 |
Slaget vid Karbala
Imam Hossein(A) hade vid denna tid hunnit lämna Medina, begett sig till Mecka för att utföra Hajj och var nu på väg mot Kufa. Yazid ibn Mu'awiyah som genom sina spioner fått redan på Imam Hosseins(A) färd mot Mecka, hade skickat sina agenter med ordern att döda Imamen(A). Men Imam Hossein(A) som hade kännedom om fiendens intentioner valde att inte stanna i Mecka utan lämnade Guds Hus med orden:
”Jag vill inte att de vanhelgar Ka'abas helighet.”
Imam Hossein(A) hade alltså satt kurs mot Kufa efter att ha nåtts av Muslims ibn Aqils(A) brev som gav bud om Kufa folkets uppvisade stöd men snart skulle Imamen(A) nås av nyheterna om Muslim ibn Aqils(A) martyrskap med flera av de framstående följeslagarna som Hani ibn Urwa(RA), Qais ibn Mudhir al-Saidawy(RA) och flera andra som Ibn Ziyad låtit mörda.
’Ubaydullah ibn Ziyad som både fruktade och visste om att Imam Hosseins(A) ankomst till Kufa skulle föra med sig folkets återuppvaknade vilket skulle leda till hans egen fall, skickade därför genast sin armé för att omringa och döda Imam Hossein(A) och hans anhängare innan de skulle nå Kufa. Ettusen ryttare var de första att nå Imam Hosseins(A) karavan och dessa blockerade genast vägen och hindrade karavanens fortsatte vandring i riktning mot Kufa och på order av Ibn Ziyad vägrade också låta de återvända till Medina. Dessutom vägrades Imam Hossein(A) och hans karavan vatten under den ökenheta solen i tre dagar då Ibn Ziyads stora här och styrkor som anlänt till platsen, blockerade floden Efurat. Flera tusen soldater stod nu mot Imam Hossein(A) och hans sjuttiotvå följeslagare samt kvinnor och barn som led av oerhörd törst.
När Ibn Ziyads armé krävde att Imam Hossein(A) skulle kapitulera och acceptera Yazid ibn Mu'awiyah som muslimernas kalif, men den gudomligt valda Imamen(A) kunde inte acceptera att de tyranniske ogudaktige Yazid som manifesterade all ondo skulle regera över den muslimska nationen och således besvarade:
”Hellre dö fri än leva i förtryck; nej till förtryck!”
På morgonen den 10:e dagen av månaden Muharram, Ashura, år 61 e.H. ägde det historiskt förevigade slaget av Karbala rum. Den till antalet fåtalig skara på sjuttiotvå tappra kämpar hade sådan hjärtlig övertygelse i följet av Imam Hossein(A) att de injagade förskräckelse bland fiendens stora armé och orsakade dem enorma förluster.
Imam Hosseins(A) följeslagare, han son Ali Akbar(A), hans brorson Qasim(A) och hans bror Abbas(A) kämpade för och gav sina liv i kampen för rättvisa och nådde martyrskap en efter en. Till och med Imamens(A) få månader gamla spädbarn Ali Asghar(A) som grät utav törst och Imamen(A) bad om vatten för, besvarades med en pil som skar hans hals och dränkte barnet i sitt blod. Nu stod Imam Hossein(A) ensam mot Ibn Ziyads djävulska armé. Han var medveten om vad som väntade honom medan hans själ var fullkomligt fylld av tilltro till Gud och eftersträvande av Hans välbehag; och snart skulle hans upphöjda själ förenas med sin morfar Profeten(S), far och mor, Imam Ali(A) och Fatima Zahra(A), samt bror, Imam Hassan(A) och sina följeslagare.
Imam Hossein(A), hade efter sina yttranden på vägen till Karbala, sade: ”O Gud, övermäktiga den modiga mannen av Thaqif över dem så han låter de smaka dödens och förnedringens bittra drick så att han inte skonar någon av våra dödare. Gentemot varje mördad, döda och istället för varje, ett slag; och vedergälla mig och min familj och följe och shia och hämnas dessa.” [Bihar al-Anwar volym 45 s 340]
|