans hjärta inte var i samstämmighet med hans handling, som han hävdade, så skulle han lägga fram sina bevis för att styrka sitt påstående. Imamen(A) manade Zubayr att bevisa sitt påstående för i annat fall kvarstod trohetseden som han svurit Imamen(A). Han och Talha påstod att de varit tvungna att svära trohetseden medan alla deras handlingar då de skulle svära trohetsed bekräftade motsatsen. Imamen(A) hade till och med vid första tillfället då Zubayr skulle svära honom trohetsed på egen begäran sagt till honom att ”jag skyr att du kommer att bedra mig och bryta din ed” varpå Zubayr svarat ”detta kommer aldrig att ske från min sida” varpå Imamen(A) svarade ”Gud är vittne i frågan” [se även khutba 4].

Imamen(A) anger i denna khutba att det faktum att Zubayr själv medger sitt ingående i Imamens(A) bay’a (trohetsed) är i sig ett uppenbart bevis som vittnar mot honom. Att han sedan påstår annat om sin avsikt inombords, vilket inte på något sätt överensstämde varken med hans yttre handling eller med omständigheterna kring händelsen är inte godtagbart utan i så fall måste han backa upp sitt påstående med bevis för att det ska räknas som regelrätt bevisning och göra sig gällande. Många människor hade bevittnat hur Talha och Zubayr självmant kommit till Imamen(A) och varit bland de första att svära Imamen(A) trohetsed i moskén inför många närvande. Dessutom visste alla att det fanns inget tvång i frågan om bay’a till Imamen(A) och det faktum att Imamen(A) inte lät det fåtal som avstod från att ingå i Imamens(A) bay’a (trohetsed) vara, var ett belägg som styrkte detta (Kamil Ibn Athir volym 3 s 191).

Det är en accepterad regel i alla domstolar då som nu att uträttandet av en handling eller ingående i ett avtal eller liknande under omständigheter där det uppenbarligen inte förekommer något tvång eller press, gör handlingen eller avtalet gällande och bindande så att personen som ingått det måste hålla sig till det. Så länge det är påtagligt att man själv valt och gått med på det så är påståenden om att den inre viljan eller avsikten var menat som annat än den yttre handlingen uppenbart visade inte accepterat såtillvida inte handfasta bevis framläggs som visar motsatsen. Annars skulle vemsomhelst närsomhelst kunna backa ur och bryta upp avtal lite hursomhelst beroende på när det passar sig och tjänar det egna intresset. Då skulle ingåendet av avtal vara omöjligt och inga överenskommelser skulle kunna nås i något sammanhang. Hursomhelst så visste även Zubayr detta men han kom med detta svepskäl i sitt försök att urskulda sig inför den allmänna opinionen då folket hade invänt och protesterat mot att han brutit sin trohetsed och gått ur sin självmant svurna bay’a – något som i synnerhet bland den tidens araber räknades som en stor sak, en oaccepterad handling och en synd.